Isis
(Nä, jag har fortfarande inte fött någon bäbis.)
Idag tillägnas bloggen den keligaste och mest välvilliga katten som finns. Isis. Isis är som ni vet bortadopterad till N, P och J sedan ca ett år tillbaka eftersom ingen lägenhet i Malmö stad var stor nog för Isis och Hår av Hin att samexistera i. Isis har alltsedan dess levt ett angenämt liv utan orosmoln. Hon semestrar på västkusten när hon inte bor i Malmö och tas mycket väl omhand av sin nya familj. För andra gången på kort tid är Isis inlagd på djursjukhuset med dåliga njurar, så nu sitter vi och väntar och hoppas på att allt ska bli bra igen. Inget annat vore rättvist.
15-kilosbäbis
Idag har anledningarna till gårdagens muffinsbak varit på besök, det vill säga de kvinnor som för tillfället är mammalediga på mitt jobb. De är mina mammaguruer som kan svara på frågor som "Kan deras huvud trilla av när man sätter på dem tröjor?". De ger mig också hopp med sin blotta uppsyn. De är glada, har gått ner i vikt och går inte längre som ankor. Kort sagt, de förtjänar muffins.
Inatt drömde jag en mycket störande dröm om en bäbis som var stor som en treåring. När jag försökte sätta på honom en tröja i storlek 56 sa han till mig att det absolut inte skulle gå. Vår nyfödda bäbis vägde alltså ca 15 kg och pratade flytande, ja till och med lite nedlåtande. Ska erkännas att en lättnadens suck drogs när jag insåg att det bara var en dröm.
Igårkväll var jag vaken osedvanligt länge. På fyra kanaler samtidigt var det CSI eller CIS (eftersom det är samma bokstäver utgår jag ifrån att det är ungefär samma programidé) av vilka det finns noll intresse. På en annan kanal började det strax efter halvtolv något så konstigt som ett program där de följer parkeringsvakter i vardagen. Jag förstår intresset av att följa vårdpersonal, brandmän, poliser, kockar och kanske till och med mäklare. Men parkeringsvakter? Visst, de hade onekligen försökt göra det spännande med lite dramatisk musik i de kritiska situationerna (inte direkt otippat någon som fått böter som inte tyckte att han förtjänade det), men det blev helt enkelt inte särskilt spännande hur de än bar sig åt. Det går ikväll igen, samma tid, men jag tror inte att jag ska se det igen.
Inatt drömde jag en mycket störande dröm om en bäbis som var stor som en treåring. När jag försökte sätta på honom en tröja i storlek 56 sa han till mig att det absolut inte skulle gå. Vår nyfödda bäbis vägde alltså ca 15 kg och pratade flytande, ja till och med lite nedlåtande. Ska erkännas att en lättnadens suck drogs när jag insåg att det bara var en dröm.
Igårkväll var jag vaken osedvanligt länge. På fyra kanaler samtidigt var det CSI eller CIS (eftersom det är samma bokstäver utgår jag ifrån att det är ungefär samma programidé) av vilka det finns noll intresse. På en annan kanal började det strax efter halvtolv något så konstigt som ett program där de följer parkeringsvakter i vardagen. Jag förstår intresset av att följa vårdpersonal, brandmän, poliser, kockar och kanske till och med mäklare. Men parkeringsvakter? Visst, de hade onekligen försökt göra det spännande med lite dramatisk musik i de kritiska situationerna (inte direkt otippat någon som fått böter som inte tyckte att han förtjänade det), men det blev helt enkelt inte särskilt spännande hur de än bar sig åt. Det går ikväll igen, samma tid, men jag tror inte att jag ska se det igen.
Muffins 1 och muffins 2
Inte så lyckade muffins. Eftersom maken var med skyller jag helt på receptet som jag hittade på nätet.
Mycket mer lyckade muffins enligt den där läskiga Leila som är med på tv.
Som ni ser övar jag på min hemmafrutillvaro. Sanningen att säga är det faktiskt tidvis rätt tråkigt att bara gå hemma, men jag letar upp aktiviteter. Eventuellt ska jag ju vara gravid i fyra veckor till, så varför tappa sugen redan nu?
Negativ facebook-rutt
Jag halkade just in i en vad jag kallar för negativ rutt på facebook. Som av en händelse kände jag igen en tjej från en parallellklass på högstadiet som kommenterat en status på en kompis sida. Av nyfikenhet gick jag in på hennes sida och kollade in hennes vänlista, där jag givetvis hittade fler från högstadietiden. Ju mer jag sitter och snokar och klickar desto mer illa till mods känner jag mig, men har av någon anledning svårt att sluta. Vissa människor blir jag glad över att se hur de lyckats i livet (med den mycket sparsamma information man får av en facebooksida med begränsad insyn) medan åsynen av vissa människor faktiskt får det att gå kalla kårar längs med ryggraden.
Det var ingen som tryckte ner mittt huvud i toalettstolen och spolade under min tid på Magnus Stenbocks högstadieskola och inte heller någon som kastade mat på mig i matsalen, men högstadietiden är något jag minns som den värsta tiden i livet. Många människor var störiga och det fåtal kommetarer man fick som var elaka sitter fortfarande som berget. En specifikt elak tjej som på ett brutalt sätt mobbade ut en stackars lärarstuderande som försökte lära oss matte ler sött och trevligt på sin facebookprofil och ser ut att vara både normal och välanpassad nuförtiden, vilket hon säkert också är. Dock kan jag inte låta bli att skadeglatt tänka tillbaka på den där öppet hus-dagen i sjuan när mamma efter att ha bevittnat en gymnastiklektion där nämnda tjej var med viskade till mig: "Vem är den där tjejen som hoppade runt som en ardennerhäst?". En mycket elak kommentar, men helt klart yttrad om någon som visade sig förtjäna den väl under kommande tre år.
Nu är detta negativa facebooksurfande över och jag väljer att glädja mig över de trevliga fd klasskompisarnas lyckade karriärer och barnaskaffande. De var faktiskt i majoritet, även om det som alltid är svårt att fokusera på det positiva.
Det var ingen som tryckte ner mittt huvud i toalettstolen och spolade under min tid på Magnus Stenbocks högstadieskola och inte heller någon som kastade mat på mig i matsalen, men högstadietiden är något jag minns som den värsta tiden i livet. Många människor var störiga och det fåtal kommetarer man fick som var elaka sitter fortfarande som berget. En specifikt elak tjej som på ett brutalt sätt mobbade ut en stackars lärarstuderande som försökte lära oss matte ler sött och trevligt på sin facebookprofil och ser ut att vara både normal och välanpassad nuförtiden, vilket hon säkert också är. Dock kan jag inte låta bli att skadeglatt tänka tillbaka på den där öppet hus-dagen i sjuan när mamma efter att ha bevittnat en gymnastiklektion där nämnda tjej var med viskade till mig: "Vem är den där tjejen som hoppade runt som en ardennerhäst?". En mycket elak kommentar, men helt klart yttrad om någon som visade sig förtjäna den väl under kommande tre år.
Nu är detta negativa facebooksurfande över och jag väljer att glädja mig över de trevliga fd klasskompisarnas lyckade karriärer och barnaskaffande. De var faktiskt i majoritet, även om det som alltid är svårt att fokusera på det positiva.
Bingo?
Så, nu har jag sträckläst Bingo Rimérs självbiografi så att ni ska slippa. Ja, den går i stort sett bara ut på hur många (och vilka) glamourmodeller som Bingo delat säng med och hur han lyckats tjäna ihop sina pengar, och nej, man får inget svar på vad Katrin Zytomierska egentligen ser i honom. Nu behöver ni inte slösa tid på att läsa den. Se bara som jag ställer upp för er på min graviditetslediga tid. (Boken lånades på biblioteket, så tro för guds skull inte att jag lagt ut pengar på detta skuldfyllda läsande.)
Under tiden som jag läst detta mästerverk till självbiografi har jag haft ena ögat på Bachelorette, mest av nostalgiska skäl eftersom det var ett favoritprogram i mina yngre år. Det verkar gå ut på att en väldigt snygg, men urbota tråkig och helt i avsaknad av något som kan liknas vid någon slags personlighet, tjej, bland 28 lika snygga, men urbota tråkiga och helt i avsaknad av något som kan liknas vid någon slags personlighet, killar, ska hitta en som hon vill gifta sig med. Visst är det kul att titta på vackra människor, men hade det inte varit lite mer underhållande om åtminstone några av dem hade haft något att tillföra?
Imorgon kanske jag får väga upp det helt hjärncellsbefriade som jag ägnat mig åt idag med att samtidigt som jag läser Tolstoj ha ena ögat på Det sjunde inseglet. Tål att sovas på saken.
Under tiden som jag läst detta mästerverk till självbiografi har jag haft ena ögat på Bachelorette, mest av nostalgiska skäl eftersom det var ett favoritprogram i mina yngre år. Det verkar gå ut på att en väldigt snygg, men urbota tråkig och helt i avsaknad av något som kan liknas vid någon slags personlighet, tjej, bland 28 lika snygga, men urbota tråkiga och helt i avsaknad av något som kan liknas vid någon slags personlighet, killar, ska hitta en som hon vill gifta sig med. Visst är det kul att titta på vackra människor, men hade det inte varit lite mer underhållande om åtminstone några av dem hade haft något att tillföra?
Imorgon kanske jag får väga upp det helt hjärncellsbefriade som jag ägnat mig åt idag med att samtidigt som jag läser Tolstoj ha ena ögat på Det sjunde inseglet. Tål att sovas på saken.
Aslans dygn
Efter att noggrannt ha studerat Aslans förehavanden i stort sett dygnet runt den senaste månaden under min ledighet har jag nu kommit fram till följande: Aslan sover eller vilar 20 av 24 timmar per dygn, precis som synes ovan.
Farbror Nilsson
Bildbevis från Bokskogen.
Bokskogen var faktiskt riktigt trevlig. Som Helsingborgare måste jag dock försvara Kullaberg/Mölle som överlägset utflyktsmål i Skåne, men det är ju en rätt bra bit att köra bara för en naturskön promenad.
Idag har jag köpt världens dyraste tomater, men till deras försvar var de himmelskt goda. Jag är av okänd anledning svensk mästare på att hitta både livsreferenser samt citat som kommer från Madicken, så med risk för att låta skum kände jag mig som Farbror Nilsson imorse. Jag vaknade tidigare än maken och bestämde mig för att ta en liten före-frukosttur till Västerlivs (trevlig åt det exklusiva hållet, men sanslöst dyr, kvartersbutik) för att inhandla nämnda snuskdyra tomater, frukostbullar och apelsiner till färskpressad juice. Att kliva ut en tidig söndagsmorgon i solskenet på Ribersborg med utsikt över Turning Torso fick mig att, som Farbror Nilsson så klokt uttryckte det på Valborgsmässoafton lätt påverkad av alkohol och med en cigarr i näven, känna livet i mig. Många kloka citat kommer från dessa Madicken-karaktärer, I tell you.
På gravidfronten känns magen idag dubbelt så stor som igår och tynger nedåt på ett sätt jag inte tycker den har gjort innan. Äh, who am I kidding, det kommer ingen bäbis innan beräknat födelsedatum. Ska inte dra med er i mina vanföreställningar (eller vanförhoppningar snarare).
En ros!
Till frukosten idag fick jag denna fina ros av min fina make. Idag åker vi till Bokskogen, som jag fortfarande inte sett trots att jag bott i Malmö i nästan åtta år. Ni malmöiter tjatar ju alltid om den där bokskogen, så det är hög tid att kolla upp vad det är för något. Jag gissar att det är en skog full av bokar (böcker?) men man kan ju bli överraskad.
Blutsaft?
Jojo, är det inte så att Skavlan har bjudit in norska gäster ikväll IGEN? Vem bryr sig om en norsk friidrottare och hennes pappa? Jag blir så förgrymmad! För övrigt är det inget bra på tv, och jag borde inte ha slutat med mina järntabletter, för jag är trött på gränsen till medvetslöshet.
Bäbisen gjorde ett bra intryck idag hos barnmorskan och visade upp sin allra bästa rörlighet. Huvudet är inte fixerat än, så det verkar som att det dröjer ett tag till. Det gör faktiskt inte så mycket, för jag har precis lärt mig hur man slappnar av på riktigt. Promenader i solen, middagslur, läsande och surfande är helt ok sysselsättningar att fylla dagarna med, även om det inte är värst välbetalt.
Bäbisen gjorde ett bra intryck idag hos barnmorskan och visade upp sin allra bästa rörlighet. Huvudet är inte fixerat än, så det verkar som att det dröjer ett tag till. Det gör faktiskt inte så mycket, för jag har precis lärt mig hur man slappnar av på riktigt. Promenader i solen, middagslur, läsande och surfande är helt ok sysselsättningar att fylla dagarna med, även om det inte är värst välbetalt.
Dagens preggo
Hur stor kan man bli innan man faktiskt exploderar? Nu ska jag ut på second hand-jakt efter fynd till lägenheten.
Försäkringskassan
"Du har plats 145 i kön". Jag visste att Försäkringskassan skulle försöka ge mig en stroke, och säkert som amen i kyrkan är det 144 personer före mig i telefonkön första gången jag ringer dem. "Just nu är det 30 handläggare som svarar i telefon". Sedan sjönk antalet handläggare oroväckande snabbt från 30 till 27. När de bara var 27 gav jag upp och lade på luren. Vi får väl se om det kommer in några pengar på kontot på måndag. Man borde ha sparat ihop pengar Joakim Von Anka-style innan man blev gravid, så hade man sluppit vara beroende av den där Försäkringskassan. Trevliga bonuspengar är dock på väg in. Det kallades för "lön" på internetbanken och bestod av nästan 5000 pix. Jag har ju just inte jobbat någonting den senaste månaden, men tackar och bugar för den genrösa pengen som är på väg. Man ska inte ställa så mycket frågor när det handlar om pengar som är på väg till en.
Sol
Fika i solen på Ribban. Att bo på Ribersborg slår Nobeltorget alla dagar, till och med när det stinker rutten tång.
Förresten står det på mammasidorna att man SKA ha bekväma kläder på sig i slutet av graviditeten. Jag har alltså tillåtelse att se ut såhär.
Fruktsallad
Idag, eller snarare igår, drabbades jag för första gången i mitt liv av ett oemotståndligt sug efter fruktsallad och vispad grädde. Igår var dock glassuget större, så fruktsalladen fick stå tillbaka för ett par rejäla skålar Häagen-Dazs Rocky Road. Glass är inte heller något jag brukar bli sugen på. Jag skyller på bäbisen och goffar. Snart har jag gått upp 20 kg, vilket säkert är helt normalt. Iallafall om man sagt upp prenumerationen på alla de andra missbruken (pre graviditet alltså). Nu kom vi ifrån ämnet. Ovan ser ni min fabulösa fruktsallad som balanseras utan besvär på den rejäla 37+4-magen.
Inte för att fortsätta tjata om Guds vrede, men varje dag hittar den nya sätt att plåga mig. Ofta ligger jag på det här viset:
Undrar om Ebba Von Sydow är på KK. Hon har inte skrivit något blogginlägg sedan igårkväll. Inte för att det egentligen stör, med tanke på hur kortfattad och urtråkig hennes blogg egentligen är, bara tänkte att hon eventuellt krystat ut en mini-Ebba under natten.
För övrigt fortsätter jag min självupptagenhet genom att ha fullständig noll koll på kändisar. När Per Oscarsson dog trodde jag att han redan hade dött för flera år sedan, och idag trodde jag att Elisabeth Taylor också hade dött för längesedan. Jag är alltså inget vidare uppslagsverk.
Ingen tycker om fulla flickor
Det är ju ingen särskilt rolig kändis som är gravid samtidigt som jag, och jag har tidigare klankat ner på henne hårt ("Ingen tycker om fulla flickor"-kommentaren satte henne på skam i min feministbok) men jag måste ju ha en kändis att identifiera mig med såhär i höggraviditeten och då blir det Ebba von Sydow. Idag ska hon plantera blommor på sin balkong. Själv ska jag... ja, alltså, jag vet inte riktigt. Ta det lugnt och utvärdera effekten av de två Panodil jag just tog och se vad de tillåter för aktivitet.
På mammasidorna står det att bäbisen nu är färdigbakad och bara väntar på förlossning. Precis som jag alltså (fast jag är kanske inte färdigbakad). I praktiken innebär det att bäbisen kan födas precis när som helst. Den kan också födas om fyra eller fem veckor och det är också normalt. Det är ett rätt långt tidsspann. Nåväl, det finns tavlor kvar att hänga upp på väggarna, det finns storkok som ska tillagas och frysas och det finns fortfarande bäbisgrejer kvar att tvätta, så jag ska nog kunna fylla tiden. Känner mig som quite the hemmafru och det känns som det är flera månader sedan jag jobbade. Skumt.
På mammasidorna står det att bäbisen nu är färdigbakad och bara väntar på förlossning. Precis som jag alltså (fast jag är kanske inte färdigbakad). I praktiken innebär det att bäbisen kan födas precis när som helst. Den kan också födas om fyra eller fem veckor och det är också normalt. Det är ett rätt långt tidsspann. Nåväl, det finns tavlor kvar att hänga upp på väggarna, det finns storkok som ska tillagas och frysas och det finns fortfarande bäbisgrejer kvar att tvätta, så jag ska nog kunna fylla tiden. Känner mig som quite the hemmafru och det känns som det är flera månader sedan jag jobbade. Skumt.
Åter i Malmö
Tillbaka i Malmö efter en bilfärd tillsammans med Guds vrede. Den lever, men frodas ej längre. Det jag igår hade i extraenergi inför att allt skulle klaffa bra med möhippan tar jag idag igen med att vara dubbelt så trött. Lyckligtvis gick bilresan smidigt, och jag har laddat batterierna med söndagens Sydsvenskan i soffan och efter en lunch ska jag nu återgå till soffan med lördagens tidning. Därefter står ett bad på agendan och därefter svullande i diverse onyttigheter och mer liggande i soffan. Skön söndag!
Möhippa i Göteborg
Nu är det över, det verk jag planerat (med mycket god hjälp) sedan i januari: E:s möhippa. Jag är ju nämligen inte bara blivande mor, jag är även brudtärna på E:s bröllop i början av juni. Alltså har jag under mycket hemliga former micklat ihop en möhippa som skulle gå av stapeln innan de tre bäbisarna kom ut (stackars E har inte mindre än tre ytterst höggravida kompisar). Detta gick mycket bra, och iallafall hade inget vatten gått klockan kvart i tio igårkväll när jag och en till av de höggravida avlägsnade oss med komatös trötthet och svullna fötter som skäl, och bortsett från det viktigaste målet att E skulle få en toppendag, så var det lite av målet att bäbisar skulle lysa med sin frånvaro.
Kruxet med denna möhippa har varit att den gått av stapeln i Göteborg (staden man känner mycket hat i när man kör och åker bil). Eftersom det nu är mindre än tre veckor kvar till BF körde den heroiske maken mig till Göteborg och har stoiskt genomlevt en mycket ensam och lång lördag på det vandrarhem vi bor på. Ja, ni läste tyvärr rätt, vi bor på ett vandrarhem. Vi höjde medelåldern med tio år när vi checkade in, men tröstade oss med att vi är mycket ekonomiska. Men, I tell you, det har inte värst mycket att komma med jämfört med det femstjärniga hotell vi delade med Green Day i somras när vi var här. Jag har försökt (och faktiskt lyckats till stor del) att se detta som ett av livets små krumsprång. Ena året bor man på finfina hotell, och nästa ödmjukar man ner sig till vandrarhem med toalett i korridoren. För övrigt, toalett i korridoren sucks när man är gravid och har drabbats av Guds vrede. Själviskt har jag tillbringat den tid jag behövt på handikapptoaletten/duschen. Jag konstaterade lite snabbt att om det inte finns hiss upp till vandrarhemmet, så är oddsen för handikappade gäster relativt små. Om man inte med handikapp räknar typ rehabiliterande hjärtinfarktspatienter och dylikt, men jag kan verkligen inte rekommendera vandrarhem till den patienttypen.
Igårkväll när jag kom hem från möhippan träffade vi på mycket skumt folk det gemensamma köket/matsalen. Scouter. En lördagkväll i ett allrum på ett vandrarhem i centrala Göteborg satt de, åtta scouter i 20-plusåldern. Ursäkta mig nu, om jag trampar på några ömma scouttår, men är det inte rätt skumt folk det där? Sitta och planera någon konstig skogsträff en lördagkväll. Varför är de inte ute och super som normala 20-åringar? Jag har aldrig litat på dem, med sina knopar och sitt konstiga pinnbröd. Själv är jag åtminstone gravid, och har rätt att sitta på ett vandrarhem i centrala Göteborg en lördagkväll utan att så mycket som en droppe alkohol funnit sin väg ner i min strupe.
För övrigt är Guds vrede minskad. Jag ska aldrig mer skratta åt reklamen med svanktatueringar!
Nu ska jag in och väcka den heroiske maken så att vi kan ta oss tillbaka till civiliserade breddgrader där trafiken inte är full med hat.
Kruxet med denna möhippa har varit att den gått av stapeln i Göteborg (staden man känner mycket hat i när man kör och åker bil). Eftersom det nu är mindre än tre veckor kvar till BF körde den heroiske maken mig till Göteborg och har stoiskt genomlevt en mycket ensam och lång lördag på det vandrarhem vi bor på. Ja, ni läste tyvärr rätt, vi bor på ett vandrarhem. Vi höjde medelåldern med tio år när vi checkade in, men tröstade oss med att vi är mycket ekonomiska. Men, I tell you, det har inte värst mycket att komma med jämfört med det femstjärniga hotell vi delade med Green Day i somras när vi var här. Jag har försökt (och faktiskt lyckats till stor del) att se detta som ett av livets små krumsprång. Ena året bor man på finfina hotell, och nästa ödmjukar man ner sig till vandrarhem med toalett i korridoren. För övrigt, toalett i korridoren sucks när man är gravid och har drabbats av Guds vrede. Själviskt har jag tillbringat den tid jag behövt på handikapptoaletten/duschen. Jag konstaterade lite snabbt att om det inte finns hiss upp till vandrarhemmet, så är oddsen för handikappade gäster relativt små. Om man inte med handikapp räknar typ rehabiliterande hjärtinfarktspatienter och dylikt, men jag kan verkligen inte rekommendera vandrarhem till den patienttypen.
Igårkväll när jag kom hem från möhippan träffade vi på mycket skumt folk det gemensamma köket/matsalen. Scouter. En lördagkväll i ett allrum på ett vandrarhem i centrala Göteborg satt de, åtta scouter i 20-plusåldern. Ursäkta mig nu, om jag trampar på några ömma scouttår, men är det inte rätt skumt folk det där? Sitta och planera någon konstig skogsträff en lördagkväll. Varför är de inte ute och super som normala 20-åringar? Jag har aldrig litat på dem, med sina knopar och sitt konstiga pinnbröd. Själv är jag åtminstone gravid, och har rätt att sitta på ett vandrarhem i centrala Göteborg en lördagkväll utan att så mycket som en droppe alkohol funnit sin väg ner i min strupe.
För övrigt är Guds vrede minskad. Jag ska aldrig mer skratta åt reklamen med svanktatueringar!
Nu ska jag in och väcka den heroiske maken så att vi kan ta oss tillbaka till civiliserade breddgrader där trafiken inte är full med hat.
Och på den sjunde dagen...
Jag är inte religiös. Faktum är att jag är så icke-religiös att jag strax efter att jag fyllt 18 manifesterade detta genom att gå ur Svenska kyrkan. Fast det finns ett undantag. När något är riktigt hemskt, riktigt sådär överjävligt så att det känns helt omänskligt påfunnet, som att det är för utstuderat obehagligt för att en människohjärna skulle ha kunnat tänka ut det, DÅ blir jag religiös. Och nu har jag genomskådat det:
Dag 1 skapade han tröttheten.
Dag 2 skapade han illamåendet.
Dag 3 skapade han kissnödigheten.
Dag 4 skapade han humörsvängningarna.
Dag 5 skapade han ryggontet.
Dag 6 skapade han andningsbesvären.
Och sen, på dag 7, tro inte att han vilade, o nej, det hade varit alltför barmhärtigt. På dag 7 skapade han något så ont att jag inte ens klarar av att nämna dess rätta namn på denna blogg. Låt oss kalla det för GUDS VREDE. När GUDS VREDE drabbar en, på den sjunde dagen, då ser man tillbaka på de andra sex dagarna med blid längtan. I jämförelse med GUDS VREDE var kissnödigheten, de hysteriska gråtattackerna och tröttheten rena smekmånaden. Att stå och gråta i korvkön på IKEA är något man gladeligen gjort dagligen om man bara sluppit denna GUDS VREDE som plötsligt drabbat en, hårt och obarmhärtigt. Fast man motionerat (nåja, promenerat lite iallafall), fast man ätit fiberrikt och druckit mycket vatten, ja, fast allt genomförts precis som det skulle med önskvärt resultat dagligen så har man inte sluppit undan denna vrede. Något så orättvist, mina vänner, gör att man blir religiös. Omgående.
Nämns det inte i mammaböckerna? Jodå. I milt förbigående, liksom sådär by the way, precis som om det skulle vara någon slags parentes. I tell you, det är ingen jäkla parentes!! Tortyr är mer dess rätta namn. Tortyr, orättvisa, obarmhärtighet och GUDS VREDE!
Sedan tvingas man gå till apoteket (efter att ha "välkomnats till klubben" av barnmorskan), som i någon slags seriestrip och köpa botemedel som man tidigare bara skrattat rått åt när man sett reklam för det på tv. Lika bra att skaffa den där tatueringen i svanken direkt, så att man har det gjort. Kanske kan det ta bort den andra smärtan tillfälligtvis iallafall.
Dag 1 skapade han tröttheten.
Dag 2 skapade han illamåendet.
Dag 3 skapade han kissnödigheten.
Dag 4 skapade han humörsvängningarna.
Dag 5 skapade han ryggontet.
Dag 6 skapade han andningsbesvären.
Och sen, på dag 7, tro inte att han vilade, o nej, det hade varit alltför barmhärtigt. På dag 7 skapade han något så ont att jag inte ens klarar av att nämna dess rätta namn på denna blogg. Låt oss kalla det för GUDS VREDE. När GUDS VREDE drabbar en, på den sjunde dagen, då ser man tillbaka på de andra sex dagarna med blid längtan. I jämförelse med GUDS VREDE var kissnödigheten, de hysteriska gråtattackerna och tröttheten rena smekmånaden. Att stå och gråta i korvkön på IKEA är något man gladeligen gjort dagligen om man bara sluppit denna GUDS VREDE som plötsligt drabbat en, hårt och obarmhärtigt. Fast man motionerat (nåja, promenerat lite iallafall), fast man ätit fiberrikt och druckit mycket vatten, ja, fast allt genomförts precis som det skulle med önskvärt resultat dagligen så har man inte sluppit undan denna vrede. Något så orättvist, mina vänner, gör att man blir religiös. Omgående.
Nämns det inte i mammaböckerna? Jodå. I milt förbigående, liksom sådär by the way, precis som om det skulle vara någon slags parentes. I tell you, det är ingen jäkla parentes!! Tortyr är mer dess rätta namn. Tortyr, orättvisa, obarmhärtighet och GUDS VREDE!
Sedan tvingas man gå till apoteket (efter att ha "välkomnats till klubben" av barnmorskan), som i någon slags seriestrip och köpa botemedel som man tidigare bara skrattat rått åt när man sett reklam för det på tv. Lika bra att skaffa den där tatueringen i svanken direkt, så att man har det gjort. Kanske kan det ta bort den andra smärtan tillfälligtvis iallafall.
Cirkusgardiner som utlovat
Ovan skådas de finfina cirkusgardinerna som hänger i barnrummet. Till höger ser ni makens dator. Barnrummet får tillika vara makens grotta fram tills Julia blir stor nog att faktiskt behöva ett helt eget rum.
Trött?
Idag har jag haft Malmös mest sjuksköterskekunniga barnskötare hemma på fika. A pluggade till sjuksköterska med mig och efter de tre åren tror jag hon hann jobba ett halvår som sjuksköterska innan hon återgick till sitt gamla yrke. Hon kom fram till att sjuksköterskor inte var ute i friska luften så mycket, vilket iochförsig stämmer rätt bra, så då återgick hon helt sonika till "sina barn" som hon kallar dem. A är en mycket god vän, som det har fallit sig så att jag inte har träffat på väldigt, väldigt länge. Eftersom det inte är så mycket tid kvar nu om man vill beskåda min mastodontmage, så kom hon hit för att titta på den och äta bullarna som jag (maken) bakat. Det i kombination med att jag tvättat ytterligare ett lass barnkläder (vi har fått mängder av kläder) gjorde mig så utmattad att jag har sovit middag i två timmar ungefär fram till nu. Nu lagar omtänksamme maken kvällsmat. Själv är jag alldeles såsig i huvudet efter min tupplur.
Idag när jag var nere och hämtade post väntade en väldigt trevlig och omtänksam överraskning, nämligen:
Vissa människor vet precis vad som behövs när. Stor kram till er båda! För övrigt hoppas jag att ni följer Bibis blogg. Om ni inte gör det så borde ni iallafall göra det. Nu ska jag visa mitt anlete i köket och se om jag kan... ja, rosta bröd eller kanske koka en makaron eller något.
Idag när jag var nere och hämtade post väntade en väldigt trevlig och omtänksam överraskning, nämligen:
Vissa människor vet precis vad som behövs när. Stor kram till er båda! För övrigt hoppas jag att ni följer Bibis blogg. Om ni inte gör det så borde ni iallafall göra det. Nu ska jag visa mitt anlete i köket och se om jag kan... ja, rosta bröd eller kanske koka en makaron eller något.
Efterbild
Chillande hos frisören. Kaffe, tidning och slölyssnande till andra kunder medan färgen verkar.
Hemma igen. Klippt, färgad och ögonbrynsplockad. Fast ögonbrynen ser man inte för luggen. Kan dock garantera att de ser mil bättre ut än tidigare idag. Nu kan jag åter visa mig för folk.
Humöret är helt klart bättre än igår, även om en viss graviditetsbiverkan som jag inte vill gå närmre in på här (vissa saker är helt enkelt för privata) gör sitt bästa för att försöka försätta mig i graviditetsblues återigen. Svärmor har varit här med våra nya barnrumsgardiner som nu hänger där de ska, fint och prydligt i all sin röd- och vitrandiga cirkusprakt. Tar ett foto imorgon. En kedja av olika aktiviteter måste försiggå för att ett foto skulle kunna läggas ut nu, och det är aktiviteter jag helt enkelt inte orkar befatta mig med just nu. Det ena är att ta ur ett kamerabatteri och det andra är att hitta laddaren till nämnda batteri, vilket just nu känns övermäktigt.
Idag har jag och maken handlat grejer till bäbisen som vi tror att vi behöver, men inte vet exakt varför. Babyolja varandes en av dem. Svärmor förklarade att det var bra för torr hud vid många blöjbyten. Zinksalva handlade vi inte, för det såg vi inte behovet av. Den låg dock bland bäbisgrejerna. Vi handlade vårt första blöjpaket med 28 blöjor i. Det räcker väl ungefär en dag eller två efter vad jag har hört, men de hade inte större förpackningar. En Näsfrida köpte jag för några veckor sedan. Det ska bli mycket intressant att använda den. När jag tittar på bilden förstår jag inte ett levandes dugg. Impulsköp. Dessutom sa svägerskan att den var bra, och jag lyssnar vördnadsfullt på alla som fött barn och lyckats hålla dem vid liv under ett imponerande antal år.
Jag har även hunnit med att börja tvätta bäbiskläder (snacka motsatsen till igår när jag bara låg rätt upp och ner som ett förlorat ägg) och oroa mig för att jag inte har tvättat dem i parfymfritt tvättmedel. Är det verkligen jätteviktigt? Snälla, säg nej, för vi har köpt ett gigantumpaket med vanligt tvättmedel där nästan allt är kvar.
Mot frisören
En ny dag ligger framför mig och den ska INTE spenderas i sängen. Min mycket förutseende frisör, Chantelle, har nämligen bokat in mig för klippning, färgning och ögonbrynsplockning. Hon hade helt klart en poäng med att man vet aldrig när man hinner gå till frisören nästa gång. Poängen att vara fin under förlossningen skrattade jag rätt gott åt, för det har jag överhuvudtaget inga förespeglingar om att göra. Jag kan försöka, men jag tror det är rätt kört.
Före frisör. Efterbilder följer.
Före frisör. Efterbilder följer.
Värdelös söndag
Idag har jag haft en "Gud-vad-det-är-synd-om-mig-som-är-så-gravid-och-otymplig-"dag. Den genomför man bäst så att man går tillbaka till sängen direkt efter frukost och ligger där hela dagen. Jag lyckades skala upp mig själv från sängen vid halvett för att skicka ut en livlina på facebook om att jag behövde tas ut på promenad, tog därefter en dusch och klädde på mig, bara för att inse att ingen nappat på min promenadförfrågan. Eftersom min energi tagit slut av förfrågan och duschen tog jag detta nederlag för en ursäkt att gå tillbaka till sängen. Där har jag sedan legat och slumrat till en kavalkad av dålig tv, alltför oengagerad i min egen tillvaro för att ens gå ut och hämta något hyfsat bra att se på dvd åtminstone, i stort sett ända fram till nu. Alltså, allt som allt en mycket misslyckad dag.
Jag vet att många tycker det är så underbart att vara gravid, och det har det varit på massor av sätt också, men de senaste veckorna har successivt blivit jobbigare och jobbigare. Det är frustrerande att inte längre orka en femtedel av vad man gjorde tidigare och att planera varje utfärd efter var man har närmsta offentliga toalett. För övrigt har jag våta drömmar om välfyllda rödvinsglas och stora paket med cigaretter. Jag antar att ni redan har socialtjänsten på speed dial vid det här laget, med tanke på alla kattamningsdrömmar.
Aah, dokumentär om superrika tonåringar! Torde pigga upp även den mest gravidtrötta själ!
Jag vet att många tycker det är så underbart att vara gravid, och det har det varit på massor av sätt också, men de senaste veckorna har successivt blivit jobbigare och jobbigare. Det är frustrerande att inte längre orka en femtedel av vad man gjorde tidigare och att planera varje utfärd efter var man har närmsta offentliga toalett. För övrigt har jag våta drömmar om välfyllda rödvinsglas och stora paket med cigaretter. Jag antar att ni redan har socialtjänsten på speed dial vid det här laget, med tanke på alla kattamningsdrömmar.
Aah, dokumentär om superrika tonåringar! Torde pigga upp även den mest gravidtrötta själ!
Stroke?
Imorse när jag vaknade klockan sju, vilket alltid är bättre än att vakna 01.30, trodde jag att jag hade fått en stroke. Var alldeles simmig i huvudet och när jag slog på tv:n för att kolla text-tv (ja, jag måste erkänna att jag är en text-tv-nörd. På mornarna måste jag relativt snabbt försäkra mig om att inget alltför otrevligt hänt i omvärlden. Jag har aldrig förstått mig på folk som kan gå flera dagar utan att ha koll på att det brutit ut ett brutalt inbördeskrig någonstans till exempel. Jag hade till och med en kollega som inte hade koll på den där läskige Malmöskytten under den första skräckveckan när han sköt mot folk varannan dag. Detta trots medias intensiva rapportering OCH att hon bor i centrala Malmö.) så fick jag inget sammanhang i en bilolycka med tre döda, trots att jag läste samma text fyra gånger. Kände mig som en dyslektiker där bokstäverna hoppade runt i jenkatakt. När jag sedan pratade med maken slängde jag om bokstäver och ord i skumma formationer. Eftersom inga kroppsliga svagheter kunde uppmärksammas uteslöt jag stroke och jag känner mig sedan länge helt återställd. Jag är en typisk sån människa som kommer att ignorera alla tecken på sjukdom om jag blir allvarligt sjuk och kommer säkert inte att söka förrän cancern spritt sig så mycket att jag inte längre kan gå. Tur att jag har maken som kommer tvinga mig att söka hjälp långt innan dess. Han är klokare än vad jag är när det kommer till sånt.
Idag har jag badat i badkaret och lyckats klippa mina tånaglar. Inte det lättaste ska jag säga er. Jag har även läst ut den relativt mediokra boken Elsas Värld av Sofi Fahrman (nej, den var inte särskilt bra. Det var inte Elsas Mode heller. Jag vet inte varför jag har läst dem. Snart kommer den tredje delen som jag säkert också kommer att läsa.), varit hemma hos N, P, och J för en eftermiddagsfika samt handlat min egen vikt i choklad, ostbollar och Gott och Blandat på vägen hem. Nu puttrar Bolognese i en gryta på spisen och jag försöker låta bli att röra påsen med Gott och Blandat innan maten.
Idag har jag badat i badkaret och lyckats klippa mina tånaglar. Inte det lättaste ska jag säga er. Jag har även läst ut den relativt mediokra boken Elsas Värld av Sofi Fahrman (nej, den var inte särskilt bra. Det var inte Elsas Mode heller. Jag vet inte varför jag har läst dem. Snart kommer den tredje delen som jag säkert också kommer att läsa.), varit hemma hos N, P, och J för en eftermiddagsfika samt handlat min egen vikt i choklad, ostbollar och Gott och Blandat på vägen hem. Nu puttrar Bolognese i en gryta på spisen och jag försöker låta bli att röra påsen med Gott och Blandat innan maten.
Ständigt denne Skavlan!
Ok, jag har sagt det hela tiden! Skavlan är en sneaky bastard! Jag har inte förstått vad norrmän har i svensk tv att göra. Danskar, finnar och islänningar, visst, men de där norrmännen? Man kan inte lita på dem. Otäckt folk med fjordar och jävelskap. Jag visste att Skavlan bara fjäskade i början med sina svenska gäster, men nog har han, precis som jag hela tiden misstänkte, smugit in fler och fler norrmän bland gästerna. Idag har de lurat in vår stackars statsminister i någon slags norsk Bermudatriangel. Jojo, har Reinfeldt försvunnit mystiskt imorgon så vet iallafall jag var vi ska börja leta. I en av de där läskiga fjordarna, I tell you! Vem vet ens vilka de där norrmännen är som sitter i hans studio ikväll? Troligtvis några skidåkare eller någon slags Hurtigrutpersonal, men varför skulle vi vilja se dem en fredagkväll? det får väl norrmännen ha på sin egen tv! Stackars Maria Bonnevie! Först Persbrandt, och nu denne lömske man. Jojo, försvinner Maria Bonnevie vet vi nog att vi också kan börja leta i någon av de där fjordarna. Är det förresten någon som sett till henne på ett tag?
Gardiner!
Gardiner! Äntligen! Det går så sakteliga framåt med hemligheten och husligheten. Alldeles nyss fick maken även upp sin stationära dator, så nu slipper vi slåss om laptopkompisen (som ju rent tekniskt sett faktiskt är min). Speciellt fiffigt är detta eftersom maken igår startade sin alldeles egen blogg, vilket var på tiden om ni frågar mig. Min make har många cyniska betraktelser som världen nu äntligen ska få ta del av. Ni hittar den här.
Idag har jag annars återhämtat mig från det som igår var lite småläskigt, men som idag har visat sig vara en magnifik chock. Vi har hunnit fästa oss rejält vid krabaten i min mage och bara en föresvävande tanke att något skulle vara fel var långt mer skrämmande än vad jag hade kunnat tänka mig. Idag sparkar hon/han på som vanligt för att lugna de skärrade blivande föräldrarna.
Apropå absolut ingenting, om någon sitter och häckar på en Ektorp-fotpall som inte fyller något syfte så köper vi gärna den. Speciellt om den är vit. Inte så mycket om den är grön. Någon?
Barnmorsketyper
Idag har vi fått träffa två olika sorters barnmorskor. Den första, som gjorde en helt vanlig rutin-check up på MVC, var den uppskrämmande typen. När hon lyssnade på bäbisens hjärtljud tyckte hon att den hade lite väl låg puls och berättade för oss att vi skulle åka in till prenatal på KK. Inget "för säkerhets skull" yttrades, bara att vi skulle in för att kopplas upp till en CTG-kurva under en längre tid. I mitt inre pågick striden mellan den lugna och rationella sjuksköterskan som inte vill starta en scen och den fullkomligt hysteriska gravida kvinnan som vill ha en ambulanstransport prio 1 till KK. Efter ett resonemang de två emellan (i tysthet inne i huvudet) bestämde jag mig för att jag skulle få höra ett "för säkerhets skull" eller "detta är säkert inget att oroa sig för" från barnmorskan. Hon var dock hal som en ål och, jag är inte helt säker för jag var som sagt rätt skärrad, men jag är ganska säker på att hon aldrig yttrade något av det jag ville höra. Taktik nummer två blev att berätta för henne att vi skulle komma tillbaka till föräldraskolan som började två timmar senare (eftersom det skulle man ju inte om man plötsligt skulle akutsnittas eller något annat av de obehagliga scenarion som tog plats i mitt huvud). Det var då hon skrämde upp mig ordentligt med ett "Nja, man brukar vara uppkopplad rätt länge, så den kan ni inte prioritera." På väg till KK spelade säkert hundra olika scenarier upp sig i mitt huvud, och inget av dem hade något särskilt lyckligt slut.
Väl inne på prenatal (tro mig, prenatal är inget ord som klingar väl i mina öron) blev vi omhändertagna av den andra sortens barnmorska: den nedlugnande typen. Hon kopplade upp CTG-mickepocken, pratade lugnande med oss och vi var uppkopplade i kanske en halvtimme. Med jämna mellanrum kom hon in och sa att allt såg strålande ut, och efter att en läkare hade kollat kurvan fick vi gå hem med det lugnande beskedet att bäbisen beter sig helt normalt. Eller, hem och hem, vi åkte faktiskt till förädrakursen, endast tio minuter försenade. Nu är jag helt utmattad. Bäbisen dansar däremot någon slags squaredans i magen, vilket jag för tillfället inte kunde vara mer tacksam för.
Magnifik uppfinning
Igår kom Crazy Catlady på middag, vilket var mycket trevligt. Vad som också var mycket trevligt var att hon hade med sig sin uppfinning till oss såsom beställt när vi insåg att förra kattlådan tog upp 75% av badrummet och vi den senaste tiden borstat tänderna med ena foten stående i kattlådan (nästan).
Denna geniala uppfinning, TM Crazy Catlady, gömmer kattlådan på att magnifikt sätt, såsom synes nedan. Lådan står längst bort från luckan, vilket lämnar en sträcka där Hår av Hin kan drälla av sig det ton kattsand som hon konstant drar med sig i tassarna efter sina toalettbesök. När hon kommer ut genom luckan (nedan) kvarstår enbart ett fåtal sandkorn som drösslas på golvet, men helt klart ett hanterbart antal korn. Dessutom är insidan klädd med vaxduk, vilket minimerar den lukt som kan komma från en använd kattlåda. Aslan har än så länge nyttjat kattlådan fyra gånger och klarat av detta ypperligt. Hon tittar fortfarande lite uppmanande på oss när hon kommer ut, eftersom hon fick skinka igår när hon gick genom öppningen, men verkar tolerera att detta endast var en engångshändelse.
På denna magnifika nya möbel ska vi lägga ett par sittdynor och vips har vi kattlåda och sittmöbel i hallen i ett. Vi tackar och bugar för denna möbel (som vi givetvis ska betala för, men den är värd varenda krona)! Tadaa!:
Kattlådan står längst in till vänster. Öppningen är som synes till höger.
Sedd från kattperspektiv. Här går Aslan in och når efter ca 30 cm fram till kattlådans öppning.
Denna veckan har vi börjat på föräldrautbildning. Igår fick vi lära oss om den normala förlossningen. I samlingen satt en nitisk blivvande far som frågade om man skulle lita på personalen på förlossningen, eller om man ska förhålla sig kritisk till dem. En annan blivande far undrade om det var hans ansvar att hålla koll på barnens hjärtljud under förlossningen, så att de inte gick ned. Stackars människorna kommer att vara nervvrak när det väl är dags. Och stackars barnmorskor som tydligen ska ifrågasättas benhårt från inkomstminut till utploppning. Vi har iallafall med trygg säkerhet tänkt lägga våra egna och barnets liv i de kunniga barnmorskehänderna. Varför inte utgå ifrån att de med sin utbildning och yrkeserfarenhet faktiskt kan en smula mer om förlossningar än vad vi kan? Bara en stilla tanke...
Denna geniala uppfinning, TM Crazy Catlady, gömmer kattlådan på att magnifikt sätt, såsom synes nedan. Lådan står längst bort från luckan, vilket lämnar en sträcka där Hår av Hin kan drälla av sig det ton kattsand som hon konstant drar med sig i tassarna efter sina toalettbesök. När hon kommer ut genom luckan (nedan) kvarstår enbart ett fåtal sandkorn som drösslas på golvet, men helt klart ett hanterbart antal korn. Dessutom är insidan klädd med vaxduk, vilket minimerar den lukt som kan komma från en använd kattlåda. Aslan har än så länge nyttjat kattlådan fyra gånger och klarat av detta ypperligt. Hon tittar fortfarande lite uppmanande på oss när hon kommer ut, eftersom hon fick skinka igår när hon gick genom öppningen, men verkar tolerera att detta endast var en engångshändelse.
På denna magnifika nya möbel ska vi lägga ett par sittdynor och vips har vi kattlåda och sittmöbel i hallen i ett. Vi tackar och bugar för denna möbel (som vi givetvis ska betala för, men den är värd varenda krona)! Tadaa!:
Kattlådan står längst in till vänster. Öppningen är som synes till höger.
Sedd från kattperspektiv. Här går Aslan in och når efter ca 30 cm fram till kattlådans öppning.
Denna veckan har vi börjat på föräldrautbildning. Igår fick vi lära oss om den normala förlossningen. I samlingen satt en nitisk blivvande far som frågade om man skulle lita på personalen på förlossningen, eller om man ska förhålla sig kritisk till dem. En annan blivande far undrade om det var hans ansvar att hålla koll på barnens hjärtljud under förlossningen, så att de inte gick ned. Stackars människorna kommer att vara nervvrak när det väl är dags. Och stackars barnmorskor som tydligen ska ifrågasättas benhårt från inkomstminut till utploppning. Vi har iallafall med trygg säkerhet tänkt lägga våra egna och barnets liv i de kunniga barnmorskehänderna. Varför inte utgå ifrån att de med sin utbildning och yrkeserfarenhet faktiskt kan en smula mer om förlossningar än vad vi kan? Bara en stilla tanke...
Ännu en dag
Min tillvaro är inte särskilt händelserik för tillfället. Det känns ärligt talat lite som att jag skolkar från jobbet när jag går hemma på det här viset och drar benen efter mig. Jag inser dock att jag inte hade varit någon vidare tillgång på jobbet när jag måste vila i 45 minuter efter att ha tvättat håret och en promenad föranleder en hel eftermiddags dvala i soffan framför Gilmore Girls. Så de hade helt enkelt inte haft någon nytta av mig på jobbet.
Idag dagdrömmer jag om upphängda gardiner och tar en promenad till utvalt BVC (med min förifyllda blankett) i vilkas kunniga händer jag vill lägga lilla Julias hälsa de kommande åren. Det är inte så långt, så om jag kissar precis innan jag går och kissar direkt när jag kommer hem borde det inte vara någon fara på taket. Känner mig som en pensionär med mina toalettvanor.
Idag dagdrömmer jag om upphängda gardiner och tar en promenad till utvalt BVC (med min förifyllda blankett) i vilkas kunniga händer jag vill lägga lilla Julias hälsa de kommande åren. Det är inte så långt, så om jag kissar precis innan jag går och kissar direkt när jag kommer hem borde det inte vara någon fara på taket. Känner mig som en pensionär med mina toalettvanor.
Dagens visdom
Såhär ser man ut i vecka 35. Idag har jag till och med orkat sminka mig och sätta på gravidbältet. Det är jobbigt att sätta på och omöjligt att sitta i, men det gör det möjligt att gå längre än till Kronprinsen och tillbaka.
Idag har jag också lärt mig en grej som jag efter lite funderande faktiskt tänker vara snäll nog att dela med mig av till er som ännu inte vet det. Here goes: När ni nyser och är i vecka 35+ 2, knip ihop benen om ni inte redan sitter på toaletten. Jag visste inte det innan. Man lär sig något nytt varje dag, och det positiva i det hela var att jag lägligt nog bokat in en tvättid under eftermiddagen.
Nog om denna oturliga upplevelse. Gladare nyheter:
Inte fler bilder på bäbiskläder
Idag har det kommit upp tavlor på väggarna i vardagsrummet. Blev väldigt hemligt och husligt plötsligt. Annat som inträffat är att fönstret i barnrummet blivit putsat, barnmöblerna monterats och bilen tvättats. En liten stund var jag rädd för att den stora metallgrejen i biltvätten som rörde sig mot våra huvuden utan att se ut att vika en tum skulle ta oss av daga, men den flyttade sig lyckligtvis. Ikväll väntar en klassisk bolognese och en ny box med Gilmore Girls.
Solnedgång från takaltanen.
Freud?
Ok, en till dröm om hur jag ammar en katt och jag går och söker hjälp. I den här drömmen låg vår stackars bäbis i botten av en papperskasse som vi hade med oss från BB och hade glömt att packa upp. Däremot ammade jag katten i godan ro tills jag insåg att det var totalt onormalt. Bäbisen låg snällt och prydligt och sov i botten av papperskassen när jag stormade dit med andan i halsen. Snart ringer väl någon socialtjänsten...
Som vanligt ackompanjeras förmiddagen av grannens basgång. Och som vanligt hade jag idag en vakenperiod mellan 05 och 06.30, innan jag somnade om och sov till tio. Tur iallafall att man kan se lite gamla Melrose Placeavsnitt sådär på morgonkvisten. Fast i sanningens namn var Melorse Place bra mycket bättre vär jag var sjutton. Jag har full förståelse för att de visar det klockan 05.30 och inte klockan 21.00 som de gjorde på den tiden.
Idag har jag tänkt ta det lugnt. Jag är ju havandeskapsledig för att jag ska ta det lugnt, men hittills har jag varit rätt dålig på det. Jag tror att jag ska gå och köpa en stor påse godis och bädda ner mig i soffan framför Sex and the City. Det var så jag föreställde mig min ledighet, så jag måste ju göra det EN dag iallafall. Jäpp. Sagt och gjort.
Som vanligt ackompanjeras förmiddagen av grannens basgång. Och som vanligt hade jag idag en vakenperiod mellan 05 och 06.30, innan jag somnade om och sov till tio. Tur iallafall att man kan se lite gamla Melrose Placeavsnitt sådär på morgonkvisten. Fast i sanningens namn var Melorse Place bra mycket bättre vär jag var sjutton. Jag har full förståelse för att de visar det klockan 05.30 och inte klockan 21.00 som de gjorde på den tiden.
Idag har jag tänkt ta det lugnt. Jag är ju havandeskapsledig för att jag ska ta det lugnt, men hittills har jag varit rätt dålig på det. Jag tror att jag ska gå och köpa en stor påse godis och bädda ner mig i soffan framför Sex and the City. Det var så jag föreställde mig min ledighet, så jag måste ju göra det EN dag iallafall. Jäpp. Sagt och gjort.
Fler barnkläder...
Jag vet, jag vet, jag ska snart sluta lägga upp bilder på inhandlade bäbisgrejer, men bara denna gången också. Idag är nog faktiskt allt inhandlat. Nu har vi allt från mössor till strumpor. Dräkten ovan är en ut och åka vagn-dräkt. Den är så mjuk att jag själv vill ha en.
Så, nu ska jag inte lägga upp fler bilder på barnkläder på ett tag. Men nu kan ni sova lugnt i förtröstan och vetskap om att allt i klädesväg är färdiginhandlat.
Kudde
Ovan synes min finfina nya amningskudde. Svägerskan tipsade om att man faktiskt inte behöver köpa en snuskdyr kudde (också den röd med stjärnor. De vet hur de ska få mig hooked, de där tjuviga bäbistillbehörsmänniskorna!) som heter just amningskudde, utan att det går precis lika bra med en vanlig kudde. Väl talat, tyckte jag, och köpte igår denna finfina amningskudde för mer än halva priset. Inga stjärnor, men fin ändå. Jag är lite oroad över att jag själv inte insett att det förstås inte behöver vara en specialtillverkad amningskudde förrän någon sade det till mig. Får havandeskapsledigheten det att snurra saktare i hjärnan? Faktum är att det känns väldigt konstigt att inte gå till jobbet, men man vänjer väl sig?
På dagens agenda står mer bäbisshopping. Idag mer budgetvariant i form av basplagg á la H&M. Ska träffa svägerskan på G-knappen om en timme, vilket är något av en utmaning med tanke på hur lång tid jag numera tar på mig för minsta vardagssyssla, men det ska nog gå bra.
Polarn och Pyret
Första köpta bäbis-outfiten. Snuskigt dyr för ett förstaplagg som kommer att växas ur på nolltid, men hur söt är den inte? Dessutom var det presentkort, och då ska man köpa saker man inte hade köpt själv. Därför slog jag även till och köpte den här filten:
Eftersom jag gått in i totalt bäbis-mode sitter jag nu med en kopp te framför Livet på BB. De säger att det är helt normalt att snöa in på bäbisar med tillbehör såhär sex veckor innan, så ni kan vara lugna tror jag.
Besöket på IKEA förlöpte över förväntan. Vi åkte dit väl förberedda och kom hem med det vi skulle. Förhoppningsvis slipper jag nu mardrömmar om bäddmadrasser. Ingen grät och tillbörligt intresse visades för de olika tillbehören. På vägen hem bjöds vi inte bara på beslag till det ärvda skötbordet, utan likväl på svågerns och svägerskans falukorv med stuvade morötter. Guld värt att slippa åka hem och förbereda mat själv klockan halvsju på kvällen.
Just för två minuter sedan hängde maken upp senaste tillskottet i sovrummet: En väggfäst dvd-spelare. På Nobeltorget hade vi en magisk sammankoppling genom väggen så att en dvd-spelare fungerade på två tv-apparater, men så har det inte varit här. Vi trodde vi skulle klara oss utan, men en av oss vill konstant somna till Discovery Channel. Sövande som det är, så har dock den speciella rösten (ja, för alla verkar prata likadant på Discovery. Jag kallar den för töntrösten. Tänk exalterad tönt, 20+) drivit mig till vanvett, och jag kan absolut inte somna till det. Nu kan vi åter tryggt och lugnt somna till How I met your mother eller Vänner.
Ledig dag nummer 3
Idag har jag inte stigit upp klockan fem. Däremot har jag varit uppe och kissat tre gånger under natten. Intressant att tre droppar kan utöva ett sådant tryck att man vaknar och tror att man behöver kissa litervis.
Eftersom vi hade middagsgäster igår innebär det att lägenheten idag fortfarande är välstädad och fin och jag kan således ägna mig åt något annat än att städa. Hade jag, som jag vet att jag våndats över tidigare, varit en smula mer händig hade jag hängt upp gardiner och tavlor, fogat köksgolvet och silikonlistat kakelranden, men eftersom jag inte är det får jag hitta andra aktiviteter. En av dem är tyvärr att åka till jobbet, något tidigare än jag hade beräknat. I all min nedräkningsprakt inför ledigheten hade jag helt missat att fylla i ansökan om föräldraledighetsblanketten. Visste inte ens att det fanns en sådan blankett, men chefen upplyste mig igår om att en ifylld sådan är vital för att jag ska få pengar utbetalade. Alltså, ett besök på jobbet först på listan. Eftersom jag kommer att elefanta iväg mig till jobbet är steget kort till Polarn och Pyret, som blir nästa punkt på kartan tack vare ett välriktat presentkort från brodern och svägerskan.
När maken kommer hem tror jag att vi har kommit överens om ett besök på IKEA för fortsatt barnrumsinventering. Han har utlovat engagemang och initiativtagande. Jag har lovat att inte brista i gråt. Jag tror att vi ska klara av det.
P. S. Dag nummer tre med basgång från grannen. Jag bidar min tid och utlovar tyst hämnd i form av bebisskrik. Vem är jag att klaga på lite basgång?
Eftersom vi hade middagsgäster igår innebär det att lägenheten idag fortfarande är välstädad och fin och jag kan således ägna mig åt något annat än att städa. Hade jag, som jag vet att jag våndats över tidigare, varit en smula mer händig hade jag hängt upp gardiner och tavlor, fogat köksgolvet och silikonlistat kakelranden, men eftersom jag inte är det får jag hitta andra aktiviteter. En av dem är tyvärr att åka till jobbet, något tidigare än jag hade beräknat. I all min nedräkningsprakt inför ledigheten hade jag helt missat att fylla i ansökan om föräldraledighetsblanketten. Visste inte ens att det fanns en sådan blankett, men chefen upplyste mig igår om att en ifylld sådan är vital för att jag ska få pengar utbetalade. Alltså, ett besök på jobbet först på listan. Eftersom jag kommer att elefanta iväg mig till jobbet är steget kort till Polarn och Pyret, som blir nästa punkt på kartan tack vare ett välriktat presentkort från brodern och svägerskan.
När maken kommer hem tror jag att vi har kommit överens om ett besök på IKEA för fortsatt barnrumsinventering. Han har utlovat engagemang och initiativtagande. Jag har lovat att inte brista i gråt. Jag tror att vi ska klara av det.
P. S. Dag nummer tre med basgång från grannen. Jag bidar min tid och utlovar tyst hämnd i form av bebisskrik. Vem är jag att klaga på lite basgång?
Gråtande hemmafru
Jag fortsätter min snitslade bana som hemmafru. Efter att imorse ha serverat maken frukost klockan halvsex har jag idag städat och har just nu en kladdkaka i ugnen. Det jag skulle gjort som jag inte gjort är att handla och tvätta bebiskläder, vilket jag hade planerat. Allting tar för tillfället mycket längre tid än vad jag är van vid.
Anledningen till att jag idag vaknade vid den horribla tiden 04.00 var en mardröm som involverade någonting med täcke till barnvagn. Denna dröm fick mig att vakna med ett ryck för att sedan inte kunna somna om. Klockan fem gav jag upp och bestämde mig för att serva maken med frukost. Nu känner jag mig mycket misslyckad eftersom maken handlar på vägen hem, något som jag ju i all min hemmafruliga prakt skulle klarat av själv. Nåväl, det är ju endast min andra dag som hemmafru, så jag är säkert urskuldad. Vad värre är är att jag inte har något hemmafruligt förkläde på mig. Istället är det en pärs att dra på sig dessa #%&* leggings. De forna långa tröjorna som tidigare gick ner till låren täcker nu enbart magen och knappt ens det. Hela modesituationen är horribel och jag ser ut som någon som borde bo i en husvagn. På den noten skulle barnet i magen troligtvis redan ha det bestämda namnet Merlin eller, om av flickkön, Engla eller Drömla eller något annat white-trashigt. Jag borde säkert köpa något romantiskt, gravidigt plagg, men jag har verkligen ingen som helst lust att elefanta in mig i ett provrum för att ordna det såhär med sex veckor kvar till BF (beräknad förlossning. Barnmorskelingo).
Som ni säkert utläst mellan raderna gråts det en del på den här fronten. I vanliga fall gråter jag nästan aldrig, och när jag väl gör det är det oftast för att jag är förbannad. Nu gråter jag för allt. Och tro inte att det spelar någon roll var jag är när jag sätter igång med mina gråtkavalkader. Visst må jag skämmas, men det spelar absolut ingen som helst roll, för dessa gravidtårar stannar för ingen. Jag har gråtit på tippen, jag har gråtit på jobbet, jag har gråtit i korvkön på IKEA en lördagseftermiddag. You name the place och jag har garanterat gråtit där.
Igår var det ett påslakanset till spjälsäng som triggade mig. Ett rött påslakan med vita stjärnor. 425 kronor kostade det. Med darrande underläpp gick jag med på att vänta med inköpet. När maken såg den darrande underläppen ville han köpa det omgående (anandes vad som komma skulle utan tvekan), men ack, försent. Har underläppen väl börjat darra så är det kört. Gråten som ej går att hindra fortsätter alltsom oftast i minst 45 minuter och den är av föga diskretion. Högljudd, hulkande, högljudd och snorig, värdig tävlan med Helena Bergström. Lyckligtvis hann vi denna gången hem från BabyLand innan den satte igång. Jag trodde jag skulle FÅ barn. Inte BLI ett barn.
Så den kvinna som presenterade sig för de nya grannarna på mötet igårkväll var en rödgråten, höggravid kvinna i leggings och för kort tröja. Troligtvis lika bra att jag redan hade gråtit, för annars hade jag väl satt igång när jag insåg att min landgång redan goffats av någon illvillig grannne med rötna rör..
Anledningen till att jag idag vaknade vid den horribla tiden 04.00 var en mardröm som involverade någonting med täcke till barnvagn. Denna dröm fick mig att vakna med ett ryck för att sedan inte kunna somna om. Klockan fem gav jag upp och bestämde mig för att serva maken med frukost. Nu känner jag mig mycket misslyckad eftersom maken handlar på vägen hem, något som jag ju i all min hemmafruliga prakt skulle klarat av själv. Nåväl, det är ju endast min andra dag som hemmafru, så jag är säkert urskuldad. Vad värre är är att jag inte har något hemmafruligt förkläde på mig. Istället är det en pärs att dra på sig dessa #%&* leggings. De forna långa tröjorna som tidigare gick ner till låren täcker nu enbart magen och knappt ens det. Hela modesituationen är horribel och jag ser ut som någon som borde bo i en husvagn. På den noten skulle barnet i magen troligtvis redan ha det bestämda namnet Merlin eller, om av flickkön, Engla eller Drömla eller något annat white-trashigt. Jag borde säkert köpa något romantiskt, gravidigt plagg, men jag har verkligen ingen som helst lust att elefanta in mig i ett provrum för att ordna det såhär med sex veckor kvar till BF (beräknad förlossning. Barnmorskelingo).
Som ni säkert utläst mellan raderna gråts det en del på den här fronten. I vanliga fall gråter jag nästan aldrig, och när jag väl gör det är det oftast för att jag är förbannad. Nu gråter jag för allt. Och tro inte att det spelar någon roll var jag är när jag sätter igång med mina gråtkavalkader. Visst må jag skämmas, men det spelar absolut ingen som helst roll, för dessa gravidtårar stannar för ingen. Jag har gråtit på tippen, jag har gråtit på jobbet, jag har gråtit i korvkön på IKEA en lördagseftermiddag. You name the place och jag har garanterat gråtit där.
Igår var det ett påslakanset till spjälsäng som triggade mig. Ett rött påslakan med vita stjärnor. 425 kronor kostade det. Med darrande underläpp gick jag med på att vänta med inköpet. När maken såg den darrande underläppen ville han köpa det omgående (anandes vad som komma skulle utan tvekan), men ack, försent. Har underläppen väl börjat darra så är det kört. Gråten som ej går att hindra fortsätter alltsom oftast i minst 45 minuter och den är av föga diskretion. Högljudd, hulkande, högljudd och snorig, värdig tävlan med Helena Bergström. Lyckligtvis hann vi denna gången hem från BabyLand innan den satte igång. Jag trodde jag skulle FÅ barn. Inte BLI ett barn.
Så den kvinna som presenterade sig för de nya grannarna på mötet igårkväll var en rödgråten, höggravid kvinna i leggings och för kort tröja. Troligtvis lika bra att jag redan hade gråtit, för annars hade jag väl satt igång när jag insåg att min landgång redan goffats av någon illvillig grannne med rötna rör..
Misantropi
Nä nu! Här har man flyttat till käpparstan för att få lugn och ro bland pensionärerna vid havet. Nu såhär under början av min ljuva havandeskapsledighet har jag insett att det finns en person i huset som vare sig är pensionerad eller för den delen arbetandes. Hela förmiddagen igår och tydligtvis också idag har denna person ägnat sig åt att lyssna på någonting som han/hon tycker att pensionärer och havandeskapslediga ska höra basgången till. Det är en grymt irriterande ljudnivå, för den är inte arenahög, utan sådär dovt mullrande så att man undrar om den finns där eller om man hör i syne (höre). Jag finner mig i en obekväm sits. Vid Nobeltorget var det arenahög nivå och där hade jag inga problem med att klaga vid första bastonen. Här är saken en annan, eftersom här är nästan bisarrt lyhört (motsatt till vad säljaren, ni vet Kronofogdsnissen, sa om saken) och dels skulle jag här påbörja mitt nya liv som harmonisk mor tillika förstående granne som bjuder in övriga grannar på kanelbullar. Detta är inte så jag har planerat det!
Igår var vi dessutom på första föreningsstämman. Vi gick dit med så vänliga och sympatiska ögon och sinnen som två misantroper kan. Vi mötttes av att icke anmälda deltagare redan goffat i sig våra landgångar, fast vi kom i tid. Ingen bra början för två hungriga misantroper varav den ena just gråtit stora tårar över ett påslakan med stjärnor (don't ask).
Början av stämman var lugn, det såg ett tag ut som att vi skulle vara hemma innan Top Model. Ingen kastade grejer på någon, inga falanger kunde skönjas. Rätt och slätt ett normalt möte (tror jag. I förra föreningen var tongångarna lika hätska som i ett Melrose Place-avsnitt). Ända tills sista punkten skulle avhandlas. Stambyte. Såhär är det: Under 48 år inga läckor. Under de senaste två åren två läckor pga sönderrostade rör. Konsult tycker vi ska byta rör asap, eftersom de rostar sönder och man aldrig vet var eller när nästa läcka sker. Dyrt? Nä, allt kan bekostas utan höjda avgifter. En normal människa säger då "Ok, trist, men kör på och helst i förrgår innan nästa läcka drabbar någon stackare, i värsta fall en själv."
Majoriteten i vår förening säger "Oj, vi som just renoverat. Det kommer bli jättefult i vårt fina nya kök/badrum. Vi tar in femton konsulter till som kan bedöma läget och sen fattar vi ett belsut på nästa årsstämma."
Alltså översatt: Världen kan rasa samman närsomhelst, men den ser så fin ut nu, så vi väntar ett år utan att göra någonting och hoppas att världen står kvar en stund till. Mina vänner, det är sådana här saker som gör att man blir direkt misantropisk. Dessutom är jag säker på att de som roffade åt sig våra landgångar var samma människor som röstade för att vi skulle ta det piano. Hoppas därför på sant misantropiskt sätt att dessa människor är de som drabbas av nästa läcka. Vi har också ett nyrenoverat kök, men jag har hellre rör i taket än en torkfläkt på golvet i tre månader.
Igår var vi dessutom på första föreningsstämman. Vi gick dit med så vänliga och sympatiska ögon och sinnen som två misantroper kan. Vi mötttes av att icke anmälda deltagare redan goffat i sig våra landgångar, fast vi kom i tid. Ingen bra början för två hungriga misantroper varav den ena just gråtit stora tårar över ett påslakan med stjärnor (don't ask).
Början av stämman var lugn, det såg ett tag ut som att vi skulle vara hemma innan Top Model. Ingen kastade grejer på någon, inga falanger kunde skönjas. Rätt och slätt ett normalt möte (tror jag. I förra föreningen var tongångarna lika hätska som i ett Melrose Place-avsnitt). Ända tills sista punkten skulle avhandlas. Stambyte. Såhär är det: Under 48 år inga läckor. Under de senaste två åren två läckor pga sönderrostade rör. Konsult tycker vi ska byta rör asap, eftersom de rostar sönder och man aldrig vet var eller när nästa läcka sker. Dyrt? Nä, allt kan bekostas utan höjda avgifter. En normal människa säger då "Ok, trist, men kör på och helst i förrgår innan nästa läcka drabbar någon stackare, i värsta fall en själv."
Majoriteten i vår förening säger "Oj, vi som just renoverat. Det kommer bli jättefult i vårt fina nya kök/badrum. Vi tar in femton konsulter till som kan bedöma läget och sen fattar vi ett belsut på nästa årsstämma."
Alltså översatt: Världen kan rasa samman närsomhelst, men den ser så fin ut nu, så vi väntar ett år utan att göra någonting och hoppas att världen står kvar en stund till. Mina vänner, det är sådana här saker som gör att man blir direkt misantropisk. Dessutom är jag säker på att de som roffade åt sig våra landgångar var samma människor som röstade för att vi skulle ta det piano. Hoppas därför på sant misantropiskt sätt att dessa människor är de som drabbas av nästa läcka. Vi har också ett nyrenoverat kök, men jag har hellre rör i taket än en torkfläkt på golvet i tre månader.
