Smugglosmurf

Tänk hur hela livet kan förändras. Vad gjorde vi förr, frågar vi oss ofta, jag och maken. Förr, innan du fanns hos oss. Jag antar att vi sov lite mer än vad vi gör nu. Definitivt. Vi gick inte precis upp tjugo i sex på våra lediga dagar. Jag antar att vi inte hängde så mycket på Malmö museum och tittade på fiskar, ormar och grodor heller. Och vi skämdes inte ögonen ur oss på Willys heller för att någon i vår närvaro kastade sig på golvet när hon inte fick gå hem innan vi handlat klart. Och vi hann nog med en hel del fler grejer på lite kortare tid. Vi sjöng definitivt inte barnsånger av Gullan Bornemark. Det gjorde vi inte.

 

Vad vi inte heller visste då, var att vi bara hade en vag aning om begreppet kärlek. Vi hade ingen aning om att vi in i vårt liv skulle få en sådan virvelvind av humor, klurighet och gränslös kärlek. En liten människa som man varje dag säger "Nä, nu går det inte att älska henne mer än vad vi redan gör!" om. Och dagen efter inser man att man visst kan det. För varje dag älskar vi dig lite mer än vad vi redan gjorde. Och vi förstår inte riktigt hur det går till när man älskar så mycket. Men det går.

 

Hon är så smart, vår lilla tjej. Hon älskar giraffer och fiskar, och är väldigt noga med att man inte får knuffas. Lyssnar man riktigt, riktigt noga får man höra henne sjunga "Björnen sover" med tyst stämma, där nästan alla orden hamnar på rätt plats. När hon är trött vill hon inte bara ha en ospecificerad napp, hon vill ha napp med stjärna, eller napp med elefant. När hon druckit sin välling bär hon ut flaskorna till köket själv. Hon tycker om ost och spaghetti, men är rädd för dammsugaren. Och vi älskar henne mer än vi någonsin trott att det var möjligt att älska någon. Fast vi jämt måste gå upp innan fan har fått på sig skorna, och fast hon kastar sig på golvet på Willys och gallskriker framför alla Limhamns-pensionärer. Vi vet inte vad vi gjorde innan hon kom och vi vet inte vad vi skulle göra utan henne. Så:

Vår älskade, viljestarka, roliga och kluriga Isabelle, grattis på tvåårsdagen! Du är det bästa som hänt oss!

Man får förstå maken. Vi har ägnat en mycket stor del av vårt gemensamma liv åt att hata Håkan Hellström. Kritikerna har sagt: "Giganten Hellström!". Vi har replikerat: "Han kan inte sjunga!!".

Kritikerna har sagt: "Vårt lands störste poet!". Vi har replikerat: "Skriv dikter då, men sjung för fan inte!!".

Kritikerna har sagt: "Håkan har gjort det igen!". Vi har replikerat: "Men... men... alltså... Dö! Han kan ju inte sjunga!!! Vad är det för fel på er? Är det vi som är dumma i huvudet? Är kejsaren naken? Är vi nakna? Har ni rökt på? Eller är det vi som har gjort det? Vad fan är det som händer? Är hela världen uppp och ner? Eller... kan han verkligen sjunga? Är det vi som är döva?".

 

Så häromdagen när maken i arg protest stängde av radion när "Kom igen, Lena" satte igång och jag förfärat uppmanade honom att genast sätta på radion igen med orden: "Men, vad fan! Vad gör du!? Det är ju en klassiker!" då kanske man kan förstå att han blev lite förbryllad. Jag skulle inte ha börjat sittdansa till den dock. Det var då han tittade på mig lite som en ledsen hundvalp och lite med den avsmak som en husse vars katt släpat in en halvt ihjältuggad fågel in på hallmattan skulle titta på sin katt. Det är inte ofta man möter den blicken i ett äktenskap. Men det är då det är förbaskat fiffigt att använda sig av frasen: "Det är för sent. Du har redan gift dig med mig!". Och också, om det första inte hjälper, det lite mer vetenskapliga: "Den är undantaget som bekräftar regeln". Eller så är man bara tacksam över att man har sex månaders betänketid gällande skilsmässa när man har barn. Han kanske hinner glömma?