Irland vs Sverige i lokaltrafik
Annars finfin kväll med grillad mat. Sötpotatisen blev något bränd på grillen, men i rättvisans namn var det faktiskt överkurs att grilla sådana. En bit började inte brinna, och den var mycket god.
Roséboxen gick i retur eftersom vännen i Skurup inte dricker värst mycket. Under kvällen lyckades hon med konststycket att dricka ett halvt glas vin på fyra timmar. Ska gå kurs hos henne när jag blir gravid.
Skånetrafiken idag har haft en stabil dag. En buss var till och med lite tidig. Kors i taket. Jag förstår inte. Hade jag varit pendlare hade jag skrivit såååå många arga insändare. Jag trodde bussarna i Dublin var illa, men vår lokaltrafik tangerar just nu åt u-landshållet. I Dublin fanns det visst en busstidtabell. Men det enda den ville förmedla var när bussen gick från ändhållplatsen. Variationerna var oändliga utefter sträckan Malahide-Dublin. En bra dag tog resan 15 minuter blankt, och en dålig dag mellan 30 minuter och en och en halv timme.
En dag när jag skulle till jobbet hade Dublin drabbats av sin värsta snöstorm på många, många år. In all fairness är det inte rättvist att klanka ner på dem för att bussen den dagen överhuvudtaget inte dök upp alls. De är inte så vana vid snö, och det var mycket av varan, till och med med (syd)svenska mått mätt.
Jag gick hem igen, tinade upp, fick skäll från chefen på telefon för att jag inte kommit in. Dublins pubar slår ner hårt på sjukfrånvaro, snöstorm eller ej. Därefter tvingades jag umgås med de haschrökande spanjorerna hela dagen. Det var kallt i huset, men vi gjorde trots allt snögubbar på bakgården. Med snoppar. Det insisterade spanjorerna på att ha med, för de hade aldrig gjort snögubbar tidigare. Sedan drack vi väldigt mycket vin och tände en brasa. Spanjorerna lagade mat till oss och plågade oss med gitarrspel. Det var enda gången jag tror att de faktiskt menade väl. Maten var god, men gitarrplonket var en slags tortyr. Berättelse från min skattkammare. Nu går hon och lägger sig.
When in Europe don't miss Skurup
Ikväll ska jag hem till en försummad vän som bjuder på grillat i Skurup. Vännen är en bra en, om än en jag inte träffar mer än en gång i kvartalet. Bortsett från att hon har valt att bosättta sig i den gudsförgätna hålan Skurup finns det inget negativt att säga. Hela det där "When in Europe don't miss Skurup" är inget jag köper precis. Skurup ger mig koskräck, så jag tar med en liten box rosévin som vi kan stilla den värsta koskräcken med. Förresten bara bra att jag kommer ut ur lägenheten ett tag. Igårkväll kände jag mig som en isolerad fånge i sovrummet framför medioker tv-underhållning.
Om ni är lika nere och uttråkade som jag idag så ska jag bidra med lite underhållning. Ta fram en filt, koka en kopp te, sätt er bekvämt i soffan och lyssna på detta:
http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=2071
Det är Johan Rabaeus sommarprogram som är helt vanvettigt underhållande. Speciellt avsnittet med korven.
Dagen som gått
Idag tog vi ett sånt här. Och åkte hit: 
Och köpte såna här: 
De är inte äkta. Det skiter jag i, för de kostade bara 80 spänn och jag är trettio, inte tretton.
Ikväll har maken och Alex lanat i vårt matrum. För de inte insatta, eller för all del komplett ointresserade, betyder det att de slåss mot fiender med hjälp av två datorer. Själv har jag under tiden:
- Tittat på brittiskt par som byggt hus på stranden. Nu vill jag också bygga ett hus på stranden (otippat).
- Tittat på tre prinsar från Indien, Sri Lanka och bortglömt land i Afrika som vill hitta kärleken incognito i Brighton. En gay, en homofob och en annan. Småtråkigt.
- Gått ut i matrummet och sagt "Häjhäj! Vad gör niiii?" sju gånger (fast jag inte skulle...).
- Läst i min underbara bok som alla måste läsa, "Tillsammans är man mindre ensam".
- Tittat på Simon och Tomas. De är faktiskt riktigt skoj. Skrattade på riktigt åt den enes min (vet ej vem som är vem) när han tvingades ta i blöt trädstam. Såg ut precis som jag gör i liknande situationer.
Jag har också tagit ett graviditetstest. Var nämligen och tog ettt glas vin med älsklings-Jenny på Bröderna M efter trippen till Lund, och hon tror jämt att jag är gravid. Inte för att jag är tjock, utanför att... ja, olika anledningar varje gång. Idag var det tydligen pga större bröst. Nåväl, sagt och gjort, might aswell, min mens är mer oregelbunden än juladag. Dessutom, skulle jag bli gravid nu blir den bäbisstackaren både välrökt och rikligt marinerad i vin. Jag är inte gravid. Hade lite konstigt motstridiga känslor efteråt. Å ena sidan, med tanke på marineringen, var det givetvis positivt. Tanken är inte att bäbisen ska vare sig rökas eller marineras. Å andra sidan blir jag alltid besviken när det är negativt.
För övrigt, apropå att bli tjock, så kommer jag rulla fram efter min semester. Jag är som den där i Supersize me. Jag äter hela tiden och de senaste tio dagarna har jag gått ungefär tusen steg.
En hyllning till döda och levande
Igår eftermiddag skålade vi inte med de döda, men nog så mycket med de ytterst levande i den sköna släkt som jag förra året nästlade mig in i genom giftermål med Ohlsson den yngste. Som ni kanske känner till är jag inte mycket av en filantrop ens i mina bästa stunder, men på denna skara av människor finner inte ens jag några fel. Det, mina vänner, är fint beröm kommandes från denna. Makens syster, skönt down to earth, inte sällan påkommen med träffande cyniska kommentarer, makens systers man (svåger?), en mästare på att få en att känna sig välkommen och komplett avslappnad. Kompletterar sin fru till 100% med slagfärdig cynism och pricksäkerhet. Sonen vann över mig för länge sedan, men ännu desto mer när jag idag blev utnämnd till första kaviarpåbredare (jag är en sucker för komplimanger. Och tydligen en jävel på att lägga kaviar på macka).
Kusin Kikki och maken Robert med terrorister (två) i anhang står för evigt på VIP-listan efter att ha agerat som mina voices of reason före mitt och makens bröllop förra sommaren. De tror nog att jag inte minns det. Tvärtom. I mina allra mest hysteriska stunder dagen innan bröllopet och inte minst samma dag är det fortfarande deras lugnande närvaro jag minns bäst. Varandes en "ännu-inte-mamma" kan deras terrorister i sitt vassaste esse göra mig förfärad, men när båda två kryper upp i mitt knä kommer jag inte längre ihåg att de precis skrek som en hel styrka med talibaner.
Ja, för att göra en lång historia kort var vi alltså hemma hos förstnämnda i deras hus på landet för grillning och samkväm. Eftersom det var mitt i djupaste Skåne sov vi över i mellanrummet. Idag har vi badat i en sjö med blodiglar. De ser ut ungefär som snablar utan elefant(kropp). Tur att jag, som ju milt uttryckt är en smula räddhågsen, inte informerades om detta förrän efter uppkomst ur vattnet. Efter en lunch på gårdagens fabulösa grillrester återvände vi till Nobeltorget och Hår av Hin, som under minisemestern utfodrats av kompis Alex (tacken från Aslan innebar tydligen en del väsande).
Semester style life is gooooood!
Bilder
Aslan äter välkomstmål efter att nästan ha dött på vägen upp.
Jag försöker döda getingar med blicken. Det gick inte.
Aslan lämnar sin otrevliga personlighet hemma och är trevlig i Kiatorp.
Moahaha! Döda getingar! (Känner hur universums största djurvän sätter ytterligare en nål i voodoodockan.)
Regnaktiviteten Wii-bowling.
Lite bilder från denna turen till Kiatorp. På bilden ovan står jag faktiskt i hällregn, men regnet hade otrevligheten att inte synas på bild. Påminnelse till mig själv nästa resa: Packa långbyxor. Har frusit som en gnet i mina shorts. Även, det här årets hittills största vuxenpoäng. Jag glömde min tandtråd hemma. Och har saknat den! Det andra jag gjorde när jag kom hem var att använda min tandtråd. Sorgligt rent.
I Skåne skiner solen och jag och maken tvättar för fullt. Vi har lösa planer på att masa oss ur hemmet, från Malmö för en sommarkortstur till Helsingör via Helsingborg. Känns konstigt att påbörja ledig vecka nummer två. Har haft en veckas semester under våren samt en veckas ledighet efter nattarbetet, men det känns som att man bryter ny mark när man inte behöver gå till jobbet efter sju dagar. Jag tror att jag gillar det.
Regn och isterband
Håll till godo med en regnbild från google. Jag orkar inte gå ut i vår lilla gäststuga för att hämta mickepocken som för över bilder, och dessutom tar det femton år att ladda upp en bild på det mobila bredbandet.
Tro mig dock, det regnar fortfarande, och jag tror inte det har slutat en enda gång sedan igår förmiddags. Dessutom har regnet inte fastnat på våra bilder. Igårkväll kastade jag mig heroiskt ut i regnet för att få en finfin regnbild, men det syntes inte alls på bilden att det regnade.
Igårkväll åt vi isterband, spelade canasta och tittade på Men in Black 2. Halkade in i en genusdiskussion med min svärfar relaterat till sistnämnda aktivitet. En film av män, för män där kvinnor antingen är hjälplösa våp eller sexobjekt (tyckte mig även kunna utröna ett underliggande hora/madonnaperspektiv när jag analyserade en aning djupare). Och männen räddar världen. Jag tycker mycket bra om min svärfar, men ska i framtiden undvika genusdiskussioner. Gäller att välja sina slag.
Idag har vi sovit länge. Strax packdags och städdags och efter lunch återvänder vi till vår kära hemstad, där jag hoppas att det inte regnar. Vi har sett regn för en livstid det senaste dygnet.
Regn, bowling och konstig bröllopsfest
Har även hittat en talang som jag aldrig trodde att jag besatt: Bowling på Wii. Jag suger brutalhårt på vanlig bowling, så mycket att folk faktiskt tycker synd om mig när de spelar med mig och börjar heja på mig istället för sig själva (underdog och allt det där). Var därför mycket tveksam till hela bowlingnöjet när det initierades vid första regnet. Men, nu visar det sig som sagt att jag är otippat talangfull på just Wii. Har vunnit nio av tio matcher. Nu lite ont i armen.
Natten till idag drömde jag att jag och Peter gifte oss (igen) i någons fina Madickenliknande hus på landet. Bröllopsfesten förstördes dock av att någon av gästerna envisades med att kissa på en av mattorna utanför köket, försöka tända eld i hallen samt orsaka översvämningar i badrummet. Vi klurade aldrig ut vem det var, trots att gästen med jämna mellanrum återupptog sina försök. Bruden (jag) försökte hålla ett tårfyllt tal till alla gästerna om att det faktiskt var lite tråkigt (jag var mycket återhållsam och diplomatisk) just på någon annans bröllopsdag att orsaka mordbränder, kissa på mattor och orsaka fuktskador (för som en vanlig middagsgäst hade det varit ett helt ok beteende). Undrar vad Freud hade haft att säga om detta.
Nu blir det "Tillsammans är man mindre ensam"-läsning. Verkar vara en bra bok, men har inte kommit så långt. Någon som vet om filmen är bra?
Evil cows
Hihihi! Dessa onda kor stod och betraktade oss igårkväll. Idag är det mulet, och vi åker till Högsby för att hitta fler second handväskor till mig. Och för att handla.
På getingfronten intet nytt. De fortsätter att plåga mig med sin närvaro. Bättre med onda kor från yttre rymden.
Satansutsända kryp
Jag vill bara som hastigast poängtera att dessa djur är meningslösa. De menar illa, är onda, förtjänar ond bråd död och att för alltid utrotas från denna jord. Den lilla, lilla tid vi har som det är varmt och skönt, då är dessa djävulsvarelser utsända för att försura vår tillvaro. Härskaren över getingarna sitter och skrattar ett bullrande skratt och vilar fingertopparna (och med fingertoppar menar jag de där äckliga små insektsbenen) mot varandra som Mister Burns och väser fram "excellent". Dessa varelser försörjer sig på att gömma sig i folks skor, gömma sig i mat man precis ska stoppa i munnen och att rent allmän existera när de med sina djävulska antenner känner på sig att mänskligheten är på väg att njuta för mycket av sin tillvaro. De älskar att surra, sprida skräck och stickas. Jag tror även att de gillar folk som de kan ge anafylaktiska chocker.
Jag har levt i trettio år och sex månader och har hittills aldrig blivit stucken av dessa satansutsända äckelvarelser. Men jag vet ju att getinghärskaren aldrig kommer att tillåta att jag går ostucken genom hela livet. Så varje sommar blir jag liite liite räddare, för jag vet, snart är min tid inne.
Gamle Murphy (han med lagen) ser nog också till att det händer i de småländska skogarna och att jag ÄR allergisk. Tar med adrenalin nästa gång. Om det BLIR en nästa gång. Detta kanske blir mina sista ord till er. Vi ska strax äta, och det är getingarnas älslingsstund. Då kan de förstöra tillvaron bara den där sista lilla extra biten. So long! Kanske för alltid...
Bilfärd till Kiatorp
Rekordresan till Kiatorp har tagit fem timmar. Efter cirka en timme av hjärtskärande mjauande lade sig Aslan till rätta. Skönt, tänkte vi. Fram tills en flämtande Aslan släpade sig fram till oss med en andningsfrekvens på femtio per minut. Inte bra. Vi akutstannade så fort vi kunde för lite första hjälpen med tvångsihällning av vatten i katt och hällning av vatten på katt. När hår av hin låter folk hälla vatten på henne så mår hon inte bra. Efter första hjälpen hämtader sig Aslan sakta, och vi hade resten av resan (och i skrivande stund) monumentalt dåligt samvete över att vi inte var särskilt långt ifrån att faktiskt ta livet av vår enda kvarvarande katt.
Nästa kris var mitt eget låga blodsocker som inträffade i Växjö. Då är hon inte rolig. Peter mutade sin fru med ett happy meal. Jag fräste att jag nog skulle klara mig hela vägen fram, men Peter var klok nog att inse att ett happy meal var på sin plats. Blev dock lite sur när leksaken inte fungerade, men hade tursamt nog hunnit äta upp då, så tog det hela som en kvinna.
Nåväl, efter fem timmars skitfärd har vi äntligen kommit fram. Peter har badat, och sedan har svärföräldrarna bjudit på kycklingspett och jordnötssås. Strax blir det jordgubbar och mousserande vin, sedan trolig sänggång för denna. Luften häruppe är stillsamt sövande.
Går också i intensiv getingterapi. Här är getingar överallt. Aneurysm.
Skepparkrok och Skånetrafik
Igår vaknade vi tidigt (hmm, nåja) för att bege oss iväg till Skepparkroken för ett besök hos Elna och hennes förädrar. På tåget drack vi tyvärr Loka rooibos och citron. Jag gillar citron, så det måste varit rooibosen som smakade mård. Tummen ner för rooibos alltså. Loka likes Africa, Johanna hates rooibos.
Efter en hyfsat lång tågresa till Ängelholm (Skånetrafiken visade sig från sin bästa sida faktiskt, inga förseningar eller någonting. Däremot fick vi se Häljarp, Kävlinge, Ramlösa, Ödåkra och tusen små byar till på vägen där tåget stannade. Men det var nog mest vårt eget fel) bytte vi till en skumpig liten buss (läs vanlig stadsbuss. Bara jag som försöker skapa lite landsbygdsromantik, men det var inget konstigt med bussen). Vi gick av nedan. Koskräck som synes. 
Blev mycket glada över att Elna snabbt hämtade upp oss och körde oss till världens idyll (Skepparkroken då alltså). En mycket skön och avslappnad semesterdag/kväll följde med sol, bad och grillning. Precis vad doktorn ordinerade till min semester. 
På vägen hem hade Skånetrafiken surnat till och valde som vanligt att ha en mastodont försening. Efter att ha återupplevt den krog som tidigare hette Snaps höll vi precis på att missa tåget, eftersom Skånetrafiken tyckte att de nog kunde åka ett par minuter tidigare än vad de först hade skrivit. När vi lämnade perrongen för Snaps stod det ny tid 23.35. I själva verket lämnade tåget perrongen 23.32. Vi hann med precis, men hade annars satt upp en saftig hotellnota på tidigarenämnt företag.
Tydligen tycker de inte att de själva har någon skyldighet att bidra med service som att tågen går i tid, dräglig tågmiljö eller annat som underlättar resan. Vi som passagerare ska däremot stå till tjänst med att vid förseningar (med en utsatt ny avgångstid) stå kvar på perrongen i 35 minuter och bara vänta andaktsfullt på att tåget eventuellt kanske går lite tidigare. Sommarkort i all ära, men Skånetrafiken håller på att ge mig ett aneurysm.
Idag, alldeles strax, när jag har packat bara, åker vi iväg till Kiatorp. Peter ska måla, jag ska semestra! Håll tummarna för attt katten uppför sig i bilen, så som hon gjorde sist.
Life's goooood. Semester style.
Första semesterdagen semesterspenderades här: Sibbarp.
Nu väntar jag på semesterkalvrygg med ett semesterglas Salice Salento Riserva i ena semesterhanden och semestertjockis-TV i bakgrunden (Generation Fett, gotta semesterlove it). Ikväll har semester-Peter fritt fått välja semesterfilm (jag var inte ens med i butiken).
Framsidan stoltserar med en semesterman (semester-Depp) med ett stort semestergevär och semestergangsterhatt. FBI, någonting, någonting. Verkar dock helt ok. Han kunde ha valt något värre, typ semester-Star Wars. Då hade jag hyperventilerat. Semesterstyle då alltså.
Semesterblogg
Första semestermorgonen. Har just förklarat för Peter att alla substantiv och en del verb idag kommer att få prefixet "semester". Semestermorgon, semesterfrukost, semestermorgonbesök på toaletten och så vidare. Nu sitter jag, såsom ni ser ovan, med en semesterkopp kaffe framför semesterdatorn. Vi väntar på att vädret ska bli bättre så att vi kan åka till stranden och semesterbada.
Igårkväll åt vi som utlovat på Restaurang Möllan. Efter det bestämde vi oss för att hyra en film, och eftersom jag var den vi höll på att fira så fick jag för en gångs skull välja film (annars blir det garanterat något med CIA). När jag väljer film blir det däremot ofta gråt och elände. Igår var inget undantag. Som vanligt var det bara jag som grät (brukar oftast låtsas att jag fått något på min kontaktlins, men igår var det inte ens lönt att försöka fejka. Jag grät som ett barn.). Nu dröjer det nog ett halvår tills jag får välja film igen. Borde kanske välja något lite mer lättsamt den gången så att jag får bättre mottagande av mina filmval.
Filmen? Soraya M. Handlar om en kvinna som döms till döden medelst stening för äktenskapsbrott. Se den. Den är bra. Inte sentimental och Hollywoodskt slemmig med stråkar, utan bra på ett brutalt och tycärr verklighetsförankrat sätt. Kanske borde engagera sig i Amnesty...
SEMESTER!
Ja. Den är äntligen här. SEMESTERN! En dag som denna tar man sig ett glas vin och sedan ett till på balkongen. Man sätter på sin finfina låtlista på Spotify som heter "Sommar 2010" som iochförsig bara har fyra låtar såhär långt, men gärna får gå på repeat en stund.
Dagen har varit fördelaktigt (och överraskande) lugn. Bäddat in en antidecubitusmadrass, dragit ett drän, spolat en kateter (och lyssnat på patientens egna snuskiga historia om när den sattes. Jag citerar "Hon satte på mig bakifrån med katetern eftersom jag har ett snett urinrör." Hade det varit tillåtet att adoptera patienter hade denna kvinna varit mitt förstahandsval, alla kategorier).
Efter denna heliga balkongstund blir det dusch och därefter ett besök på Möllans restaurant med mer vin och entrecote.
Semestern är behagligt lite inplanerad. Ett besök till Skepparkroken, ett besök i Småland, en bröllopsfest i Stockholm, en bröllopsdagsöverraskning (hemligheten fortfarande välbevarad, kors i taket) ett eventuellt besök på Ven och andra avslappnande semesteraktiviteter.
Getingdödaren
Snälla maken hade köpt en present till mig idag när jag hade jobbat färdigt: En getingdödare! (Se ovan.) Jag är mycket exalterad över att få använda den. Jag är som bekant mycket rädd för getingar. Jag ska också erkänna att jag tyvärr också verkar vara lite rädd för getingdräparen och tror att jag på sedvanligt klumpigt sätt kommer missköta den så att jag ger mig själv en stöt. 
Efter att ha hämtat mig på jobbet blandade maken en drink till sin trötta, svettiga och utarbetade fru. God! Jag har nu läst Sydsvenskan och sitter och väntar på det utlovade ovädret. Buffel och båg! Som vanligt lovar de oväder, men jag har inte sett så mycket som en regndroppe på hela dagen. Jag försvinner snart i en pöl av svett på golvet.
Den här veckan har varit lång som ett ösregn, och jag har fortfarande en dag kvar att jobba. Idag har jag fått ägna en stor del av dagen åt att ringa in ersättningspersonal för folk som är sjuka. Visar sig att inte så många vill gå in och jobba extra i detta vädret. Efter att ha ringt ca 45 personer ställde till slut en undersköterska upp som redan jobbat sedan kvart i sju imorse och ska jobba igen imorgon bitti. Uppgiften att fortsätta ringa lämnade jag över till kvällspasset, eftersom det fattas en personal imorgon bitti också. Och i värsta fall en imorgon natt, men det får jag ta tag i imorgon förmiddag. Vad det verkar så ska mina sista arbetsdagar inte förflyta i stillhet och nedtrappningstempo så som jag hade planerat.
Smaklöst
Aah, ignorance is bliss. Ikväll har jag druckit väldigt mycket vin på Jennys balkong. Det är allt ni hör från mig idag. Bortsett då ifrån den fruktansvärda låten från S Club Seven. Förlåt. Jag råkade bo på fel plats vid fel tidpunkt när den låten kom...
Danskt och något slemmigt
Något slemmig, men jag är lite svag för det danska språket.
Ögonbryn
Såhär går det när man går till en ny ögonbrynsplockare/färgare. Jag är så glad över att jag nu får se ut som en turkisk mattförsäljare på ögonbrynen. Idag har jag assisterat vid två ultraljudsledda bronkoskopier (EBUS för de insatta) och tack vare en trilskande diskmaskin där bronkoskopen skulle diskas kom jag hem ungefär en timme senare än vad jag hade planerat.
På vägen hem gick jag på impuls in till kvartersfrisören eftersom mina ögonbryn under längre tid lämnat mycket övrigt att önska, och för attt min ordinarie klippa till plockare inte har någon tid förrän i augusti. Att plocka dem själv kommer inte på fråga. Det hade tagit fem dagar. Jag plockar ett, hoppar upp och ner av smärta i tio sekunder, plockar ett till och så vidare. Bättre någon annan gör det. Eller kanske inte, som ni kan skåda på bilden.
Medan ni skrattar vidare ska jag nu sent omsider boka in lite grejer till den planerade bröllopsdagsöverraskningen.
Tre arbetsdagar till semester. OCH tredje vinfria dagen. OCH tredje kolhydratlösa kvällsmaten. Det är en plåga att vänta på semester, så varför inte göra hela livet till en plåga i väntan?
Uteblivet oväder och eventuell brist på konserver
Jag, som kan nämnas för att lägga sten på börda, inte ens har körkort, fann situationen hysteriskt underhållande. Den stackars killen försökte gång på gång manövrera ut den massiva postvanen mellan buskage och runtvarande bilar. Efter att ha rullat tre meter framåt fick han backa följt av den alltmer roande backningssignalen. Efter att ha rullat fram körde han varje gång samma rörelser i framsätet: Lutar sig framåt. Lutar sig bakåt. Tittar ut åt höger. Lutar sig bakåt. Lyfter armarna i en "Gud ge mig styrka att stå ut"-gest i en lite mer uppgiven tappning. Detta upprepades fem gånger framför våra alltmer glättiga anleten.
Istället för att gå ner och hjälpa till stod både jag och maken i köksfönstret och roade oss kungligt. Lyckligtvis förbarmade sig en förbipasserande och hjälpte till att vinka ut pojkstackarn så att han kunde lämna vår parkering.
Blev lite ledsen över att det enorma åskovädret inte dök upp idag som utlovat. Jag har lite av en katastrofmentalitet. Jag gillar det där med att bunkra upp konserver inför ett riktigt oväder och att ha en bunker att isolera mig i. Bortsett från att jag inte har någon bunker och att våra tomatkonserver konstant tar slut eftersom vi ofta gör tomatsås på dem. Men ni fattar tanken. Att sitta och titta ut när svarta moln tornar upp sig precis innan de första regndropparna faller. Och sen kanske göra lite tomatsås om man råkar ha en burk kvar hemma. Annars funkar det också bra med en kopp te eller ett glas vin.
Fyra arbetsdagar till semester.
Bra!
Dagens gnällspik
Jag hade lovat att jag inte skulle gnälla på värmen. Jag vet att jag igår "kände livet i mig".
Idag kan jag tala om för er när man INTE känner livet i sig. Det är när man vaknar klockan halvfyra på morgonen i en pöl av sitt eget svett och går upp för att öppna ett fönster, bara för att inse att alla fönster redan är öppna.
Man känner inte heller livet i sig när väckarklockan ringer klockan halvsex och termometern på balkongen redan visar på 23 grader och man vet att man ska tillbringa kommande åtta timmar på jobbet.
Och minst, minst av allt känner man livet i sig när man kommer in på en arbetsplats vars temperatur skulle kunna tävla med en bastu.
Jag ska inte bara gnälla, nejnej, vi har en underbar klumpeduns till luftkonditionerare som tar upp halva ssk-expeditionen och låter som en jumbojet när man sätter igång den.
Bortsett från att man inte hör någonting av sina telefonsamtal med övrig vårdpersonal och anhöriga som ringer och frågar om patienterna samt att den ungefär var tjugonde minut genererar ungefär tio liter vatten i en låda undertill, som också var tjugonde minut ofelbart välter och översvämmar hela golvet så att man får krypa omkring som en skurgumma på alla fyra och torka upp tio liter vatten (samtidigt som det fortsätter att flöda ut vatten undertill klumpedunsen), ja, bortsett från de faktorerna så är den toppen. Iallafall om man sitter helt stilla. När man kryper på alla fyra på golvet blir man trots klumpedunsen svettig som av ett 60-minuters spinningpass med nazist-Lasse på Friskis och Svettis.
Vi lade även till en sämre begagnad plastfläkt som lät såhär: Pött pött.... PÖÖÖÖÖÖTT.... pött............. pöööööt....... PÖÖÖÖT. Den svalkade inte alls, men ökade spänningsfaktorn på jobbet betydligt, för man undrade hur lång tid det skulle ta innan den exploderade.
Klockan tre gav jag upp och lämnade arbetsplatsen för att åka till stranden. Vi hade redan fyra överbeläggningar, så jag kände att min koordinatoruppgift var fullbordad för dagen. Imorgon ska jag vara mer behjälplig och stanna arbetstiden ut.
En parentes: Hur lyckas man bli stressad när man inte arbetar, bor i en villa med pool, vinkällare och servicepersonal i Malibu? De kanske också har 35 grader varmt iochförsig. Och eventuellt en klumpeduns till luftkonditionerare. Fast servicepersonalen torkar nog upp vattnet...
En hyllning till Skånetrafiken
Jag säger som Herr Nilsson i Madicken (Allan Edwall, Abbes far. Keep up.): Vid tider som den här känner jag livet i mig.
Klaga allt ni vill, men det här är det bästa. Livet just nu är som att vara utomlands, bara det att man bor hemma med alla bekvämligheter, man kan dricka vattnet i kranen och man behöver inte hitta kattvakt. Jag älskar att sitta på balkongen till sent på kvällen utan att frysa, jag älskar att folk på gatan ler utan anledning och jag älskar när svetten rinner ner längs ryggen bara man diskar ett glas.
Modern har varit på besök sedan i fredags kväll och har just lämnat oss för Ängelholm. I fredags åt vi musslorna till höger och igår upplevde vi Skånetrafiken i sin allra värsta form. Vi var mycket tidigt ute för att åka till Köpenhamn. Tro mig om ni vill, men resan mellan Nobeltorget och Köpenhamn tog tre timmar.
På Malmö C klockan 10.20 färdiga för avresa var tåget 10.42 inställt. Nästa tåg skulle gå 11.02. Gott och väl. Vi ställer oss i god tid på spår 8 där tåget ska gå. Efter fem minuter: spårändring. Vi går snällt till spår 10. Långt fram på spår 10. Efter fem minuter: Tåget är försenat med tio minuter. En minut senare: Spårbyte till spå 8. Vid det här laget var vi ca 500 personer som väntade. En skock med folk ska plötsligt gå till ett annat spår. Vi hamnar sist eftersom vi varit så begåvade (?) att vi gått långt fram på perrongen för att komma åt finfina sittplatser.
När vi nästan är framme vid spår 8 (post tjock man som plötsligt skulle gå emot hela strömmen för att se tidtabell till Simrishamn på väggen. Varför ska de alltid till Simrishamn?) får vi ett nytt meddelande i högtalaren: Spårbyte. Till spår 10. För femhundrade gången. Vid det här laget blev nog merparten av passagerare övertygade om att det satt en jävligt skojfrisk människa vid mikrofonen framför en jätteskärm med överblicksbild över vår fåraktiga skock som snällt knallade fram och tillbaka mellan två spår i 35-gradig värme. Vi hamnade dock plötsligt väldigt fördelaktigt längst fram i skocken. (Se killen som jobbar på Skånetrafiken framför er: Hehehe, kolla här hur jag får de här passagerarjävlarna att gå fram och tillbaka fyra gånger mellan två olika spår. Kolla hur de svettas och försöker låta bli att tappa fattningen! Ooh, kolla in de där kuferna med cyklar mitt i alltihopa! Åh, se, där var en som trillade!)
Efter att ha bevittnat en mindre begåvad man i permobil samt en lätt berusad man i full kostymsvid som hade en dispyt om vem som skulle komma på tåget först samt hur man bäst skulle få på permobilen, kom vi äntligen på det förbaskade tåget. Jag ska inte tråka ut er med berättelsen om hur tåget efter en eon av tid rullade en kilometer och sedan stod still i tjugo minuter utanför Entré. Inte heller ska jag tråka ut er med historien om de två stortjutande flickorna och den gråtfärdiga modern som satt mitt emot oss.
Iallafall, som sagt, tre timmar senare, var vi äntligen framme i Köpenhamn. Vi åt lunch på vår traditionella italienska restaurant vid... en kyrka off Ströget. Inte toppenmat, men supermysigt ställe med bra stämning och världens trevligaste uteservering.
Idag har vi varit på utflykt till Ystad. Nedan ser ni min fina mamma, för en gångs skull utan svarta kläder.
Nu sitter jag på balkongen och njuter av åskvädret.
Svammel
Idag har jag torkat upp en fascinerande riklig kaskadspya som fanns nästan överallt på en radie av fem kvadratmeter runt det kräkande objektet (patient). Jag är outgrundligt tacksam mot den som rekommenderade mig att sätta på mig gummistövlar vid torkandet. Nog för att mina arbetsskor luktar bäver, men varför lägga till aromen (och den fysiska närvaron) av spya? Efter upptorkandet och renbäddandet och duschandet luktade det spya på hela jobbet i cirka två timmar. Eller så hade lukten satt sig i mina kläder så att det var jag som luktade.
Imorgon ska jag och Tovan bronkoskopera patienter (två) och på eftermiddagen ska jag hämta moderskapet som kommer hit på besök över helgen. Jag och maken bjuder på musslor och Sancerre (en i mina ögon snuskigt dyr flaska vin, 150 spänn). Sedan ska vi kampera ihop alla tre på våra 56 kvadratmeter. 56 kvadratmeter är inte så stort, så det brukar räcka med helgbesök för att alla inblandade parter ska vara nöjda.
Om jag ska uttrycka en åsikt om fotbolls-VM så hoppas jag att Spanien förlorar mot... jag vill säga Holland. Har mycket tråkiga erfarenheter av spanjorer från min Irlandstid. De pratar ruskigt dålig engelska, och för att vara helt ärlig så var de lite av en mardröm att dela hem med.
Klockan halvett en vanlig natt började de laga mat, givetvis ackompanjerade av gitarr. Förståelsen för att vanligt folk skulle sova/upp och jobba existerade inte. De hade också en enorm förkärlek för att röka på både i tid och otid. En dag när jag kom hem från jobbet blev jag hög bara av att gå in i hallen. Huset verkade köra generalrepetition inför sin roll som dimman i Lützen.
Som om inte detta är nog var de usla kunder. Sex spanjorer kunde lätt dela på en flaska läsk (på puben där jag jobbade) i ca fyra timmar UTAN ATT DEN TOG SLUT förrän de precis skulle gå. Som dricks fick man plocka upp en biljon bitar av de ölunderlägg som den samlade skaran hade pillat sönder under sitt maratonbesök samt tömma ett askfat med en triljon cigarettfimpar (det de inte lägger ner på mat och dryck verkar de lägga ned på cigaretter. Egenrullade, givetvis, men ändå). Hemma däremot gick det utmärkt att äta upp allt innehåll i kylen under en eftermiddags sittning. Den mat som alla i hushållet varit med och betalat för och som skulle räcka en vecka.
Så, with all due respect, för att jag är en långsint människa som aldrig glömmer, hoppas jag att Holland vinner. De röker ju också på, men de kan iallafall ge dricks och har roliga namn, som typ Gerben. Har ingen vetrenskaplig bevisning för detta, men jag är nästan helt säker på att holländare inte pillar sönder ölunderlägg när de är på krogen.
Kolvastång
Här har ni något av det finaste med skånsk sommar: När Joddla med Siv är ute på turné.
Ack, så bonnigt, men ack så bra! Håll till godo!
Tjuvlyssnat
Idag var maken och jag uppe med tuppen (halvnio) och åkte ner till Scaniabadet och slog upp läger. Kan verkligen rekommendera Scaniabadet innan klockan 12. Det är innan alla otäcka småglin har vaknat och man slipper vara rädd för att bli knuffad i vattnet av misstag av någon ohängd yngling med ohygieniska kalsonger från Björn Borg under badbyxorna. Ja, det är en sak till ni kan lägga till på listan över vad jag är rädd för. Jag är för övrigt numera också mycket rädd för ollonborrar. Jag tror att jag såg en häromdagen. Ryktet säger att de borrar in sig i ens hår och låter som helikoptrar tills man måste klippa av den del av håret de har fastnat i. Jag, som får ökad puls i tjugo minuter bara av att se en geting, hade troligtvis fått en stressutlöst hjärtinfarkt av en sådan händelse och istället för avklippt hår behövt åka för akut ballongdilatering av kranskärlen.
När glinen började ta över såg vi vår ursäkt till att avvika, men fick iallafall fyra timmar av sol och bad.
Dagens bästa tjuvlyssningar:
Samtal mellan två killar i fjortonårsåldern. Vi kan kalla dem Pucko 1 och Pucko 2.
Pucko 1: Det är korkat att tatuera in sin flickväns namn. Tänk om det tar slut. (Eeeh, ja... du är 14.)
Pucko 2: Ja, men jag tänker bara tatuera in första bokstaven i hennes namn. Om det tar slut så kan a-et bara stå för anarki. (Bravo. Bravo. Mycket begåvat. Undrar varför de har åldersgräns hos tatuerarna... För övrigt, OM det tar slut? När, älskade du, när det tar slut).
Nästa samtal, två killar i 20-årsåldern. Vi kallar dem Spån 1 och Spån 2.
Spån 1: Nissan? Nänä, det är ingen å. Det är en sjö. Sveriges tredje största.
Spån 2: Jaså? Det visste jag faktiskt inte. En sjö alltså. Åh, fan.
Spån 1: Hmm, Nissan, Ätran, Lagan, Viskan.... Vi ska laga.... nä... Ni ska laga, vi ska... Nä....
LÅNG PAUS. Spånen tänker. Efter två minuter:
Spån 1: Du. Jag har nog fel ändå. Nissan är nog ingen sjö iallafall. Jag insåg det när jag började tänka på ramsan.
Spån 2: Jag tycker ändå det är fint att du kan erkänna när du har fel.
Jag älskar att ligga och tjuvlyssna på folk! Än så länge har jag kunnat låta bli att lägga mig i (även om det var förtvivlat nära under tatueringsdiskussionen). Från ett gäng tolvåringar med skateboards fick vi även lära oss att det är "gay" att bada i kalsonger. Det var någonstans där vi fick nog och gick.
Yatzy. Giljotin. Semester?
Oinspirerad. 14 dagar till semester. 10 av dem arbetsdagar. Helgen full av jobb. Ur ett "Barnen svälter i Afrika-"perspektiv förstår jag att mitt liv är fantastiskt. Sitter på min balkong i medelhavsvärme med tända ljus och ett glas vin (givet) och funderar över vad jag ska lyssna på på Spotify. Ledig imorgon. Det är bara det att just nu skriker min kropp efter fyra veckors semester. Varenda dag jag går till jobbet känns det som att jag är på väg mot giljotinen.
Inatt hade vi två pinuppor som nattgäster (plus maken till den ena pinuppan). Det var angenämt, bortsett från det usla humöret (från min sida). Jag är verkligen tråkig att ha att göra med nuförtiden.
Pinupporna hade varit på Jägersro och sålt sin kalender och kom hem fulla som kanoner vid ettiden igår natt i sällskap med en Steve Mc Queen-heliumballong som vi inte fick behålla (synd, för Hår av Hin gick igång på den ordentligt).
Idag brunchade vi på Systrar och Bröder innan det var dags för min giljotinavrättning.
Patienterna är riktiga godingar. En av dem svimmade till och med på väg till toaletten för att jag skulle komma ur min dvala till helgarbete två veckor innan semestern. Det kallar jag att ställa upp!
Maken hämtade mig efter jobb och vi har just spelat yatzy ända tills han vann. Vi är obotligt barnsliga båda två och har enormt dåligt förlorarhumör. Och vinnarhumör om det nu hör hit. Ikväll har jag, för en gångs skull, haft osedvanlig tur, medan maken blivit svartare och svartare i blicken. Bilden till höger är från vår smekmånad förra sommaren (vilket är senaste gången jag hade tur i yatzy). Bilden är från vårt underbara lunchställe där man åt delikatesstallrikar med parmaskinka, mozarella och tomat och fick en flaska prosecco för hundra spänn. Där satt vi i skugga och hade vår siesta med mat, vin och yatzy. För övrigt rekommenderar jag det gifta livet. Firar snart första bröllopsdagen (första augusti). Jag är usel på att hålla hemligheter, men jag har en mycket bra överraskning på g till första bröllopsdagen. Ska bara hålla käften i en dryg månad till om den.
Insektsmord
Long time no blog. Den här veckan har varit en svart vecka. Efter en veckas ledighet och åter på jobbet i måndags insåg jag att jag hade tre långa veckor kvar till semester. Tre veckor. Det är ju en halv livstid. Jag försöker i sällskap av negativa människor vara en frisk fläkt av optimism. Ni som känner mig vet att det är det sista jag är. Glaset må vara halvfullt, men hur snabbt dricker man inte upp den där sista slurken vin? Förfallet börjar enligt mig redan efter första slurken. Det är då jag börjar sörja förlusten av dryck i glaset. En helt egen form av negativism kan ni finna hos denna, och den har episka proportioner (en hemlighet: Jag vet inte den faktiska betydelsen av ordet episk, jag tycker bara väldigt mycket om att använda ordet).
Idag drabbade ångesten mig i form av väder. Jag kom nämligen på att sannolikheten för att det här vädret håller i sig till min semester är liten, och minskar lite mer för varje fin dag. Tro sen inte att jag är nöjd om jag kommer att få så här fint väder på min semester. Nej, nej, då kommer jag att vilja sitta inne och se på film och i värsta fall längta efter höst. I hemlighet sympatiserar jag med kollegan som vid tillfrågan om hon hade semster svarade "Ja, NU ja!". Precis som att, ja, de HÄR fyra veckorna, men de andra 48 veckorna då? Men det är bara i hemlighet jag gör det. I hennes närvaro blir jag mycket optimistisk, bara för att väga upp. Jag tror annars att världen hade imploderat om vi båda hade släppt ut vår sammanlagda negativa energi. Det gäller att ta sitt världsliga ansvar.
Idag hejade jag på min kollega att ta livet av en getingbäbis (tror jag iallafall. Den såg liten och förståndshandikappad ut) som letat sig in på ssk-expeditionens golv. Skvallerbytta bingbång (jag nämner inga namn, men du vet vem du är!) som stod och hejade på sprang sedan genast iväg till jobbets (och eventuellt universums) största djurvän och berättade vad som hänt. Universums största djurvän kom då in och tittade på mig med sårad blick, varpå jag stammade fram min ursäkt om eventuellt förståndshandikapp. Hon skulle överväga att förlåta mig under sin fyra veckor långa semester. Skulle inte förvåna mig om hon nu har skaffat en Johanna-voodoo-docka som hon just nu sätter nålar i därhemma.
Skvallerbytta bingbång kan snart se fram emot laxeringsdroppar/vätskedrivande medicin i sitt kaffe däremot. Getingdräparen fick ett trofépris i form av en rosa mjukisenhörning för sitt mod, medan jag bara fick hugg och hårda slag. Jag är inte enkom ond dock. När getingdräparen ett par timmar senare var i kast med att ge sig på en spindel satte jag stopp för massakern och lät spindeln löpa fritt. Spindlar vill inte ont. Hoppas universums största djurvän ser det i sin kristallkula (som hon inte har. Bara för man har en voodoo-docka har man ju inte automatiskt en kristallkula).
