Negerkung eller bukfetma?
Vi ser rätt mycket på Pippi Långstrump här hemma. Jag kanske är hjärntvättad. Eller så är det en kvarlevande idoldyrkan efter Beppes godnattstund. Oavsett vilket så känns det eventuellt rätt korkat gjort att yttra mina tankar högt till maken under kvällens Pippi-sejour. Men är det verkligen bara jag som tycker att Pippis pappa ändå är rätt het? Är det för att han är negerkung? Eller är det de piercade öronen? För det bara kan inte vara bukfetman och det ovårdade skägget. Det kan inte vara det. Jag kanske ska snacka med Prusiluskan. Hon gillade honom också. Fast hon är ju, som maken mycket riktigt påminde mig om när jag försökte försvara mig, "karltokig".
Hästögon
Se mig djupt i ögonen...
Manboy, not so much
Såhär på måndagsmorgonkvisten sitter jag och utbildar lillfisen i de den goda musiksmaken. Idag täcker vi Matchbox 20. I lördags satte jag på Eric Saade. Det var inte så mycket utbildning som det var jävligt dåligt humör på fisfronten, varpå jag ville fjäska med dagismusik. Snacka om ur askan i elden. När jag satte på Manboy av Eric Saade sa fisen högt "Nej! Nej! Nej! Nej!" och när jag försökte få henne vänligare inställd genom ett par danssteg protesterade hon alltmer högljutt tills jag bytte musik. Det var bara att inse att Saade inte föll väl ut. Så nu kör vi igenom 90-talsklassikerna, vilket gläder mig outsägligt.
Trägen vinner
Åh, visst måste ändå detta vara mockasin nummer två? Tänk att det bara tog 24 timmar att hitta den.
På spaning efter den mockasin som flytt.
Idag har jag vid ett flertal tillfällen upplevt ett real life Memory-spel. Jag suger på Memory bör tilläggas. Iallafall är jag av med lillfisens ena mockasin. Den andra är jag inte av med. Den ligger i soffan. Och varenda gång jag sett den under dagen har jag lyst upp och sagt för mig själv: "Ah! Där är ju den andra mockasinen!" För att snabbt inse att det inte alls är den mockasinen som är borta, utan den mockasinen som INTE är borta. Fattar ni då ungefär hur mycket jag suger på Memory?
Är det snart dags för 2013?
Bloggen återkommer. Jag har inte glömt er. Det är bara det att...
Min hudterapeut och jag
Jag går till en hudterapeut som jag hatar. Eller, alltså, hatar och hatar, jag gillar egentligen inga hudterapeuter. De skrämmer mig lite. De är väldigt, väldigt måna om sitt yttre. Jag känner mig alltid som en påse med gammalt bajs när jag går dit. En påse gammalt bajs med ovårdade ögonbryn. Just den här specifika hudterapeuten är rätt snygg, tror jag. Under allt smink vet jag inte hur hon ser ut. Hon har väldigt mycket smink. De första tre gångerna jag gick dit ställde hon exakt samma frågor till mig. Var jag jobbar och om jag har barn. Fjärde gången frågade hon insiktsfullt: "Har du varit här förrut?". Det var fint. Att hon kände igen mig alltså.
Femte gången jag var där var efter ungefär en gasiljon vaknätter med en öronsjuk lillfis följt av 42 000 liter kaffe och en del vin. Högra delen av mitt ansikte såg ut som ett ilsket rött månlandskap. Jag trodde på den tiden att sol säkert skulle förbättra månlandskapet. Det gjorde det inte. Så ej heller kaffet, sömnbristen eller vinet. Min insiktsfulla hudterapeut gjorde mig en tjänst och diagnostiserade mig med rosacea, någon slags hudsjukdom. Visst, vad fan, varför skulle man inte förtjäna det ovanpå all stress med ett barn som var friskt typ tio minuter i stöten för att sedan vara sjuk resten av tiden i ungefär ett halvår. Visst. Nåväl, min hudterapeut hade bot. Så sa hon. Köp det här kitet från Exuviance, sa hon. Testa! Det kommer att bli bättre! Så sa hon. Detta var i maj. Nej, det är klart att det inte hjälpte. Antibiotikakrämen som jag köpte hjälpte däremot. Och nu är det bättre. Inte bra, men bättre.
I torsdags var jag där igen. Jag pratar inte så mycket med henne längre. Inte hon heller. Med sig själv. Eller mig. Tills hon börjar fråga om mina röda utslag. Jag upplyser henne om att hon diagnostiserat mig för ett antal månader sedan, men att det kit hon sålt till mig inte hjälpt, utan snarare gjort det värre. "Jaha, DET! Men DET kitet är ju bara ett prova-på-kit! Om du köper speciellt utvecklade produkter från Exuviance blir det bättre. Allt du egentligen behöver är ett ansiktsvatten, en rengöring och en fuktighetskräm. Kitet var ju bara för att du skulle prova."
Jaha! Allt jag behöver är tre olika produkter från ett snuskdyrt märke. Så, cirka 800 spänn i runda slängar, gissningsvis för ganska små flaskor. (" Men herreguuuuud, de är så dryga och räcker jäääääätteläääänge!").
I vanliga fall när hudterapeuter säger till mig att jag behöver något nickar jag stumt och pungar ut. I det här fallet blev jag bara alldeles stum. Av förvåning. Och vad som (lyckligtvis) senare, visade sig vara ren och pur ilska.
Jag muttrade något om att jag just köpt en ny kräm på Apoteket (varpå jag möttes av det klassiska hudterapeut-skakandet på huvudet och missnöjda smackandet med läpparna som innebär att alla krämer därifrån är såååååååå fel för mig) och just nu inte ville köpa produkter för strax under tusenlappen av någon som inte fyra månader tidigare lurat på mig ett kit som inte haft någon effekt alls. Ja, alltså, det där sista muttrade jag nog mest tyst i mitt eget huvud. Och sedan, när jag kom hem, i väldigt högljudda och uppretade ordalag till maken.
Så jo, jag har rätt svårt för den där yrkesgruppen. Har haft ända sedan jag av en Gildaskole-elev fick veta att de på fyra veckor läste likvärdigt de 20 inledande poängen i Kemi på Universitetet i Lund (en hel termin av kemi på universitetsnivå alltså). "På fyra veckor! Fattar du, vad tufft det ääääär??!" sa hon till mig. Men hon var iallafall snäll. Hon smorde kamomillkräm på mina ilsket röda ögonbryn efter plockningen. Det har ingen annan gjort.
Jaja, jag fattar vad ni tänker. Men hon är billig. Och hon är bitching på att vaxa mina ögonbryn. Det är bara det att nästa gång ska jag berätta för henne att jag tycker att hon ska förvara sina Exuvianceprodukter någon annastans. Där solen inte skiner. Och inte syns. Uppe i sin egen tjocktarm alltså. (Är det här jag ska lägga in en länk till salongen?)
The Kräk Cave
Ja, som ni kanske har förstått har vårt hem den senaste veckan förvandlats till The Kräk Cave, vilken ingen har velat besöka frivilligt. Vi har liksom varit lite i exil. Lillfisen la av en imponerande kaskadspya i måndags kväll som täckte större delen av hennes säng. Jag begav mig till jobbet på tisdagen och hälsades av mina kollegor med att de ofrivilligt backade två steg vid åsynen av mig. De är kärleksfulla på det viset. På torsdagen hoppades vi få lämna lillfisen på dagis, och när jag säger hoppades så tror jag att man ska ha en ett och etthalvtåring för att verkligen förstå innebörden av hopp, men då fick hon feber istället. Så hon har varit hemma en hel vecka.
I fredags kväll, mitt i vår trevliga fredagsmiddag, vilken vi inte vill omnämna som fredagsmys, men ändå något åt det hållet, börjar maken se lite konstig ut i ansiktet och gulpar inte alls i sig vin och mat i den hastighet man i vanliga fall kan förvänta sig av honom. Och så skördades kräksjukans tredje offer. Lite sen i vändningarna, men dock. I förhoppningen att vi alla nu har kräkts färdigt för ett tag ska toaletten storstädas med Klorin och allting som befinner sig därinne tvättas i hög temperatur.
De hedervärda svärföräldrarna tog sig igårkväll an lillfisen så att vi fick supa, stanna uppe hela natten och festa. Eller alltså, jag skulle på Halloweenfest, och maken skulle ta igen sig efter allt kräkande. Tyvärr var jag så trött efter att ha sett efter fröken "NEJ!" också kallad fröken "SLUUUTA!!" så jag orkade helt enkelt inte ta mig längre än till sängen, via ett besök till vinboxen och ett par timmar i soffan. Alltså, ett par år senare, upprättelse till er föräldrar som vi frågat vad ni hittade på under era barnfria helger som svarade "Alltså, vi sov", varpå jag och maken bara "Eeeh, jaja, sov, jo, men det är klart." och tänkte "LOSERS!!!". Vi fattar nu. Vi fattar.
Del 2 av 2 om en elak pest- eller varför couscousröra med squash och tomatsås inte längre kommer att stå på menyn i det här hemmet
Lördag kväll hemma hos Smugglosmurf:
Noro II:- Okej grabbar. Nu är vi tillräckligt många för att köra tvåfrontskrig mot den här respektlösa varelsen. Jag säger 250 går direkt på tarmen och 250 bearbetar längre upp i systemet. När vi är klara med henne kommer hon inte vara säker på vad som är upp och vad som är ner, vad som är kräk och vad som är bajs eller vad som är liv och vad som är död.
500 elaka viruspartiklar skrattar elakt.
Noro II:- Alla virus är ni klara?
500 elaka viruspartiklar:- Jajamensan, fattas bara!!!!!
Noro II:- Då tar vi henne! Kör, kör, kör!
500 elaka viruspartiklar rusar mot Smugglosmurfs kroppsöppningar.
Lördag kväll (lite senare). Smugglosmurf har gått och lagt sig, men mår lite illa.
Smugglosmurf:- Fan, älskling, jag mår illa. Mår du illa?
Maken:- Nävars.
Smugglosmurf:- Köttet var från Abdos eller?
Maken:- Mmm....
Smugglosmurf:- Eller räkorna. Det kan vara räkorna kanske.
Maken:- Mmm...
(Det framkommer vid ett senare tillfälle att maken inte alls uppskattade att hans matlagning ifrågasattes).
Lördag natt 01.15 vaknar Smugglosmurf och sanningen står klar. Det är dags att kräkas. 01.20 kräks det intensivt. Upp kommer kött, couscousröra med squash och tomatsås, chokladmousse, rödvin och limoncello. Upp kommer Skagenröra och halloncoulis. Efter det är det dags att borsta tänderna.
Noro II:- Haha, grabbar! Ser ni att hon borstar tänderna? Hihihi, hon, hihihi.... hon...*frust* tror att.. hihihi... det är över redan!
01.50 är det dags igen. Upp kommer mer mat. Företrädelsevis couscousröra med squash och tomatsås denna gång. Det och galla. 500 elaka viruspartiklar gör sitt bästa för att krama sönder diafragmamuskeln. När Smugglosmurf återvänder till sängen är hon mer död än levande. Den kalla likblekheten som kvarstått sedan föregående kräkning har fått ge plats åt dyblöta svettningar och frossbrytningar.
Noro II:- Ok, grabbar, bra jobbat! Jag tror att hon börjar fatta grejen och att vi kanske kan få lite mer respekt i framtiden. Men för säkerhets skull kör vi la piéce de la resistance om en timme när de värsta kramperna har hunnit lägga sig.
03.30 är det dags. Men för vad? Det finns ju inget mer att kräka upp! Förutom söndertrasade inälvor. Lika bra då att det är dags för den andra änden. För trött för att hämta en spann ställs Smugglosmurf inför valet att antingen kräkas eller bajsa på golvet framför toaletten. Ingen höjdpunkt i livet precis. Valet faller på att sitta på toaletten och kräkas galla mellan benen och försöka träffa toaletten. Ännu en gång, ingen direkt höjdpunkt i smugglosmurf-livet, även om hon kräks med förvånansvärd träffsäkerhet.
Noro II:- Tjohoo! Grabbar, kolla in nu! Nu är hon inte så kaxig! Hahaha! Feel my wrath, biiiiiiaaaaaatccch! Så här går det när man inte visar respekt för oss kräkisar! Nästa gång du ser oss ska du nog visa mer ödmjukhet fru "mig kräker de på armen utan att jag smittas". Grabbar, nu går vi och skålar för ett väl utfört jobb!
