Smugglosmurf

Jag fortsätter min snitslade bana som hemmafru. Efter att imorse ha serverat maken frukost klockan halvsex har jag idag städat och har just nu en kladdkaka i ugnen. Det jag skulle gjort som jag inte gjort är att handla och tvätta bebiskläder, vilket jag hade planerat. Allting tar för tillfället mycket längre tid än vad jag är van vid.

Anledningen till att jag idag vaknade vid den horribla tiden 04.00 var en mardröm som involverade någonting med täcke till barnvagn. Denna dröm fick mig att vakna med ett ryck för att sedan inte kunna somna om. Klockan fem gav jag upp och bestämde mig för att serva maken med frukost. Nu känner jag mig mycket misslyckad eftersom maken handlar på vägen hem, något som jag ju i all min hemmafruliga prakt skulle klarat av själv. Nåväl, det är ju endast min andra dag som hemmafru, så jag är säkert urskuldad. Vad värre är är att jag inte har något hemmafruligt förkläde på mig. Istället är det en pärs att dra på sig dessa #%&* leggings. De forna långa tröjorna som tidigare gick ner till låren täcker nu enbart magen och knappt ens det. Hela modesituationen är horribel och jag ser ut som någon som borde bo i en husvagn. På den noten skulle barnet i magen troligtvis redan ha det bestämda namnet Merlin eller, om av flickkön, Engla eller Drömla eller något annat white-trashigt. Jag borde säkert köpa något romantiskt, gravidigt plagg, men jag har verkligen ingen som helst lust att elefanta in mig i ett provrum för att ordna det såhär med sex veckor kvar till BF (beräknad förlossning. Barnmorskelingo).

Som ni säkert utläst mellan raderna gråts det en del på den här fronten. I vanliga fall gråter jag nästan aldrig, och när jag väl gör det är det oftast för att jag är förbannad. Nu gråter jag för allt. Och tro inte att det spelar någon roll var jag är när jag sätter igång med mina gråtkavalkader. Visst må jag skämmas, men det spelar absolut ingen som helst roll, för dessa gravidtårar stannar för ingen. Jag har gråtit på tippen, jag har gråtit på jobbet, jag har gråtit i korvkön på IKEA en lördagseftermiddag. You name the place och jag har garanterat gråtit där.
Igår var det ett påslakanset till spjälsäng som triggade mig. Ett rött påslakan med vita stjärnor. 425 kronor kostade det. Med darrande underläpp gick jag med på att vänta med inköpet. När maken såg den darrande underläppen ville han köpa det omgående (anandes vad som komma skulle utan tvekan), men ack, försent. Har underläppen väl börjat darra så är det kört. Gråten som ej går att hindra fortsätter alltsom oftast i minst 45 minuter och den är av föga diskretion. Högljudd, hulkande, högljudd och snorig, värdig tävlan med Helena Bergström. Lyckligtvis hann vi denna gången hem från BabyLand innan den satte igång. Jag trodde jag skulle FÅ barn. Inte BLI ett barn.

Så den kvinna som presenterade sig för de nya grannarna på mötet igårkväll var en rödgråten, höggravid kvinna i leggings och för kort tröja. Troligtvis lika bra att jag redan hade gråtit, för annars hade jag väl satt igång när jag insåg att min landgång redan goffats av någon illvillig grannne med rötna rör..