Effektivitet
Dagen har varit mycket effektiv. Efter att ha tagit hand om en handfull mycket sympatiska gubbar på jobbet tog jag ett djupt andetag och gick hem till packning. Flytten kommer att gå av stapeln nästa lördag och vi försöker lära oss av vår senaste flytt. Det var från en etta. Vi hade packat... ingenting den dag vi skulle flytta. Eller snarare packat väldigt lite. Det tog tolv timmar att flytta, och ingen fick någon mat eller dryck under den tiden (Förlåt!). Jag och maken var apsjuka och gick på Bamyl-koffein för att överhuvudtaget ta oss ur sängen. Denna gång ska det INTE bli så. Därför är vardagsrummet packat, vindsförrådet genomgånget och de som hjälper oss nästa lördag ska få både mat och dryck med korta intervaller. Om en vecka kommer alla saker att vara nedpackade.
Annan finfin effektivitet som förekommit idag är att möblerna äntligen lagts ut på Blocket. Finfin sida det där. Expeditbokhyllan är tingad redan och ska hämtas imorgon bitti av hugad spekulant som själv hämtar och monterar ner. Nytillkommet på försäljningslistan är en massiv garderob från ILVA som är oerhört praktisk, men ruskigt otymplig att flytta. Någon som behöver en garderob?
Har även anmält ny adress på adressandring.se samt kontaktat gamla ägaren till lägenheten och undrat varför HAN inte har adressändrat. Det undrar de nog även på Intrum Justitia och alla andra räkningsställen som försökt nå honom sedan i november. Nya adressen har postbox som vi inte kollat i direkt, men när vi väl gjorde det hittade vi massa överraskningspost till honom.
I helgen kommer det att jobbas och all annan ledig tid ägnas åt vidare packande och viss frakt av kartonger till nya lägenheten i förtid så att stora flyttdagen blir mindre lång.
Har jag nämnt att jag hatar att packa? Jag hatar nämligen oreda. Och packning innebär automatiskt oreda. I början levde jag i en illusion av att jag skulle sortera massa papper och sätta in på ett strukturerat sätt i pärmar. Precis efter i början, mer specifikt ca fem minuter in i början av sorterandet, insåg jag att det skulle ta alltför lång tid i kombination med att det troligtvis skulle ge mig en större hjärnblödning. Papper är nämligen en annan sak jag hatar. Jag vill automatiskt slänga papper. Alla papper. Så fort som möjligt. Tyvärr måste papper ofta sparas. Tydligen måste gamla räkningar sparas i flera år. Var är det meningen att alla dessa papper ska förvaras egentligen? I denna lägenheten sparas de i ospecifika högar på ospecifika ställen, vilket resulterar i att man aldrig hittar det papper man behöver hitta när man behöver hitta det, även om det alltid garanterat finns någonstans.
Aslan tar packandet med ro än så länge. Flyttdagen kommer troligtvis att bli en annan femma, men för tillfället njuter hon av att välta ner grejer, rusa fram som ett jehu, hoppa ner i tomma flyttlådor och hoppa upp och skrämma slag på både sig själv och oss.
Gravid Hitchcockprofil
Jag i profil nuförtiden.
Flyttande och packande.
Sovrum. Nymålat, nylagt golv.
Vardagsrummet. Nymålat, nyslipat parkettgolv. Möblerat!
Köket. Ångest? Någon?
Walk-in-closet.
Håll tillgodo! Lite bilder från nya lägenheten. Allt är färdigt. Nästan. Utom köket. Och det ligger ett lager av damm överallt som måste städas upp. Och det ligger massa verktyg överallt som ska samlas ihop. Så det är en del jobb kvar. Men vi hinner. Vi jobbar som små arbetsmyror. Peter bygger kök och jag packar bohag i gamla lägenheten. Och tro det eller ej, men idag bröt jag upp golv i köket tillsammans med svärmor. Vi är quite the golvuppbrytare, jag och min svärmor.
I ärlighetens namn är humöret inte direkt på topp. Känns som alltid jobbigt och stressigt att flytta. Hjälper inte precis att jag får ont i ryggen av mer än tre timmars jobb nuförtiden. Nåväl, den här gången börjar jag iallafall packa i tid, så det kommer att bli hur bra som helst.
Nu till mitt verkliga ärende idag:
Eftersom vi köpt en finfin Billybokhylla för att effektivisera möblemanget i nya lägenheten har vi nu tyvärr inget syfte med vår Expeditbokhylla och vår TV-bänk (också IKEA). Möblerna är finfina och har inga skavanker och jag tänker nu, innan de läggs ut på Blocket erbjuda er, kära Smugglosmurfläsare, att få köpa dessa möbler till en superbillig peng.
Bilder:
Bokhyllan kostar 800 spänn som ny. TV-bänken har jag ingen aning om vad den kostar. Bokhyllan vill vi ha 200 spänn för och tv-bänken en sisådär 100-150 spänn. Kostnaden sänks ju snabbare ni kommer och hämtar grejerna :-). I sanningens namn är vi mest glada om vi blir av med dem...
Finfin takaltan
I sommar blir det grillfest på denna finfina takaltan som finns i vårt finfina nya hus.
En bättre dag
Idag och imorgon är jag ledig, och vilda hästar kan inte få in mig till jobbet på övertid. Eftersom flytten ståndar om två veckor och jag inte har velat börja packa innan julafton är det hög tid att sätta igång med packningen vilken dag som helst. Den dagen är imorgon. Idag kommer E på besök. Vi ska äta lunch och hon ska beskåda underverket som är den nya lägenheten, som sakta men säkert tar form. Peter håller som bäst på med ett nytt kök, men annars är det mesta andra färdigt. Nymålat, nya golv, till och med golvlister, vilket är mer än vad vi har haft här de senaste fyra åren. Min egen insats i renoveringen är mycket skral. Mest består den i att jag då och då åker dit och går runt och fantasimöblerar för att sedan åka hem igen. Jag är inte så händig av mig... Nåväl, idag kanske jag tar lite foton så att ni kan få se vad vi flyttar in i.
Såhär ser det till exempel INTE ut längre.
Kattspår
Aslan-spår i snön på balkongen.
Det är det mest positiva jag har att komma med idag. Bortsett från det överväger jag efter mammaledigheten att starta en karriär som försäljare av varm korv. Kanske någon som redan nu känner för att anställa en varm korv-försäljare i sina bästa graviditetsdagar? Tveka inte! Tror tyvärr jag har uppsägningstid på tre månader bara, men såhär i spartider kan jag nog få gå lite tidigare än så. Nu ska jag ta min yrsliga lekamen och min onda korsrygg tillbaka till soffan och iallafall vara nöjd med att jag sluppit jobba ett dubbelpass idag. Imorgon blir nog en bättre dag.
Julafton 2010
Bild från Aftonbladet.
Stackars katt som överlevt en brand i Malmö under natten. Jag vaknade förgrymmad till av sirenerna vid tretiden inatt, men nu när jag får se bildbevis på vad den snabba framfarten resulterade i är jag idel förståelse.
Just det, fyra människor, en kanin och ett marsvin överlevde också. Har dock väldigt svårt att förstå hur man inte kan ha en fungerande brandvarnare i sin lägenhet när man har två barn. (Snabb paus i skrivandet för att testa egen brandvarnare. Sten, glashus och så vidare. Jodå, den fungerar.)
Vår egen jul förlöpte mycket trevligt i klanen Ohlssons sällskap enligt alla traditioner.
Tomten kom:
Allt gick bra fram tills jag hade ätit portion nummer två av gröten. En portion var illa nog, men portion nummer två var verkligen den proverbiala droppen som fick bägaren att rinna över. Eller i det här fallet, fick platsen där mina lungor tidigare befann sig att ersättas med gröt, mjölk och kanel. Lägligt nog kom taxin ungefär då, så att jag fick möjlighet att sträcka ut min övergödda lekamen i egen säng. Tur också att gröten kom så sent.
Idag är det återgång till jobbet, vilket är lugna puckar efter två dagars julfirande.
Vinterjacka!
Äntligen en vinterjacka! Inte en dag för tidigt. Två storlekar över min normala, så jag får helt enkelt se till att vara gravid vintertid en gång till i framtiden. I bakgrunden det enda julpyntet vi orkat sätta fram.
Aslan gör det enda förståndiga och ligger i sängen hela dagarna.
Nu åker vi strax till Bjärred och äter varm julskinka. Hoppas bara på att bussarna går både dit och hem. Tur att jag har min vinterjacka!
Banda Aceh
Så sitter vi således här. Frukosterade och nästan klara för en stormig julklappstur. Vi har också hunnit med att skratta ungefär femtio gånger åt samma skämt. Såhär är det:
Efter att för hundrade gången provat att lyssna på Morgonpasset i P3 och efter att för hundrade gången ha gett upp efter att ha hört den manlige (?) programledarens skratt som letar sig innanför huden likt stickig kofta i sin irritationsfaktor valde vi för hundrade gången att vara samtidsintellektuella och bytte kanal till P1. Där lyssnade vi på ett mycket givande reportage om Banda Aceh, ni vet den där indonesiska staden (provinsen?) som drabbades väldigt hårt av tsunamin. Det är bara det att ingen av oss klarar av att höra namnet "Banda Aceh" utan att säga "prosit" och därefter skratta i tio sekunder. Tänk er in i ett femton minuter långt reportage där Banda Aceh nämns ca tjogofem gånger, med därefter följande "prosit" och tio sekunders garv. Torrt! Med andra ord ska ni vara glada att ni slapp äta frukost med oss. Själva tycker vi dock att vi är väldigt roliga.
Nu är det dags för dusch, ett par djupa andetag och en tur ut till väntande juklappar.
Kallelse till samordnad vårdplanering
Patient med hastigt påkommen bukfetma som inte längre klarar sig i det allmäna dagliga livet. Behöver nu vårdplaneras för insättning av hjälp i hemmet fram tills den värsta bukfetman lagt sig, något som förväntas ske till våren.
Hygien:
Klarar ADL självständigt i nuläget. Kommer troligtvis att inom kort behöva hjälp i och ur badkaret. Då det blir dags för benrakning framåt vårkanten kommer hjälp/tillsyn att behövas.
Förflyttning:
Förflyttar sig självständigt utan hjälpmedel. Viss fallrisk föreligger då patienten ändrat tyngdpunkt r/t tidigare nämnd bukfetma. Då patienten går snabbt föreligger halkrisk och pat kan i sådana fall behöva tillsyn och ett eventuellt levande stöd. Se upp för att lägga patienten på rygg. Hon kommer då aldrig att kunna ta sig upp utan hjälp.
Påklädning:
Hjälp med skor och strumpor samt byxor med mudd.
Födointag:
Sker utan besvär. Ev kommer patienten bli hjälpt av ett hänglås på köksdörren då hemtjänstpersonal ej är i lägenheten. Patienten kan med fördel balansera såväl tallrik som glas på den utbredda fetman.
Övrigt:
Patienten är klar och adekvat, om än tilltagande disträ och glömsk. Patienten önskar avstå från MMT r/t rädsla för dåligt resultat. Plötslig agitation förekommer såväl som till synes oprovocerade tårar. Pat lämnas bäst ifred vid dessa tillfällen och återgår till det normala inom ca 60 minuter.
Bifogar bildbevis med önskan om en snar tid för vårdplanering.
Syftningsfel
Jag gillar syftningsfel. Idag hittade jag ett syftningsfel på ett otippat ställe, nämligen i en dödsannons. Ber härledes om ursäkt till drabbade anhöriga för att jag skrattade åt deras dödsannons. Jag fingerar namnet, så vet ingen vem det gäller. Såhär stod det:
Sture Persson
Har hastigt lämnat oss på Teneriffa.
Låter som att han flugit sina anhöriga till Teneriffa bara för att snabbt ursäkta sig med att han har mycket på jobbet och måste sticka hem, för att därefter ta första bästa flyg tillbaka. Schysst kille ändå, låter det som, om än lite tankspridd.
Något annat som är roligt är särskrivningar. Fast det är roligt väldigt sällan. Mest är det irriterande. Just den här är ganska rolig. I en ansökan till ett chefsjobb nära mig kunde man läsa följande:
"På grund av min långa chefs erfarenhet....."
Jaha, men då tycker jag att det låter som att din långa chef skulle sökt jobbet istället för dig. Nästa gång du skriver en ansökan är ett tips att du skriver om dina egna erfarenheter istället för om din långa chefs erfarenheter.
Annars har jag mest jobbat. Jag arbetar alltid nämligen.
Fiffiga julklappspysslaren
Veckans enda lediga dag väcks man av ett telefonsamtal av sin chef som vill att jag ska jobba "ett par timmar ikväll". Eftersom jag var yrvaken sa jag nej. Tur. Annars brukar jag tacka ja, för att sedan ångra mig så fort jag lagt på luren.
Istället ägnar jag mig åt ett mastodont tvättberg samt lätt slötittande på Emmerdale. Jag finner det fascinerande hur mycket som egentligen kan försiggå i en sådan liten by. Den by jag bodde i i Devon var ungefär lika stor, men där fanns minsann ingen spännande brottslighet, eldsvådor och what not. Vi satt mest på den lokala (enda) puben och drack Stowford Press för att få tiden att gå.
Jag är även mycket stolt över att ha tagit tag i ett mycket billigt samt mycket trevligt julklappsinitiativ till moderskapet. Denna julen är lågbudget, vilket är lika med julklappar till barn och ingen annan. Moderskapet lät dock mycket besviket över att inte erhålla en klapp, så jag har nu kommit på världens bästa idé.
Eftersom modern inte alls är vän med det som kallas för den moderna tekniken har hon inte ägt en kamera på säkert tio år. Hade hon ägt en kamera hade hon inte vetat riktigt hur hon skulle använda den och skulle inte ha någonstans att göra av bilderna. Alltså har jag inte köpt en kamera till henne. Däremot är det ju så att hon inte har tagit foto på någonting som skett de senaste tio åren. Det har däremot jag gjort. Ergo har jag nu hitttat fiffiga "framkalla bilderna billigt på nätet"-sidan dit jag har skickat lite kreti- och pletibilder på bröllop, gravidmage, brodern och svägerskans bröllopsfest samt bilder från moderns sommarbesök i Skåne. Dessa bilder anländer till mig om två-fem dagar, varpå jag arrangerar dem på fint sätt i litet album som modern erhåller i julklapp. Tadaa!
Jag gissar att normala människor pysslar med sånt här för jämnan, men jag är magiskt lat och mycket dålig på hela pysselsidan av livet, så för mig är detta en bedrift i stil med att bestiga ett medelhögt berg. Jag är mycket stolt! Exempelbild som kommer att ingå i julklappen:
Har hittat kameramickepocken
The infamous balanserandet av det tomma vinglaset som jag skrutit om så mycket. Eller en gång iallafall.
Vår nya lägenhet från sin allra värsta sida. 
Maken i full gång med en tapetångare. Kan tilläggas att detta var första dagen av ångande. Det var ingen som log under de följande dagarna nämligen. 
Min mage för ca tre veckor sedan. Ca vecka 18-19.
Röja på vinden
Måste ha moon boots! Var hittar jag moon boots? Såg ett par i Nyhetsmorgon, men såg på hemsidan att de var vansinnesdyra och helt utom greppbart avstånd. Kostade lika mycket som 35 kvadratmeter golv minus det gröna man läggger under. Kanske kan hitta lite billigare någon annanstans.
Idag ska jag göra något mycket tråkigt. Gå upp på vinden och sortera slänggrejer från behållgrejer. Vårt vindsförråd ser ut som hej kom och hjälp mig och gråt i kombination med "vem har detonerat en bomb i ert vindsförråd?". Ibland drömmer jag om att vi ska ha haft inbrott i det och att den som gjort inbrott tömt hela förrådet på grejer. Givetvis synd på alla gamla barnböcker som Einar/Julia ska få ha i sin bokhylla och allt porslin som vi inte haft plats för i den här lägenheten, men jag tror nog att knarkaren som gjort inbrott också kan få nytta av de grejerna.
Livet på sistone
Droppen som fick den proverbiala bägaren att rinna över var två stackars försynta sjuksköterskestudenter som jag känt till skulle ära mig med sin närvaro under fem veckor i slutet av november och framåt. Eftersom även jobbet lämnat en hel del övrigt att önska under hösten med sjukskrivna kollegor som inte ersatts var dessa två varelser rent för mycket för denna gravida kvinna på gränsen till ett nervsammanbrott. Jag brukar sätta en ära i att ta hand om mina studenter på ett pedagogiskt sätt och brukar faktiskt också tycka att det är rätt kul att se de små krakarna utvecklas. Så var nu inte fallet. Mitt pedagogiska sinne var nära nog noll och att överhuvudtaget klara av ta mig till jobbet UTAN att ha två studenter att ta hand om krävde monumentala insatser. Jag, som i stort sett aldrig gråter, spenderade ungefär två veckors tid med att gråta antingen innan, under eller efter jobbet.
Efter att de stackars krakarna till studenter fått sig till livs lite maniskt tillkämpad pedagogik under stress och avbrott i en veckas tid kom en änglalik kollega till min hjälp och fick studenterna utplacerade hos andra, helt oförberedda men garanterat mindre hysteriska, handledare.
Ungefär i den vevan löste det mesta upp sig som genom ett trollslag. Efter att ha sänkt priset på lägenheten med 55 000 spänn (den dagen grät jag som ett barn) kom den miljonte visningen, och med den kvinnan som så fort hon kom in kände att detta var hennes lägenhet. Dagen därpå lade hon ett bud. Va? Om jag grät? Jajamensan. Fast jag har faktiskt inte gråtit sedan den dagen, och det är lite över två veckor sedan nu, så nu är jag något mer stabil i humöret.
Pengarna strömmar fortfarande från våra konton och jobbet är fortfarande tungt, men pengablödandet är numera tidsbegränsat och jobbet är tusen gånger lättare när man inte har två studenter vid sida. Renoveringen går framåt, och än så länge har vi råd att betala vår hårt slitande hantverkare och maken hjälper till och lägger golv på lediga stunder.
Idag har vi (fast mest maken) hjälpt svägerskan och svågern att flytta. Som gravid är man ju lätt handikappad när det kommer till att bära, men kämpade på efter bästa förmåga fram till klockan halvfem då jag fick åka hem och ta en middagslur. Maken kånkar ännu i skrivande stund.
Själv ligger jag i soffan och läser min nya bok "På smällen- Från A till Bebis". Är ganska fixerad vid hela graviditetsgrejen fast jag inte hade planerat det alls så. Pratar jag bara om bäbisbajs och amning om ett halvår får ni lova att säga till mig på skarpen.
Nu är det för övrigt krig på gravida kommentarer-fronten. I torsdags fick jag höra följande: "Oj, vad din rumpa har växt!". Inget mer. Bara sådär. Ännu en gång blev jag paff och tagen på sängen, men I tell you, NO MORE! Nu är jag förberedd och förbannad! Får folk säga vad som helst till mig, då får jag säga vad som helst till dem. Om social kompetens är så 2009 så är jag inte sen att hänga på. Nästa människa som säger någonting kommer att få en grov förolämpning tillbaka. Jag har redan börjat fila på olika svarsvarianter eftersom jag vet att jag behöver lite tid på mig för att tänka ut dräpande kommentarer nuförtiden. Moahahahahaha!
