Bara fyra timmar!
Jag har kommit på varför Isabelle är så framstående vad gäller att vända sig, stoppa in tårna i munnen och prutta med läpparna. Det är för att hon ALDRIG SOVER! Jag är såååååå trött! Försvunna är the glory days när det tog 25 minuter blankt med hela nattningsrutinen, där hon sov klockan 19.55 och jag satt i soffan framför True talent och retade mig på Pernilla Andersson med ett glas vin i handen klockan 20.00. Nu är nattningen en kamp på liv och död där Isabelle far upp och ner i vaggan mellan 20 och 23. Sedan låter hon hela nätterna. Är det inte oohande och aahhande så är det pruttande med läpparna som gäller. Inatt mellan 03 och 05 i en säng nära dig. Till slut gick Isabelles high life så långt att maken fick lägga sig på soffan. Där kunde man inte heller sova. Vårt hem har blivit en sömnfri zon. För människor. Katter sover fortfarande utmärkt här. Och får världens lyxigaste frukost, eftersom vi glömt köpa kattmat. Imorse blev det upphackad skinka.
Jag älskar dottern över allt annat. Sånt är mycket viktigt att poängtera när man klagar över något med småbarnslivet, för annars utgår folk automatiskt från att man inte älskar sitt barn (förstås). Jag älskar dottern över allt annat (ännu en gång för säkerhets skull), men vad skulle jag inte göra för att få sova i ett mörkt, tyst rum fyra timmar i sträck? Och, nej, jag kan inte sova middag på dagen, för då sover inte dottern heller. Jo, power naps på 45 minuter, och jag är mycket dålig på att somna på kommando. Jag vet att det bara är en kort period av ens liv, men kan ni iallafall inte tycka bara lite synd om mig?
Jag älskar dottern över allt annat. Sånt är mycket viktigt att poängtera när man klagar över något med småbarnslivet, för annars utgår folk automatiskt från att man inte älskar sitt barn (förstås). Jag älskar dottern över allt annat (ännu en gång för säkerhets skull), men vad skulle jag inte göra för att få sova i ett mörkt, tyst rum fyra timmar i sträck? Och, nej, jag kan inte sova middag på dagen, för då sover inte dottern heller. Jo, power naps på 45 minuter, och jag är mycket dålig på att somna på kommando. Jag vet att det bara är en kort period av ens liv, men kan ni iallafall inte tycka bara lite synd om mig?
Kyrkligt
Idag har vi fått svaret på vad som kan få Isabelle att sova middag helt fridfullt i två timmar, nämligen ett besök på St Andreas-kyrkans öppna förskola. Hon valde även denna kyrkliga plats till sin premiärvändning från rygg till mage, vilket resulterade i att en av de andra mammorna refererade till mig som "Solsidan-mamma".
På frågan "Är hon verkligen din dotter?" kan vi idag snabbt konstatera att hon är det. Vid slutbönen (sånt man får ta i kyrkans lokaler antar jag) körde Isabelle sitt pruttmunstrick. Inte för att det hördes bland alla miljoner barn som var där, men som mor blir man ju ändå lite extra stolt.
Det visar sig nu att eftermiddagsluren på två timmar straffar sig vad gäller nattning. Hon vill överhuvudtaget inte höra talas om att sova (ikväll heller). Nu har hon precis informerats om att alla bebisar som är uppe efter halvåtta måste ligga på magen på en filt på golvet, så det är det hon gör nu. Jag tror att hon kanske inser att hon är uppe sådär lite på nåder. Fast kanske inte. Själv stålsätter jag mig för en liknande natt som föregående. Not good!
På kyrkmattan med lånade nycklar.
På frågan "Är hon verkligen din dotter?" kan vi idag snabbt konstatera att hon är det. Vid slutbönen (sånt man får ta i kyrkans lokaler antar jag) körde Isabelle sitt pruttmunstrick. Inte för att det hördes bland alla miljoner barn som var där, men som mor blir man ju ändå lite extra stolt.
Det visar sig nu att eftermiddagsluren på två timmar straffar sig vad gäller nattning. Hon vill överhuvudtaget inte höra talas om att sova (ikväll heller). Nu har hon precis informerats om att alla bebisar som är uppe efter halvåtta måste ligga på magen på en filt på golvet, så det är det hon gör nu. Jag tror att hon kanske inser att hon är uppe sådär lite på nåder. Fast kanske inte. Själv stålsätter jag mig för en liknande natt som föregående. Not good!
På kyrkmattan med lånade nycklar.
Ära vare Gud i höjden
Idag ska vi göra något mycket atypiskt (mig. Isabelle har ännu inte skapat tillräckligt mycket av vanor för att göra något vare sig typiskt eller atypiskt). Vi ska gå till en kyrka och sjunga. Eller så var det en öppen förskola. Har inte helt klart för mig. Jag är den okristnaste människa jag själv känner till. Jag är inte döpt, inte konfirmerad, inte gift eller ens medlem i Svenska kyrkan. Nåväl, nu vill iallafall de andra mammorna i mammagruppen gå till kyrkan och sjunga (eller leka?), så då är jag så vänlig och följer med. Har blivit så sällskapssjuk på sistone. Kan ha något att göra med att den jag pratar med hela dagarna enbart svarar mig med "aaah" eller "iiiiih". Ibland är det kul att någon svarar mer verbalt. Inte alltid, men ibland.
Isabelle ser iallafall fram emot besöket. Tror jag. Hon blir väl kristen bara för att revoltera mot sin hedniska mamma kan jag tänka. Tur att vi väger upp kyrkbesöken med lite hederliga Netto-gräl.
Bortsett från detta har vi haft en helvetisk natt, tackar som frågar. De är dock ganska få nuförtiden, så jag försöker ta dem med jämnmod, eller för all del lite kristligt tålamod.
Isabelle ser iallafall fram emot besöket. Tror jag. Hon blir väl kristen bara för att revoltera mot sin hedniska mamma kan jag tänka. Tur att vi väger upp kyrkbesöken med lite hederliga Netto-gräl.
Bortsett från detta har vi haft en helvetisk natt, tackar som frågar. De är dock ganska få nuförtiden, så jag försöker ta dem med jämnmod, eller för all del lite kristligt tålamod.
Vardagsdramatik
Idag var jag och Isabelle på Netto på Regementsgatan. Alltid en uppiggande aktivitet. Slottsstadens invånare är en fenomenal mix av stressade småbarnsföräldrar och pensionärer som står med ena rollatorhjulet i kistan. Eftersom det inte händer så mycket i pensionärernas liv piggar de upp vardagen med att gå och handla på Netto samtidigt som normalt folk slutar jobba. Nu är det förvisso alltid kö på Netto, men vid 16-tiden och framåt snackar vi köer av episka proportioner. Så en sisådär 15.15 börjar de klä på sig i sina brunprydda hem för att få gå ner och bli av med frustrationen över sin ensamhet genom att anklaga småbarnsföräldrar för både det ena och det andra. I tell you, det är roligare än bio!
Jag brukar inte bråka. Jag är inte sådär passivt aggressiv som jag varit innan, utan njuter nu av att studera aktivt passivt aggressiva (om ni fattar). Ofta handlar bråken om ganska triviala grejer, typ att mamman som just hämtat sina fyra ungar på dagis och försöker sköta veckoinhandlingen samtidigt som hon försöker förhindra att tre av de fyra ungarna välter ner alla läskburkar från hyllan och käkar upp allt smågodis, har råkat ställa sin barnvagn precis där farbror Arvid ska gå förbi med sin käpp. Då muttrar farbror Arvid, argt men ändå lite sådär smånöjt över att han hittat något att bli arg över, om nonchalanta småbarnsmödrar som bara tänker på sig själva. Då brukar småbarnsmamman lacka ur fullständigt och säga något elakt till farbror Arvid, som fortsätter muttra något till svar under sin gubbkepskant. Ni fattar.
Idag var det dock inte en småbarnsmor som mötte farbror Arvids vrede, utan den unga kvinnan som pratade i mobiltelefon som mötte faster Astas enorma vrede. Tyvärr var jag lite för långt ifrån och kom in lite försent för att få beskåda hela grälet i sin helhet, men det var ungefär såhär:
Unga kvinnan i kön pratade i mobiltelefon när hon kom fram till kassörskan. Detta irriterade faster Asta så till den milda grad att hon, ganska högt, ropade några väl valda ord om hur man ska skynda sig när man väl kommer fram och absolut inte prata i mobiltelefon. Varför man har så fenomenalt bråttom när man ändå bara ska hem till sitt bruna hem och sitta i sin fåtölj förtäljer inte historien, men Asta hade i allafall vanvettigt bråttom och hade absolut inte tid med att inhandlingen tog 30 sekunder längre än hon tänkt sig. Vad hon inte anade var att unga kvinnan som pratade i mobiltelefon blev lika jävla arg som hon själv, varpå grälet blev pretty högljutt och I kid you not att smockan faktiskt hängde i luften. Till slut klappade kassörskan händerna för att få deras uppmärksamhet och meddelade damerna att det finns viktigare saker här i världen än en saktmodig kö, varpå hon tillkallade extra personal för att "hindra tredje världskriget från att bryta ut".
Själv stod jag bland frukten och valde ut äpplen i allsköns ro och Isabelle satt i sin vagn och pruttade med munnen. Det har hon gjort hela dagen. Och nu är hon övertrött och vägrar sova, så det här blogginlägget har tagit sisådär halva kvällen att skriva. Där fick jag för att jag valde att äta korv Stroganoff innan vi började natta henne. Jag har förlorat fokus märker jag nu. Någon som har tips på vad man gör med ett övertrött barn?
(Apropå Stroganoff har jag funderat på om man skulle börja irritera folk genom att betona "noff" istället för "stro" i korv Stroganoff. Det skulle låta ungefär såhär: "Åh, vilken underbar korv StrogaNOFF du har lagat!" Förstår ni vad störigt det hade varit? Så hade man låtsats att det är så det uttalas i den tjeckiska byn StrogaNOFF där rätten har sina rötter. Fast det har den ju inte. Om jag just råkade hitta på något som var sant. Och det vore osannolikt. Nu är det dags att ägna alla hundra procent av uppmärksamheten på maken och nattningsprocessen av dottern.)
Jag brukar inte bråka. Jag är inte sådär passivt aggressiv som jag varit innan, utan njuter nu av att studera aktivt passivt aggressiva (om ni fattar). Ofta handlar bråken om ganska triviala grejer, typ att mamman som just hämtat sina fyra ungar på dagis och försöker sköta veckoinhandlingen samtidigt som hon försöker förhindra att tre av de fyra ungarna välter ner alla läskburkar från hyllan och käkar upp allt smågodis, har råkat ställa sin barnvagn precis där farbror Arvid ska gå förbi med sin käpp. Då muttrar farbror Arvid, argt men ändå lite sådär smånöjt över att han hittat något att bli arg över, om nonchalanta småbarnsmödrar som bara tänker på sig själva. Då brukar småbarnsmamman lacka ur fullständigt och säga något elakt till farbror Arvid, som fortsätter muttra något till svar under sin gubbkepskant. Ni fattar.
Idag var det dock inte en småbarnsmor som mötte farbror Arvids vrede, utan den unga kvinnan som pratade i mobiltelefon som mötte faster Astas enorma vrede. Tyvärr var jag lite för långt ifrån och kom in lite försent för att få beskåda hela grälet i sin helhet, men det var ungefär såhär:
Unga kvinnan i kön pratade i mobiltelefon när hon kom fram till kassörskan. Detta irriterade faster Asta så till den milda grad att hon, ganska högt, ropade några väl valda ord om hur man ska skynda sig när man väl kommer fram och absolut inte prata i mobiltelefon. Varför man har så fenomenalt bråttom när man ändå bara ska hem till sitt bruna hem och sitta i sin fåtölj förtäljer inte historien, men Asta hade i allafall vanvettigt bråttom och hade absolut inte tid med att inhandlingen tog 30 sekunder längre än hon tänkt sig. Vad hon inte anade var att unga kvinnan som pratade i mobiltelefon blev lika jävla arg som hon själv, varpå grälet blev pretty högljutt och I kid you not att smockan faktiskt hängde i luften. Till slut klappade kassörskan händerna för att få deras uppmärksamhet och meddelade damerna att det finns viktigare saker här i världen än en saktmodig kö, varpå hon tillkallade extra personal för att "hindra tredje världskriget från att bryta ut".
Själv stod jag bland frukten och valde ut äpplen i allsköns ro och Isabelle satt i sin vagn och pruttade med munnen. Det har hon gjort hela dagen. Och nu är hon övertrött och vägrar sova, så det här blogginlägget har tagit sisådär halva kvällen att skriva. Där fick jag för att jag valde att äta korv Stroganoff innan vi började natta henne. Jag har förlorat fokus märker jag nu. Någon som har tips på vad man gör med ett övertrött barn?
(Apropå Stroganoff har jag funderat på om man skulle börja irritera folk genom att betona "noff" istället för "stro" i korv Stroganoff. Det skulle låta ungefär såhär: "Åh, vilken underbar korv StrogaNOFF du har lagat!" Förstår ni vad störigt det hade varit? Så hade man låtsats att det är så det uttalas i den tjeckiska byn StrogaNOFF där rätten har sina rötter. Fast det har den ju inte. Om jag just råkade hitta på något som var sant. Och det vore osannolikt. Nu är det dags att ägna alla hundra procent av uppmärksamheten på maken och nattningsprocessen av dottern.)
Äntligen!
Plötsligt händer det! Hår av hin har äntligen fattat att det underlättar för oss att torka spya från golvet istället för från mattan. För att citera min kära svägerska: I love the smell of kattkräks in the morning.
Verkligen inte
Jag älskar ju alla möjliga slags utröstningsprogram, Idol varandes det främsta av de främre. Som uppvärmning inför kommande Idolsäsong tittar jag nu på True talent, ni vet det där programmet de har gjort reklam för sedan jag var höggravid, men som inte hade premiär förrän i tisdags? Och ja, jag vet, jag vet att jag ofta hetsar upp mig och stör mig alldeles för lätt på människor, men nu kan jag inte låta bli att säga det längre:
Den där bruden, vem är hon? Ja, jag vet att hon sjöng någon lam låt om någon förbannad desperado i melodifestivalen tidigare i år (hur ofta träffar man förresten på en desperado? Nä, jag menar det!), men vem ÄR hon? Och varför, varför i hela fridens namn har hon den där förbannade gluggen mellan framtänderna? Säljer hon inte tillräckligt med desperadolåtar för att ha råd att gå till tandläkaren och fylla igen det där hillbillyhålet? Glugg mellan tänderna är INTE charmigt. Om man inte tänker sig att det är någon slags Eminems mamma-charm, men annars not so much. Och så står hon där och gör samma jävla pillande i håret-rörelse varje gång någon av hennes adepter står på scen. Hon tar båda händer, lyfter upp håret, för det är lockigt och på sitt fiffiga sätt ska hon omärkligt skapa mer volym i det, gapar, släpper ner håret, som nu är mycket luftigt och fluffigt, och sätter därefter händerna för den gapande munnen. Göingedialekten hjälper ju inte precis hennes sak. Hon är JÄTTESTÖRIG!
Hade det här varit lågstadiet hade ni nog trott att jag är kär i henne. Tur att det inte är lågstadiet. Är det bara jag som finner att vissa människor kryper under skinnet på mig, och inte på ett bra sätt? Har ni några exempel? Eller borde jag helt enkelt slappna av och ta Pernilla som hon är med glugg och hela härligheten? Eller kanske sluta titta på True talent? Det HADE varit skönt att slippa se Tommy Körbergs massivt fula glasögon, nu när jag kommer att tänka på det.
Bild från m-magasin.se. Glugg!
Den där bruden, vem är hon? Ja, jag vet att hon sjöng någon lam låt om någon förbannad desperado i melodifestivalen tidigare i år (hur ofta träffar man förresten på en desperado? Nä, jag menar det!), men vem ÄR hon? Och varför, varför i hela fridens namn har hon den där förbannade gluggen mellan framtänderna? Säljer hon inte tillräckligt med desperadolåtar för att ha råd att gå till tandläkaren och fylla igen det där hillbillyhålet? Glugg mellan tänderna är INTE charmigt. Om man inte tänker sig att det är någon slags Eminems mamma-charm, men annars not so much. Och så står hon där och gör samma jävla pillande i håret-rörelse varje gång någon av hennes adepter står på scen. Hon tar båda händer, lyfter upp håret, för det är lockigt och på sitt fiffiga sätt ska hon omärkligt skapa mer volym i det, gapar, släpper ner håret, som nu är mycket luftigt och fluffigt, och sätter därefter händerna för den gapande munnen. Göingedialekten hjälper ju inte precis hennes sak. Hon är JÄTTESTÖRIG!
Hade det här varit lågstadiet hade ni nog trott att jag är kär i henne. Tur att det inte är lågstadiet. Är det bara jag som finner att vissa människor kryper under skinnet på mig, och inte på ett bra sätt? Har ni några exempel? Eller borde jag helt enkelt slappna av och ta Pernilla som hon är med glugg och hela härligheten? Eller kanske sluta titta på True talent? Det HADE varit skönt att slippa se Tommy Körbergs massivt fula glasögon, nu när jag kommer att tänka på det.
Bild från m-magasin.se. Glugg!
Tokerier
Idag är det en vecka sedan mor och mormor meddelade att hon tagit time-out från vårt liv. Det har till och från varit en jäkligt jobbig vecka och jag har fortfarande svårt att förstå vad som driver en människa till att fatta ett sådant beslut. Anledningen till att jag skrev blogginlägget var för att jag annars alltid ursäktar henne olika konstigheter. Jag tror inte att hon tänkt sig att jag skulle berätta om hennes time-out för någon, utan bara svara undvikande då hon kom på tal, så som jag tror att hon kommer att göra om någon frågar henne om mig och Isabelle. Jag vill inte ha det så. Jag tänker inte låtsas som om allting är glatt campande när det inte är det. Därför skrev jag blogginlägget. När jag insåg att fler människor än någonsin läst min blogg fick jag lite ågren ett tag, men det byttes snabbt mot en varm känsla när sms, telefonsamtal, mail och kommentarer trillade in. Jag må ha en tokig mor, men för att väga upp det finns fina familjen på makens sida, många fina, fina vänner och inte minst maken och dottern, som varje dag får mig att inse att jag trots allt handlat rätt i det som jag gissar har fått modern att lägga benen på ryggen fram tills hon tror att jag ska rätta in mig i ledet igen. Men jag har mitt eget led nu och tänker inte rätta in mig i någon annans igen.
Tack alla fina människor som ringt, sms:at, mailat och kommenterat! Ni har hjälpt mig outsägligt genom denna hemska vecka och övertygat mig om att jag har så mycket annat fint och framför allt så många fina människor runt omkring mig.
Tack alla fina människor som ringt, sms:at, mailat och kommenterat! Ni har hjälpt mig outsägligt genom denna hemska vecka och övertygat mig om att jag har så mycket annat fint och framför allt så många fina människor runt omkring mig.
Damn you mygg!
Idag har jag varit med på ett partaj. Ett partaj för myggor på en busshållplats på Lindeborg. Min roll i partajet var buffé. Det bestod i att jag stod still med Isabelle i vagnen framför mig och lät mig mumsas på av ungefär 25 000 hungriga, kalasande myggor. Priset för kvällens mest innovativa gick till den mygga som satte sig och sög blod ur min överläpp. Som ni kanske minns är jag tyvärr lätt överkänslig mot mygg, så helt ofrivilligt agerar nu min läpp "läpp på botox-brud".
Som den hulda moder jag är kastade jag mig, en nanosekund efter att jag insett att vi befann oss på de 25 000 myggornas sommarfest, över myggnätet till vagnen, så Isabelles lena bebishud är oskuldsfullt myggbettsfri fortfarande. Det är huvudsaken, så jag lever glatt vidare med porrläppen.
Från morranochlillamy.blogg.se.
Häromdagen ifrågasatte maken huruvida Mads Mikkelsen är sexig. Och det är han ju. Frågan är varför. Önskar ni kämpa emot ett osunt Mads Mikkelsen-begär kan jag rekommendera filmen "De gröna slaktarna". Mads spelar den underbare Sven Svett som dödar folk och säljer deras styckade kroppar i sin väldigt danska slakteributik. Fast man ska nog vara en rätt speciell människa för att uppskatta de gröna slaktarna. Nåväl, vill ni låna den så bara hojta!
Som den hulda moder jag är kastade jag mig, en nanosekund efter att jag insett att vi befann oss på de 25 000 myggornas sommarfest, över myggnätet till vagnen, så Isabelles lena bebishud är oskuldsfullt myggbettsfri fortfarande. Det är huvudsaken, så jag lever glatt vidare med porrläppen.
Från morranochlillamy.blogg.se.
Häromdagen ifrågasatte maken huruvida Mads Mikkelsen är sexig. Och det är han ju. Frågan är varför. Önskar ni kämpa emot ett osunt Mads Mikkelsen-begär kan jag rekommendera filmen "De gröna slaktarna". Mads spelar den underbare Sven Svett som dödar folk och säljer deras styckade kroppar i sin väldigt danska slakteributik. Fast man ska nog vara en rätt speciell människa för att uppskatta de gröna slaktarna. Nåväl, vill ni låna den så bara hojta!
Städ
Igår testade vi en ny städteknik: Tvärdrag. Det funkade rätt så bra. Dammråttor stora som fotbollar rullade hastigt genom lägenheten och försvann ut genom balkongdörren. Tyvärr funkade det inte på kattsanden, blöjorna och soppåsarna. Inte heller blåste skitet från badkaret bort. Alltså får jag nu rekordstäda innan Isabelle vaknar igen. Vissa dagar sover hon middag i 45 minuter, andra dagar i tre timmar. Ingen vet, men jag hoppas att ljudet av dammsugaren kommer att få henne att sova gott ett par timmar till.
Dammsugare. Bild lånad från imemine.blogg.se
Dammsugare. Bild lånad från imemine.blogg.se
En dementi
Idag har dottern gjort ett fenomenalt framsteg i bebisvärlden: Hon har vänt sig från mage till rygg alldeles själv! Hennes föräldrar är stolta som fjällskivlingar! Jag sa ju att hon en dag kommer att bli Nobelpristagare!
För övrigt vill jag komma med en rättelse vad gäller föregående inlägg. Det är femton år sedan maken slängde dörren i ansiktet på en förtvivlad småbarnsfar. Minst femton år sedan. Dessutom var den historien hemlig. Så berätta inte den för någon är ni snälla. För övrigt är det förstås preskriberat efter femton år. I framtiden ska jag nog inte berätta så mycket mer från makens skattkammare i min blogg. Har fått blidkan'n hela dagen efter förmiddagens blogginlägg. 
Ett geni!
Apropå "ekar över hela staden" så hörs den där fecking festivalen ända hit. Tur att den snart är slut.
Och en sak till: Idag har vi träffat världens sötaste pojkbebis! Äntligen har han kommit ut från sitt gömställe! Isabelle var dock föga imponerad och sov sig igenom hela besöket. Hon har alltså ännu inte träffat miraklet.
Det ekar över hela staden
Snacka om att ens prioriteringar förändras. Häromdagen klagade maken på Veronica Maggios låt "Välkommen in". Jag fattade ingenting.
Jag: Bra låt!
Maken: Pfft!
Jag: Va?
Maken: Men har du inte lyssnat på texten?
Jag: Eeeh, jo...???
Maken: "Grannarna har klagat sedan kvart över tio", "det ekar över hela staden". Tänk om det var VÅR granne!!
Jag: Va??
Maken: Ja, någon jävla nippertippa som har bjudit in halva stan på fest och sen spelar så det ekar över hela staden. Tänk om det var vår granne! Och tänk om vi precis hade fått Isabelle att somna. Va?! Och den där nippertippan sätter igång världens fest! Och sen BRYR hon sig inte om att grannarna klagar! Jävla sätt! Så nonchalant!!
Detta kommer alltså från maken, som för tio år sedan slängde dörren i ansiktet på en förtvivlad småbarnsfar som med desperation i rösten meddelade att han ett par våningar ner försökte natta sin dotter med tveksamt resultat. Jag bara säger... Det är intressant hur man förändras under årens gång.
Jag: Bra låt!
Maken: Pfft!
Jag: Va?
Maken: Men har du inte lyssnat på texten?
Jag: Eeeh, jo...???
Maken: "Grannarna har klagat sedan kvart över tio", "det ekar över hela staden". Tänk om det var VÅR granne!!
Jag: Va??
Maken: Ja, någon jävla nippertippa som har bjudit in halva stan på fest och sen spelar så det ekar över hela staden. Tänk om det var vår granne! Och tänk om vi precis hade fått Isabelle att somna. Va?! Och den där nippertippan sätter igång världens fest! Och sen BRYR hon sig inte om att grannarna klagar! Jävla sätt! Så nonchalant!!
Detta kommer alltså från maken, som för tio år sedan slängde dörren i ansiktet på en förtvivlad småbarnsfar som med desperation i rösten meddelade att han ett par våningar ner försökte natta sin dotter med tveksamt resultat. Jag bara säger... Det är intressant hur man förändras under årens gång.
Mormor sökes
Att ha en blogg är kul. Många av de problem man har kan skrivas om till en halvdråplig historia som till slut går att skratta åt. Det är få prolem i mitt liv som varit så stora att de inte går att vända om till något dråpligt. Men nu har det inträffat. Ett problem som upptar hela min tankevärld och som inte någonstans är det minsta roligt.
Vad gör man då? Låtsas som ingenting och ignorerar det som är? Jag älskar att blogga (även om ni, ack trogna läsare, är ganska dåliga på att kommentera, så ser jag att ni läser iallafall) och känner mig lite halv när jag inte gör det. Så ni får ta del av detta, trots att det är rysligt privat och alldeles fruktansvärt. För jag måste skriva det, och hoppas på att det känns bättre efteråt och att jag snart kan resa mig över det hela och börja blogga som vanligt igen.
Jag tänker inte gå in på några detaljer direkt, men försäkrar er om att jag inte är någon hemsk människa. Jag knarkar inte, stjäl inte, är inte elak mot barn (eller vuxna för den delen. Om de inte förtjänat det, vilket händer väldigt sällan). Jag försöker ställa upp för min familj och mina vänner. Men såhär är det:
Min mamma tar, från och med i söndags, en "time out" från mitt liv, och därmed effektivt även från sitt barnbarns liv. Från nu och fram till januari. Minst. Sen får hon se hur hon känner sig. Jag får väl ringa om det "är något väldigt viktigt", men helst inte. Vad är viktigt? När Isabelle säger mamma för första gången? När hon har doppat huvudet på babysimmet för första gången? När hon ställer sig upp och håller tag i soffbordet?
Jag och min mor har inte ett helt oproblematiskt förhållande, men trots övervägande att bryta med henne då och då, har jag beslutat att jag vill kämpa vidare, för att jag vill ha henne i mitt liv. Och framför allt i Isabelles liv.
Hur gör man när mor och mormor bryter? Jobb 1 är förstås att acceptera. Jobb 2 är att försöka förstå, och det är det jag sysslar med nu, febrilt, sedan i söndags. Jobb 3 är att bestämma sig för hur man ska reagera när hon beslutat att hennes "time out" är över. Är det bara att välkomna henne in i våra liv igen då? Den stora frågan kvarstår: Vilken mor bryter kontakten med sitt barn?
Min egna familj, som är alldeles underbar.
Vad gör man då? Låtsas som ingenting och ignorerar det som är? Jag älskar att blogga (även om ni, ack trogna läsare, är ganska dåliga på att kommentera, så ser jag att ni läser iallafall) och känner mig lite halv när jag inte gör det. Så ni får ta del av detta, trots att det är rysligt privat och alldeles fruktansvärt. För jag måste skriva det, och hoppas på att det känns bättre efteråt och att jag snart kan resa mig över det hela och börja blogga som vanligt igen.
Jag tänker inte gå in på några detaljer direkt, men försäkrar er om att jag inte är någon hemsk människa. Jag knarkar inte, stjäl inte, är inte elak mot barn (eller vuxna för den delen. Om de inte förtjänat det, vilket händer väldigt sällan). Jag försöker ställa upp för min familj och mina vänner. Men såhär är det:
Min mamma tar, från och med i söndags, en "time out" från mitt liv, och därmed effektivt även från sitt barnbarns liv. Från nu och fram till januari. Minst. Sen får hon se hur hon känner sig. Jag får väl ringa om det "är något väldigt viktigt", men helst inte. Vad är viktigt? När Isabelle säger mamma för första gången? När hon har doppat huvudet på babysimmet för första gången? När hon ställer sig upp och håller tag i soffbordet?
Jag och min mor har inte ett helt oproblematiskt förhållande, men trots övervägande att bryta med henne då och då, har jag beslutat att jag vill kämpa vidare, för att jag vill ha henne i mitt liv. Och framför allt i Isabelles liv.
Hur gör man när mor och mormor bryter? Jobb 1 är förstås att acceptera. Jobb 2 är att försöka förstå, och det är det jag sysslar med nu, febrilt, sedan i söndags. Jobb 3 är att bestämma sig för hur man ska reagera när hon beslutat att hennes "time out" är över. Är det bara att välkomna henne in i våra liv igen då? Den stora frågan kvarstår: Vilken mor bryter kontakten med sitt barn?
Min egna familj, som är alldeles underbar.
En lång natt
Efter en sån där lång helvetesnatt fylld av gråt, snacksalighet, kiss och hunger sitter vi och läser tidningen.
Nu ligger dottern och sover middag och jag gör mig redo för att åka och förbereda inför hennes allra första kalas som går av stapeln imorgon. En mycket okristlig namngivning blir det. Man får ju faktiskt fira att hon fått sina namn fast man inte är religiös.
Dagen i bilder. Och text.
Borde inte jag sova? Jo.
Såhär har dagen varit:
Presenthögen från mina fina kollegor. De finaste grejerna ligger överst och var en privat present från pyssliga Yaze. Supersnygga filtar och dregglisar som lätt kvalar ut POP-filten vilken dag som helst. Dessutom finfina pyjamasar, badleksaker och badbyxor som man kan bajsa i. Nu är frågan vad Isabelle ska ha att bada i.
När jag kom hem installerade vi den här:
Och när jag säger vi så betyder det att maken och K-A installerade den och jag kom ut efter en och en halv timme (när de äntligen fått in den) och frågade om de inte kunde höja den så att den gick kant i kant med skåpet till höger. Men det är ju också installationshjälp tycker jag. Möttes av en, tycker jag, ganska otacksam och okonstruktiv tystnad. När alla inblandade fått mat (som maken lagat) gicks det med på att diskmaskinen eventuellt borde höjas lite. Misstänkte hela tiden att det var en blodsockerfråga.
Imorgon kommer fina svägerskan, svågern och systersonen på ärtsoppemiddag för att planera Isabelles namngivningsceremoni som går av stapeln på lördag. Önskas ett foto på ärtsoppan i bloggen?
För övrigt, fortfarande ingen bebis. Inte så vitt det inte hänt de senaste fem timmarna iallafall. Vi fortsätter vänta.
Såhär har dagen varit:
Presenthögen från mina fina kollegor. De finaste grejerna ligger överst och var en privat present från pyssliga Yaze. Supersnygga filtar och dregglisar som lätt kvalar ut POP-filten vilken dag som helst. Dessutom finfina pyjamasar, badleksaker och badbyxor som man kan bajsa i. Nu är frågan vad Isabelle ska ha att bada i.
När jag kom hem installerade vi den här:
Och när jag säger vi så betyder det att maken och K-A installerade den och jag kom ut efter en och en halv timme (när de äntligen fått in den) och frågade om de inte kunde höja den så att den gick kant i kant med skåpet till höger. Men det är ju också installationshjälp tycker jag. Möttes av en, tycker jag, ganska otacksam och okonstruktiv tystnad. När alla inblandade fått mat (som maken lagat) gicks det med på att diskmaskinen eventuellt borde höjas lite. Misstänkte hela tiden att det var en blodsockerfråga.
Imorgon kommer fina svägerskan, svågern och systersonen på ärtsoppemiddag för att planera Isabelles namngivningsceremoni som går av stapeln på lördag. Önskas ett foto på ärtsoppan i bloggen?
För övrigt, fortfarande ingen bebis. Inte så vitt det inte hänt de senaste fem timmarna iallafall. Vi fortsätter vänta.
Kladdkaka till kollegorna
Ikväll bakar vi kladdkaka till mina kollegor. Eller nja, jag bakar inte så mycket som jag sitter och bloggar och dricker vin och tittar på. Såhär ser det ut ungefär:
Jag har hjälpt till på så sätt att jag har bröat formarna och tyckt till om huruvida mer kakao ska ner i smeten eller inte. Dottern har hjälpt till på så sätt att hon sover så att vi (maken) kan jobba mer effektivt och så att vi (jag) kan skriva ett blogginlägg. Jag är också dj för detta kladkakebakande-konvent. Först lyssnade vi på Dido och nu lyssnar vi på Eminem. Märks att man börjar bli gammal när man lyssnar på musik från sent 90-tal och tidigt 2000-tal.
Såhär ser det ut där jag sitter:
Maken hade inte tid att ta foto på mig. Han bakar ju kladdkaka till mina kollegor. Anledningen till att kollegorna ska få kladdkaka är för att jag officiellt ska dit och visa upp dottern imorgon. Konstig som jag är har jag ju sprungit på jobb för jämnan sedan hon kom iallafall, utan att vara det minsta officiell. Det är trevligt folk på jobb och man får gratis kaffe. Men imorgon ska jag dit officiellt. Och när man ska någonstans officiellt måste man ha med kaka. För man får presenter. Och det är saligare att giva kladdkaka när man får presenter. Så står det i bibeln.
Nu tror vi att kladdkakan är färdig om fem minuter. Vi är mycket spända! Sen ska vi gå och lägga oss, för en av oss ska upp klockan halvtre och ge dottern mat. Det är fortfarande oklart vem av oss, men vi sympatiserar med varandra och lägger oss samtidigt. Vi har ett mycket fint äktenskap!
Jag har hjälpt till på så sätt att jag har bröat formarna och tyckt till om huruvida mer kakao ska ner i smeten eller inte. Dottern har hjälpt till på så sätt att hon sover så att vi (maken) kan jobba mer effektivt och så att vi (jag) kan skriva ett blogginlägg. Jag är också dj för detta kladkakebakande-konvent. Först lyssnade vi på Dido och nu lyssnar vi på Eminem. Märks att man börjar bli gammal när man lyssnar på musik från sent 90-tal och tidigt 2000-tal.
Såhär ser det ut där jag sitter:
Maken hade inte tid att ta foto på mig. Han bakar ju kladdkaka till mina kollegor. Anledningen till att kollegorna ska få kladdkaka är för att jag officiellt ska dit och visa upp dottern imorgon. Konstig som jag är har jag ju sprungit på jobb för jämnan sedan hon kom iallafall, utan att vara det minsta officiell. Det är trevligt folk på jobb och man får gratis kaffe. Men imorgon ska jag dit officiellt. Och när man ska någonstans officiellt måste man ha med kaka. För man får presenter. Och det är saligare att giva kladdkaka när man får presenter. Så står det i bibeln.
Nu tror vi att kladdkakan är färdig om fem minuter. Vi är mycket spända! Sen ska vi gå och lägga oss, för en av oss ska upp klockan halvtre och ge dottern mat. Det är fortfarande oklart vem av oss, men vi sympatiserar med varandra och lägger oss samtidigt. Vi har ett mycket fint äktenskap!
I väntans tider
Idag, såsom alla andra dagar den senaste månaden väntar vi på att en bäbis ska komma ut. Tack och lov inte ur mig. Det har kommit tillräckligt många bäbisar ur mig för ett par år framöver iallafall. Den bäbis vi väntar på skulle ha kommit igår, fast alla nog trott att den egentligen skulle komma mycket tidigare, precis som dess föregångare gjort för några år sedan. Men icke. Ingen bäbis synes än. När modern ringde för en timme sedan svarade jag med ett förhoppningsfullt "Hej?". Troligtvis en hälsning hon möts av varje gång hon ringer ett telefonsamtal nuförtiden. På facebook känner jag mig som en stalker som går in och kollar när hon och sambon varit inne senast eller om de möjligtvis är på väg till förlossningen. Men icke.
Själv har jag för länge sedan glömt hur jag själv gick och led de där sista 19 dagarna som jag själv gick över tiden. Hur en hårtvätt slog ut mig en hel förmiddag. Hur jag fick pausa i soffan mellan foundation och mascara. Hur jag kissade på mig när jag nös om jag glömde hålla benen i kors. Hur jag bara orkade vara inne i stan i två timmar innan jag fick åka buss hem och sova den medvetslöses sömn ett par timmar. Hur jag var tvungen att kissa på Hansas toalett fyra gånger under de två timmarna jag var i stan. Hur mina handleder svullnade upp varje natt och hur mina fötter vägrade gå i skorna. Hur alla sa till mig att jag skulle passa på att sova (med femton utropstecken efter) och hur alla stirrade på mig på stan när jag vacklade runt som en överburen anka. Hur jag promenerade hysteriskt för att förlossningen skulle starta. Hur jag drack mousserande vin för att förlossningen skulle starta. Hur jag (vi) färdknäppade för att förlossningen skulle starta. Hur förlossningen för #¤&/¤ aldrig ville starta oavsett hur man ansträngde sig. Aah, in the words of Celine Dion, it's all coming back to me now. Nu blir jag väckt klockan halvtre och klockan sex varje natt och morgon, men det är faktiskt ett rent nöje i jämförelse.
I väntans tider. Och detta är ändå ett par veckor sedan.
Själv har jag för länge sedan glömt hur jag själv gick och led de där sista 19 dagarna som jag själv gick över tiden. Hur en hårtvätt slog ut mig en hel förmiddag. Hur jag fick pausa i soffan mellan foundation och mascara. Hur jag kissade på mig när jag nös om jag glömde hålla benen i kors. Hur jag bara orkade vara inne i stan i två timmar innan jag fick åka buss hem och sova den medvetslöses sömn ett par timmar. Hur jag var tvungen att kissa på Hansas toalett fyra gånger under de två timmarna jag var i stan. Hur mina handleder svullnade upp varje natt och hur mina fötter vägrade gå i skorna. Hur alla sa till mig att jag skulle passa på att sova (med femton utropstecken efter) och hur alla stirrade på mig på stan när jag vacklade runt som en överburen anka. Hur jag promenerade hysteriskt för att förlossningen skulle starta. Hur jag drack mousserande vin för att förlossningen skulle starta. Hur jag (vi) färdknäppade för att förlossningen skulle starta. Hur förlossningen för #¤&/¤ aldrig ville starta oavsett hur man ansträngde sig. Aah, in the words of Celine Dion, it's all coming back to me now. Nu blir jag väckt klockan halvtre och klockan sex varje natt och morgon, men det är faktiskt ett rent nöje i jämförelse.
I väntans tider. Och detta är ändå ett par veckor sedan.
Kiss- och bajshumor
För mycket fritid?
Om 34 år
Idag har jag varit rökfri i ett år och en vecka. Jag är egentligen en människa som helt saknar karaktär. Jag älskar vin, alltså dricker jag vin nästan varje dag. Jag älskar cigaretter, alltså rökte jag 20 cigaretter om dagen. Jag älskar mat, alltså äter jag mycket mat utan att tänka nämnvärt på hur det påverkar mig. Sådär orättvist, så som alla människor hatar att höra, så har graviditetskilona formligen rasat av min kropp utan att jag gjort mer än att gå helveteslånga promenader. Jag har inte ens behövt anlita spinningnazist-Lasse på Friskis och Svettis. Han är annars en jävel på att få ens kilon att försvinna på ett långsamt och plågsamt sätt medelst tramptag på spinningcykeln.
Sen är det rökningen. Man kan inte röka när man är gravid. Inte på 2000-talet. Sen tänkte jag liksom under graviditeten att jag ju alltid kunde börja igen efter förlossningen. Men när dottern väl kommit ut insåg jag med stor sorg att man ju inte kan röka när man har en bäbis. Plötslig spädbarnsdöd och whatnot. Dammit. För jag är fortfarande fruktansvärt röksugen. Efter ett år och en vecka tänker jag fortfarande på cigaretter så gott som dagligen. Till kaffet, till vinet, efter frukosten, till telefonsamtalet. En cigarett passar alltid in. Men nu har jag bestämt mig. Jag ska börja röka igen. När jag fyller 65 ska jag börja röka igen. 20 cigaretter om dagen ska jag röka! Så jag planerar alltså för 34 rökfria år till. Då känns det plötsligt inte lika svårt längre. Fast jag kanske inte kommer att vara så fit som Pink när jag är 65 förstås. 
Bild från posh24.se.
Yr
Idag tar vi det lugnt. Isabelle har tränat nackmusklerna. Aslan vilar ut efter gårdagen och visar upp noll och intet intresse för att gå ut på balkongen. Inte för att hon någonsin får göra det igen. Själv är jag som alltid den senaste tiden episkt yr. Känns ungefär som att gå runt på ett skepp eller ett sviktande golv. Ganska läskigt faktiskt. Som den sjuksköterska jag är har jag givetvis felsökt. Druckit mycket vatten, ätit regelbundet och varierat, faktiskt sovit helt ok den senaste veckan. Även om jag inte verkar bli av med trematningen än på ett tag, så tar maken alltsom oftast passet därefter, så jag får trots allt sova åtta timmar per natt, om än uppdelat på två eller tre pass. Blodvärdet var bra när jag var på efterkontroll hos barnmorskan. Efter att ha gjort alla felsökningar jag kan göra på egen hand utan minsta tecken på förbättring var det häromdagen dags att söka den magnifika öppenvården. Jag var fortfarande listad i Helsingborg, vilket säger en hel del om hur ofta jag är sjuk. Flyttade till Malmö 2004, och innan dess minns jag inte ens när jag var på vårdcentralen i Helsingborg. 1998 tror jag. Och så var jag ju hos doktorn på Irland när hon frågade om jag längtade efter att dö ("Do you have a death wish?" Hon sa faktiskt det. Och då hade jag ändå underdrivit mitt alkohol- och cigarettintag drastiskt för att få det att låta lite bättre). Annars har jag inte behövt uppsöka någon doktor. Mina urinvägsinfektioner har effektivt behandlats med hjälp av våra eminenta avdelningsläkare. Och en gång hade jag en vaxpropp i ena örat kom jag just ihåg. Den sögs ut efter remittering till en vaxproppsutsugare på Erikslust.
Nåväl, nu har jag alltså listat mig i Malmö. Och efter att ha gjort det fick jag en tid för att kolla upp yrseln, som jag tror att de misstänker är psykosomatisk. Personal inom öppenvården vill ofta skylla på att det är patienternas eget fel och helst aldrig någon faktisk fysisk åkomma. Jag fick tid den 24/8, alltså ganska exakt två veckor efter att jag listat mig. Fram till dess tar jag det rätt lugnt. Fortsätter att gå runt på mitt imaginära skepp ett par veckor till och hoppas att det rättar till sig av sig självt.
Nackträning. Ungefär lika kul som att lägga en sköldpadda på rygg, fast hon gillar det lite mer nu iallafall.
Nåväl, nu har jag alltså listat mig i Malmö. Och efter att ha gjort det fick jag en tid för att kolla upp yrseln, som jag tror att de misstänker är psykosomatisk. Personal inom öppenvården vill ofta skylla på att det är patienternas eget fel och helst aldrig någon faktisk fysisk åkomma. Jag fick tid den 24/8, alltså ganska exakt två veckor efter att jag listat mig. Fram till dess tar jag det rätt lugnt. Fortsätter att gå runt på mitt imaginära skepp ett par veckor till och hoppas att det rättar till sig av sig självt.
Nackträning. Ungefär lika kul som att lägga en sköldpadda på rygg, fast hon gillar det lite mer nu iallafall.
Katt på hett plåttak
Till att börja med skulle jag vilja säga två saker:
1. Min statusuppdatering "Katt säljes till högstbjudande" igår på facebook skedde rent slumpmässigt dagen före idag och har inte på något sätt samband med dagens händelse. Jag vill dessutom i samband med detta påpeka att jag själv befann mig på BVC med massor av olika vittnen under tiden då det som skedde eventuellt skedde. Skedde det då jag var hemma hade jag ändå ingenting med det hela att göra.
2. Yvonne (denna stadens största djurvän): Om du av någon anledning läser min blogg, vilket jag ser som nästan helt omöjligt, sluta då läsa nu. Iallafall detta inlägg. Annars är du hjärtligt välkommen. Förbättrar min statistik. Men detta inlägg är ej för dig. Tro mig, detta vet jag med all säkerhet!
Faktiskt skulle jag nog vilja säga en sak till, alltså, nummer tre:
3. Katter kan vara på balkonger. Katter kan vara på balkonger massor av dagar utan att trilla ner. Fram tills den dag då de faktiskt trillar ner. För den dagen kan komma, oavsett hur smart du tror att din katt är.
Ok, såhär var det. Idag, såsom alla andra dagar de senaste tre månaderna, öppnade jag balkongdörren för att vädra ut nattluften från lägenheten (hade maken haft invändningstillfällen i den här bloggen hade han här utropat ett rungande: "Vädringsfascist!", men det är en helt annan historia). Efter att ha kastat i mig frukost, duschat, borstat tänderna, packat mig själv + dotter + dotters grejer lämnade jag därefter lägenheten i all hast för ett besök med mammagruppen hos sjukgymnast på BVC, för att få reda på hur vi bäst undviker att kissa på oss när vi nyser i framtiden. Därefter gick jag och dotter med andra mammor med andra döttrar (och en son) och drack kaffe (jag diskuterar ju inte bajskonsistens i bloggen, så jag måste få göra det någon gång). Sedan gick vi hem.
När jag och dottern kom hem noterade maken att Hår av hin inte mötte oss i dörren, ni vet för att rymma och springa upp på sjunde våningen som hon brukar. Sedan gjorde troligtvis dottern något som fick oss att glömma det, och därefter åt vi lunch. Sen åt dottern lunch. Sen skulle vi åka iväg och handla diskmaskin. Precis när vi skulle göra det påklädda, färdigpackade och stående vid samma ytterdörr vi stått vid då vi senast diskuterat Hår av hin, återtog jag tråden "Men var fan är katten?!". Diskmaskinsinhandlingen skjöts upp på obestämd tid och sökande efter katt vidtog.
Tanke 1: Troligtvis ligger hon och sover på ett hemligt ställe.
Felsökning: Öppna kylen, prassla med skinkpaketet och ropa hennes namn.
Ingen Aslan to be seen.
Tanke 2: Hon är sur och har gömt sig.
Felsökning: Leta ÖVERALLT. På hyllor, under soffa, under säng, bakom köksskåp, i skafferiet, i spjälsäng, i vagga.
Ingen Aslan to be seen.
Tanke 3: Hon är på %&¤# sjunde våningen.
Felsökning: Letar igenom trapphuset.
Ingen Aslan to be seen.
Tanke 4: Hon har, gud förbjude, trillat ner från balkongen.
Felsökning: Tittar ner från balkongen. Ser ingen katt. Går ner och genomför skallgång i buskarna nedanför balkongen med måttligt road dotter i babybjörn.
Ingen Aslan to be seen.
Inga tankar kvar. Letar igenom lägenheten en gång till. Ni vet som när man tappat sina nycklar och letar på samma ställe fem gånger bara för att man tycker att de verkligen borde ligga där. Ingen katt. Till slut hör jag ett "Där är hon!". Då står maken på balkongen och tittar ner. Där står Aslan och mjauar upp mot oss, troligtvis framlockad av vårt hysteriska kallande. Maken springer ner och hämtar henne.
Tro mig eller ej, men Hår av hin har inte så mycket som en skråma efter att ha fallit ner från fjärde våningen. Hon kom upp, åt med god aptit ett halvt paket skinka, när annars förtjänar man det, traskade runt, strök sig mot oss och gick därefter och la sig. Inget blod, inga brutna ben, ingen ångest efter att ha varit ute i i värsta fall fyra timmar efter ett fall från fjärde våningen. Ingenting sådant. Efter att noggrant ha övervakat henne under eftermiddag och kväll är hon precis sådan som hon alltid varit. Inklusive ett antal rymningsförsök till sjunde våningen.
SENSMORAL(er):
- När man har katt kan man inte ha balkongdörren öppen och obevakad. Vädring kommer därmed att ske på annat vis i fortsättningen.
- När Hår av hin inte kommer springande då det prasslas med skinkpaket är något allvarligt fel.
- Ont krut förgås inte så lätt.
- Måste ta reda på vad som är så fascinerande på sjunde våningen.
Vi älskar henne precis som hon är. (Där får ni bilden jag skulle publicerat häromdagen)
1. Min statusuppdatering "Katt säljes till högstbjudande" igår på facebook skedde rent slumpmässigt dagen före idag och har inte på något sätt samband med dagens händelse. Jag vill dessutom i samband med detta påpeka att jag själv befann mig på BVC med massor av olika vittnen under tiden då det som skedde eventuellt skedde. Skedde det då jag var hemma hade jag ändå ingenting med det hela att göra.
2. Yvonne (denna stadens största djurvän): Om du av någon anledning läser min blogg, vilket jag ser som nästan helt omöjligt, sluta då läsa nu. Iallafall detta inlägg. Annars är du hjärtligt välkommen. Förbättrar min statistik. Men detta inlägg är ej för dig. Tro mig, detta vet jag med all säkerhet!
Faktiskt skulle jag nog vilja säga en sak till, alltså, nummer tre:
3. Katter kan vara på balkonger. Katter kan vara på balkonger massor av dagar utan att trilla ner. Fram tills den dag då de faktiskt trillar ner. För den dagen kan komma, oavsett hur smart du tror att din katt är.
Ok, såhär var det. Idag, såsom alla andra dagar de senaste tre månaderna, öppnade jag balkongdörren för att vädra ut nattluften från lägenheten (hade maken haft invändningstillfällen i den här bloggen hade han här utropat ett rungande: "Vädringsfascist!", men det är en helt annan historia). Efter att ha kastat i mig frukost, duschat, borstat tänderna, packat mig själv + dotter + dotters grejer lämnade jag därefter lägenheten i all hast för ett besök med mammagruppen hos sjukgymnast på BVC, för att få reda på hur vi bäst undviker att kissa på oss när vi nyser i framtiden. Därefter gick jag och dotter med andra mammor med andra döttrar (och en son) och drack kaffe (jag diskuterar ju inte bajskonsistens i bloggen, så jag måste få göra det någon gång). Sedan gick vi hem.
När jag och dottern kom hem noterade maken att Hår av hin inte mötte oss i dörren, ni vet för att rymma och springa upp på sjunde våningen som hon brukar. Sedan gjorde troligtvis dottern något som fick oss att glömma det, och därefter åt vi lunch. Sen åt dottern lunch. Sen skulle vi åka iväg och handla diskmaskin. Precis när vi skulle göra det påklädda, färdigpackade och stående vid samma ytterdörr vi stått vid då vi senast diskuterat Hår av hin, återtog jag tråden "Men var fan är katten?!". Diskmaskinsinhandlingen skjöts upp på obestämd tid och sökande efter katt vidtog.
Tanke 1: Troligtvis ligger hon och sover på ett hemligt ställe.
Felsökning: Öppna kylen, prassla med skinkpaketet och ropa hennes namn.
Ingen Aslan to be seen.
Tanke 2: Hon är sur och har gömt sig.
Felsökning: Leta ÖVERALLT. På hyllor, under soffa, under säng, bakom köksskåp, i skafferiet, i spjälsäng, i vagga.
Ingen Aslan to be seen.
Tanke 3: Hon är på %&¤# sjunde våningen.
Felsökning: Letar igenom trapphuset.
Ingen Aslan to be seen.
Tanke 4: Hon har, gud förbjude, trillat ner från balkongen.
Felsökning: Tittar ner från balkongen. Ser ingen katt. Går ner och genomför skallgång i buskarna nedanför balkongen med måttligt road dotter i babybjörn.
Ingen Aslan to be seen.
Inga tankar kvar. Letar igenom lägenheten en gång till. Ni vet som när man tappat sina nycklar och letar på samma ställe fem gånger bara för att man tycker att de verkligen borde ligga där. Ingen katt. Till slut hör jag ett "Där är hon!". Då står maken på balkongen och tittar ner. Där står Aslan och mjauar upp mot oss, troligtvis framlockad av vårt hysteriska kallande. Maken springer ner och hämtar henne.
Tro mig eller ej, men Hår av hin har inte så mycket som en skråma efter att ha fallit ner från fjärde våningen. Hon kom upp, åt med god aptit ett halvt paket skinka, när annars förtjänar man det, traskade runt, strök sig mot oss och gick därefter och la sig. Inget blod, inga brutna ben, ingen ångest efter att ha varit ute i i värsta fall fyra timmar efter ett fall från fjärde våningen. Ingenting sådant. Efter att noggrant ha övervakat henne under eftermiddag och kväll är hon precis sådan som hon alltid varit. Inklusive ett antal rymningsförsök till sjunde våningen.
SENSMORAL(er):
- När man har katt kan man inte ha balkongdörren öppen och obevakad. Vädring kommer därmed att ske på annat vis i fortsättningen.
- När Hår av hin inte kommer springande då det prasslas med skinkpaket är något allvarligt fel.
- Ont krut förgås inte så lätt.
- Måste ta reda på vad som är så fascinerande på sjunde våningen.
Vi älskar henne precis som hon är. (Där får ni bilden jag skulle publicerat häromdagen)
God sömn
Rekordgod nattsömn inatt. 23.30 till 03.30. 04.00 till 07.30 och därefter en timme när maken gick upp med dottern. Gud, vad jag längtar efter en hel oavbruten natts sömn! Dock klagar jag inte. Fyra timmar i rad är sällsynt och guld värt nuförtiden!
Idag drar vi oss inåt gamla kända territorium och käkar lunch med kollegor. Dottern tar en rekordtidig förmiddagsnap för tillfället. 
En skål till faderns ära
Blogg.se fortsätter även idag att vara riktigt genomruttet långsamt, men eftersom dottern fortfarande nattas av maken, troligtvis uppe i varv efter sin första utomlandstur idag, så försöker jag mig på ett snabbt inlägg idag med. För övrigt vill jag bara påpeka att jag är episkt trött.
Idag åkte la familia (=jag, maken och dottern. Aslan ville stanna hemma) på en resa för att hedra min far som tyvärr inte längre finns bland oss. Då och då bestämmer jag mig för att det är dags för en tur till platsen där jag skålar med min far, och då gör vi det. Detta var Isabelles premiär dock och hon fick inte skåla, men verkade gilla läget ändå. Turen är en gammal hederlig Helsingborg/Helsingör-resa, och alltid på en sundsbuss. Det är där man får mest känsla för havet. Och så är ölen billig. Tror jag. Det var maken som handlade. Den var billig då på den tiden när det begav sig.
Vi gick även en liten tur i Helsingör och traditionsåt ostsmakprov i ostbutiken längst ner på gågatan och handlade ett par flaskor Retsina. Helsingörsturerna är inte avancerade, men ack så trevliga. Och jag tror att fadern är med oss från ovan.
Torgpuss.
Fadern, dottern och Hamlet i bakgrunden. Eller iallafall hans slott.
För övrigt, är det normalt att vara konstant yr när man är småbarnsförälder? Det känns ofta som att jag är på en båt, även när jag inte är det. Jag misstänker att det kanske ändå inte är cancer (är lätt hypokondrisk) utan troligtvis resultatet av ständigt avbruten sömn, men ni kanske vet?
Att ha katt
Att ha katt är ofta en sällsam gåva. Den ligger på din mage och spinner, hälsar dig i dörren när du kommer hem och stryker sig kärleksfullt mot dina ben för att visa sin tillgivenhet.
Att ha Aslan som katt är ofta en rejäl utmaning. Hon har aldrig, inte en enda gång, legat på min mage och spunnit. Hon möter mig nio gånger av tio i dörren när jag kommer hem. För att hon vill springa ut i trapphuset och upp på sjunde våningen så att jag kan springa dit upp, bara för att hon då självmant ska springa förbi mig ner och in i lägenheten igen. Hon stryker sig kärleksfullt mot mina ben enbart när jag har glömt ge henne mat. Funkar det inte att stryka sig mot mina ben går hon ut och kräks på en matta istället. Spelar ingen roll vilken av dem, bara det är en matta. Just ganska nyligen har hon insett tjusningen i att kräkas på hallmattan, för den är extra svår att rengöra.
Aslan har en speciell stil i sin kattlåda. När hon kissar står hon med ena benet långt upp på väggen och siktar precis på kanten av lådan så att kisset ska rinna över på utsidan av lådan och på så sätt dränka in lägenheten i Aslans egen speciella kattkissodör. Kattsanden kan kosta hur mycket som helst och vara superduper-luktavstötande, för kissar katten utanför så luktar det kattkiss lik förbannat.
Aslan lägger sig gärna precis vid en dörröppning. Ska man gå från ett rum till ett annat med ett tungt eller otympligt föremål kan man vara rätt så säker på att Aslan lagt sig som överraskningsmoment precis vid en av trösklarna så att man måste ta ett stort steg över henne, vid vilket hon indignerat tittar upp på en och, jag lovar att hon gör detta, himlar med ögonen åt en. Ser man inte henne och råkar trampa på hennes svans upplåter hon ett avgrundsmjau och måste sedan krusas fram från under sängen med hjälp av skinka och andra delikatesser.
Har man just satt sig ner efter att ha jobbat/tagit hand om dotter/tvättat/lagat mat/diskat ställer hon sig på mattan i vardagsrummet, tittar upp på en och börjar klösa infernaliskt på mattan och hon slutar inte förrän man rest sin trötta lekamen från soffan/framför datorn.
Försöker man plocka upp Aslan för en stund av hederligt kattgosande galopperar hon iväg från en såsom skrämd av demoner och lägger sig på behörigt avstånd tills man glömt alla tankar på umgänge katt och människa sinsemellan.
Här skulle ursprungligen en jättefin bild på Aslan varit, när hon ligger i fåtöljen och solar sig, men eftersom blogg.se bråkar med mig å det grövsta och jag inte har råd att förlora fler sömntimmar, så får ni helt enkelt föreställa er den bilden i era huvuden. Själv går jag och lägger mig.
Att ha Aslan som katt är ofta en rejäl utmaning. Hon har aldrig, inte en enda gång, legat på min mage och spunnit. Hon möter mig nio gånger av tio i dörren när jag kommer hem. För att hon vill springa ut i trapphuset och upp på sjunde våningen så att jag kan springa dit upp, bara för att hon då självmant ska springa förbi mig ner och in i lägenheten igen. Hon stryker sig kärleksfullt mot mina ben enbart när jag har glömt ge henne mat. Funkar det inte att stryka sig mot mina ben går hon ut och kräks på en matta istället. Spelar ingen roll vilken av dem, bara det är en matta. Just ganska nyligen har hon insett tjusningen i att kräkas på hallmattan, för den är extra svår att rengöra.
Aslan har en speciell stil i sin kattlåda. När hon kissar står hon med ena benet långt upp på väggen och siktar precis på kanten av lådan så att kisset ska rinna över på utsidan av lådan och på så sätt dränka in lägenheten i Aslans egen speciella kattkissodör. Kattsanden kan kosta hur mycket som helst och vara superduper-luktavstötande, för kissar katten utanför så luktar det kattkiss lik förbannat.
Aslan lägger sig gärna precis vid en dörröppning. Ska man gå från ett rum till ett annat med ett tungt eller otympligt föremål kan man vara rätt så säker på att Aslan lagt sig som överraskningsmoment precis vid en av trösklarna så att man måste ta ett stort steg över henne, vid vilket hon indignerat tittar upp på en och, jag lovar att hon gör detta, himlar med ögonen åt en. Ser man inte henne och råkar trampa på hennes svans upplåter hon ett avgrundsmjau och måste sedan krusas fram från under sängen med hjälp av skinka och andra delikatesser.
Har man just satt sig ner efter att ha jobbat/tagit hand om dotter/tvättat/lagat mat/diskat ställer hon sig på mattan i vardagsrummet, tittar upp på en och börjar klösa infernaliskt på mattan och hon slutar inte förrän man rest sin trötta lekamen från soffan/framför datorn.
Försöker man plocka upp Aslan för en stund av hederligt kattgosande galopperar hon iväg från en såsom skrämd av demoner och lägger sig på behörigt avstånd tills man glömt alla tankar på umgänge katt och människa sinsemellan.
Här skulle ursprungligen en jättefin bild på Aslan varit, när hon ligger i fåtöljen och solar sig, men eftersom blogg.se bråkar med mig å det grövsta och jag inte har råd att förlora fler sömntimmar, så får ni helt enkelt föreställa er den bilden i era huvuden. Själv går jag och lägger mig.
Road trip
Efter att ha fått sova en hel natt (nä, jag skojar faktiskt inte. Natt nummer fyra sedan födseln) sitter vi nu och väntar på att dottern ska vakna så att vi kan gå på barnloppis i Folkets park. Dottern vaknade faktiskt bara två gånger efter att ha somnat klockan halvelva igårkväll. Första gången var halvsju och andra gången var halvnio. Bliss! Tydligen tycker hon om att sova under ösregn och åskoväder. Själv vaknade jag vid ett antal tillfällen för att se varför hon inte vaknade, men jag är så nära utsövd man kan komma i den här situationen.
Halvnio gick vi upp och läste tidning, tittade på Gilmore Girls, tuggade på leksaker och kräktes (sista två gjorde Isabelle själv. Själv blev jag däremot kräkt på). När det var dags för vuxenfrukost somnade hon så återigen utan protest och sover således fortfarande, trots att vi bara sitter och väntar på att hon ska vakna.
Igår var vi på besök hos Isabelles nästkusiner. Efter att resan tagit dubbelt så lång tid som den brukar, lite pga att jag ville lägga in en kiss- och glasspaus utanför Ängelholm och lite pga att dottern ville äta lunch på Hallandsåsen, kom vi fram till dessa glada gynnare:
Isabelle känner sig som en hedersgäst när mor och äldste son slåss om att få umgås på tu man hand med henne.
Halvnio gick vi upp och läste tidning, tittade på Gilmore Girls, tuggade på leksaker och kräktes (sista två gjorde Isabelle själv. Själv blev jag däremot kräkt på). När det var dags för vuxenfrukost somnade hon så återigen utan protest och sover således fortfarande, trots att vi bara sitter och väntar på att hon ska vakna.
Igår var vi på besök hos Isabelles nästkusiner. Efter att resan tagit dubbelt så lång tid som den brukar, lite pga att jag ville lägga in en kiss- och glasspaus utanför Ängelholm och lite pga att dottern ville äta lunch på Hallandsåsen, kom vi fram till dessa glada gynnare:
Isabelle känner sig som en hedersgäst när mor och äldste son slåss om att få umgås på tu man hand med henne.
Nattmarodören
Såhär ser det ut hemma hos oss idag. Vi har redan hunnit smälta sönder en nappflaska som låg på desinficering, läsa tidningen, se på tv, äta frukost, vädra ut bränd plastlukt ur lägenheten, duscha, diska, bädda sängen och är nu redo för att bege oss ut på dagens road trip. Dottern har haft en sån där helvetesnatt som jag beskrev igår. Vi matade henne klockan 00.30 och har därefter vaggat i skift från klockan två till klockan sju. Nu sover hon lugnt i sin vagn, tryggt förvissad om att hennes föräldrar är uppe och vakna tack vare hennes försyn. Får man hämnas på henne sen när hon är 15 och sover till två på eftermiddagen?
(Jägermeisternäsduken som hänger över lampan är inte dithängd av dekorativa skäl. Den agerar nattlampa.)
Trött!
Jag tittar på danska versionen av Så ska det låta. Verkligen ett nytt lågvattenmärke. Det är fullt av kändisar som jag inte vet vilka de är, för de är danska. Maken nattar Isabelle. Ett tag hade vi en benhård regim för att vi skulle bada, mata och natta henne mellan 19 och 20 varje kväll. Först gick det åt skogen och vi nattade henne timmar åt gången. Sen gick det plötsligt bättre och hon somnade direkt. Då trodde vi att vi var mästerbarnuppfostrarna som med vår benhårda disciplin rättat in dottern i ledet. Fram till den dag då det återigen var stört omöjligt att få henne att somna. Då gav vi upp och började natta henne lite hipp som happ, igår rekordsena 23.30, då hon iochförsig somnade direkt. Idag gör vi försöket att återgå till de lite tidigare kvällsrutinerna, för oavsett nattningstid vaknar dottern så gott som varenda natt klockan tre. Då är det inte så käckt att hon inte somnat förrän klockan 23.
Jag är så trött! Jag har en nyfunnen respekt för alla som har barn och hur de överlevt utan all den sömn jag själv tagit för given alla dessa år. Tre nätter har hon sovit nätterna igenom, men då måste man ju själv vakna och se efter så att hon verkligen andas. Resten av nätterna vaknar hon tre, sen sex och då är det uppstigning oavsett vad vi önskar. Utom de helvetesnätterna när hon liksom halvgnäller och gnölar sig genom natten. Slutar endast vid vaggning. Tyvärr måste man vara vaken vid vaggning. Man får ligga ner, men måste vara vaken. Jag kan meddela att det fungerar som en slags tortyr. Det är mörkt, det är mitt i natten, man vaggar, dottern är tyst. Mitt i vaggningen somnar man. För att vakna tre minuter senare av att dottern ursinnigt upptäckt att man slutat vagga. Man fortsätter vagga, dottern tystnar, det är mörkt, det är mitt i natten, man somnar. Bara för att återigen väckas tre minuter senare. Och så vidare och så vidare. Tortyr, I tell you! Så föräldrar, inte minst ensamstående sådana, I salute you! Vissa dagar gungar marken under mina fötter, så trött är jag.
Sover ej.
Strugglinge
Idag var det äntligen dags för strandbesök! Efter att maken och dottern gått upp klockan sju, den senare något mer positiv än förstnämnde, var allt färdigförberett för strandbesök med pastasallad och det hele (uttalas danskt). Efter att jag såsat runt med kaffekoppen i ena näven och försök till breende av knäckebrödsmackor med andra näven samt lättsamt tittandes på Sjunde himlen (Aaron Spelling har hjärntvättat mig, det är allt jag kan säga till mitt försvar) i ca en och en halv timme var vi så äntligen redo att packa in halva bohaget i bilen för en tur via svägerska med son till Kämpinge strand.
Efter en misslyckad tur genom en fårhage, ett bråk om en bensinmack och en skrikande dotter i baksätet kom vi slutligen fram till det ställe vi tänkt oss, Kämpinge strand (som maken genast på ett svengelskt sätt döpte om till Strugglinge). Efter att jag gnällt färdigt om hur mycket jag hatar sand, något som tog ungefär tio minuter, kom vi till ro och hade en underbar eftermiddag i solen.
Ibland sover dottern.
Och ibland badar maken.
Efter en misslyckad tur genom en fårhage, ett bråk om en bensinmack och en skrikande dotter i baksätet kom vi slutligen fram till det ställe vi tänkt oss, Kämpinge strand (som maken genast på ett svengelskt sätt döpte om till Strugglinge). Efter att jag gnällt färdigt om hur mycket jag hatar sand, något som tog ungefär tio minuter, kom vi till ro och hade en underbar eftermiddag i solen.
Ibland sover dottern.
Och ibland badar maken.
