Smugglosmurf

Man tycker det är länge sedan jag bloggade nu. Det kan ha att göra med lite olika saker:

 

1. Dottern vaknar numera klockan fem. Eller kvart över fem. Eller 05.18. I sällsynta fall 05.25. En dag 05.45. Det har hon gjort sedan så länge jag kan minnas nästan. I alla fall sedan den där förbannade sängen kom in i bilden. Minnen. Fina minnen. Trötta minnen. Vi ser så fram emot den här helgen när vintertiden inträder. Ett par dagar när jag tänkte på vintertiden skrockade jag nöjt för mig själv:

"Haha" skrockade jag. "Snart ska hon få se! Snart lurar vi henne med vintertiden! Fobblar bort henne helt och hållet med en timme! Sovmorgnar, here we come!"

 

Fina dagar, de där dagarna. Synd bara att jag är så förbaskat korkad. Vintertiden och utemöblerna. Fram med utemöblerna, fram med tiden. In med utemöblerna, tillbaka en tim... Nej. Vänta nu. Om utemöblerna ska in, då ska ju klockan ställas tillbaka. En timme. Vad blir det? Klockan fem blir klockan... Fyra. Klockan blir fyra då. Snälla, snälla, skjut mig innan söndag! Jag tror att jag hellre vilar i graven än att behöva gå upp klockan fyra varenda dag i ett halvår.

 

2. Akvariemannen. Han är inte en stor del av mitt bloggande, men blott en vital del. Eller, kanske inte vital. Men han är en stolpe runt vilken mitt bloggande viras. Då och då. Därför måste jag sorgesamt meddela att han måste döpas om. Han har inte bara köpt trummor. Han har också sålt sitt akvarium. Kanske för att ha råd med trummorna. Det är mellan Gud och Akvariemannen. Jag är liksom inte ens säker på att han har kvar sin Inspector Gadget-fåtölj i vitt skinn. Och så har han börjat ha på sig en tröja. No more bukfett-akvarieman med fåtölj i vit skinnimitation. Nu sitter han bara och spelar trummor dagarna i ända. Men var är fiskarna? Vart tog de vägen? Hela min världsbild skälver och jag vet inte om jag blir mig lik igen.

 

3. Jag har börjat på författarkurs (som jag högtravande kallar den, fast den egentligen heter "Skriva roman och novell"). Den ödmjuka vägen mot Nobelpriset i litteratur börjar ju som bekant med ett steg, och det steget heter kvällskurs.  Varje tisdagkväll sitter jag med tio andra Nobelpris-aspiranter på Folkuniversitetet och lär mig att ta kritik. Det går bra. Varje gång vi ses tycker jag att de ser ut att tänka att jag minsann snart borde få ett Nobelpris i litteratur. Rent generellt drog jag ett lättnadens andetag första gången vi sågs, eftersom jag innan första tillfället föreställt mig de andra kursdeltagarna som ett gäng surdegsfantaster med pulled pork-fantasier och hipster-mustascher. Fast det är förstås ett helt annat blogginlägg.

 

Så för att sammanfatta: Jag har alltså varit lat och försummat min blogg. Men snart kommer jag att gå upp klockan fyra på morgnarna (morgnarna? Bah! Nätterna!) och då, då ska jag nog kunna blogga regelbundet igen. Se fram emot något åt det bittra hållet. Jag är ingen morgonmänniska (men kanske en nattmänniska?).

En lördagmorgon klockan nio för fyra år sedan väcktes jag abrupt av ett jävla liv på gården utanför. Det lät ungefär som ett barn som höll på att dö en plågsam och utdragen död. Min allmänna åsikt om barn på den tiden sträckte sig inte mycket längre än till att de var relativt störiga väsen som mest var i vägen, lät för mycket och hade för kladdiga fingrar. Inte så mycket angelägen om vad som hände med barnet nedanför som vad som hade hänt med min sköna lördagssömn rasade jag upp ur sängen för att beskåda vad det var för oväsen och hur jag bäst kunde få det att sluta, så att min helgsömn kunde få fortlöpa en timme till.

 

Väl ute på balkongen möttes jag av en speciell syn därnere på gården. På gräsmattan i en av plaststolarna som tillhörde pergolan satt en av våra grannar. Han såg helt nollställd ut. Uppgiven liksom. Och trött. Han stirrade oseende rakt framför sig. Bredvid honom på gräsmattan stod hans son, gissningsvis två år gammal, och tjöt så högt att man såg stämbanden på honom ända uppifrån min balkong på fjärde våningen. Jag var upprörd. Beyond upprörd. "GÖR NÅGOT!" tänkte jag passivt aggressivt medan jag förgäves blängde ner på den uppgivne och hopplöse mannen. "TA IN UNGEN!!" tänkte jag ännu argare. Inget hände. Ungen skrek. Pappan satt kvar med hopplösheten hängande som ett stort moln över huvudet. Min sovmorgon var effektivt slut, och jag drämde igen balkongdörren efter mig på väg in i lägenheten igen.

 

En torsdagsförmiddag fyra år senare sitter jag på en sandlådekant. Det blåser styv kuling (eller åtminstone något åt det hållet) och det är kallt. Framför mig står dottern och skriker så högt att jag ser ända ner till hennes stämband. Hon har skrikit i närmre tjugo minuter och jag har provat allt för att få henne att sluta. Allt. Dockan ligger brutalt nedkastad med ansiktet nervänt i sanden snett bredvid mig och trehjulingen, som fått samma ogästvänliga behandling, ligger vält bredvid dockan. Jag ser nollställd ut. Uppgiven liksom. Och trött. Jag stirrar oseende rakt framför mig. Jag vet att jag snart måste inse att dottern aldrig kommer att sluta skrika sådär, utan att hon måste transporteras hem tillsammans med trehjuling, docka och randig dockfilt. Vilt skrikandes, skanderandes gutturala hotelser hela vägen hem. Hon är arg, och jag vet inte varför. Bara att det tar lång tid innan det går över. Hopplösheten hänger som ett moln över mitt huvud.

 

Grannen, jag vet att det är fyra år sedan och troligtvis till föga hjälp för dig nu, men från djupet av mitt hjärta: Förlåt för min passiva aggressivitet. Och, I hear you, brother!

För övrigt, bör sova till nio en lördagmorgon liksom. Vad var jag? Full eller?