Del 1 av 2 om en elak pest
Lördag kväll. Viruspartiklar och bakterier har stort årsmöte:
Big Virus-ordförande:- Vad ska vi egentligen göra åt den här (bläddrar i sina papper) "Smugglosmurf"? Hon har uppvisat en osedvanlig kaxighet och en ovilja att ta oss på allvar. Hon har till och med hånat oss och sagt att hennes immunförsvar kan "slå ihjäl små ekorrar på bakgården". Hon måste tystas ner! Hon är ett hot mot oss alla!
Upprört sorl hörs i storsalen under ett par minuters tid. Big Virus-ordföranden kallar till ordning genom att slå ordförandeklubban i bordet.
Big Virus-ordförande:- Jag hör många upprörda känslor. Detta är något vi måste sätta högt upp på dagordningen. Ja, nästan urakut, skulle jag vilja säga. Har ni några förslag? Bakterier, har ni något bra att gå in med?
E-coli: - Nja, alltså, vi brukar kväsa henne sisådär vartannat år med en rejäl UVI. Bara sådär så att hon håller sig på mattan, liksom. Vi har ungefär ett halvår kvar innan det är dags igen, och vi har rätt mycket annat också att stå i faktiskt. Det blir tufft för oss att hinna med, och vi har ju henne under uppsikt.
Pneumokock: -Ja, vi var ändå inne med en rejäl öroninflammation för mindre än ett år sedan. Såg till och med till att den första antibiotikan inte hade en chans. Bruden fick gå på antibiotika i tre veckor! För att inte tala om hennes hörsel! Hon hörde sämre än sina patienter under en hel månad!
Elaka skratt och ondskefulla skrockanden klingar bland de församlade viruspartiklarna och bakterierna.
Big Virus-ordförande:- Ok, ok. Vi kollar alltså på en rejäl viruschock här. Vi gav ju henne lite dagisfeber härom veckan, men den verkade inte få henne att respektera oss mer. Och det där halsonda hon fick dras med i 14 dagar, ja då använde hon bara det som ursäkt för att slippa springa. Helt förgjort!
Ett litet, litet virus med ondskefull uppsyn viftar med en tentakel för att begära ordet:
Noro II: - Alltså, jag fattar inte vad ni snackar om! Har ni hört som hon snackar om oss? Som hon gör ner oss, driver med oss, hånar oss! Om hur patienter kräker på henne till höger och vänster utan att hon smittas. Hur hon står kvar överlägsen medan kollegorna trillar ihop i kräkande högar. Hur hon minsann aaaaaaaldrig drabbats av oss. Hur hon skulle kunna gå utan skyddskläder utan att smittas. Fan, hur förväntar sig vissa att man ska hinna med, alltså? Hon jobbar ju själv inom vården och vet hur mycket man har! Bara för att alla kollegorna får det och inte hon behöver hon ju inte bli så förbannat kaxig! För mig är det ett solklart fall. Bruden ska ha calici, och det helst i förrgår.
Big Virus-ordförande:- Då så. Då säger vi det, Calici-virusar! När sätter ni igång?
Noro II:- Alltså, no time like the present, har jag alltid sagt, sen har man ju mycket och så alltså, det har man ju. Ah, vad fan, det är lördag idag, på måndag drar hela dagis-skitet igång igen. Jag fixar det personligen direkt efter mötet här. Lika bra. Hon har ju folk över på middag ikväll också. Hon kan ju alltid försöka fobbla bort det på mannens Toast Skagen!
Asgarv från samtliga viruspartiklar och bakterier.
To be continued... (eller sagan om Smugglosmurfs helg del 1 och 2 if you will)
Pippi
Idag har jag blivit lungspecialistsjuksköterska! Fast det har jag inte, för det heter visst funktionsutbildad nåntingnånting-sjuksköterska, men eftersom jag tycker att det låter mer som funktionshindrad än som den eminenta lungspecialistsjuksköterska jag är, så kommer jag helt enkelt att kalla mig för lungspecialistsjuksköterska. Så får det bli. Detta skedde, såsom många andra stora akademiska bedrifter (och med det menar jag mina 20 högskolepoäng i engelska som togs under relativt svalt intresserade former under vårterminen 2003), förstås i Lund.
Efter att ha blivit bjudna på lunch på Grand åkte jag hem till lillfisen och Pippi Lopp (=Långstrump). Fisens hela liv just nu kretsar kring att:
1. Säga Pippis namn minst 700 gånger per dag,
2. Kräva att Pippisången ska sjungas minst 850 gånger per dag.
Fast fisen nu sover är jag så hjärntvättad att "Pippi! Pippi! Sjunga Pippi!" fortfarande klingar i mitt huvud. Det är relativt tröttsamt. Maken blev plötsligt utbjuden på opera i sista minuten och jag själv dricker te och undrar när det är ok att gå och lägga sig utan att få en röd PATETISK-stämpel i pannan. Jag gissar inte före klockan nio. Tur att det finns choklad hemma. Igår hade jag så mycket att göra på jobbet att jag är rädd för att jag blev lite undernärd, därav behovet av en miljard kalorier i form av fett och socker. Tur man har slutat springa.
En vanlig måndag
Idag regnar det och jag och fisen är lediga. När det regnar brukar vi gå till biblioteket och skrämma slag på pensionärer och slita sönder böcker, vandal style. Nästan iallafall. Vi har läst om djur, tittat på en Pippidocka och vält ner en stor hög med broschyrer från en hylla. Efter att ha ätit fyra gafflar med lunch (fisen. Själv har jag aptit värdig en elefant) är vi nu båda helt slut och vilar lite middag. That's måndag.
Ve och fasa och Norénska tragedier
Det har visat sig att barn går in i en viss fas när de är ett och ett halvt. Fasen kallas allt är fel-fasen och är en fas som driver föräldrar till högt blodtryck med pulserande vener i pannan som resultat. Dagarna börjar tidigt. Idag kvart över sex. Man leds att tro att dagen ska bli bra precis i början. Glädjen över att stiga upp är stor. Hos fisen alltså. Föga i min bok. Speciellt inte med tanke på det där tredje glaset vin som dracks igårkväll. Men den går snabbt utför (även för fisen). Snart blir man varse att klossarna är dumma, kritorna beter sig inte som de ska, och när man inte får bita av stråna från sin tandborste för att sedan placera ut dem på olika gömställen i lägenheten, då är tredje världskriget igång. Norén, släng dig i väggen. I detta hem sker de stora tragedierna. Man får inte kasta ner saker i toaletten, inte springa runt med datorn, inte bita sönder tandkrämstuber och inte proppa munnen full med ögonskugga. Your average helvete på jorden. Efter en förmiddag av att bara säga nej och därefter ha lyssnat till efterföljande ilskna femminutersvrål är jag nu redo för en kväll på jobbet. Jag vet inte, men det känns lite som att jag ska iväg på semester.
Bosse?
Helgen firar jag på jobbet med mina KOL-are. Coolare än de flesta. Ja, jag vet. Patetiskt och torrt värdigt Bosse Larsson. Eller bara någon som är ganska trött efter en kväll på jobbet. Ett glas vin är man välförtjänt av innan det är dags för några timmars sömn. Ja. Helt klart välförtjänt.
Helt sjukt
Idag sitter jag i skolbänken och lär mig om lungor. Såhär långt kan jag meddela att en tumörresektion med hjälp av VATS är "helt sjuk" och "typ som en förlossning". Tur att jag inte är kirurg. Det hade inte varit någon höjdare.
Det blev fem centimeter kortare än jag tänkt mig
Om ni händelsevis någon gång undrat varför jag är sjuksköterska och inte frisör så har ni beviset nedan.
Det är appens fel
Bloggen har pausat lite. Dels för att jag har jobbat, dels för att jag har skrivit som en tok på min hemtenta och dels för att en vän introducerade mig till appen "Ruzzle". Ganska mycket på grund av det sistnämnda, om jag ska vara ärlig. Jag är lite av en beroendepersonlighet som helst inte ska introduceras till spel och annat, för jag kan liksom inte riktigt säga stopp. Nu har jag mig själv under uppmärksamhet och får bara spela med ett antal utvalda och inte ragga upp nya motspelare hela tiden. Det går bra. Ganska bra. Ibland. Typ idag iallafall.
Det stora immunförsvaret verkar antingen ha dött och begravits eller ha vandrat över till lillfisen (inte mig emot för all del). Jag har nu varit mer eller mindre snörvlig, halsond och/eller huvudvärkig de senaste två veckorna. Jag känner mig klen, eländig och gnällig samt redo att lägga mig i en av patientsängarna på jobbet för god omvårdnad av kollegorna. Jag verkar också ha drabbats av en typ av förträngningsmekanism gällande den hemtenta som ska vara inlämnad senast imorgon. Det jag har kvar att skriva glömmer jag bekvämt bort (läs förtränger väldigt effektivt) mellan varven, och varje gång jag kommer ihåg det slår det mig så kraftigt att jag flämtar till (*flämt!* "Hemtentan, för fan också!!" Ungefär). Så det är troligtvis bäst att jag skriver klart diskussionen nu. Troligtvis. Om jag inte hinner glömma bort det igen. Trevlig helg på er, alla hemtentalösa! Och till er hemtentafulla också för all del.
En hemlighet
Maken jobbar. Fisen och jag äter gröt och dricker kaffe. Imorgon ska jag jobba ett extrapass för en av alla de kollegor som likt de tio negerpojkarna insjuknar i samma smitta. Pengarna ska gå till den magnifika överraskning (nåja. Magnifik var väl att ta i kanske) som jag planerar till makens ära och som jag än så länge lyckats hålla hemlig. Jag är urusel på att hålla saker och ting hemliga, men har nu lyckats i ca tre veckor. Så nu ska jag inte säga mer om det. Förvåna er inte om jag snart blurtar ut alla detaljer här på bloggen iallafall. Hopplöst. Kanske bäst att själv försöka att inte tänka på det
Ett ljus i tillvaron. För många.
Trevlig helg från mig och... AKVARIEMANNEN!
Ett glas
Här följer en helt onödig bild på ett glas rosévin som bara har som syfte att meddela er om att lillfisen sover, maken är hemma och jag tar ett glas vin på kvarterskrogen med en vän. Not bad.
(Hahaha, kameran använde en blixt så stark att jag ryckte till i ren skämsanda över att ta foto på ett glas vin på krogen. Det är därför bilden är urusel. Och lite för att jag är en dålig fotograf. Lite bara.)
Nu då?
Kanske funkar det nu?
En väldigt, väldigt bra film helt enkelt.
Oh, men se! Vad är detta som funnit sin väg hem till mig? Bara en av världens bästa filmer, is what it is is what it is!! Välkommen hit Mr Ford!
(Här skulle det egentligen varit en bild på filmen Frantic, men blogg-appen bråkar med mig, och jag orkar inte bråka tillbaka mer.)
Damn you, dagisbasilusks!
Mitt immunförsvar har fallit. Dagisbasiluskerna har besegrat det. Numera är det dagisbasiluskerna som slår ihjäl små ekorrar på bakgården, medan mitt immunförsvar ligger skälvande och flämtande på golvet. Lillfisen var förstås inte så sjuk som jag blev. Hon har inte ens varit hemma från dagis. Jag blir däremot sjuk som en man. Matt, döende och svag har jag legat i sängen och fått in rostat bröd, Proviva, te och värktabletter. Maken har fått stänga fönster, öppna fönster, dra upp rullgardin och dra ner rullgardin. Jag har sovit som en komatös och har nu, tror jag, vaknat som nästan ny. Så ny man nu kan bli när man har mätt febern med lillfisens rumptermometer de senaste tre dagarna.
Idag ska jag fortsätta ligga i sängen, men jag har kunnat sitta uppe en hel timme nu utan att bli yr och få magkramper, så det är helt klart ett gott tecken. Jag satsar på choklad- och Sex and the City-terapi. Gilmore girls-boxen tog slut igår. Djupsnyft.
