Smugglosmurf

Peter är lite coolare i trädgungan

Och älskar luftgeväret som jag är rädd för

Inför första doppet

Badbryggan by night

Mitt livs första gädda. No worries, den lever fortfarande.


Aslan- coolaste katten i bil sedan... skivat bröd?


Nu är vi åter i säkerhet vid Nobeltorget efter mer än tre timmars bilfärd från Småland. Aslan var först väldigt skeptisk till att färdas i bil någonstans, men hon vande sig snabbt och efter ett par otillåtna turer till gaspedalen satt hon oberörd högst upp i baksätet och cruisade. Bonuspoäng var att hon denna bilfärd valde att använda sin kattlåda för sina behov istället för bilgolvet.

Igårkväll fångade jag mitt livs första fisk- en gädda. Vi var ute i nästan tre timmar och fiskade och efter två och en halv fick vi vårt första och enda napp. Peter var human (fisklig?) och tyckte vi skulle slänga i den igen, vilket vi gjorde. Förhoppningsvis simmar den nu åter oberörd i Kiasjön.

Imorgon väntar arbete efter en veckas ledighet. Hade nästan önskat att det var mer nattjobb. Så länge sedan dagjobb att jag känner mig ovan. Ikväll väntar slappande och grillad kyckling.

Jag och mina myggbett sitter i vår lilla gäststuga. Jag har ungefär tio stycken, men det är två som har valt att stå ut ur mängden. Ett på varje vad. Det ser ut som att vaderna håller på att föda fram varsin vad till. Jag skojar inte. Betten är ungefär lika stora som bäbishuvuden. Har smetat på Tea tree oil med enda effekt att jag ett tag luktade lite äckligare på benen. En begåvad person hade valt att i förebyggande syfte smeta in förebyggande "Mygga" på kroppen. Jag är inte den personen.

Begåvad är jag däremot på att spela Canasta. Kalla mig pensionär, jag bryr mig inte, för jag är DROTTNING på Canasta. Vi fick lära oss spela dagen innan midsommarafton. Efter att ha fått reglerna förklarade av tre personer som talade i mun på varandra och tidvis sade emot varandra kändes spelet relativt komplicerat, men efter att ha gett det hela lite tid kom vi rätt bra i gasen (då inte alkoholmässigt. Tydligtvis ska detta spelet ske under relativt nyktra former). Vi söker nu motspelare i Malmö, fast vi kommer troligtvis att hälla lite mer vin på spelet, men det är bara för att vi är vi. Anmäl intresse i kommentarsfältet. Jag lovar, det ÄR jätteroligt!

Idag har vi annars sovit länge, solat och badat och lekt lekar. Idag var jag inte kvinna nog att orka spela brännboll (ni vet, den mentala pressen), så jag satt på en sten och brände min vänstra överarm och axel i solen istället. Vad det verkar så är Gud på brännbollens sida och straffade mig därför med solbränna. Och myggbett också. The lord works in mysterious ways. Det är därför jag inte är med i Svenska kyrkan längre. Jäkla bestraffningsgubbe! Snart ska han troligtvis på ett snillrikt sätt placera ut en fästing på min kropp, som jag inte kommer att hitta förrän jag får min Boreliadiagnos.

Idag är det midsommarafton. Det är kul, tror jag. Jag kommer från en ganska konstig familjesammansättning och har, har jag insett, ganska taskig koll på midsommar.
När vi klädde midsommarstången idag insåg jag att det var något jag aldrig tidigare gjort, och dansen runt midsommarstången var minst sagt ringrostig, även om det ringde en del klockor från den tidiga barndomen.
De senaste åren har jag jobbat midsommarafton, ibland tilll och med frivilligt.

Nåväl, midsommardansen var riktigt rolig. I nailed Små grodorna, om jag får säga det själv.
Sedan skulle det, till min stora, och jag vet, väldigt klyschiga, vånda spela brännboll.
Alla naturliga flyktinstinkter vaknade samtidigt i min kropp. Plågsamma minnen från mellanstadiet och högstadiet dök upp framför mina ögon likt en kavalkad i misslyckande och förnedring. Jag har metodiskt sedan den tiden utövat min vuxna rätt att låta bli att vara med, ända fram till en personalfest för något år sedan. Den gången var det lugnt, för all vårdpersonal formligen suger på att spela brännboll. Vi kan annat. Viktigare grejer, typ rädda folks liv och sådär. Vi har ett annat perspektiv på vad som är ok att misslyckas med. 

Idag insåg jag att ja, jag kan utöva min vuxna rätt att inte vara med, men insåg i nästa sekund att jag nu förväntas vara så vuxen att det enda rätta är att faktiskt ta skeden i vacker hand och spela jävla brännboll. Jag var ungefär lika duktig som femåringarna och lite sämre än pensionärerna. Ingen var elak, men jag kände direkt igen den i gänget som en gång var den där elaka killen som förnedrade alla som inte sköt bollen rätt ut i skogen på första försöket. Kommentarer i stil med "Det här är blodigt allvar" och "Nu gör ni helvvarv hela bunten så att vi vinner" sades på skoj, men inte helt utan en underton av blodigt allvar.

Jag vet, jag vet, sånt där ska man se för vad det är och skaka bort det som det patetiska trams det är. Det är bara det att utan att man själv vet riktigt hur det gått till så har man förvandlats till en rädd och osäker tolvåring som istället för att skjuta ut bollen i skogen vill förpassa sig ut i skogen själv. Utan att passera gå. Och när jag säger gå menar jag den där jäkla första kontrollplattan man får ställa sig skamset på när man har skjutit ut en fjuttig boll till motspelaren som står längst fram på uteplanen.

Vill ni ha en sensmoral? Det får ni inte, för jag vet inte vad den är. Ni kan få en insikt däremot. Det är väldigt skönt att slippa vara barn.

Detta är utsikten jag just nu har framför mig. Sitter i svärförädrarnas hus i skogen i Småland och väntar på att köttet ska bli färdiggrillat. Enda negativa delen är myggen. Jag har någon slags konflikt med mygg. Dels gillar de specifikt mitt B-negativa blod och dels gillar mitt blod inte myggen, så normala myggbett blir stora berg av kliande massa på mig. Har smort in mig med "Mygga", tydligen en doft de inte gillar.

Ikväll hoppas jag på god mat och därefter massor av kortspel.
Luften i Småland brykar vara mycket tröttande, så här ska jag återhämta mig efter allt tungt nattarbete.

Hår av Hin har tjurat under baksätet i bilen under de tre timmar det tog att köra hit, och hon har precis fegat sig ett par meter ut på verandan. Annars verkar hon trivas nästan lika bra som vi.

Jag och Veronica sitter på balkongen och dricker vin med levande ljus. Ungdomsgänget nedanför har just gått hem, så Nobeltorget ligger i fridfull tystnad (bortsett från trafiken från Amiralsgatan).

Idag har jag gått runt med bubbelplast i huvudet efter nattarbetet. Efter två timmars eftermiddagslur kom Thomas och Liv på middag (som jag lagat!). Jag indoktrinerade Liv med Madicken, som hon verkade tycka var mycket spännande. Specifikt kul är det förstås när borgmästaren bajsar på sig i flygplanet. Tycker jag iallafall.

Imorgon tar vi Hår av Hin under armen och åker till Kiatorp, Peters förädrars stuga i Småland. Där ska vi inte gära många knop. Planerar sol, bad i sjön, goda middagar och kortspel med svärförädrarna.

Har idag köpt mobilt bredband, så hoppas att datorn kommer att fungera i veckan.

För er som intresserar er: Solrosen lever och frodas!

Efter att ha sovit onaturligt mycket, eller snarare sovit ungefär lika mycket som en katt, hade jag en omtänksam make som föreslog en tur till Mölle och Kullaberg. Vi bjöd med Kikki och Robert (utan en tanke på hur det är att ha med barn på dödsklippor). Bortsett från ett uppskrapat knä klarade sig alla levande ur situationen. Det är ju trots allt bara danskar som dör på Kullaberg.

Efter klippklättringen blev vi medbjudna till Mellbystrand på middag. Blogg diva extraordinaire har, som synes, piffat till min blogg rejält. Med orden: "Det här är ju enkelt" och "Det här är ju sånt du säkert klarar själv nu när jag har visat dig" pimpade hon till min blogg på detta sätt (efter att jag förkastat massor med grejer genom att kalla dem brudiga). Det tog bara fyra timmar för att få den att se ut såhär.

För övrigt. Trodde ni att solrosen var död innan, kolla på bilden nedan. Hade den solrosen varit ett barn hade ni ringt Socialen ASAP. Detta har alltså hänt på mindre än tolv timmar. Hjälp mig!!

Såhär ser solrosen ut nu. Jag tänkte bara att ni ville veta. Jag vattnar, ger den kärlek och oroar mig. Men såhär ser den ut. Jorden är fuktig. Jag vattnar regelbundet, men ingenting är gott nog för den förbannade solrosen. Är det någon med gröna fingrar som kan komma med råd? Innan det är försent...

Som ni ser har solrosen redan börjat lida i mitt sällskap. Gröna fingar, thy name is not Johanna.


Isis ser ut att trivas i sitt nya hem.


Balkongen by night.

Igår var jag fruktansvärt tråkig att ha att göra med. Ett hår av hin, eller kanske antikrist. Nöjd och belåten efter en arbetsnatt (det där med nöjd och belåten skriver jag bara för att kontrasten ska bli större) kommer jag hem klockan halvåtta på morgonen för att gå och lägga mig. Sätter på ett avsnitt av How I met your mother som godnattsaga. Noterar förstrött i förbifarten att Peter har kopplat in en gammeldags telefon som står på golvet vid sängen. Den trådlösa telefonen står i laddaren. Bredvid sängen.

När man har jobbat natt tror man att det ska vara lätt att somna så fort man kommer hem, men så är inte riktigt fallet. Måste vara något med promenaden hem och ljuset, men iallafall krävs det lite möda.
Somna lyckades jag dock göra efter drygt ett avsnitt. Och vaknar av KRIGET. Trodde jag iallafall. Det visar sig att det är så den gammeldags telefonen låter. Den är nog designad för hörselskadade som bor i ett mycket stort hus. Jag kan svära på att måsarna utanför tystnade i ett par sekunder i ren förvåning över att någon försökte ta över deras roll som tortyrutövare.
Klockan var nio. Jag hade sovit i max en timme. I luren fanns en man som maken svor på blivit informerad om att jag jobbat natt och att maken bäst nåddes på mobiltelefon under dagen.

Jag är ju till mångt och mycket en underbar människa (framför allt mitt ödmjuka sätt ser jag som min bästa tillgång), men när jag blir arg, då blir jag MYCKET arg, och när jag blir väckt, då blir jag... så arg att ord för att beskriva inte finns. Denne man som ringde ska vara mycket glad över att maken svarade, också han yrvaken kan tilläggas, för de trettio minuter som följde efter den brutala och ofrivilliga telefonväckningen var jag fullständigt rasande. Lite generat så här i efterhand minns jag brottstycken av utbrottet: "Mummel, mummel, skjuta... mummel, mummel, låna mig ditt gevär... mummel mummel... skyldig mig en frukostbuffé... mummel mummel... ska minsann ringa HONOM inatt klockan tre..." och så vidare.

Efter någon halvtimme lyckades jag faktiskt somna om. Vis av erfarenheten hade maken kopplat ur telefonen från andra världskriget, men generöst nog lämnat kvar den bärbara precis bredvid min huvudkudde. Man kan ju inte gärna bli förbannad när någon ringer klockan tre på eftermiddagen, men man kan bli jävligt lack. Så det har jag varit under hela gårdagen, och idén med att låna geväret hängde kvar till långt in på kvällen.

Maken var mycket tyst. Hade gjort frukost med färskpressad apelsinjuice när jag klev upp, lagade middag utan den vanliga (och jag tror mycket retoriska) frågan om vad vi skulle laga till middag (jag säger alltid att jag inte vet, sen säger han att han inte heller vet, sen säger jag spaghetti, och sen lagar han något kulinariskt).
Han skjutsade mig till jobbet. Till slut fick jag ju tillstå att det kanske inte hade varit så trevligt av mig att verbalt hota makens bäste vän med vapen. Nä, inte trevligt alls faktiskt. Frågade om han var redo att ta ut skilsmässa, men det var han lyckligtvis inte. Får nog vara lite lättare att ha och göra med en tid framöver. Tur att jag har bjudit ut honom på dejt ikväll.

Inatt är jag så trött att till och med det här är roligt. Jag har sjunkit till en helt ny nivå, och den är mycket, mycket låg.

  Ni kan hälsa mig välkommen tillbaka till verkligheten. Nattjobbet tar en tillfällig paus på två nätter .
När man jobbar natt känner man sig nästan lite utesluten ur samhället. När ni andra går till jobbet, då går jag hem och lägger mig. När ni går hem från jobbet, då stiger jag upp. När ni andra drar fram grillen och häller upp ett glas vin, då äter jag frukost. När ni andra sätter er framför tv-n, då går jag till jobbet. När ni går och lägger er, då är jag vaken. Och är vaken och vaken. Och vaken. Och så vidare.

Nattjobbet i sig är inte särskilt betungande. Den stora utmaningen är däremot att hålla sig vaken. Efter att ha gjort allt det som vi ordinarie dagpersonal klagar över att nattpersonalen inte gör (ja, förlåt kära nyblivna nattkollegor), så har jag ungefär åtta timmar kvar av arbetspasset. Man kan göra en massa kul grejer. Se på film, äta godis, läsa böcker, surfa på nätet, blogga. Det är bara det att ingenting är kul på natten. Hjärnan är ungefär lika seg som en surdeg, och den där timmen mellan fyra och fem på morgonen vill man mest lägga sig i fosterställning och gråta över att man inte bara får gå och lägga sig.

Imorse när dagkollegorna äntligen kom satt jag och läste en bok (jäkligt kul bok för övrigt, som heter Mess), de andra två satt med Iphone och på nätet på traktorspaning (visste ni att en ny traktor kostar 300 000:-?). Första dagturskollegan som droppar in säger: "Ja, ni ser ut att ha det hur skönt som helst". För en vecka sedan hade kommentaren lika gärna kunnat komma från mig. Imorse var min första tanke "Väääääääässsss! Här har man hållit sig vaken hela natten när ni andra sölkorvar har legat hemma och snusat i era sköna sängar. Undrar vem som har haft det skönast!" Fantastiskt vad snabbt man ändrar fokus när man byter arbetstider. Imorse när jag rapporterade var jag så trött att jag råkade rapportera över att en patient hade ascites istället för en abscess. Tur att man har raska, pigga kollegor som rättar en. För oinsatta är ascites vätska i buken och abscess en varansamling, i det här fallet i lungsäcken. Således relativt stor skillnad.

Ovan syns nya pimpgrejen till balkongen. Mer vuxenpoäng än giftermål i mitt fall. Aslan blev glad när vi kom hem med den. Tänkte något i stil med "sallad till mig". Tur att hår av hin ej får vistas på balkongen.
För övrigt är hon inte längre hår av hin, utan en ytterst social katt, som numera hälsar en i dörren med spinnande och mjauande.

Idag har jag sovit till halvfyra och sedan ätit frukost i västra hamnnen. Snart är det middag och efter det lite stillsam yatzy på den pimpade balkongen. Tänkte egentligen vara samhällsgranskande och se på Uppdrag Granskning, men det har visst redan börjat.

Idag skrattar jag även riktigt gott åt rånarna som blev skjutna med sina egna vapen efter ett misslyckat rånförsök på Bergsgatan. Tyck att jag är elak om ni vill, men ibland får man faktiskt skylla sig själv. Gudomlig rättvisa if you will.

Idag har vi varit ute på uppdrag för att hitta en ny matta till hallen. De nuvarande är kattförstörda sedan länge och har nu degraderats till balkongmatttor. Tanken var att vi skulle hitta en röd- och vitrandig variant, men det blev en luddig röd en från Rusta istället.
Till höger roar Peter sig med silverskålar som finns på IKEA. Tanten bredvid såg ut som att hon tyckte det var en opassande aktivitet, men vi gick därifrån innan hon hann klaga.

Bonusuppdraget som vi inte var säkra på att lyckas med var att köpa grejer för en uppimpning av balkongen inför sommaren. Vi kom förvånansvärt långt med hjälp av enbart en vaxduk (som jag egentligen hatar, men denna var mycket fin), två ljus och två ljusstakar i kombination med mattorna från hallen som skapade ett mer ombonat intryck. Vattenpipan är gammal.







Allt som allt är jag mycket nöjd med dagens inköp. Följde även traditionen att äta vår egen kroppsvikt i korvar på IKEA. Ok, inte riktigt så många korvar, men ändå ganska många korvar (ehm... tre korvar).
Ska nu försöka sova någon timme så att jag inte blir alltför gnällig under nattens arbete.

Mycket väl hemkommen från Göteborg efter ett trevligt överraskningsbesök i Mellbystrand på vägen hem. Älskar att bo på hotell, men borta bra blir hemma bäst. Jag må dissa Nobeltorgshelvetet, men hemma är ändå alltid hemma.

Apropå hemma lyckas Kikki och Robert alltid få oss att känna oss som hemma i Mellbystrand, till och med när vi kommer oanmälda. Har hatat kollektiv sedan jag bodde i ett flertal dylika under min Irlandstid, men jag tror att jag och Peter kulle kunna flytta in hos Kikki och Robert och trivas ypperligt.

Hunden till höger är menad att symbolisera min episka trötthet. Går ju dock på mina nätter imorgon kväll och tvingar mig själv att vara vaken till minst klockan 12 inatt för att få någorlunda koll på dygnet.
Behöver mitt nattjobbande vissa somrar. Dels för att verksamheten ska tillåta att jag får beviljat den semesterperiod jag vill och dels för att jag vid den här tiden på året, strax innan semestern, har en tendens att tröttna på mina kollegor på dagen. Det är inget fel på dem, bara på min tolerans inför dem. Förvisso, vid den här tiden på året är jag generellt gnällig över det mesta, så förvänta er gnälliga och patetiska rapporter om hur orättvist det är att jag inte får min välförtjänta nattsömn.
Nu spelar jag och maken snart yatzy och tar ett glas vin till. Ja, nu ska jag ju jobba natt, så då får jag inte dricka vin. Very good for smugglosmurf.

Blogg style från Elite Plaza i Göteborg. Först en rättelse från föregående inlägg: Jag omnämnde hotellet som fyrstjärnigt, men det är förstås femstjärnigt. *Snörvlar drygt*.

Efter att ha checkat in igår strax efter lunch tog vi en promenad för att se på Charlottes vernissage på Röhsska Museet. Därefter åt vi lunch på Brasserie Lipp på Avenyn. Peter åt musslor och jag en pasta med parmaskinka och mozzarella. På väg tillbaka till hotellet stannade vi för en kopp kaffe strax innan vi var framme. Fick då beskåda olika slags känslor som utspelades av Green Days fans. Just när vi avnjöt vårt kaffe i godan ro hörde vi tvättäkta "IIIIIIIIHHHHN!!!" (lite likt Top Model). Det visade sig att Green Day, som vi redan räknat ut bor på vårt hotell, just då lämnade hotellet. Vi skymtade dem som hastigast när de körde förbi i två hyrvanar och efter kom fansen springande. De första tjoandes och iiihandes och de efterföljande gråtandes. Vi hade dålig förståelse. Min enda kändiscruch har varit på, och jag rodnar och skäms bara jag tänker på det... Jan Johansen när han hade sin Se på mig-one hit wonder. Jag var 14 eller 15 och tyckte tydligen att han var grabben (gubben snarare) hela dagen. Föga såg jag hans tättsittande ögon och magnifikt dåliga klädstil.

Efter lite Prosecco och iordningfixande av utseende promenixade vi sedan iväg till Heden där Elnas 30-årsfest gick av stapeln. En mycket trevlig kväll med en bisarr blandning av Joddla med Siv och schlagermusik på dansgolvet. Göteborgarna verkade skeptiska men accepterande av musiken från den skånska myllan. Jag och Peter fick ge oss i en diskussion angående vilken färg Barbastark har. Vi trodde svart, men tydligtvis är han röd.
Promenerade hem vid tvåtiden och hade en halvt oseriös diskussion om att eventuellt flytta till Göteborg. Folk är mycket trevliga i den här staden har vi upptäckt.

Idag har vi sovit till halvelva och sedan masat oss ner till frukostbuffén med äggröra, korv och plättar. Gott med plättar! Brukar jag inte tycka, men det tyckte jag idag.
Till frukostsällskap hade vi ingen annan än Joan Jett och någon vi tror var hennes manager. När jag säger sällskap betyder det att hon satt vid bordet bredvid och åt frukost och att vi satt och försökte låta bli att stirra på henne. Jag har mycket svårt för att bete mig civiliserat när jag ser kändisar (fråga bara Kristina Lugn), men idag lyckades jag över förväntan.

Nu är jag omsvidad i hotellets morgonrock (finns det en morgonrock måste man använda den så fort man är på rummet) och sitter och småtrivs med tillvaron. Peter tittar på Discovery. Min åsikt är lite som Rachels i Vänner:

 "He makes us watch the Discovery Channel all day long. Did you know that something really boring happened to someone really ugly in the middle ages?"

Eftermiddagen bjuder på fika i  solen någonstans. Ska bara ta ett bad först i ett badkar som inte ser ut som om det är en kvarlämna från andra världskriget. Så ser vårt badkar på Nobeltorget ut. Sen kör vi mot sydligare nejder. Malmö alltså. Imorgon går jag på mitt nattjobbande. Relativt skönt faktiskt.