Vattengympa
Ni vet ju hur jag nuförtiden är världens Gunde Svan? Bortsett från att Gunde Svan garanterat aldrig drack sådär värst mycket vin som jag gör, fast det skyller jag faktiskt på min mycket långvariga semester som jag tackar mitt nattarbete för. Men nu kommer vi ifrån poängen. Jag är alltså Gunde Svan. Eller var. Fram tills jag skadade mitt knä för några veckor sedan, ni vet då när jag slog rekord i kombination med att min RunKeeper-app valde att radera all kännedom om sagda händelse. Först gjorde höger knä ont. Sedan gjorde höger höftböjare ont. Sedan höger skinka, och därefter höger knä ännu en gång. Så jag vilade en vecka. Högst motvilligt. Min kondition hade trots allt uppnått oanade höjder, och jag var inte sådär supervärst sugen på att börja träna upp den från början igen. Maken stöttade mig jättemycket. När jag oroade mig för att jag var världens första fall av generell högersidig cancer klappade han mig på ryggen och försäkrade mig om att det definitivt inte var cancer jag fått på höger sida. Jag tyckte eventuellt att han himlade lite med ögonen när han sade det, men det var säkert bara jag som såg fel.
Nåväl. Senaste veckan har jag börjat springa igen. Fast jag har ont. Och varje gång jag sprungit gör det ännu ondare. Så idag insåg jag att det nog faktiskt är ren idioti att springa när det bara fortsätter göra ont. Vad göra? Aha! Simma! Vatten ska ju vara bra för klent byggda individer. Eftersom min planerade simning krockade med vattengympa bestämde jag mig för att joina vattengympa-gruppen. Visste ni att det bara är pensionärer som tränar vattengympa? Det visste inte jag. Lite sådär atletiskt överlägsen stod jag där i vattnet bland de lönnfeta pensionärerna och skrockade lite för mitt inre. Jag, Gunde Svan, i denna grupp. I will vattengympa your asses off, tänkte jag! Sedan började passet. De rockade förstås. De gjorde allt perfekt och deras gråa kalufser glänste likt delfinhudar i den solfyllda simhallen. Jag däremot for runt som en liten vante. Halkade, kunde inte hålla takten, svalde vatten och vad fan då "sitta i vattnet och lyfta benen rakt framåt"? Man kan väl inte sitta i vattnet?? Jo. Tydligen. Ja, inte jag då, men alla pensionärerna kunde (utom eventuellt han med den grå råttsvansen och ringen i örat). Efter 45 minuter var det bara att erkänna. Jag skulle behövt en sån där vattenkorv att hålla balansen med. Det hade sparat mig lite förnedring om inte annat. På plussidan har jag åtminstone inte cancer på höger sida just för tillfället. Och en helt nyvunnen respekt för vattengympande pensionärer.
Precis när man trodde man lärt sig...
Efter ett par regniga dagar med mestadels innesittande aktiviteter såsom tittande på Pippi Långstrump tyckte vi idag att vi skulle hitta på något roligt. Alltså cyklade vi till Folkets Park, där vi storslaget beslutade oss för att gå in på Terrariet. Storslaget beroende på att kostar lika mycket som att gå på bio. Eller snarare, vad det kostade att gå på bio för fyra år sedan när jag var på bio sist, vill säga. Inte en förmögenhet, men tillräckligt mycket för att man ska vilja bli road en lång stund (av de stackars inspärrade djuren. Jag vet, jag vet, grader i helvetet och whatnot).
Där inne finns apor, ormar, sköldpaddor, fladdermöss, spindlar, ödlor, känguruer samt den papegoja, alltså THE papegoja, som spelade Rosalinda i filmen Pippi på de sju haven. Något till åren kommen och lite kalare än då det begav sig, men dock!
Isabelle ägnade ormarna och ödlorna ca 45 sekunder av sin uppmärksamhet innan hon hittade en vattenslang som låg i en liten minibassäng fylld med gråbrunt vatten. "Vill bada" kom direkt. Att inte bada accepterades, men det hindrade inte henne från att spendera fem minuter vid det skabbiga vattnet. Då vi äntligen lyckades släpa henne vidare till sköldpaddorna och papegojorna visade hon sig föga imponerad. Inne hos aporna hade hon fått nog. Aran Bosses jonglerande med stenar hade bara ökat på olustkänslorna hos damen ifråga och nu ville hon hem. Hem, hem, hem utan att passera gå. Hem för att se "Pippi haven" (ironiskt nog). Ett gäng silkesapor distraherade i tio sekunder, men sedan startade ånyo skanderandet med krav på omedelbar hemgång blandat med ångestfylld gråt. De hulda föräldrarna fattade noll. Mer än att denna bild, uppsatt på Dödskalleapornas bur skulle visa sig bli denna utflykts största succé:
Murphys lag
Igår hände följande:
1. Jag slog rekord i löpning. 7.8 km på 45 minuter.
2. Min Run Keeper-app laddade upp på Facebook att jag sprungit 0.05 km.
3. Inom tre minuter hade jag fått fyra skadeglada kommentarer angående att inte ta ut mig (försöker att inte sätta detta i samband med sommarens övriga skrytiga Run Keeper-uppdateringar, men det är ändå relativt svårt att inte se sambandet där faktiskt.)
4. Efter att frenetiskt (you ain't seen frenetiskt until you saw me yesterday, man!) ha försökt få Run Keeper att ladda upp RÄTT info på Facebook belönade Run Keeper mig med att radera hela skiten. Förutom de där 0.05 kilometerna jag tydligen sprungit. De är kvar.
5. Mitt högra knä valde att säga: "Adjö, tantjävel! Nu lägger jag av." Och gjorde därefter magnifikt ont. Och ont, och ont och ont.
Sammanfattningsvis har jag därmed denna veckan slagit rekord utan att någon annan fått uppleva det (förutom maken: "Du SER ju här på Run Keeper att jag HAR sprungit 7,8 km, det SER man ju!!") och gjort något väldigt konstigt med mitt knä. Tur att man har den magiska Google-förmågan. På tio minuter diagnostiserade jag mig själv med "löparknä". Det betyder att jag har ont för att jag är klen. Det betyder att jag måste träna för att kunna träna. Jag måste styrketräna för att kunna löpa. Fattar ni det hemska i det? Jag måste träna för att kunna träna. Det är brutala nyheter som får mig att vilja köpa hemskt mycket lösgodis. Här är man tapper och springer varannan dag och slår sina egna rekord. Och efter fyra veckor får man veta att man är för otränad för att springa så mycket. De säger inte att man måste springa fyra gånger i veckan för att dricka två flaskor vin och äta en stor påse godis. De säger att man måste träna upp muskelstyrkan i knä, lår och rumpa tre gånger i veckan för att kunna fortsätta springa varannan dag. Är du nöjd nu, Murphy? Själv blir jag lite lätt utmattad faktiskt.
P. S. Troligtvis bättre att ha löparknä än knäcancer.
P. S. 2. Finns knäcancer? Hoppas inte att jag är feldiagnostiserad. Nåväl. I så fall är det mitt eget fel.
Nattarbete
Det var ju det där med nattarbete. Inte helt fel. Inte helt fel alls. Jobba fyra, ledig sex. Från denna hörnan hörs inga klagomål idag.
