Lära sig cykla
Ibland får jag för mig jättekonstiga grejer som blir till fixa idéer. En grej jag fått för mig är att det är livsfarligt att cykla. Jag vet inte ens hur det gick till, om något egentligen triggat det eller om det bara växt fram. Det enda jag vet är att jag plötsligt gick till jobbet istället för att cykla. Jag har för mig att jag kalllade det "mer kaloriförbrännande" eller något equally dumt. Och sedan dess har jag alltså inte cyklat. Det är något i stil med tre år sedan sist. Min lila cykel står kvar vid Nobeltorget och rostar sönder. När jag var gravid skjutsade maken mig till jobbet och när vi flyttade till Ribersborg började jag ta bussen som går runt halva Malmö.
Nu är det så dags att börja jobba igen. På måndag, 06.45 smäller det. Så maken gav mig en cykel i julklapp. En röd, fin treväxlad cykel med cykelkorg och allt, så att jag ska slippa skumpa runt Erikslust, Dammfri och Lorensborg klockan tio över sex på morgnarna, utan istället kan sätta mig på min fina cykel och snabbt och lätt trampa min väg genom Slottstaden. Det är bara det att jag ju är livrädd för att cykla. Jag är rädd för:
1. Att kedjan ska hoppa av.
2. Att skosnöret ska snurra in sig i pedalerna.
3. Att svänga.
4. Att framhjulet ska trilla av.
5. Att bromsarna ska sluta fungera.
Idag kände jag att det var dags att provcykla innan det är skarpt läge på måndag morgon, så med fjärilarna fladdrandes i magen gick vi ner till garaget där cykeln står. Där cyklade jag sedan, fram och tillbaka, först mycket, mycket långsamt (utifall att bromsarna skulle sluta fungera) och sedan snabbare och snabbare. Jag måste fortfarande sätta i en fot när jag ska svänga, så att jag inte välter (något maken verkade finna ganska roande utan att säga något, men efter att ha känt varandra i snart åtta år är det sådant man märker, tro mig).
Faktiskt känns det ganska bra. Jag kostade till och med på mig att utropa ett par "Wiiiiiiii!" när jag cyklade där, fram och tillbaka. Som om jag åkte karusell.
Så 2011 blev året jag lärde mig cykla. För andra gången i mitt liv. Snälla Murphy, låt denna passera! Jag vill helst inte dö i en cyklerelaterad olycka under 2012.
Gott nytt år till er alla!
Nu är det så dags att börja jobba igen. På måndag, 06.45 smäller det. Så maken gav mig en cykel i julklapp. En röd, fin treväxlad cykel med cykelkorg och allt, så att jag ska slippa skumpa runt Erikslust, Dammfri och Lorensborg klockan tio över sex på morgnarna, utan istället kan sätta mig på min fina cykel och snabbt och lätt trampa min väg genom Slottstaden. Det är bara det att jag ju är livrädd för att cykla. Jag är rädd för:
1. Att kedjan ska hoppa av.
2. Att skosnöret ska snurra in sig i pedalerna.
3. Att svänga.
4. Att framhjulet ska trilla av.
5. Att bromsarna ska sluta fungera.
Idag kände jag att det var dags att provcykla innan det är skarpt läge på måndag morgon, så med fjärilarna fladdrandes i magen gick vi ner till garaget där cykeln står. Där cyklade jag sedan, fram och tillbaka, först mycket, mycket långsamt (utifall att bromsarna skulle sluta fungera) och sedan snabbare och snabbare. Jag måste fortfarande sätta i en fot när jag ska svänga, så att jag inte välter (något maken verkade finna ganska roande utan att säga något, men efter att ha känt varandra i snart åtta år är det sådant man märker, tro mig).
Faktiskt känns det ganska bra. Jag kostade till och med på mig att utropa ett par "Wiiiiiiii!" när jag cyklade där, fram och tillbaka. Som om jag åkte karusell.
Så 2011 blev året jag lärde mig cykla. För andra gången i mitt liv. Snälla Murphy, låt denna passera! Jag vill helst inte dö i en cyklerelaterad olycka under 2012.
Gott nytt år till er alla!
Nobel, here we come!
Jag vet inte vad ni tror, men jag tycker ändå detta känns lovande inför Nobelpriset i litteratur. Jag menar, Shakespeares samlade verk vid åtta månaders ålder? Say no more! Inte för att hon läser så mycket än, men hon valde faktiskt ut boken alldeles solokvist ur bokhyllan.
Americas next top model hamnade dock lite i bakvattnet idag på Melvins. Hon blev fotograferad av en kompis, och som han uttryckte det: "Hon log innan jag tog fotot och hon log efteråt, men titta på fotot." Och på fotot såg hon ut som en irländsk bonde under potatissvälten. Not so much with the smize alltså (ni som ser Top model vet förstås vad det betyder). Lugnt för min del. Föredrar helt klart litteraturpriset framför vinnare av Top model, även om jag förstås hade hoppats på både och.
En mellandag
Jag har skickat ut make och dotter på eftermiddagslur i bilen. Eller, egentligen skulle jag skicka ut dem på eftermiddagslur med vagnen, men maken uppgraderade till biltur. I inget av fallen skulle förstås maken sova. Det är ingen av oss vuxna i familjen som tar några lurar under dagen. Vi bara tvättar, tvingar i dottern smakportioner och städar. Your average slavar alltså. Inatt blev vi dessutom väckta av dottern klockan halvfyra, när hon verkade tycka att hon sovit klart. Det tog sisådär en timme att övertyga henne om att hon minsann inte allls hade sovit klart och en uppfriskande kurs i ämnet "Ingen lämnar det här sovrummet innan klockan sex på morgonen oavsett vad" och en vanvettigt lång stund av buffande innan dottern till slut insåg att hon mött sin överkvinna.
EN MYCKET LÅNG PAUS DÄR MAKEN OCH DOTTERN HUNNIT KOMMA HEM, ÄTA GRÖT LAGA TOMATSÅS OCH TVÄTT HAR HUNNIT HÄMTAS FRÅN TVÄTTSTUGAN.
Om tio minuter ska jag befinna mig på kvarterskrogen. Där ska jag och J dricka två glas billigt vin, äta nachos och diskutera hennes kärleksliv samt mina episka ögonbryn som inte plockats sedan halloween och vad det beror på. Jag är som vanligt väldigt mycket en tidsoptimist. Det tar sju minuter att gå till kvarterskrogen och innan dess ska jag byta kläder och försöka applicera någon slags mascara på mina ögonfransar. Dags att gå? Ja. Definitivt. Ikväll ser vi andra delen av "Misterioso" på SVT. Det var ju ingen "Bron" precis, men det passerade det slappa julfiltret.
EN MYCKET LÅNG PAUS DÄR MAKEN OCH DOTTERN HUNNIT KOMMA HEM, ÄTA GRÖT LAGA TOMATSÅS OCH TVÄTT HAR HUNNIT HÄMTAS FRÅN TVÄTTSTUGAN.
Om tio minuter ska jag befinna mig på kvarterskrogen. Där ska jag och J dricka två glas billigt vin, äta nachos och diskutera hennes kärleksliv samt mina episka ögonbryn som inte plockats sedan halloween och vad det beror på. Jag är som vanligt väldigt mycket en tidsoptimist. Det tar sju minuter att gå till kvarterskrogen och innan dess ska jag byta kläder och försöka applicera någon slags mascara på mina ögonfransar. Dags att gå? Ja. Definitivt. Ikväll ser vi andra delen av "Misterioso" på SVT. Det var ju ingen "Bron" precis, men det passerade det slappa julfiltret.
Julen
Så, nu är bloggen tillbaka från sin julledighet! Jag såsar runt och plockar med julklappar och dammar lite, dottern ligger på mattan och leker med sina julklappsklossar och maken skjuter harar i skogen. Juldagarna har innehållit ett ton julmat och ett ton julklappar, så som sig bör. Jag kan numera smörja in mig i lyxiga krämer, maken kan gå runt i två olika par fårskinnstofflor och dottern kan ta sig runt med sin nya gåstol, vilket innebär att vi får se över våra olika inredningsval. Hon kommer nämligen högre upp och verkar ha fått, om möjligt, ännu längre armar än tidigare.
Isabelle har också fått en ny bästis.
Isabelle har också fått en ny bästis.
Tönt med basker
Maken ser på den där töntige mannen på Discovery. Ni vet han med basker på sned som roar sig med att experimentera med att skjuta kycklinglik på rutor och som får mitt blodtryck att öka märkbart enbart genom att visa sig i tv. Dottern sover. Hjälpligt. Efter att ha varit sjuk i helgen är vi tillbaka på ruta ett vad gäller nätterna. Natten till idag åt hon två gånger och fick sova i vår säng eftersom hon ungefär var tionde minut gav ifrån sig ett läte som krävde åtgärd. Halvfyra sparkade hon maken ur sängen genom att lägga sig på diagonalen mellan oss. På den vägen är det.
Nu gör tönten med basker på sned något oerhört äckligt med en ruttnande gris. Jag tror att det betyder att jag ska gå och lägga mig. Hade mått bra av en betablockerare. Eller amnesi. Med tanke på den baskerbeklädde alltså.
Nu gör tönten med basker på sned något oerhört äckligt med en ruttnande gris. Jag tror att det betyder att jag ska gå och lägga mig. Hade mått bra av en betablockerare. Eller amnesi. Med tanke på den baskerbeklädde alltså.
Gravid. Tydligen.
Jaha. Då var det visst dags att gå ner i vikt då. Nu har det hänt. Igen. Någon har tagit mig för gravid när jag definitivt inte är det. Förra gången det hände var under vår första köksrenovering. I två veckor hade jag och maken överlevt på hamburgare och pizza (en gång sushi, men jag tror inte sushin hör hemma i den här berättelsen) när en kollega kom med kommentaren: "Åh, vad roligt! Växer det en liten bebis därinne?".
Därefter tog jag mig i hampan och började träna. Hon fick dock aldrig glömma sitt klavertramp. Jag tror att nästan alla jag jobbar med kan namnge den kvinna som så magnifikt stoppade sin stora fot i sin ännu större mun (självklart ingen Lungspecialistare utan en kollega från annan medicinavdelning. Allmänmedicinare är ju ofta lite plumpa i sättet som ni alla säkert vet).
Det var då. Idag var det som sagt dags igen. Med andan i halsen stressar jag ner i tvättstugan för att hämta tvätten, tio minuter sen. I tvättstugan står grannen. Jag ursäktar mig femtontusen gånger för att jag är sen. Hon försäkrar att det är lugnt. När jag tar tvätt ur torktumlaren säger hon något om att det förstås blir mycket tvätt med en liten bebis. Sedan kommer det: "Och du ska redan ha en liten bebis till ser jag!"
När någon säger så vill man faktiskt dö en liten smula. För alla vet vad det betyder. Det betyder att man är tjock som att man är i femte månaden. För man måste vara säker när man säger att någon är gravid, och säker är man i femte månaden och i femte månaden är man TJOCK.
Jag kan dock glädja er med att kvinnan skämdes rätt rejält över sitt misstag. På mindre än femton sekunder hade hon utvecklat en knallröd ansiktsnyans, kallat sig själv tjock och mig "så smal för övrigt" (whatever that means). Jag försöker se det roande i att hon skämdes så mycket att hon pratade mer med mig på fem minuter efter sitt klavertramp än hon gjort det senaste året, men faktum kvarstår. Efter jul är det dags att börja spinna igen. Hos nazist-Lasse. Suck.
Därefter tog jag mig i hampan och började träna. Hon fick dock aldrig glömma sitt klavertramp. Jag tror att nästan alla jag jobbar med kan namnge den kvinna som så magnifikt stoppade sin stora fot i sin ännu större mun (självklart ingen Lungspecialistare utan en kollega från annan medicinavdelning. Allmänmedicinare är ju ofta lite plumpa i sättet som ni alla säkert vet).
Det var då. Idag var det som sagt dags igen. Med andan i halsen stressar jag ner i tvättstugan för att hämta tvätten, tio minuter sen. I tvättstugan står grannen. Jag ursäktar mig femtontusen gånger för att jag är sen. Hon försäkrar att det är lugnt. När jag tar tvätt ur torktumlaren säger hon något om att det förstås blir mycket tvätt med en liten bebis. Sedan kommer det: "Och du ska redan ha en liten bebis till ser jag!"
När någon säger så vill man faktiskt dö en liten smula. För alla vet vad det betyder. Det betyder att man är tjock som att man är i femte månaden. För man måste vara säker när man säger att någon är gravid, och säker är man i femte månaden och i femte månaden är man TJOCK.
Jag kan dock glädja er med att kvinnan skämdes rätt rejält över sitt misstag. På mindre än femton sekunder hade hon utvecklat en knallröd ansiktsnyans, kallat sig själv tjock och mig "så smal för övrigt" (whatever that means). Jag försöker se det roande i att hon skämdes så mycket att hon pratade mer med mig på fem minuter efter sitt klavertramp än hon gjort det senaste året, men faktum kvarstår. Efter jul är det dags att börja spinna igen. Hos nazist-Lasse. Suck.
Färdiga!
Tadaa! Jag hittade förra årets omslagspapper i garderoben, så julen är räddad!
Hjärnsläpp igen
Idag gick jag och maken till Netto för att handla julklappspapper att slå in våra julklappar i. Vi kom ut med revben, Barbapappapåslakan, knäckebröd, choklad, muffins, leverpastej och saltlakrits (som jag rent nostalgiskt var tvungen att köpa eftersom jag åt dem när jag mådde illa under graviditeten). Problemet nu är bara att vi inte har något papper att slå in julklapparna i. För det glömde vi köpa. Vi kom ihåg att köpa fullkomligt onödiga saltlakritspastiller, men julklapppspapper köpte vi inte. På plussidan står det dock, as we speak, ljuvligt doftande revben i ugnen. Och till efterrätt kan vi äta saltlakritspastiller. Inte helt dumt ändå.
Imorgon kommer mommy-gruppen hit på playdate. Det innebär att Isabelle var tvungen att sträckläsa hela Utvandrar-sviten av Vilhelm Moberg idag. Man vill ju inte att hon ska halka efter de andra ungarna i utvecklingen. Vi har redan börjat repetera lite Svansjön-moves så att hon ska kunna uppträda med ett one woman performance för mommy-gruppen efter nyår. Man vill ju inte pressa henne för mycket på en gång.
Gott! Och bra mot graviditetsillamående vad det verkar.
Imorgon kommer mommy-gruppen hit på playdate. Det innebär att Isabelle var tvungen att sträckläsa hela Utvandrar-sviten av Vilhelm Moberg idag. Man vill ju inte att hon ska halka efter de andra ungarna i utvecklingen. Vi har redan börjat repetera lite Svansjön-moves så att hon ska kunna uppträda med ett one woman performance för mommy-gruppen efter nyår. Man vill ju inte pressa henne för mycket på en gång.
Gott! Och bra mot graviditetsillamående vad det verkar.
Ständigt dessa måndagar
Livet går åter sin gilla gång. Dottern sover inte alls som en lemur, men hon har iallafall slutat rejva på nätterna och just nu är jag mycket tacksam över det (ja, suck that, Murphy). Idag är det måndag. Det verkar som att det alltid blir måndag oavsett vad man gör för att förhindra det, så jag antar att det bara är att acceptera faktum (efter nästan 32 år. Kom inte och säg att jag inte är med på noterna alltså).
Idag har jag några vaga planer på att slå in julklappar, för att få en såndär julig feeling med inslagna julklappar som ligger och skräpar lite sådär pittoreskt under granen (som vi inte har, så de får ligga vid adventsljusstaken istället). Tyvärr är jag en alldeles för otålig och hetsig själ, så när jag slår in julklappar ska det gå snabbt. Det resulterar alltsom oftast i att det ser ut som att mina julklappar slagits in av ett gäng tvååringar. Själv tycker jag att de brukar se lite sådär Samhall-charmiga ut, men ingen annan har någonsin komplimenterat någon av mina inslagningar.
Eftersom dottern sover sött i sin vagn efter att ha blivit körd över tröskeln i tjugo minuter har jag i lugn och ro hunnit bloggsurfa lite såhär på förmiddagskvisten. Bloggsurfandet resulterade i att jag hittade en bok som jag snabbt bestämde mig för att önska mig i julklapp såhär i sista minuten. Jag skriver det här på bloggen, annars kommer jag glömma att jag önskat mig den. Jag har en tendens att alltid glömma vad jag önskar mig i julklapp fast jag just för tillfället önskar mig hur mycket som helst. Föräldrapenningen är jag väldigt glad över att jag har, men den tillåter inte precis några utsvävningar. Därför är årets julklappsönskelista brutal. Nåväl, boken jag bestämde mig för att jag önskar mig heter:
Skit i mössan! : 59 myter och missförstånd kring barn och föräldrar (pocket)
av Åsa Erlandson.
Beskrivning:
Alla föräldrar rullar runt i en torktumlare av myter och missförstånd kring sina barn. Vandringssägner som har valsat runt i 100 år, mormors gamla sanningar och nya myter sprids av böcker, föräldratidningar, släkt och vänner. Och vi älskar att sprida dem vidare. Skit i mössan synar 59 vanliga myter under lupp. Med hjälp av experter och vetenskapliga rön får vi reda på hur de uppstod och hur det ligger till.
Läs den vare sig du vill stilla din nyfikenhet, är orolig över något som du har hört eller bara vill elda på nästa middagsdiskussion. Boken är skriven av journalisten Åsa Erlandson, illustrationer av Eva Thimgren.
Nu ska jag försöka dra nytta av att dottern sover middag och ta en dusch och sätta på mig något vettigare än mysbyxor. Hur tusan ska jag klara av att vara på jobbet ombytt och färdig klockan kvart i sju om två veckor? TVÅ VECKOR?! Ska jag verkligen börja jobba om två veckor? Gulp!*
*Ett alltför sällan använt uttryck/läte från diverse serietidningar på 80-talet. Sprid vidare för renässans!
Idag har jag några vaga planer på att slå in julklappar, för att få en såndär julig feeling med inslagna julklappar som ligger och skräpar lite sådär pittoreskt under granen (som vi inte har, så de får ligga vid adventsljusstaken istället). Tyvärr är jag en alldeles för otålig och hetsig själ, så när jag slår in julklappar ska det gå snabbt. Det resulterar alltsom oftast i att det ser ut som att mina julklappar slagits in av ett gäng tvååringar. Själv tycker jag att de brukar se lite sådär Samhall-charmiga ut, men ingen annan har någonsin komplimenterat någon av mina inslagningar.
Eftersom dottern sover sött i sin vagn efter att ha blivit körd över tröskeln i tjugo minuter har jag i lugn och ro hunnit bloggsurfa lite såhär på förmiddagskvisten. Bloggsurfandet resulterade i att jag hittade en bok som jag snabbt bestämde mig för att önska mig i julklapp såhär i sista minuten. Jag skriver det här på bloggen, annars kommer jag glömma att jag önskat mig den. Jag har en tendens att alltid glömma vad jag önskar mig i julklapp fast jag just för tillfället önskar mig hur mycket som helst. Föräldrapenningen är jag väldigt glad över att jag har, men den tillåter inte precis några utsvävningar. Därför är årets julklappsönskelista brutal. Nåväl, boken jag bestämde mig för att jag önskar mig heter:
Skit i mössan! : 59 myter och missförstånd kring barn och föräldrar (pocket)
av Åsa Erlandson.
Beskrivning:
Alla föräldrar rullar runt i en torktumlare av myter och missförstånd kring sina barn. Vandringssägner som har valsat runt i 100 år, mormors gamla sanningar och nya myter sprids av böcker, föräldratidningar, släkt och vänner. Och vi älskar att sprida dem vidare. Skit i mössan synar 59 vanliga myter under lupp. Med hjälp av experter och vetenskapliga rön får vi reda på hur de uppstod och hur det ligger till.
Läs den vare sig du vill stilla din nyfikenhet, är orolig över något som du har hört eller bara vill elda på nästa middagsdiskussion. Boken är skriven av journalisten Åsa Erlandson, illustrationer av Eva Thimgren.
Nu ska jag försöka dra nytta av att dottern sover middag och ta en dusch och sätta på mig något vettigare än mysbyxor. Hur tusan ska jag klara av att vara på jobbet ombytt och färdig klockan kvart i sju om två veckor? TVÅ VECKOR?! Ska jag verkligen börja jobba om två veckor? Gulp!*
*Ett alltför sällan använt uttryck/läte från diverse serietidningar på 80-talet. Sprid vidare för renässans!
Inte värst överraskande
Murphy är mycket, men han är ingen kille som gillar att vara oförutsägbar och impulsiv. Ni minns hur jag sa att jag givetvis skulle få igen direkt från Murphy för att jag skrev att dottern sovit som en lemur den senaste tiden? Som ett brev på posten, samma kväll, vaknade hon klockan kvart i elva och skulle upp. I tio minuter guppade hon upp och ner i mitt knä som en påtänd rejvare och viftade med händerna mot ljusslingan med röda stjärnor i fönstret samtidigt som hon rabblade ett osammanhängande "öööööööööääääääähhh". Sedan blev hon stilla. Och strax därefter exorcistkräktes hon över hela sig, mig och den (givetvis) renbäddade sängen. Jag minns att jag hann tänka något om att det är intressant hur tiderna förändras och att det en fredagkväll för tio år sedan inte var helt otroligt att jag just langat fram en sambuccainducerad spya på någon nattklubb. Sedan sitter man tio år senare med en liten kräkande minirejvare i knät. Vem kunde anat?
Iallafall rejvade dottern vidare till klockan två. Sedan däckade hon i sin spjälsäng bara för att vakna fyra timmar senare, täppt i näsan och pigg som en lärka. Vi tänker att uppåttjacket inte hade slutat verka helt. Så att, Murphy, du överraskar inte ens litegrann. Jag visste ju att du skulle slå till igen.
Du har inte heller lärt dig hur man gör ser jag?
Fjärde advent. Hur gick det till?
Iallafall rejvade dottern vidare till klockan två. Sedan däckade hon i sin spjälsäng bara för att vakna fyra timmar senare, täppt i näsan och pigg som en lärka. Vi tänker att uppåttjacket inte hade slutat verka helt. Så att, Murphy, du överraskar inte ens litegrann. Jag visste ju att du skulle slå till igen.
Du har inte heller lärt dig hur man gör ser jag?
Fjärde advent. Hur gick det till?
Hjärnsläpp
Småbarnsförälder kokar kaffe.
Åter från bloggpausen
En stund där kände jag att det gått lite troll i min blogg. Att hela livet liksom gått och blivit lite Groundhog Day, ni vet den där filmen där Bill Murray återupplever samma dag om och om igen. Om jag då ska blogga får jag skriva samma blogginlägg om och om igen. Och vem skulle vilja läsa det? Nä, jag menar det. I onsdags påbörjade jag ett inlägg om Ingmar Bergmans hushållerska. Sedan suddade jag ut det och återgick till att dricka te framför tv:n.
Annars är vi väldigt mycket uppe i en sådan där rutin-period. Emellanåt kommer man in i en sån. När dottern följer samma givna mönster under någon veckas tid. Det är ganska skönt, för man vet precis hur dagarna kommer att se ut, men också, av samma anledning, lite småtråkigt.
7-8: Upp
8.00: Välling
10.00: Mellanmål
10.15-11.00: Sova middag
12.30: Lunch
15-16: Sova middag
16.00: Äta gröt
18.30-20.30: Godnattvälling och nattning.
Glädjen i det hela är att dottern sovit som en liten lemur under en veckas tid (förutom att hon vaknade hungrig klockan fem i morse), så vi är fullt utsövda inför eventuellt nytillsatt uppåttjack i godnattvällingen. Är det något man lärt sig under de senaste åtta månaderna så är det ju att man inte vet någonting om hur livet under det närmsta dygnet kommer att se ut, för plötsligt är allt helt upp och nervänt. Men, som sagt, den senaste veckan har varit lite likt en klocka som man kunnat ställa efter dottern.
Lånad från wikipedia.se
Ja, jag förstår också att detta inlägg troligtvis genast kommer att straffa sig med att dottern kommer att vägra sova överhuvudtaget den kommande veckan. Jag och Murphy har haft ett livslångt förhållande och jag förväntar mig inte att det skulle ha tagit slut bara sådär på en femöring.
Annars är vi väldigt mycket uppe i en sådan där rutin-period. Emellanåt kommer man in i en sån. När dottern följer samma givna mönster under någon veckas tid. Det är ganska skönt, för man vet precis hur dagarna kommer att se ut, men också, av samma anledning, lite småtråkigt.
7-8: Upp
8.00: Välling
10.00: Mellanmål
10.15-11.00: Sova middag
12.30: Lunch
15-16: Sova middag
16.00: Äta gröt
18.30-20.30: Godnattvälling och nattning.
Glädjen i det hela är att dottern sovit som en liten lemur under en veckas tid (förutom att hon vaknade hungrig klockan fem i morse), så vi är fullt utsövda inför eventuellt nytillsatt uppåttjack i godnattvällingen. Är det något man lärt sig under de senaste åtta månaderna så är det ju att man inte vet någonting om hur livet under det närmsta dygnet kommer att se ut, för plötsligt är allt helt upp och nervänt. Men, som sagt, den senaste veckan har varit lite likt en klocka som man kunnat ställa efter dottern.
Lånad från wikipedia.seJa, jag förstår också att detta inlägg troligtvis genast kommer att straffa sig med att dottern kommer att vägra sova överhuvudtaget den kommande veckan. Jag och Murphy har haft ett livslångt förhållande och jag förväntar mig inte att det skulle ha tagit slut bara sådär på en femöring.
Ordning på torpet
Ordningen är återställd. Dottern är hemma och bloggen är inte längre halv. Jag är mycket nöjd med båda grejerna! Jag och maken ångrar lite att vi stannade ute till klockan ett igår och därmed inte fullt ut kunde njuta av en natt full av sömn, men vi tröstar oss med att vi hade en riktigt trevlig kväll. Vi kunde dessutom somna till Gilmore girls och ligga och morgna oss till Gilmore girls i lugn och ro OCH äta en lång frukost i sällskap av Sydsvenskan. Allt som allt en inte alls pjåkig helg, på min ära!
Kväll utan bebis
På väg till partaj!
Utsikt från partaj.
Make på partaj.
Pretentiös bild på utsikt och böcker på partaj.
Ytterligare en pretentiös bild, denna gång på en ljusstake.
Vit matta, rödvin, salt och toalettpapper.
Nu är maken på väg för att hämta hem lillfisen från farmor och farfar och sedan ska vi på fyraårskalas. Hazaa!
Trevlig helg!
Dottern är hos sin farmor och farfar och tjyvtestar sin julklapp. Jag och maken delar en flaska billigt bubbel och ska strax göra oss iordning för middag med en vän på La Couronne. Trevlig helg på er!
Hemglass- upplösningen
Så kom då sanningens minut igår. Idolfinal närmade sig och så även glassbilen från Hemglass. Jag hade så gärna velat säga till er att jag inte ens märkte att den körde förbi. Att den gled fram lika tyst som en drive by shooting-bil downtown Los Angeles (de kör väldigt tyst har jag för mig. Eller spelar de väldigt hög rapmusik kanske?). Men det gjorde den inte. Enda skillnaden från förra gången var att jag denna gången varit begåvad nog att stänga alla fönster. Glassbilen spelade lika förbannat högt som vanligt och dottern vaknade i stort sett lika hysterisk som förra gången. Så vad gör man nu då? Fortsätter sin crazy mommy streak och ringer upp den där chiefen på Hemglass i Malmö och säger att han får lägga om sin glassrutt? Eller tiger och lider och nattar dottern en timme senare varannan fredag? Tål att tänkas på.
Bloggen är fortfarande halv, men jag har nu insett att jag kan förhandsgranska innan jag publicerar. Tar lite tid bara. Jag fick rådet av en smart läsare att testa ctrl och minus, men det hjälper tyvärr föga. Vi kan hoppas på att blogg.se kanske rättar till det där vilken vecka som helst nu.
Idag ska dottern umgås på tu man hand med farmor och farfar. Hennes föräldrar, det vill säga jag och maken, ska ut och äta, dricka lite vin, kanske ta en drink, se på tv i sovrummet och sova länge. Säg det inte till någon bara. Man kan bli stenad för mindre på familjeliv.se. Samtidigt som man föder barn blir man nämligen automatiskt också av med all vilja att hitta på saker som man tyckt om att göra förrut. Iallafall familjelivsmammorna. De är superduktiga. Lättt Stepford-fruiga, men duktiga. Jag, inte så duktig. Dessutom tror jag att både farmor, farfar och dotter tycker om att lära känna varandra i lugn och ro utan en hysteriskt flaxande mor i bakgrunden som gormar om gröttider, middagsvilor och whatnot.
Bloggen är fortfarande halv, men jag har nu insett att jag kan förhandsgranska innan jag publicerar. Tar lite tid bara. Jag fick rådet av en smart läsare att testa ctrl och minus, men det hjälper tyvärr föga. Vi kan hoppas på att blogg.se kanske rättar till det där vilken vecka som helst nu.
Idag ska dottern umgås på tu man hand med farmor och farfar. Hennes föräldrar, det vill säga jag och maken, ska ut och äta, dricka lite vin, kanske ta en drink, se på tv i sovrummet och sova länge. Säg det inte till någon bara. Man kan bli stenad för mindre på familjeliv.se. Samtidigt som man föder barn blir man nämligen automatiskt också av med all vilja att hitta på saker som man tyckt om att göra förrut. Iallafall familjelivsmammorna. De är superduktiga. Lättt Stepford-fruiga, men duktiga. Jag, inte så duktig. Dessutom tror jag att både farmor, farfar och dotter tycker om att lära känna varandra i lugn och ro utan en hysteriskt flaxande mor i bakgrunden som gormar om gröttider, middagsvilor och whatnot.
Svar från Hemglass
Hej Johanna,
Det är jag som är Chef på Hemglass i Malmö och jag har haft kontakt med Anders Bengtsson angående ditt ärende. För att vi lättast ska hitta en bra lösning så kommer vi att vrida ner signalen på just ert stopp, för att minska risken att er dotter vaknar.
Återkom gärna direkt till mig om inte den lösningen fungerar, då ska vi titta på om vi kan ändra tiden på just ert stopp och ta det innan ni lägger er dotter.
Med vänliga hälsningar
Sebastian Persson
Hmm... är det nu man ska ha dåligt samvete för att man eventuellt varit en smula barsk i tonen? Ni kan hädanefter kalla mig för crazy mommy. Hihi, "mitt ärende", jag dör!
Fortsatt halv blogg
Bloggen är fortsatt halv. Vi får göra det bästa av situationen, folket. Fast det blev inga slarvfel igår mirakulöst nog. Idag har jag tagit det förhatliga morgonpasset. Vi har som bekant välsignats med en bebis som tycker att det är ganska lagom att stiga upp runt en sisådär sex- halvsjusnåret. Eftersom jag tar typ vart tionde morgonpass och natten har passerat utan att nappen behövt stoppas i bebismun och täcke över bebiskropp , så insåg jag att det var dags att bemöda sig att gå upp halvsju med dottern när hon vaknade. Helt ok ändå, med tanke på att jag faktiskt fått sova i ett sträck från 22.30 till 06.30. Ingen klagan höres härifrån alltså.
Idag, mellan lunch och gröt, ska vi trotsa stormen och gå in i stan och handla lite julklappar. Bilen svalde förvisso en större del av julklappskassan (tiotusen spänn är ändå en del pengar), men troligtvis ska vi kunna skramla ihop ett par fattiga slantar till släktklappar trots allt. Förra året såhär dags hade vi ju två lägenheter att betala avgift, ränta och amorteringar på, så i jämförelse är detta ändå en rätt fet jul. Denna julen har vi ju bara en lägenhet. Jag känner mig okarakteristiskt positiv idag. Märker ni också det? Udda. Kanske hjärnan har blivit kapad igen. Får se om jag kommer hem med fler rosa klänningar från stan idag.
Döm mig som sagt ej om höger halva av bloggen ser konstig ut. Jag ser den fortfarande inte.
Idag, mellan lunch och gröt, ska vi trotsa stormen och gå in i stan och handla lite julklappar. Bilen svalde förvisso en större del av julklappskassan (tiotusen spänn är ändå en del pengar), men troligtvis ska vi kunna skramla ihop ett par fattiga slantar till släktklappar trots allt. Förra året såhär dags hade vi ju två lägenheter att betala avgift, ränta och amorteringar på, så i jämförelse är detta ändå en rätt fet jul. Denna julen har vi ju bara en lägenhet. Jag känner mig okarakteristiskt positiv idag. Märker ni också det? Udda. Kanske hjärnan har blivit kapad igen. Får se om jag kommer hem med fler rosa klänningar från stan idag.
Döm mig som sagt ej om höger halva av bloggen ser konstig ut. Jag ser den fortfarande inte.
Ett halvt inlägg
Idag väntar vi i spänd förväntan på att maken ska komma tillbaka med den sedan en månad tillbaka försvunna familjemedlemmen Den grå häxan. Den grå häxan är vår bil, som efter en tur till Mellbystrand för en månad sedan bara gav upp. Suck, sa den (inte), och sedan vägrade den starta. Tiotusen kronor och en månad senare ska den så äntligen återbördas till oss idag. Vi är mycket uppspelta och ska fira det hela med en tur till Ikea. För ett par år sedan hade man kanske firat med en klubbrunda och en limpa cigaretter, men nu firar man med en tur till Ikea, nya rullgardiner och en köttbulle-lunch.
Om det här blogginlägget på något vis ser konstigt ut är det för att jag bara kan se den vänstra halvan av det. Blogg.se håller på med en av sina umptielfte omändringar, som kan innebära lite vad som helst, så då får man stå ut med att bara se hälften av vad man skriver. I mitt fall tror jag att det kan resultera i en hel del slarvfel, eftersom jag ständigt trycker fel på tangenterna när jag skriver och alltid måste läsa igenom det jag skrivit innan jag publicerar det. Spännande, detta!
Visst kan inte det där känselsprötet högst upp på, jag vill säga myran, lossna och fastna i Isabelles hals?
Dödsfällan
Igår var vi på föräldragrupp på bvc för att lära oss saker. Jag lärde mig att alla de andra ungarna är jätteduktiga och äter sin mat som de ska. Ingen annan äter bara morot och gröt. När jag stämde upp och sa som det var, att min dotter minsann bara äter gröt och morot, så förväntade jag mig instämmande hummanden från de andra föräldrarna. Men det kom aldrig några instämmande hummanden. De äter räkor i vitvinsås och fyra små rätter från den lokala kinakrogen hela bunten. Jag visste det hela tiden.
Jag lärde mig också att hemmet för en bebis är en dödsfälla. De kan dö av att få spisar, bokhyllor och skötbord över sig. De kan sätta bitar av morot, äpple och ballongbitar i halsen och kvävas till döds. De kan äta schampo, diskmedel och salpetersyra (vilket påminner mig. Måste sätta salpetersyran högt upp). De kan klämma sina små fingrar i lådor och dörrar, de kan dra ner dukar med kaffekoppar över sig och skålla sina små huvuden och de kan klättra ur sin spjälsäng och störta med huvudet före mot golvet. De kan pilla in grejer i de elektriska uttagen så att de elstöter sig själva in i dödens rike.
Alltså, när min mamma var tveksam till att jag skulle få skaffa en råtta när jag var tonåring, det var ju ingenting i jämförelse med att skaffa barn! Visst, råttor tuggar på sladdar och kissar lite på golvet, men i jämförelse med vad man behöver säkra hemmet för ett barn är det verkligen en bit kaka att skaffa råtta. Jag menar, hon har ju ändå tre barn. Borde varit det lättaste i världen att säkra hemmet för en liten råttstackare. Nu skaffade vi förvisso den där råttan iallafall (det var min tröst efter skilsmässan. Jag tror vi undanhåller oss från freudianska tolkningar), men vi säkrade aldrig hemmet riktigt. Råttan fick cancer och dog efter ett år, men osäkra söndergnagda sladdar levde vi med ända tills jag tog studenten fem år senare. Ja, nu kom vi nog ifrån poängen lite här.
Jag fick mig också lite genusvidrig kunskap till livs. BVC-sköterskan meddelade oss att små pojkar tycker om att klättra i träd och fastna hängandes i grenar med sina cykelhjälmar som effektiva hängningsanordningar, eller ja, de tycker inte om att bli hängda, men de gillar visst att klättra i träd. Själv var jag just då upptagen med att hindra Isabelle från att misshandla en av de andra ungarna med ett gult plastlock, men en av de andra mammorna upplyste som vänligast bvc-sköterskan om att det även finns små flickor som gillar att klättra i träd.
Denna fina affisch meddelar vad våra barn kan svälja som är ytterst olämpligt och vad man ska göra ifall de sväljer det. Den pryder nu vårt kök i all sin prakt.
Jag lärde mig också att hemmet för en bebis är en dödsfälla. De kan dö av att få spisar, bokhyllor och skötbord över sig. De kan sätta bitar av morot, äpple och ballongbitar i halsen och kvävas till döds. De kan äta schampo, diskmedel och salpetersyra (vilket påminner mig. Måste sätta salpetersyran högt upp). De kan klämma sina små fingrar i lådor och dörrar, de kan dra ner dukar med kaffekoppar över sig och skålla sina små huvuden och de kan klättra ur sin spjälsäng och störta med huvudet före mot golvet. De kan pilla in grejer i de elektriska uttagen så att de elstöter sig själva in i dödens rike.
Alltså, när min mamma var tveksam till att jag skulle få skaffa en råtta när jag var tonåring, det var ju ingenting i jämförelse med att skaffa barn! Visst, råttor tuggar på sladdar och kissar lite på golvet, men i jämförelse med vad man behöver säkra hemmet för ett barn är det verkligen en bit kaka att skaffa råtta. Jag menar, hon har ju ändå tre barn. Borde varit det lättaste i världen att säkra hemmet för en liten råttstackare. Nu skaffade vi förvisso den där råttan iallafall (det var min tröst efter skilsmässan. Jag tror vi undanhåller oss från freudianska tolkningar), men vi säkrade aldrig hemmet riktigt. Råttan fick cancer och dog efter ett år, men osäkra söndergnagda sladdar levde vi med ända tills jag tog studenten fem år senare. Ja, nu kom vi nog ifrån poängen lite här.
Jag fick mig också lite genusvidrig kunskap till livs. BVC-sköterskan meddelade oss att små pojkar tycker om att klättra i träd och fastna hängandes i grenar med sina cykelhjälmar som effektiva hängningsanordningar, eller ja, de tycker inte om att bli hängda, men de gillar visst att klättra i träd. Själv var jag just då upptagen med att hindra Isabelle från att misshandla en av de andra ungarna med ett gult plastlock, men en av de andra mammorna upplyste som vänligast bvc-sköterskan om att det även finns små flickor som gillar att klättra i träd.
Denna fina affisch meddelar vad våra barn kan svälja som är ytterst olämpligt och vad man ska göra ifall de sväljer det. Den pryder nu vårt kök i all sin prakt.
Katten
När man skaffar katt är det ingen som berättar för en om allt det negativa. Att de låter obeskrivligt högt när de kräks. Att de sedan äter upp sina egna spyor. Att de bär ut små bitar av mat från sin matskål, lägger dem på hallgolvet och sedan krafsar i flera timmar för att gömma maten. Att man till slut trampar i dessa små bitar kattmat med sina bara fötter. Att de varje gång de får skinka måste ta ut skinkbiten och lägga den på mattan. Att man inte kan lägga ut så mycket som en handduk någonstans utan att de tror att den är utlagd för att just de ska ligga på den och håra ner den fullkomligt. Att de mitt i natten får för sig att de ska välta omkull sin vattenskål så att hela familjen vaknar av klinkandet av porslinsskål som välts mot klinkergolv och att man ska få trampa i utspillt kattvatten det första man gör när man kommer ut i köket på morgonen. Det är så det är att ha katt.
Nu när alla mina djävulska planer är utförda kan jag vila på divanen och värma mig på elementet.
Nu när alla mina djävulska planer är utförda kan jag vila på divanen och värma mig på elementet.
Hår av Hin
Såhär känner Hår av Hin för vår dotter. Hon ligger lugnt i soffan och studerar henne med avsmak tillsvidare. Troligtvis inser hon dock att hennes lugna dagar är räknade, men jag vet att hon har en undanskymd plats in case of emergency. Högst upp på hyllan i garderoben. Dit kommer inga bebisar.
Aslans nemesis.
Ost!
Här har vi fortfarande på oss pyjamas och det övas för fullt på krypning. Jag har en känsla av att det inte kommer hinnas med så mycket bloggande när hon väl greppar kryptekniken.
Ostbuffén på St Marcus vinkällare var allt jag hade kunnat hoppas på. Det var tyvärr de andra bufféerna också, så till min stora förargelse kunde jag inte äta min egen vikt i ost så som jag hade planerat. Sorgesamt nog fick jag också helt lämna efterrättsbuffén åt sitt öde på grund av extrem mättnad. Idag känner jag mig lite däst. Maken är iväg och hjälper en kompis att flytta och jag och dottern funderar över vad vi ska ägna dagen åt. Oavsett vad kommer det att konsumeras mycket kaffe.
Lördagsfrukost. Och ost.
Lördagsfrukost med stenugnsbakat surdegsbröd från Gateau. Brödet är dyrt som bara den, men värt varenda krona.
Ikväll blir jag bjuden på julmiddag på St Marcus vinkällare, tack vare omständigheter som jag inte kan gå in närmre på. Jag har i flera år hört rykten om en magnifik ostbuffé, som jag verkligen hoppas att de inte plockar bort bara för att det är jul. Ost hör ju trots allt till alla de stora högtiderna. Och tiden däremellan. Ost hör alltid hemma, helt enkelt.
Kapad?
Idag tror jag att min hjärna har blivit lite kapad av någon annan. Jag drabbades nämligen av en plötslig lust, nästan lite som ett tvång faktiskt, att köpa en rosa klänning till Isabelle. Så det gjorde jag. Och min hjärna är nog fortfarande lite kapad, för jag tycker fortfarande att den är vanvettigt fin faktiskt.
Plötsligt händer det. Ens hjärna blir kapad.
Ikväll ska vi på julfika hemma hos ett par vänner som är väldigt sålda på det här med jul. Eller, hon är iallafall väldigt såld på det här med jul. Han ser förvisso väldigt glad ut också på de bilder jag sett av honom på facebook med ett gäng pepparkakor. Nåväl, dit ska vi iallafall tillsammans med dottern iklädd rosa klänning. Och just nu sprider det sig en doft i vardagsrummet som låter mig förstå att jag har en kod brun att ta hand om. Ni andra kan väl ta er en glögg.
Plötsligt händer det. Ens hjärna blir kapad.
Ikväll ska vi på julfika hemma hos ett par vänner som är väldigt sålda på det här med jul. Eller, hon är iallafall väldigt såld på det här med jul. Han ser förvisso väldigt glad ut också på de bilder jag sett av honom på facebook med ett gäng pepparkakor. Nåväl, dit ska vi iallafall tillsammans med dottern iklädd rosa klänning. Och just nu sprider det sig en doft i vardagsrummet som låter mig förstå att jag har en kod brun att ta hand om. Ni andra kan väl ta er en glögg.
Mat
Denna dag är en smula gråmulen. Jag lär Isabelle att lyssna på Amanda Jenssen och hon försöker lära sig själv krypa samtidigt som hon bankar takt med handen i golvet. Jag har förlorat mitt eget vad som var det att hon skulle krypa innan november var slut. Nu är det nya budet att hon kryper innan december är slut.
Ja, som sagt, gårdagen skulle då ägnas åt matlagning. Min tanke var att maken liksom skulle agera mer tyst konsult, men eftersom jag är så vanvettigt långsam och dessutom drabbades av extrem otur gällande både försvinnande recept på nätet samt ruttna räkor, så slutade det hela med att maken fick hacka 75% av alla rotsaker samt göra sås till mig för att jag skulle hinna. DOCK ska jag meddela att jag numera är stolt lammsteksexpert. Likt en Michelin-vinnande kock brynte jag steken och värmde den sedan på låg värme i ugn tills den uppnådde 68 grader, då den fick vila i folie innan jag vant (nåja, här kan jag ha brustit lite) skar upp den i tunna skivor. Jag gjorde också en bitching skagenröra till förrätt. Det visar sig alltså att jag numera inte bara kan rosta bröd med ost och koka makaroner, utan också grilla lammstek och toast skagen. Det finns fortfarande hopp!
Nu ska jag fortsätta matlagnings-bonanzat med att laga gröt till dottern innan babysimmet. Babysimmet är 17.30, men eftersom det tar 45 minuter att få i Isabelle en portion gröt börjar vi redan nu. Det är bäst. För hjärtat. Och kärlen. Efter 45 minuter har vi gröt i Isabelle, på Isabelle, på Antilopen, i oss själva (en naturlig följd av "Mmmmm, vilken god gröööööt mamma har gjort!!"), och på golvet. Och då är man ändå glad, eftersom en del av gröten faktiskt är i Isabelles magsäck.
Middag
Jag är trött! Imorgon ska ni få höra hur middagen avlöpte. Om hur receptet på chokladmousse som fanns ena dagen inte fanns dagen därpå och om hur dottern lyckades trycka bort det andra receptet jag hade hittat innan chokladmoussen ens var halvfärdig. Och om hur jag nästan, nästan förlorade konceptet helt och hållet när jag insåg att de räkor jag köpt på Netto luktade ruttet bajs och jag mitt i alltihop var tvungen att gå och handla nya räkor. Iallafall har fyra damer varit här och ätit sig mätta och fått i sig ett par (eller kanske eventuellt fyra) glas vin, och de verkade nöjda när de gick härifrån, vilket var huvudsyftet. Resten diskuterar vi närmre imorgon.
