Smugglosmurf

Här hemma har vi på sistone levt lite som gisslanförhandlare, jag och maken. Vi vet inte riktigt vad vi förhandlat om eller vem som är gisslan. Gissningsvis har vi båda varit en kombination av förhandlare och gisslan på ett bisarrt sätt. Dottern har agerat oberäknelig, lättstött och aggressiv terrorist.

 

I onsdags efter förskolan försökte jag, svettig och tillkämpat pedagogisk, förklara orimligheten i att åka till lekplatsen och cykla på trehjulingen utan att först åka hem och hämta trehjulingen. Jag visste liksom att jag hade rätt. Att hennes nåds önskemål (läs krav) helt enkelt var en fysisk omöjlighet. Men terroristens vilda protestvrål fick mig att tvivla. Skulle det kunna gå? Har hon i själva verket rätt? Men nej. För att cykla på trehjulingen direkt efter förskolan måste man faktiskt hem för att hämta trehjulingen. Man måste det. Nåväl. Som av Guds försyn avbröts det specifika utbrottet av att vi träffade på en bekant. Terroristen är långsint och svår att avleda, men är ändå mån om att upprätthålla en viss cred hos släkt och vänner. Således lyckades vi ta oss hem för att hämta trehjulingen och ta oss till närmsta lekplats utan större misstag från gisslanförhandlarens sida.

 

Väl framme skulle terroristen parkera cykeln. Utom synhåll. Och förlåt mig, men som gisslanförhandlare måste man ändå vara lite street smart och inse att en trehjuling nog trots allt ändå måste stå inom synhåll om man inte vill att någon klåfingrig annan terrorist ska ta över ägandet. Det, mina vänner, var denna veckans största misstag i gisslanförhandlandet. Stället som jag valde att ställa cykeln på var, på ren svenska, helt åt helvete fel. Terroristen fick tuppjuck. Hon vrålade. Hon grät. Hon slängde cykeln ifrån sig. Hon boxade på sin handväska med alla Pippi Långstrump-gummifigurer (som av oklar anledning skulle medfölja till lekplatsen). Jag svettades. Jag talade med len röst. Jag kramades. En pappa till en annan terrorist kom fram och berättade för henne att hon hade en fin keps. Botch. Allt var fel. Speciellt när jag försökte röra cykeln eller väskan med alla Pippi-figurerna. Då vrålade terroristen bara etter värre och kastade cyklar och Pippifigurer vilt omkring sig.

 

Efter fem minuter av utbrott var det bara att konstatera att det var dags att avbryta allt förhandlande och ta över kommandot på bestämt och auktoritärt manér. "Nu ska vi gå hem!" sa jag. "NEEEEEEEEEEEEEEJJ!" vrålade terroristen. Så jag lyfte upp henne. Och väskan med alla Pippifigurer. Och trehjulingen. Sedan började jag gå.

 

Jag vet inte vad ni har för erfarenhet av att bära en pissförbannad 2-åring, en trehjuling och två handväskor. Om ni inte har någon kan jag berätta följande: Det är helt förbannat, jävla omöjligt. Trehjulingen är förvisso stor och otymplig, och två handväskor kan vara nog så krångligt att hålla redo på, men en pissförbannad tvååring kan man inte bära utan att först sätta på dem tvångströja. Tio meter klarade jag innan terroristen höll på att glida ur mitt grepp. Den här gången snackar vi exorcist-ilska. Var hon arg fem minuter tidigare var det ingenting i jämförelse. Terroristen vrålade och skällde ut mig efter noter. Vid ett tillfälle är jag helt säker på att hennes huvud snurrade runt, men jag tror tyvärr inte någon annan såg det. Ännu en gång möttes jag av blint raseri varje gång jag rörde vid cykeln eller väskan. Vid det här laget insåg jag två saker:

1. Ensamstående föräldrar förtjänar medaljer och statssubventionerade ensamsemestrar på en årlig basis.

2. Jag är inte ensamstående!

 

Så jag ringde maken. Han var och handlade, men fick släppa allt. För två händer, en exorcist-tvååring, två handväskor och en trehjuling går inte ihop. Det är en omöjlig ekvation. Vi hade fått bosätta oss på den där lekplatsen hundra meter hemifrån om inte maken kommit.

 

Så, jo, man är lite trött. Dagliga gisslanförhandlingar med terrorister och uppstigning klockan fem gör det med en. Men det går ju snart över. Visst går det snart över?

Vi är rätt så sammanbitna här hemma nuförtiden. Det har ganska lite att göra med en tamponad som stoppades upp i en liten lucka mellan tandköttet och en av mina visdomständer i onsdags av en tandläkare som göttade sig bara en liten gnutta för mycket åt hur fina röntgenbilder han fick, liksom för att impa på sin tandsköterska, och sedan för vad han lyckades tömma ut ur den där fickan innan han fick in tamponaden. Fråga inte. Men ja, det var äckligt och gjorde nästan lika ont som att föda barn. Nästan.

 

Men det är inte därför vi är sammanbitna. Vi är sammanbitna för att dottern fick en ny säng för cirka tio dagar sedan. Ikea kallar den för "Minnen". Vi kallar den för "Familjens förlorade sömn och förstånd". De senaste tio dagarna har dottern agerat gubben i lådan nätterna i ända. Att kunna gå upp när man vill är lite som att vinna på Lotto för henne. Hennes föräldrar får däremot djupare påsar under ögonen för varje dag som går och tålamodet är nära nog i klass med Håll käften-karaktären i filmen Strul. För er som inte sett Strul kan karaktären sammanfattas ungefär som så att hans enda genomgående replik under hela filmen är just "Håll käften!". Så är det. Vi är trötta och vi vill att folk ska hålla käften. Och vi vill sova. Så enkelt är det. Och vi förstår inte hur det går till att hon inte är lika trött som vi. Hon är ju trots allt också vaken tre gånger per natt innan hon slutligen kräver uppstigning och morgonmål strax efter fem på morgonen. Så nu frågar jag för sista gången. Är det någon som vet var dottern har sitt amfetamin-stash? För jag behöver snart låna lite.

 

På plussidan kan jag meddela att akvariemannen:

1. Gått ner i vikt. Ny brud?

2. Börjat spela trummor. I bar överkropp.

Jag dör! Jag älskar honom! Mycket för att han inte bor i lägenheten bredvid och spelar trummor. Då hade han nog varit tvungen att kastas ner i sopnedkastet.

Den senaste tiden har maken försökt lära mig skillnaden på aprikoser och nektariner. Ja. det är sant. Jag har aldrig riktigt vetat. Min första ursäkt var att frukterna ändå får anses som rätt exotiska och inte existerade så mycket på 80-talet när jag växte upp. Maken sköt genast argumentet i sank. Varpå jag skyllde på att hemma hos oss åt vi mest typ äpplen, päron och bananer och andra svenne banan-frukter. Så jag har liksom aldrig riktigt bekantat mig med övriga fruktfamiljer. Maken såg vidare skeptisk ut. Det var då den slog mig. Ursäkt nummer två. Och den tar en stund att utveckla. Here goes:

 

På gymnasiet var vi 32 personer i min klass. Jag har aldrig varit något vidare på namn. Men visst, jag lärde mig givetvis allas namn. Typ. Det var bara det att i klassen gick två tjejer som liksom hängde ihop. Ni vet sådär som vissa barn/ungdomar liksom bara hänger ihop under uppväxten. Tänk Bill och Bull, Kling och Klang, Dunder-Karlsson och Blom, Tommy och Annika et cetera. Låt oss kalla dessa två tjejer för Ulla och Anna-Karin. De var glada tjejer. Hade man använt epitetet "bubblig" på 90-talet hade de varit typiskt bubbliga. På 90-talet kallade vi dock saker och ting vid dess rätta namn och kallade dem för störiga. Eller, vi och vi, jag kallade dem störiga sådär lite diskret i mitt eget huvud. De var snälla och så, inte alls elaka eller illasinnade på något sätt. De fnittrade mycket. Och när jag säger mycket menar jag MYCKET. De fnittrade, sedan fnittrade de och när man trodde att de inte kunde fnittra mer, ja, då fnittrade de lite till. Sammanfattningsvis ganska mycket fnitter på det hela taget.

 

Jag visste mycket väl vad de hette. De hette Ulla och Anna-Karin. Den ena var lång och smal och den andra lite kortare och... inte så smal. Den ena var lite mörkare. Den andra mer råttfärgad. Den ena hade mycket acne. Den andra hade det inte. Och de hette Ulla och Anna-Karin. Den ena hette det ena namnet och den andra hette det andra namnet. Problemet var bara att jag hade ingen aning om vem av dem som hette vad. Jag såg dem liksom mera som en enhet. En fnittrande massa av meningslöst hopsatta atomer. Och det tog mig tre år på gymnasiet att lära mig vem av dem som hette vad. Jag skaffade ett knep under tredje året. Den långa smala hade ett kort namn och den korta... inte så smala, hade ett långt namn. Kort namn till lång, långt namn till kort. (Inte en helt bortkastad utbildning, vad det verkar.)

 

Bara en gång under gymnasiet kände jag ett behov av att kalla på en av dem (tack och lov!). Det var under en basketmatch i tvåan. Jag och Ulla spelade i samma lag. Jag måste ha varit inne i någon slags ambition av att höja mitt betygsnitt genom att satsa på VG i gympa eller något dylikt, eftersom jag när Ulla hade bollen kastade ur mig ett: "Ulla, passa till mig!" (som värsta Michael Jordan plötsligt, tydligen. Vill man ha VG i gympa får man lägga manken till.) Ulla reagerade inte. Hon passade till någon annan. Och jag insåg, till min stora fasa, att jag i stundens hetta mitt i denna episka basketmatch bara varit tvungen att be den enda jag inte riktigt hundra kunde namnet på passa bollen till mig. Och sagt fel namn. Det var inte Ulla som spelade i mitt lag. Det var Anna-Karin.

 

Så vad lär vi oss av detta? Jo, följande:

1. Jag är ganska elak som kallar före detta klasskamrater för en massa av meningslöst hopsatta atomer, och kommer därför troligen att brinna i helvetets eldar vad det lider.

2. Jag har en genetisk missbildning som gör att jag har svårt att skilja saker och ting åt som på något vis liknar varandra. Ulla/Anna-Karin: Lika till sättet. Aprikoser/nektariner: Lika till utseende (och smak!).

 

Bara en sak talar emot detta. Det faktum att jag häromkvällen mycket nöjt frågade maken om han ville dela en uppskuren persika med mig. Maken tittade på mig lite som om han trodde att jag drev med honom när han såg att jag höll i en aprikos (eller en nektarin). När han insåg att det var just det jag inte gjorde, utan verkligen hade lyckats blanda in en tredje intet ont anande frukt i dramat, så såg han lite mer ut som att han inte kunde fatta att han faktiskt gift sig med mig. Om jag går en treårig utbildning till kanske jag till slut kan lära mig att skilja på de här grejerna också. Finns det liv finns det hopp.