Endast tomten är vaken
Igår när lillfisen sov middag bestämde jag mig för att göra detsamma. Lillfisen sover ALLTID middag i två timmar. Förutom igår, när världen utanför bestämde sig för att vara lite extra högljudd ned tutor, gastande flyttgubbar och skällande hundar. Alltså orolig lillfis och ingen middagsvila för modern. Idag är jag också magnifikt trött, men vägrar upprepa fiaskot från igår. Vi vet alla att det innebär att lillfisen förstås kommer att sova sött i de två vanliga timmarna. Good old Murphy. Istället för att sova ser jag på en urfånig tv-film som verkar gå ut på att visa så många smala tjejer i sporttoppar som möjligt. Jag försöker att se dem som inspiration inför kvällens joggingtur. De är trots allt roligare än de där förgrymmade Kardashian-människorna.
En utmaning
Jag har inte bloggat så mycket de senaste dagarna. Lillfisen har fått för sig att hon ska börja äta Hår av hins mat med sked. Hon har också fått för sig att jag inte får lämna det rummet som hon befinner sig i samt att jag under inga omständigheter får sitta framför datorn. Det gör hela livet lite till en utmaning, minst sagt. Men vi ser mycket på Fåret Shaun och kryper runt i sandlådor. Det gör vi.
Jag tyckte väl att det blev lite väl tyst...
Den har varit gudasänd under en lång tid, leken med smink på badrumsgolvet medan jag sminkar mig i lugn och ro och fridens liljor. Inget gnölande och gnolfande, bara rofylld lek, glädje och gamman. Det var kul så länge det varade. Från och med nu ska vi aldrig mer leka den leken. Och vad har min dotter emot kajalpennor egentligen?
Pang!
Vår lillfis är minsann ingen räddhare hon. Hon (pausar för att fråga maken vad det kallas när man meckar med vapen) osäkrar handgranater på löpande band. Och hon gör det med finess! Ett piffigt lillfinger pekar fashionabelt rätt ut. Hennes mor kan knappt skruva ihop en byrå från Ikea, men ni ser ju att den kommande generationen Lidfors redan excellerar i både det ena och det andra! Kan man ta något Nobelpris i handgranat-hantering? Nähä. Men då blir litteraturpriset också bra.
Damm och smuts
Nu har vi flyttat hem igen. Inte jag och maken, för vi har ju hela tiden bott hemma, utan vi kollegor. Vi springer runt och nyser i byggdammet och frågar "Var är egentligen...?" (kateterpåsarna, cytologiremisserna, patienterna et cetera). Givetvis är det inte färdigbyggt än, så vi kamperar med ett gäng svettiga byggare. Svettiga är vi för övrigt själva med. Och dammiga. Ett hett gäng på det hela taget.
Det är såhär jag har det
Glömmer man av en händelse kvar lite tampongplast på toaletten i det här hushållet kan man snart få se den uppträdd på toppen av sin tandborste. Maken har just tillkännagivit att han ska somna till ljudet av sitt eget fnitter. Han är hemskt nöjd med sin egen påhittighet.
Fönstertittarsjukan
När jag var föräldraledig utvecklade jag snabbt en faiblesse för att titta ut genom fönstret. Det började när jag liksom mest satt och ammade och aldrig någonsin lyckades komma ut från lägenheten, och efter det antog vanan sitt eget liv och nu är den svår att göra sig av med. Maken säger till mig att jag kommer att bli en "såndär pensionär" som sitter vid fönstret och muttrar och hytter med näven åt folk på gatan. "Kommer bli?" säger jag då. För det är jag ju redan. Minus pensionärsbiten då alltså. Jag är definitivt inte pensionär.
Roligaste sidan att titta ut på är sidan inåt stan. Där har vi haft lite olika bubblare. Det började med den för Ribersborg mycket exotiska invandrartjejen som hade en mängd besök dagligen. Besöken bestod i att bilar som körde väldigt snabbt och hade väldigt många unga killar som passagerare stannade nedanför vårt köksfönster. En eller två killar gick upp till tjejens lägenhet, medan de kvarvarande killarna satt kvar i bilen med väldigt hög musik, alternativt dansade på gatan utanför bilen. Och när jag säger dansar menar jag att de stod utanför bilen i sina kepsar och liksom gungade upp och ner på ett påtänt gangstarap-sätt. Detta inträffade mest nattetid dock. Annars satt de snällt kvar i bilen och väntade. Efter ungefär en kvart kom de killar som varit uppe i lägenheten ner igen, och så slirade de snabbt iväg i sin bil. Detta inträffade regelbundet nog, så till slut var jag tvungen att involvera maken och fråga om han trodde att tjejen var knarklangare eller prostituerad. Han trodde knarklangare.
Efter en synnerligen högljudd natt när tjejen på ett sätt som väckte både mig, make och lillfis ombad någon (troligtvis en man) att "åka hem och knulla sin fru", varpå han gasade iväg i full karriär, tyckte jag att det slutade vara en kul grej och mer en ganska enerverande sådan. Låt mig poängtera att allt som väcker ens dotter klockan halvfyra på morgonen definitivt INTE är kul grejer. Så jag skrev ett litet brev till henne, som jag satte upp i hennes trappuppgång. Det var ett ganska trevligt brev, tyckte jag själv. Det fokuserade mycket på att man inte får sova mycket när man har små barn. Det var mycket sånt som jag tänkte på då, på den tiden. Och sedan blev det liksom tyst. Och vi har inte hört av henne mer. Så maken tror att hon sitter inne. Baserat på knarklangandet. För prostitution är ju inte olagligt. Förhoppningsvis flyttar hon till ny lägenhet när hon kommer ut.
Ändå ganska trevligt? Jag menar, vänliga hälsningar och allt!
Nu är det lite lugnare på gatan. Vi har den gamla damen som insisterar på att mata fåglar från köksfönstret två gånger om dagen. Sedan har vi den nytillkomna ungkarlen med akvariet. Akvariet är sensationellt! Det lyser upp hela kvarteret, och jag har hört rykten om att även blinda kan se det nerifrån gatan. Förutom fisk tycker han om att sitta med ett halvöppet köksfönster och röka i bar överkropp. Han verkar inte tycka om att gå på gym. Han är i 40-årsåldern, men har en försmak för tjejer som inte är 40. I fredags hade han fest med ett gäng tjejer som dansade salsa i hans vardagsrum/ sovrum (liten lägenhet). Tyvärr har han inte alltid råd att tända i akvariet. Fullt förståeligt. Elräkningen måste bli katastrofalt hög när man ska lysa upp ett helt kvarter med sitt akvarium. Han har också en grymt imponerande Inspector Gadget-kontorsstol. Ni vet den där vita skinnfåtöljen där man ser onda chefen sitta? Han med katten. Äsch, jag kanske blandar ihop olika seriefigurer, men hans vita skinnfåtölj är verkligen bitching!
Högst upp i huset bor någon som har gardiner jag aldrig har sett fråndragna. Jag är säker på att personen ifråga har tavlor med gråtande barn hängande på väggarna och 35 katter som kissar överallt. Så fula är gardinerna att jag kan läsa mig till både det ena och det andra. Sedan är det många i huset som tycker om glass. Ergo gillar de glassbilen. Tur att maken inte träffade någon av dem i huvudet när han kastade äpple på glassbilen häromveckan.
Åter
Ni får ursäkta min frånvaro, men jobbet har lite liksom hoppat upp och gett mig ett oväntat slag i solar plexus. Jag har stressat som en gnet på jobbet och sovit som en koamtös på nätterna, och däremellan har jag njutit av den lilla tid jag får tillsammans med lillfisen. I fredags fick mina kollegor anledning att tro att jag var gravid igen, då jag efter att ha överhopats med en hög av plötsliga arbetsuppgifter varav alla var akuta på ett eller annat sätt, plötsligt brast i gråt framför vår överläkare. Ja, så det är ungefär där vi befinner oss nu. Någon som har ett paket magsårsmedicin att låna ut?
Fghrtsifkasgetanbfsfhak
Om ni vill kan jag skriva ett blogginlägg. Fast mest om ni accepterar ett inlägg som ser ut såhär: fbgfgfuwgfuawgwuewufhsdbhfaksfbhbskuhfsvbdslvjslvsvbjhskvbvbsvbsdbj. Jag har varit uppe sedan halvsex imorse och inte suttit ner och vilat sådär värst mycket förrän nu. Jag har dessutom sprungit fyra kilometer och nästan dött. Infoga valfritt ooohande och aahande här. Nu ska jag duscha min svettiga lekamen, brygga en kopp te och dö en liten, liten stund. Kanske får ni ett längre blogginlägg imorgon. Då ska jag inte springa fyra kilometer, och en sådan dag borde man ju vara lite piggare. Tror jag. Fast halvsex är ingen tid för en hederlig människa attt vakna. Nä. Det är inte det bara.
Can't say I blame him...
Idag hände det. Maken kastade ett äpple mot glassbilen. Det var ju egentligen bara en tidsfråga. Han har försökt göra det varje vecka, men fram tills ikväll har jag lyckats hindra honom. Ingen blev skadad. Förutom äpplet. Maken är skyldig mig ett äpple.
Det var ju inte såhär det skulle vara
När jag för en månad sedan tänkte på inskolningen på dagis tänkte jag: "Gött! Jag ska sova, dricka kaffe och läsa tidningen. Jag ska sitta hela förmiddagen framför tv:n och se på brittiska program om folk som letar efter hus på solkusten. Jag ska duscha ifred och njuta av att kunna stänga dörren när jag går på toaletten."
Nu är de dagarna här. Och jag sitter här med en stor klump av saknad i bröstet och inser att jag på grund av schematekniska detaljer inte kommer att se min lilla fis vaken förrän imorgon eftermiddag. Plötsligt hade jag föredragit att bajsa med öppen dörr, placera kaffet på onåbart avstånd från små klåfingriga barnhänder, få vatten över hela badrummet för att lillfisen envisas med att dra undan duschdraperiet när jag duschar, ha på Fåret Shaun på tv:n hela förmidagen samt få Sydsvenskan sliten ur mina händer och riven i småbitar. Skumt det här med föräldraskap. Man längtar efter en lugn minut, bara en, och sedan när man får den så saknar man det lilla yrvädret som äter upp Hår av Hins torrfoder och tömmer vattenskålen över köksgolvet. Mycket skumt.
Ok, ok, det senaste inlägget var kanske lite åt det pubertala hållet. Jag har lite tråkigt, ser ni. Maken är på partaj och lilla fisen sover sött. Bortsett från Top Model har jag inte precis haft fullt upp. Men jag ska sluta vara pubertal. Jag försöker kompensera med en bild på en annan apa.
Isabelle gillar att stoppa ner grejer där de inte ska vara
Är det en svans jag ser...
...eller är du bara glad att se mig?
Som ny
När man har hand om sjuka patienter är det av yttersta vikt att man har fina ögonbryn. Så idag gick jag till min ögonbrynsplågare. Vad gör man inte för sina patienter?
Ett inlägg med faktisk text
Igår träffade vi en väldigt söt bebis i Skepparkroken och jag sprang i tjugo minuter utan att stanna. Fast det hade inte med bebisen att göra. Sedan gick jag och la mig supertidigt, för att jag skulle upp 05.30 idag för att spendera första dagen av tusentals på jobbet. (När ni kallar mig bitter, hur menar ni då exakt?) Jag la mig supertidigt, och sedan kunde jag inte somna. Så idag lägger jag mig inte tidigt. I protest liksom. De där hoppande fåren hjälper ingen!
Jag ska inte ljuga för er. Första dagen på jobbet efter tre månaders föräldraledighet suger ju rätt tungt, det måste man ändå vara ärlig och säga. Tyngst sög det nog att gå upp halvsex. Man glömmer ju snabbt att lillfisen under en tvåmånadersperiod tyckte att dagen började klockan fem på morgonen. Jag kan försäkra er om att den gör no such thing. Näst tyngst sög det att jobbet tillfälligt är i nya lokaler (medan våra gamla pimpas upp inför hösten) där folk har lärt sig att hitta typ... halvbra. Och packat upp... det mesta. Tredje tyngst sög det att jag inte första dagen kände att det var läge att osa svordomar över faxen och kasta ut den från balkongen. Där var ändå lite nytt folk att ta hänsyn till, och det kändes helt enkelt inte rätt att visa mina rätta färger riktigt ännu. Men I tell you! Om den där förbannade faxen inte skärper sig så ska den om inte alltför lång tid få uppleva en ganska hastig flygtur med en garanterat dödlig utgång.
Sedan sög det faktiskt inte så mycket mer. Det var nämligen ingen som hade räknat med att jag skulle komma. Så jag gick runt och sippade kaffe och kollade in omgivningarna. Lärde mig att hitta det nödvändigaste, åt lite frukost, försökte faxa lite papper, tog lite blodprover, delade ett par tabletter, hittade på lite nya koder och funderade över bristen på handfat i korridoren. Helt ok ändå. Schysst utsikt. Och kollegorna är ju inte helt dumma heller faktiskt. Det är ju inte deras fel att faxen beter sig som en trotsig treåring. Om de bara kunde sluta tjata om hur mycket jag grät när jag var gravid någon gång hade de varit ännu trevligare. Jag vet, jag vet att jag en gång grät en hel dag och jag vet att de en dag hittade mig gråtandes bakom ett draperi i korridoren för att maken skulle åka och titta på kök med en kompis istället för med mig. Jag vet allt det där. Jag bara undrar hur lång tid det tar innan det preskriberas. Imorgon är jag ledig. Det är bra. Det var tufft att jobba. Behöver helt klart vila upp mig.
Ödmjukast
Kalasig kväll med småbarnsfamiljer innebär tidig morgon. Barn dricker inte så mycket vin, och vill därför inte sova länge på morgonen. Lillfisen tog första pris genom att vakna 06.15. Kusinen trampade nerför trappan strax före sju, och sviskonbarnen en kvart därefter. Själv sitter jag här med mitt kaffe och njuter av att andra människor roar lillfisen. Och vannjuter (ogillar kraftigt alltså) av cartoon network. Jag tror att den eventuellt kommer att ge mig epilepsi. Eventuellt.
Life in Mellbystrand
Efter en ganska svettig mellanlandning på Väla, tydligen världens roligaste lekplats, har vi nu landat på terrorist-kalas i Mellbystrand. Här finns vilda ungar i multitud, vår egen lillfis inkluderad, luttrade vuxna, god mat och gott vin. Vi gillar det! Imorgon ska vi träffa en liten bebis i Skepparkroken och jag ska springa i tjugo minuter utan att stanna. Men det är imorgon det.
Dag 29: En bild från en tid jag saknar
En vansinnigt dålig bild från vad som ska föreställa en soluppgång över havet. Det är taget i Portmarnock, en förstad till Dublin, en juninatt år 2000. Det är jag som står i mitten, på vänster sida står Christiano och till höger står Michael. Innan bilden togs hade vi varit inne i stan på Bonos nattklubb The Kitchen och därefter fortsatt till någon slags efterfest i Portmarnock. Detta var natten innan jag skulle resa hem för vad jag trodde var gott, men som i själva verket bara var två månader. Under efterfesten fick vi för oss att vi skulle se solen gå upp över havet, men som ni ser är det ganska fecking svart bakom oss. Så vi åkte hem till vårt hus. Vi var roomies, jag, Christiano och Michael. Ja, vi och en besserwisser till tysk och två komplett vanvettiga fransoser då vill säga.
Bara några timmar senare åkte jag till flygplatsen med Christiano och Sara som skulle vinka av mig. Det var en bra tid det där. Helt sorglös, bortsett från the odd kärleksbekymmer, som alltid kunde dränkas i en pint Bulmers eller två. Jag antar att det var därför jag åkte tillbaka och stannade i tre år till.
Ullaredsbasilusk?
Idag är vi trötta. Inskolningsdag nummer tre innebar inkluderad lunch. Det gick sådär. Lillfisen var trött och irriterad och ville mest hälla mjölk på golvet och fylla glaset med olika slags mat. Helst potatis. Kycklingen skulle vara på golvet. Det är därför lillfisen är trött. Jag är trött för att jag har ont i magen och har vissa... besvär. Om ni såg en bajsnödig mamma halvspringa nerför Roslins väg igår eftermiddag med en glasartad blick så var det mig ni såg. Jag ska inte gå in på detaljer och sådär, men det var helt enkelt väldigt, väldigt bråttom hem. Mitt magont hindrar mig till min stora förargelse i min nya joggingkarriär. Dels gör det för ont för någon hastigare takt och dels tror jag att det räknas till förargelseväckande beteende att uträtta sina behov där hundarna uträttar sina. Vad nu det ska vara bra för. Fast å andra sidan är det nog rätt skönt att slippa se vuxet folk bajsa i buskarna i parken.
Eftersom jag är smyg-hypokondrisk är jag helt övertgad om att jag har fått tarmcancer, men maken lovar att det är något skumt jag har ätit. Eller något jag ådrog mig i Ullared. Kanske någon elakartad bajspartikel som förirrat sig till mitt kundvagnshandtag. Ni skulle bara veta hur mycket såna som florerar. Folk som kliar sig mellan skinkorna och sedan sätter labbarna lite varstans. Jojo. Jag vet nog, jag. Tack och lov är lillfisen aktiverad på dagis, och kan nog leva med att vi bara tar en liten promenad i sakta mak och i närheten av många toaletter i eftermiddag.
Första dagen
Det är lugnt. De har stora bollar där. Allt går bra när man har tillgång till stora bollar.
Inskolning
Nej. Nu har det blivit något fel här. Min bebis föddes nyss. Vadå "skola in på förskolan"? Måste jag? Ja. Jag måste nog det. Iallafall om vi typ vill ha mat på bordet och tak över huvudet. Det är dags att lämna Försäkringskassan och få en rimlig lön igen. Men, men... De älskar henne inte på förskolan. Tänk att hon ska vara med folk hela dagarna som inte älskar henne. Och så alla de där andra ungarna. De kanske är jättevåldsamma och whatnot.Kanske kan jag skola om till förskollärare jättesnabbt och hänga med lillfisen hela dagarna. Sedan får jag bli lågstadielärare, mellanstadielärare, högstadielärare och gymnasielärare. Jag ser skyhöga CSN-lån i framtiden. Jag kanske helt enkelt bara ska skola in henne på förskolan och hoppas att jag kommer att överleva det. Och att ingen tvingar Isabelle att äta sand och sedan snor hennes pojkvän tretton år senare. Fast det hände visst mig, nevermind. Bäst jag dricker mitt morgonkaffe och andas tio djupa andetag. Det kommer att gå bra det här.
