Fel i kommunikationen
I helgen blir ni troligtvis sorgligt smugglosmurfsblogglösa. Denna smugglosmurf beger sig nämligen till Smålands inre skogar för häng med svärföräldrarna/farföräldrarna. Det sägs att vi ska röja i skogen, men jag tror även att det blir tid över till softande framför brasan, avdammning av de gamla Canastatakterna och kanske eventuellt ett glas gott eller två till goda middagar. Hår av Hin stannar hemma med kattvakt. Vi må vara bra mycket coolare föräldrar nu än vad vi var för fyra månader sedan, men vi är fortfarande inte helt redo för en femtimmars-bilfärd med bebis OCH katt.
Jag och maken har dock missat lite i kommunikationen. Vi har hela tiden varit överens om att komma iväg tidigt. Helt överens. Hjärtskärande överens rent av. Misstänkt överens. Ikväll insåg vi var glappet var. Definitionen av "komma iväg tidigt". För mig är det efter frukost, ett par koppar kaffe, en dusch, en hårtvätt och ett snabbt blogginlägg. Alltså helst innan tio, men troligtvis närmre elva. För maken är det efter att dottern har vaknat och ätit. Alltså helst innan halvnio. Detta diskuterade vi telefonledes innan ikväll, eftersom maken befinner sig på jobbet. Han frågade om jag hade packat klart. Av någon anledning verkade han lätt nervös när han fick svaret: "Om du med packa menar sitta framför tv-n och dricka vin, så ja. Annars? Nej".
Det var därefter vi insåg att vi miss-kommunicerat gällande ordet "tidigt". Maken verkade minst sagt skeptisk till kombinationen packa imorgon och samtidigt komma iväg tidigt, men köpte det motvilligt. Han gör alltid det när jag låter som att jag håller på att bli lite sur och vrång, god bless him. När vi lagt på satt jag och sippade vidare lite på Mauro (vinet alltså) innan jag drabbades av en släng dåligt samvete. Jag har således nu packat ner nästan hela dotterns garderob. Inte för att vi ska vara borta så länge, utan för att jag på sistone börjat sätta på blöjorna snett så att kisset rinner rätt igenom blöjan. Till mitt försvar kan det ha något att göra med att hon vevar med benen som en cancan-dansös varenda gång jag ska byta blöja. Det som talar emot mig är att maken fortfarande inte har satt en enda blöja snett, trots cancan-dansöstendenser.
Jag tror fortfarande inte att vi kommer iväg innan tio, men det betyder ju inte att jag inte kan åtminstone försöka bekämpa min inre tidsoptimist. Fast får jag inte frukost och kaffe tror jag inte att vare sig make eller dotter vill dela bil med mig.
Jag och maken har dock missat lite i kommunikationen. Vi har hela tiden varit överens om att komma iväg tidigt. Helt överens. Hjärtskärande överens rent av. Misstänkt överens. Ikväll insåg vi var glappet var. Definitionen av "komma iväg tidigt". För mig är det efter frukost, ett par koppar kaffe, en dusch, en hårtvätt och ett snabbt blogginlägg. Alltså helst innan tio, men troligtvis närmre elva. För maken är det efter att dottern har vaknat och ätit. Alltså helst innan halvnio. Detta diskuterade vi telefonledes innan ikväll, eftersom maken befinner sig på jobbet. Han frågade om jag hade packat klart. Av någon anledning verkade han lätt nervös när han fick svaret: "Om du med packa menar sitta framför tv-n och dricka vin, så ja. Annars? Nej".
Det var därefter vi insåg att vi miss-kommunicerat gällande ordet "tidigt". Maken verkade minst sagt skeptisk till kombinationen packa imorgon och samtidigt komma iväg tidigt, men köpte det motvilligt. Han gör alltid det när jag låter som att jag håller på att bli lite sur och vrång, god bless him. När vi lagt på satt jag och sippade vidare lite på Mauro (vinet alltså) innan jag drabbades av en släng dåligt samvete. Jag har således nu packat ner nästan hela dotterns garderob. Inte för att vi ska vara borta så länge, utan för att jag på sistone börjat sätta på blöjorna snett så att kisset rinner rätt igenom blöjan. Till mitt försvar kan det ha något att göra med att hon vevar med benen som en cancan-dansös varenda gång jag ska byta blöja. Det som talar emot mig är att maken fortfarande inte har satt en enda blöja snett, trots cancan-dansöstendenser.
Jag tror fortfarande inte att vi kommer iväg innan tio, men det betyder ju inte att jag inte kan åtminstone försöka bekämpa min inre tidsoptimist. Fast får jag inte frukost och kaffe tror jag inte att vare sig make eller dotter vill dela bil med mig.
Du, DU har ett platt huvud!
BVC-sköterskan lever och är oskadd. Inga käftsmällar delades ut från något håll efter Isabelles vaccination, trots att Isabelle var lite mer än lätt missnöjd själv efter att ha fått spruta nummer två.
Som tack för att vi köpt bumbostolar och lagt Isabelle på mage trots att hon starkt tillkännagivit ovilja till magliggande tyckte BVC-sköterskan att Isabelles huvud var platt. Hon kollade in huruvida jag eller maken hade platt huvud, men kunde inte riktigt komma fram till om vi hade det eller ej. För vi har ju hår. Vilket förhoppningsvis Isabelle också kommer att få, även om det verkar gå väldigt långsamt framåt på den fronten. 
Direkt efter ett av fyra dyk på babysimmet idag.
Nervöst
Idag ska dottern få sin andra vaccination. Maken vill gärna följa med. Jag tittar skeptiskt på honom. Informerar honom om att han inte får bli arg på BVC-sköterskan, för det är faktiskt fullkomligt nödvändigt att hon får sin vaccination och det är inte BVC-sköterskan som gör det out of pure evil.
Maken ska försöka att inte bli arg säger han. Vi får se hur det här går. Han höll trots allt nästan på att ge barnmorskan på BB en rak höger när hon tog blodprov ur Isabelles hand när hon var nyfödd. Läser ni på text-tv om en ursinnig man som gett sig på en BVC-sköterska idag, så antar jag att ni förstår vad det handlar om.
Maken ska försöka att inte bli arg säger han. Vi får se hur det här går. Han höll trots allt nästan på att ge barnmorskan på BB en rak höger när hon tog blodprov ur Isabelles hand när hon var nyfödd. Läser ni på text-tv om en ursinnig man som gett sig på en BVC-sköterska idag, så antar jag att ni förstår vad det handlar om.
Hjärntvätt?
Vaknar med en låt på hjärnan. Jag VAKNAR med en låt på hjärnan. Och inte vilken låt som helst, nejnej, det ska ni inte tro. Självklart är det "Bygga en kyrka" från gårdagens sångstund i kyrkan. Skjut mig, tack.
Idag ska jag och Isabelle gå på AW med mina kollegor. Iallafall två av dem. Jag tror inte att vi ska dela på tre flaskor vin och sitta kvar hela kvällen, såsom vi gjorde innan jag blev gravid. Det tror jag helt definitivt är en dålig idé. Men vi ska iallafall gå på AW.
Idag ska jag och Isabelle gå på AW med mina kollegor. Iallafall två av dem. Jag tror inte att vi ska dela på tre flaskor vin och sitta kvar hela kvällen, såsom vi gjorde innan jag blev gravid. Det tror jag helt definitivt är en dålig idé. Men vi ska iallafall gå på AW.
Det gick bra. Ni kan andas ut.
Jag klarade av att ha en puttrande gryta på spisen utan att bränna vid bottenskiktet. Jag har också undvikit det fiasko som en gång drabbade oss. Efter att ha tillagat en liknande laddning med bolognese för många år sedan ställde vi den på balkongen för avsvalning över natten. Dagen efter gick vi till skola/jobb och tänkte inte på någon gryta. Tyvärr var det inte på vintern, utan mitt i den gassande vårsolen. Ingen av oss vågade riskera en eventuellt ganska kraftig matförgiftning, så hela den härliga bologneseladdningen gick rätt i soporna. Det var en sorglig dag och vid tanke på denna dag känner jag att jag fortfarande får lite ångest. Men, åter till idag. Idag har alla mustiga åtta påsar fyllda med bolognese för gott och väl två personer lagts in i frysen, och såvida inte frysen går sönder (tar väldigt mycket i trä) ska varenda smula förtäras tillsammans med rykande varm spagetti och nyriven parmesanost samt ett obligatoriskt glas rödvin. Eller, kanske två glas.
Idag har varmvattnet varit avstängt igen, så det turkosa hårbandet har återigen kommit väl tillpass. Jag kände mig dock i behov av att ta en dusch, så jag tänkte på kallduschen jag nyttjade varje dag under Roskildefestivalen 1998. Den kalldusch som var gratis och nyttjades av allsköns slödder, inklusive mig själv då. Jag tänker att alla som tycker det är ok att dricka solvarm öl måste räknas lite till slödderkategorin, men ber om ursäkt ifall någon känner sig oskyldigt anklagad och menar att vissa smakämnen kommer fram på olika pikanta sätt i just solvärme.
Nåväl, vi kommer ifrån ämnet. Jag tänkte alltså att en kalldusch i hemmets privata vrå minsann skulle vara en picknick i parken i jämförelse, men jag glömde räkna in en sak i ekvationen. Jag har liksom hunnit bli 13 år äldre sedan den där festivalen. För 13 år sedan drack jag körsbärsvin på kolonitak och hånglade med killar som gick elprogrammet på Rönnowska som knappt kunde stava till sina egna efternamn. Just det. Mina krav har sedan dess successivt höjts, förvisso via suboptimal levnadsstandard tillsammans med 150 höga spanjorer i diverse hus utanför Dublin, men ändå. Att ta en kalldusch i hemmets lugna vrå är alltså INTE en picknick i parken. Nästa gång hoppas jag att de meddelar när de tänker stänga av varmvattnet, så att jag kan planera mitt duschande. Jag kan inte leva sådär bohemiskt längre, for the love of God! Jag är 31 år gammal och behöver stabilitet och trygghet. I tell you!
Idag har varmvattnet varit avstängt igen, så det turkosa hårbandet har återigen kommit väl tillpass. Jag kände mig dock i behov av att ta en dusch, så jag tänkte på kallduschen jag nyttjade varje dag under Roskildefestivalen 1998. Den kalldusch som var gratis och nyttjades av allsköns slödder, inklusive mig själv då. Jag tänker att alla som tycker det är ok att dricka solvarm öl måste räknas lite till slödderkategorin, men ber om ursäkt ifall någon känner sig oskyldigt anklagad och menar att vissa smakämnen kommer fram på olika pikanta sätt i just solvärme.
Nåväl, vi kommer ifrån ämnet. Jag tänkte alltså att en kalldusch i hemmets privata vrå minsann skulle vara en picknick i parken i jämförelse, men jag glömde räkna in en sak i ekvationen. Jag har liksom hunnit bli 13 år äldre sedan den där festivalen. För 13 år sedan drack jag körsbärsvin på kolonitak och hånglade med killar som gick elprogrammet på Rönnowska som knappt kunde stava till sina egna efternamn. Just det. Mina krav har sedan dess successivt höjts, förvisso via suboptimal levnadsstandard tillsammans med 150 höga spanjorer i diverse hus utanför Dublin, men ändå. Att ta en kalldusch i hemmets lugna vrå är alltså INTE en picknick i parken. Nästa gång hoppas jag att de meddelar när de tänker stänga av varmvattnet, så att jag kan planera mitt duschande. Jag kan inte leva sådär bohemiskt längre, for the love of God! Jag är 31 år gammal och behöver stabilitet och trygghet. I tell you!
En potentiell katastrof
Maken sticker till jobbet med orden "När den har kokat ner lagom och svalnat så lägger du bara över den i plastpåsar". Alltså, vi brukar ju göra den tillsammans, men alltid lite under makens överinseende. Nu är jag ensam med all denna bolognese och är väldigt rädd för att bränna den i botten. Jag har redan rört i den fem gånger och maken har bara varit borta i en halvtimme. Jag har också stänkt ner mig själv med Bolognese. Och lite på golvet. Det kommer nog att gå bra det här.
Roligt tidsfördriv
Jag har fått en ny hobby. När maken är på jobbet, dottern är nattad och det inte är något bra på tv så går jag in på familjeliv.se. Det är som bröllopstorget. Samma människor, bara på ett annat forum och med nya intressen, alltså barn och familj. För att få vara medlem i familjeliv ställs det samma krav som på dem som vill vara med på bröllopstorget:
1. Att inte ha en susning om när man ska använda "de" och när man ska använda "dem".
2. Att ha väldigt dålig koll på att en mening börjar med stor bokstav och avslutas med skiljetecken.
3. Att särskriva fritt och ohämmat. Ibland. Och ibland inte särskriva. Alltså helt konsekvenslöst.
4. Att man helst är anonym även om man inte har några som helst problem med att uttrycka både den ena och den andra åsikten.
5. Att ha dålig koll på vilket skiljetecken som ska användas när. En helt vanlig mening utan minsta undran kan utan problem avslutas med ett frågetecken.
Det som förvånansvärt nog skiljer bröllopstorget från familjeliv är att man inte alls ser bokstaven z i överflöd, typ "puzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz", på familjeliv och ej heller överflöd av smilisar. Det är försonande drag. Det måste man ändå säga. Andra försonande drag är att när man väl lärt sig att läsa denna rotvälska som jag tror de vill referera till som svenska, så är det helt fantastiskt kul. Kul som Jerry Springer, fast på riktigt. Det är troligtvis inte politiskt korrekt att skratta åt dessa stackars själar som verkar ha slutat lyssna på sina lärare redan någon gång i slutet av lågstadiet, men det är förbaskat svårt att låta bli.
Ämnen jag rekommenderar:
- Blyga barn i affären. Ta er tid att försöka förstå den rotvälska som är trådstarten. Det är helt klart värt besväret att läsa den debatt som följer.
- Hittat tjej strumpor i tvätten som INTE är mina
- Surtant på BB som lägger sig i.
- Kan jag ha blivit såld till utomjordingar av mina föräldrar?
Fast den där sista visade sig handla om en tjej som inte mådde sådär toppenbra psykiskt, så det var eventuellt ett dåligt exempel. Nåväl, varsågoda för tipset och börja surfa runt! Hittar ni något som är bättre än ovanstående så får ni så gärna tipsa mig om det. Dottern somnar alltsom oftast mellan 18 och 19 och maken slutar alltsom oftast vid 23. Ger mig plenty of timmar att slå ihjäl.
1. Att inte ha en susning om när man ska använda "de" och när man ska använda "dem".
2. Att ha väldigt dålig koll på att en mening börjar med stor bokstav och avslutas med skiljetecken.
3. Att särskriva fritt och ohämmat. Ibland. Och ibland inte särskriva. Alltså helt konsekvenslöst.
4. Att man helst är anonym även om man inte har några som helst problem med att uttrycka både den ena och den andra åsikten.
5. Att ha dålig koll på vilket skiljetecken som ska användas när. En helt vanlig mening utan minsta undran kan utan problem avslutas med ett frågetecken.
Det som förvånansvärt nog skiljer bröllopstorget från familjeliv är att man inte alls ser bokstaven z i överflöd, typ "puzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz", på familjeliv och ej heller överflöd av smilisar. Det är försonande drag. Det måste man ändå säga. Andra försonande drag är att när man väl lärt sig att läsa denna rotvälska som jag tror de vill referera till som svenska, så är det helt fantastiskt kul. Kul som Jerry Springer, fast på riktigt. Det är troligtvis inte politiskt korrekt att skratta åt dessa stackars själar som verkar ha slutat lyssna på sina lärare redan någon gång i slutet av lågstadiet, men det är förbaskat svårt att låta bli.
Ämnen jag rekommenderar:
- Blyga barn i affären. Ta er tid att försöka förstå den rotvälska som är trådstarten. Det är helt klart värt besväret att läsa den debatt som följer.
- Hittat tjej strumpor i tvätten som INTE är mina
- Surtant på BB som lägger sig i.
- Kan jag ha blivit såld till utomjordingar av mina föräldrar?
Fast den där sista visade sig handla om en tjej som inte mådde sådär toppenbra psykiskt, så det var eventuellt ett dåligt exempel. Nåväl, varsågoda för tipset och börja surfa runt! Hittar ni något som är bättre än ovanstående så får ni så gärna tipsa mig om det. Dottern somnar alltsom oftast mellan 18 och 19 och maken slutar alltsom oftast vid 23. Ger mig plenty of timmar att slå ihjäl.
Långsam söndag
Makens frukosttallrik. Den bästa frukosttallrik jag varit med om på länge. Det finns bearnaisesås på den som inte syns. Genialiskt!
Nu läser vi Sydsvenskan, ser på Gilmore Girls och dricker kaffe. Dottern sover efter att ha varit ett charmerande frukostsällskap.
She loves that Antilop!
Kräk 2.0
Jag glömde ju helt att berätta för er var Hår av Hin har börjat kräkas nuförtiden. Mattorna är numera alltför basic. Hon har avancerat. Kräk 2.0 if you will. 
Min skinnjacka. Hon har kräkts på min skinnjacka. Får man säga kattjävel?
Om någon var på det oklara med att Isabelle är världens sötaste bebis så har vi nu med denna bild rett ut att så är fallet. Den bevisar också att maken passar strålande i badmössa med lukt av disktrasa.
Idag händer inte mycket
Isabelle vägrar ligga på sin enorma filt, och sitter därför i sin Antilop och gör onämnbara saker med en lila fisk. Själv ska jag just slänga ihop en tomatsås. Ja, ni läste rätt. Det är faktiskt en av de få matlagningsgrejer jag är ganska duktig på. Till det äts det kycklinglår. Jäpps. Maken jobbar. Han jobbar mycket nuförtiden. Jag försöker se det som en ursäkt att se brudiga filmer på tv. Annars händer det inte mycket idag. Nej.
Det mest effektiva Ikea-besöket known to man
Idag skulle jag och maken genomföra det mest effektiva Ikeabesöket known to man. Eftersom vi skulle hinna hem till A och hennes döttrar som båda är hemma på semester från världens största oroshärdar (inte Syrien och Libyen då, men väl Egypten och Norge) för att äta morotskaka och visa upp dottern innan maken skulle till jobbet klockan 19 och Ikea ligger precis i närheten skulle vi slå två flugor på smällen... i en smäll, menar jag, och som sagt genomföra ett vanvettigt kvickt besök på Ikea, för att få mer tid med morotskaka, A och döttrar. Det var en lång mening. Hoppas ni hängde med. Ni får andas när ni läser om ni vill.
Det började bra. Dottern blev hungrig. Bra såtillvida att jag insåg att maken kunde mata dottern medan jag rekordsnabbt hämtade det vi skulle ha. Sagt och gjort. Maken satte sig i en soffa i cafeterian med Isabelle. Jag gick till barnavdelningen. Plockade ut det jag skulle ha på ett effektivt och ofokuserat sätt. Skulle sedan ta mig vidare till täcke-avdelningen. Det tog fyra minuter innan jag insåg att jag gått i ganska snabb takt åt helt fel håll. Gick därefter i ännu snabbare takt åt rätt håll. Nådde täcke-avdelningen via make och dotter som fortfarande åt i lugn och ro. Plockade über-effektivt upp ett täcke, tio handdukar och 50 stearinljus, gick via snabbkassan ut till korvstället, ni vet, där jag brast i gråt för ca nio månader sedan när jag var gravid, trött och hungrig. Ringer maken. Han har matat färdigt och "svarar bara jättesnabbt på en undersökning" och ska komma om två minuter. Sju minuter går. Ingen make. Jag ringer maken igen. Han är på porslinsavdelningen. Han har tagit lite fel hiss och hamnat inte alls nära korvstället där jag brast i gråt för nio månader sedan när jag var gravid, trött och hungrig, utan bland porslinet. Jag känner mig inte riktigt i stånd att bli irriterad, då jag själv just gått fel, men blir lite irriterad i smyg iallafall. Fyra minuter senare står make och dotter vid korvstället. Fast dottern ligger ju lite mer än står, faktiskt. Hon är ju knappt fem månader och står inte alls just nu. Mer än om man stöttar henne. Vi är nu ganska kraftfullt sena till morotskakan, A och hennes döttrar.
Efter att ha väntat i en hiss där en mycket generös man i stil med reseledare alternativt klassföreståndare gärna vill fylla hissen med så mycket folk som möjligt innan han trycker ner hissen, når vi till slut bilen. Då säger maken: "Näe... Var är flaskan?". Det innebär inte att han tappat greppet och vill börja supa, utan att han glömt dotterns nappflaska i cafeterian. Det visar sig att "bara svara jättesnabbt på en undersökning" har orsakat en tankspriddhet gällande nedpackning av dotterns matnödvändigheter. Jag börjar undra om vi någonsin kommer att nå fram till morotskakan, eller om maken bara ska köra direkt till jobbet från Ikea. Lätt irriterad springer jag för att hämta nappflaskan i cafeterian. Möts i rulltrappan av ett sävligt, förbannat skånskt "Haur du bråttom ellörr?". Ibland måste man bara hata att bo i Skåne. Inte ofta, men vid sådana tillfällen måste man det.*
Får tag i flaskan och återvänder nedåt. Möter sävlige, dryge skåningen igen och överväger ett väl valt fälleben, men avstår storsint. Så, 45 minuter efter bestämd tid och efter att jag och maken utbytt ett par väsningar till varandra, kommer vi äntligen hem till A, döttrar och morotskaka. Hazaa! Vi hann både äta morotskaka, dricka kaffe och prata med A och döttrar i nästan en timme och en kvart innan det var dags för jobb (maken) och nattning av dotter (jag).
Sensmoral? Det finns helt enkelt inget som heter effektivt Ikea-besök. De suger in en, de jävlarna. Som de där i Ronja Rövardotter. Ni vet de där figurerna som lurar i dimman. Vad heter de egentligen?
Och Isabelles lekfilt blev dubbelt så stor som jag hade tänkt mig. Så går det när man stressar.
* Påminner mig osökt om när jag var episkt bakfull i 20-årsåldern på en Scandlinesfärja mellan Helsingborg och Helsingör och hamnade, väldigt illamående, i en toalettkö. Insåg att jag var tvungen att få gå före om jag inte skulle kräkas i kön istället för inne på toaletten. När toalettdörren öppnas frågar jag således kvinnan framför mig om jag inte kan få gå före eftersom jag mår väldigt dåligt. Hon tittar då på mig, uppifrån och ner och säger skeptiskt:
"Jaaaa, skau du krääkas ellörrr?". Anses det verkligen väldigt respektlöst att be folk bajsa på sig vid sådana tillfällen?
Det började bra. Dottern blev hungrig. Bra såtillvida att jag insåg att maken kunde mata dottern medan jag rekordsnabbt hämtade det vi skulle ha. Sagt och gjort. Maken satte sig i en soffa i cafeterian med Isabelle. Jag gick till barnavdelningen. Plockade ut det jag skulle ha på ett effektivt och ofokuserat sätt. Skulle sedan ta mig vidare till täcke-avdelningen. Det tog fyra minuter innan jag insåg att jag gått i ganska snabb takt åt helt fel håll. Gick därefter i ännu snabbare takt åt rätt håll. Nådde täcke-avdelningen via make och dotter som fortfarande åt i lugn och ro. Plockade über-effektivt upp ett täcke, tio handdukar och 50 stearinljus, gick via snabbkassan ut till korvstället, ni vet, där jag brast i gråt för ca nio månader sedan när jag var gravid, trött och hungrig. Ringer maken. Han har matat färdigt och "svarar bara jättesnabbt på en undersökning" och ska komma om två minuter. Sju minuter går. Ingen make. Jag ringer maken igen. Han är på porslinsavdelningen. Han har tagit lite fel hiss och hamnat inte alls nära korvstället där jag brast i gråt för nio månader sedan när jag var gravid, trött och hungrig, utan bland porslinet. Jag känner mig inte riktigt i stånd att bli irriterad, då jag själv just gått fel, men blir lite irriterad i smyg iallafall. Fyra minuter senare står make och dotter vid korvstället. Fast dottern ligger ju lite mer än står, faktiskt. Hon är ju knappt fem månader och står inte alls just nu. Mer än om man stöttar henne. Vi är nu ganska kraftfullt sena till morotskakan, A och hennes döttrar.
Efter att ha väntat i en hiss där en mycket generös man i stil med reseledare alternativt klassföreståndare gärna vill fylla hissen med så mycket folk som möjligt innan han trycker ner hissen, når vi till slut bilen. Då säger maken: "Näe... Var är flaskan?". Det innebär inte att han tappat greppet och vill börja supa, utan att han glömt dotterns nappflaska i cafeterian. Det visar sig att "bara svara jättesnabbt på en undersökning" har orsakat en tankspriddhet gällande nedpackning av dotterns matnödvändigheter. Jag börjar undra om vi någonsin kommer att nå fram till morotskakan, eller om maken bara ska köra direkt till jobbet från Ikea. Lätt irriterad springer jag för att hämta nappflaskan i cafeterian. Möts i rulltrappan av ett sävligt, förbannat skånskt "Haur du bråttom ellörr?". Ibland måste man bara hata att bo i Skåne. Inte ofta, men vid sådana tillfällen måste man det.*
Får tag i flaskan och återvänder nedåt. Möter sävlige, dryge skåningen igen och överväger ett väl valt fälleben, men avstår storsint. Så, 45 minuter efter bestämd tid och efter att jag och maken utbytt ett par väsningar till varandra, kommer vi äntligen hem till A, döttrar och morotskaka. Hazaa! Vi hann både äta morotskaka, dricka kaffe och prata med A och döttrar i nästan en timme och en kvart innan det var dags för jobb (maken) och nattning av dotter (jag).
Sensmoral? Det finns helt enkelt inget som heter effektivt Ikea-besök. De suger in en, de jävlarna. Som de där i Ronja Rövardotter. Ni vet de där figurerna som lurar i dimman. Vad heter de egentligen?
Och Isabelles lekfilt blev dubbelt så stor som jag hade tänkt mig. Så går det när man stressar.
* Påminner mig osökt om när jag var episkt bakfull i 20-årsåldern på en Scandlinesfärja mellan Helsingborg och Helsingör och hamnade, väldigt illamående, i en toalettkö. Insåg att jag var tvungen att få gå före om jag inte skulle kräkas i kön istället för inne på toaletten. När toalettdörren öppnas frågar jag således kvinnan framför mig om jag inte kan få gå före eftersom jag mår väldigt dåligt. Hon tittar då på mig, uppifrån och ner och säger skeptiskt:
"Jaaaa, skau du krääkas ellörrr?". Anses det verkligen väldigt respektlöst att be folk bajsa på sig vid sådana tillfällen?
Det var kanske inte helt lätt ändå
När man inte har barn är man jättecool. Man vet precis hur man ska bete sig när man får barn. Innan Isabelle föddes hade jag klara exempel på folk i min omgivning som varit väldigt fyrkantiga med rutiner och whatnot. Sån skulle jag inte bli. Barnet skulle hänga med oss dit vi gick. Inget skulle vara konstigt. Inga handfasta rutiner skulle behövas, för barnet skulle vara så grundtryggt att det inte skulle behövas. Vi skulle sitta på Kamakis uteservering och läppja på iskall Retsina medan barnet slumrade i sin vagn.
Sedan föddes Isabelle. Detta formidabla matvrak. De första två månaderna insåg jag nog att jag eventuellt skulle få äta upp en del av mina tankar, men jag ville inte riktigt inse det. Så jag ammade överallt. För hon åt ju varenda timme. Och jag ville ju inte inskränka mitt liv. Och hon åt länge. Typ en timme, minst, per gång. Det blev maratonfikor och jag blev gästen som aldrig gick, för jag satt och ammade i en fåtölj någonstans. Och så plötsligt insåg jag. Alla de där mammorna med fasta scheman upphängda på kylskåpet och klara och tydliga rutiner för både det ena och det andra, de var visst rätt smarta ändå. Man kanske skulle tagit det iallafall en liten smula lugnare den första tiden, istället för att med gråten i halsen stå fast vid att livet skulle fortsätta vara precis som innan med fikor och kvarterskrogbesök.
Nu är hon stor. Eller, jag tycker att hon är stor. Hon hänger med finfint dit vi går, precis som jag planerat. I stort sett iallafall. Jag inser att jag inte längre är så sugen på att vara någon annanstans än hemma när det är dags för henne att sova. Vi har vår anala rutin varje kväll, som jag iallafall inbillar mig gör det easy peasy för henne att somna (tar i ett gigantiskt jätteträd). Så när folk bjuder in på middag och frågar när det passar så säger jag halvsex. Halvsex! Vem äter halvsex? Jo, jag. Nuförtiden. Alltså, alla välplanerande föräldrar med fasta rutiner, ni är kanske ändå ganska smarta. Det är bara jag som inte har fattat det förrän nu.
Sedan föddes Isabelle. Detta formidabla matvrak. De första två månaderna insåg jag nog att jag eventuellt skulle få äta upp en del av mina tankar, men jag ville inte riktigt inse det. Så jag ammade överallt. För hon åt ju varenda timme. Och jag ville ju inte inskränka mitt liv. Och hon åt länge. Typ en timme, minst, per gång. Det blev maratonfikor och jag blev gästen som aldrig gick, för jag satt och ammade i en fåtölj någonstans. Och så plötsligt insåg jag. Alla de där mammorna med fasta scheman upphängda på kylskåpet och klara och tydliga rutiner för både det ena och det andra, de var visst rätt smarta ändå. Man kanske skulle tagit det iallafall en liten smula lugnare den första tiden, istället för att med gråten i halsen stå fast vid att livet skulle fortsätta vara precis som innan med fikor och kvarterskrogbesök.
Nu är hon stor. Eller, jag tycker att hon är stor. Hon hänger med finfint dit vi går, precis som jag planerat. I stort sett iallafall. Jag inser att jag inte längre är så sugen på att vara någon annanstans än hemma när det är dags för henne att sova. Vi har vår anala rutin varje kväll, som jag iallafall inbillar mig gör det easy peasy för henne att somna (tar i ett gigantiskt jätteträd). Så när folk bjuder in på middag och frågar när det passar så säger jag halvsex. Halvsex! Vem äter halvsex? Jo, jag. Nuförtiden. Alltså, alla välplanerande föräldrar med fasta rutiner, ni är kanske ändå ganska smarta. Det är bara jag som inte har fattat det förrän nu.
Nummer 1
Ni vet hur det finns bebisar som är jättefula och ser allmänt läskiga ut? Ni behöver inte erkänna att ni tycker det, men så är det faktiskt. Men säg mig, rent objektivt, vilket är lätt svårt med tanke på att jag är hennes mor, detta måste ändå vara världens sötaste bebis? Utan konkurrens. Om ni frågar mig alltså.
Min inre kines
Det här brevet eftersändes till mig idag. Jag vill genast byta namn till Lindfoo! Det har en sådan trevlig asiatisk klang. Fast jag är mycket glad att jag inte längre bor på Kiviksgatna, det måste jag säga.
Häpp!
Idag är maken ledig efter att ha jobbat från 9 till 23 de senaste tre dagarna. När maken är ledig slipper jag ta med mig dotter, antilop och 23 leksaker in på toaletten när jag ska duscha. Jag slipper också packa ner all tvätt, tvättmedel, dotter, babybjörn och bumbostol när jag ska ner i tvättstugan. Allt känns vanvettigt lyxigt och går supersnabbt när man bara har den faktiska uppgiften och inte the added bonus av dotter med allsköns tillbehör och den så stressande uttråkningsfaktorn som alltsom oftast inträffar nere i tvättstugan.
Maken har just stigit upp efter en välförtjänt sovmorgon (man kan ju ändå tycka att det är välförtjänt efter en hel arbetsvecka inklämd på tre dagar). Han äter frukost, dottern bankar på sin antilop och snackar med sin giraff och jag sitter framför datorn. Idag ska vi försöka få dottern att sova innan det är dags för babysim samt äta lunch på stan. Det är uppgifterna. Rätt angenäma om jag får säga det själv.
Maken har just stigit upp efter en välförtjänt sovmorgon (man kan ju ändå tycka att det är välförtjänt efter en hel arbetsvecka inklämd på tre dagar). Han äter frukost, dottern bankar på sin antilop och snackar med sin giraff och jag sitter framför datorn. Idag ska vi försöka få dottern att sova innan det är dags för babysim samt äta lunch på stan. Det är uppgifterna. Rätt angenäma om jag får säga det själv.
Dränerad
Damen som hållit igång hela dagen minus 45+30 minuters tupplur. Modern är dränerad och lämnar er härmed för att däcka i soffan.
Tadaa, nya bloggen!
Det har hänt något helt vanvettigt otippat, bortsett från kyrkobesöken, men ni har troligtvis kommit över det snabbare än jag själv har. Jag har lyckats designa om min blogg! Helt själv! Om ni inte är nöjda så är det tough cookies, för jag har lagt ner bättre delen av kvällen på det och till och med missat värdefulla Idol-ögonblick på grund av det. Dottern missade sin sista eftermiddagslur och var tvungen att nattas redan kvart över sex . Det är alltför tidigt att uttala sig om hur detta kommer att påverka natten.
För övrigt anser jag att jordnötter är ett uselt substitut för godis och choklad. Jordnötter var allt jag kunde hitta i gömmorna.
För övrigt anser jag att jordnötter är ett uselt substitut för godis och choklad. Jordnötter var allt jag kunde hitta i gömmorna.
Billig och randig
Tycker ni att jag ska ändra inriktning till modeblogg? Nä varför skulle jag göra det? Jag kan ju verkligen nada och intet om mode, trots att jag ett tag försökte engagera mig genom att prenumerera på Chic. Det gick sådär. Igår köpte jag iallafall den här tröjan:
I like very much. För att den var billig, och så är den randig. En mycket god kombination.
Ni ser också ovan en kvinna som fått sova exceptionellt länge tack vare omtänksam bebis. 24-06.30 och sen 07.00-08.30. Jag känner mig så pigg att jag faktiskt skulle kunna orka med ett helt spinningpass. Varför man nu skulle göra det. Bebis tar igen sig inför umgänge med mammagruppen som snart går av stapeln. Skumt att när hon går upp klockan sex så sover hon inte middag förrän klockan 12, medan hon blir trött redan vid tiotiden när hon gått upp halvnio. Det var samma igår. Det kanske trots allt är så att sömn föder sömn. Själv har jag ätit en stadig frukost och läst Sydsvenskan i lugn och ro och är mycket taggad inför veckans kyrkobesök!
Suck that, Dr Ötker!
Är det här jag ska nämna att kalvfärsbiffarna är tillverkade av maken och lagda i frysen för en vecka sedan, och att rödvinssåsen är sås som maken gjorde till fredagsmiddagen i fredags? Men jag HAR kokat potatis och haricots verts själv. Kostcirkligt och allt!
Dr Äckel
Nu får det vara slut på tramset. Igår nådde jag mitt lågvattenmärke of all times matmässigt. Jag åt en... en... nej, jag vill knappt erkänna det. Nej, det är altför pinsamt.
Men ok då. Jag åt en... Dr Ötkers pizza! Fattar ni? Dr Ötkers pizza? Den innehöll lite över 800 kalorier och smakade fett. 800 kalorier, och den var inte ens litegrann god. En riktig pizza är iallafall god. Nu har jag bestämt mig. Jag är mor till en dotter som bör kunna förvänta sig något lite godare och nyttigare än Dr Ötkers pizza och har en man som jobbar rent för många kvällar för att min matlagningstalang ska få förbli oupptäckt. Det måste bli slut på filmjölksmiddagarna och den vedervärdige Dr Ötkers matlagningskatastrofer. Fast man kan väl egentligen inte skylla honom för nedsatt förmåga att baka pizza. Han är ju doktor. Varför förväntar man sig att han ska kunna göra en pizza värd namnet?
Jag har nu rensat ut kylen från allt som självständigt börjat utforska nya domäner. För jag ska idag fylla den med riktig mat utan ludd och inslag av gröna nyanser. Ja, det är tråkigt att äta middag ensam, men det är det jag ska göra. Jag har tagit tag i mig själv och mitt eget öde! Hazaa! Snart kommer ni att få skåda Nurse Johannas kycklinglår, falukorv och laxkotletter. Och om jag gör Nurse Johannas pizza kanske jag kan börja konkurera ut den där läbbige tyske doktorn. Kanske kan bli miljonär? Hazaa!
Men ok då. Jag åt en... Dr Ötkers pizza! Fattar ni? Dr Ötkers pizza? Den innehöll lite över 800 kalorier och smakade fett. 800 kalorier, och den var inte ens litegrann god. En riktig pizza är iallafall god. Nu har jag bestämt mig. Jag är mor till en dotter som bör kunna förvänta sig något lite godare och nyttigare än Dr Ötkers pizza och har en man som jobbar rent för många kvällar för att min matlagningstalang ska få förbli oupptäckt. Det måste bli slut på filmjölksmiddagarna och den vedervärdige Dr Ötkers matlagningskatastrofer. Fast man kan väl egentligen inte skylla honom för nedsatt förmåga att baka pizza. Han är ju doktor. Varför förväntar man sig att han ska kunna göra en pizza värd namnet?
Jag har nu rensat ut kylen från allt som självständigt börjat utforska nya domäner. För jag ska idag fylla den med riktig mat utan ludd och inslag av gröna nyanser. Ja, det är tråkigt att äta middag ensam, men det är det jag ska göra. Jag har tagit tag i mig själv och mitt eget öde! Hazaa! Snart kommer ni att få skåda Nurse Johannas kycklinglår, falukorv och laxkotletter. Och om jag gör Nurse Johannas pizza kanske jag kan börja konkurera ut den där läbbige tyske doktorn. Kanske kan bli miljonär? Hazaa!
Det går faktiskt inte alltid, jag svär!
Ni vet hur det är när man inte har barn själv, och man ser en förälder med ett gallskrikande barn i vagnen? Och man liksom blir störd av skriket och undrar varför föräldern inte verkar göra något åt gallskrikandet. Man kanske har tittat lite förebrående på dem och eventuellt skakat lite på huvudet. Nu är det så att jag ju numera har barn, och jag är här för att säga till er: att ibland KAN MAN INTE GÖRA NÅGOT ÅT GALLSKRIKET!
Idag var jag och Isabelle på Ica Maxi för att handla. Vägen dit var lugn. Alla var glada och trevliga. Isabelles napp existerade. På vägen hem däremot, hade nappen försvunnit spårlöst. Troligtvis utkastad ur vagnen vid något tillfälle när jag plockat ut äpplen eller dylikt. I kombination med detta fanns ett gäng olycksbådande faktorer. Det regnade. Isabelle var grymt uttråkad. Jag hade vare sig paraply eller bärsele med mig. Redan på vägen ut från Ica lät Isabelle sitt missnöje tydliggöras utan blygsamhet. Varpå jag lugnt tänkte avhjälpa protesten med hennes napp. Som inte var där. Ingenstans var den. Verkligen, verkligen ingenstans. Sa jag att det regnade? Och att Isabelle väger mer än åtta kilo? Och att vi var i västra hamnen? Nåväl, vi började gå. Hon kan ju inte skrika i all evighet. Så tänkte jag. Men det var fel. Hon KAN skrika i all evighet. Hon är nämligen precis lika envis som sin far. Troligtvis lite envisare.
Efter 300 meter når skriken jetplansdecibel. Jag stannar. Lyfter upp Isabelle, som genast slutar skrika och börjar jollra. Letar frenetiskt efter nappen. Den är fortfarande ingenstans. Lägger ner Isabelle. Som genast återupptar gallskrikandet. Nu mixat med pauser av hosta orsakad av saliv som runnit ner i halsen under det konstanta skrikandet. Försöker förklara för Isabelle att det regnar, att hon är tung att bära och att jag inte kan tillverka en napp av luft allena. Hon lyssnar föga. En jättekonstig cyklist cyklar förbi och stannar några meter framför mig vid tre tillfällen. Jag svettas enorma mängder. Det regnar.
Väl framme vid Tessins väg orkar jag helt enkelt inte längre höra skriken, utan plockar upp den åtta kilo tunga klumpen som är Isabelle. Lyckligtvis har hon en huvtröja som skyddar lite mot regnet. Skrikandet upphör direkt. Joller vidtar. Det regnar. Mycket. Jag baxar en vagn, en matkasse och ett barn. I ösregn. Jag svettas.
Efter 100 meter måste jag lägga ner Isabelle. Hon är glad nu. Så tänker jag. Ännu en gång letar jag igenom hela vagnen efter nappen. Den finns inte. Eller, den finns säkert, men definitivt inte i vagnen. Så fort jag lagt ner Isabelle börjar hon åter gallskrika. Hon är inte alls glad nu. Konstiga cyklisten cyklar förbi igen. Jag svettas. Det är 200 meter hem. Jag börjar småspringa. Isabelle skriker. Och hostar. Hon är alldeles röd i ansiktet av ansträngningen att skrika, hosta och lyfta kroppen från underlaget med hjälp av sina hälar upprepade gånger. Jag undrar om konstiga cyklisten är socialtant som ska ifrågasätta varför mitt barn skriker så. Vill förklara för konstiga cyklisten att mitt barn mår alldeles utmärkt, bortsett från att hon är alldeles för envis för att det ska vara hanterbart just för tillfället. Tänker att konstiga cyklisten säkert bara är just en konstig cyklist som har episkt dåligt lokalsinne.
Efter vad som känns som ungefär tre timmar men i verkligheten bara är 20 minuter kommer vi in i trappuppgången. Isabelle slutar skrika. Som på kommando. Jag undrar om jag kan hinna upp konstiga cyklisten. Och visa, liksom. Att hon mår alldeles utmärkt, min dotter. Och säga till henne att ibland, så KAN MAN INTE GÖRA NÅGOT ÅT GALLSKRIKET!
Om man inte vill att dottern ska bli genomblöt av regn och modern ska få ryggskott.
Sen fick vi gå ut i regnet igen. Till kvartersbutiken för att köpa napp. För den var ingenstans. Och jag har letat igenom vagnen femton gånger. Minst. Napparna var dyra, men jag hade betalt det tiodubbla om de hade kostat det. En kris är en kris, liksom, och där vill man inte hamna igen. Jag ska köpa en spann med nappar imorgon. Jag ska göra som Maria Montazami gör med läppstift, fast med nappar. Vi ska ha nappar i hinkar överallt!
Efter ett bad och ett skrovmål sover nu dottern, utmattad, med en alldeles för stor napp i munnen. För att de som passar var slut. Och jag tänkte inte gå tillbaka till Ica Maxi! Själv har jag ett glas vin bredvid mig. Snacka om att slogan "Because you're worth it" stämmer in på mig just nu.
Idag var jag och Isabelle på Ica Maxi för att handla. Vägen dit var lugn. Alla var glada och trevliga. Isabelles napp existerade. På vägen hem däremot, hade nappen försvunnit spårlöst. Troligtvis utkastad ur vagnen vid något tillfälle när jag plockat ut äpplen eller dylikt. I kombination med detta fanns ett gäng olycksbådande faktorer. Det regnade. Isabelle var grymt uttråkad. Jag hade vare sig paraply eller bärsele med mig. Redan på vägen ut från Ica lät Isabelle sitt missnöje tydliggöras utan blygsamhet. Varpå jag lugnt tänkte avhjälpa protesten med hennes napp. Som inte var där. Ingenstans var den. Verkligen, verkligen ingenstans. Sa jag att det regnade? Och att Isabelle väger mer än åtta kilo? Och att vi var i västra hamnen? Nåväl, vi började gå. Hon kan ju inte skrika i all evighet. Så tänkte jag. Men det var fel. Hon KAN skrika i all evighet. Hon är nämligen precis lika envis som sin far. Troligtvis lite envisare.
Efter 300 meter når skriken jetplansdecibel. Jag stannar. Lyfter upp Isabelle, som genast slutar skrika och börjar jollra. Letar frenetiskt efter nappen. Den är fortfarande ingenstans. Lägger ner Isabelle. Som genast återupptar gallskrikandet. Nu mixat med pauser av hosta orsakad av saliv som runnit ner i halsen under det konstanta skrikandet. Försöker förklara för Isabelle att det regnar, att hon är tung att bära och att jag inte kan tillverka en napp av luft allena. Hon lyssnar föga. En jättekonstig cyklist cyklar förbi och stannar några meter framför mig vid tre tillfällen. Jag svettas enorma mängder. Det regnar.
Väl framme vid Tessins väg orkar jag helt enkelt inte längre höra skriken, utan plockar upp den åtta kilo tunga klumpen som är Isabelle. Lyckligtvis har hon en huvtröja som skyddar lite mot regnet. Skrikandet upphör direkt. Joller vidtar. Det regnar. Mycket. Jag baxar en vagn, en matkasse och ett barn. I ösregn. Jag svettas.
Efter 100 meter måste jag lägga ner Isabelle. Hon är glad nu. Så tänker jag. Ännu en gång letar jag igenom hela vagnen efter nappen. Den finns inte. Eller, den finns säkert, men definitivt inte i vagnen. Så fort jag lagt ner Isabelle börjar hon åter gallskrika. Hon är inte alls glad nu. Konstiga cyklisten cyklar förbi igen. Jag svettas. Det är 200 meter hem. Jag börjar småspringa. Isabelle skriker. Och hostar. Hon är alldeles röd i ansiktet av ansträngningen att skrika, hosta och lyfta kroppen från underlaget med hjälp av sina hälar upprepade gånger. Jag undrar om konstiga cyklisten är socialtant som ska ifrågasätta varför mitt barn skriker så. Vill förklara för konstiga cyklisten att mitt barn mår alldeles utmärkt, bortsett från att hon är alldeles för envis för att det ska vara hanterbart just för tillfället. Tänker att konstiga cyklisten säkert bara är just en konstig cyklist som har episkt dåligt lokalsinne.
Efter vad som känns som ungefär tre timmar men i verkligheten bara är 20 minuter kommer vi in i trappuppgången. Isabelle slutar skrika. Som på kommando. Jag undrar om jag kan hinna upp konstiga cyklisten. Och visa, liksom. Att hon mår alldeles utmärkt, min dotter. Och säga till henne att ibland, så KAN MAN INTE GÖRA NÅGOT ÅT GALLSKRIKET!
Om man inte vill att dottern ska bli genomblöt av regn och modern ska få ryggskott.
Sen fick vi gå ut i regnet igen. Till kvartersbutiken för att köpa napp. För den var ingenstans. Och jag har letat igenom vagnen femton gånger. Minst. Napparna var dyra, men jag hade betalt det tiodubbla om de hade kostat det. En kris är en kris, liksom, och där vill man inte hamna igen. Jag ska köpa en spann med nappar imorgon. Jag ska göra som Maria Montazami gör med läppstift, fast med nappar. Vi ska ha nappar i hinkar överallt!
Efter ett bad och ett skrovmål sover nu dottern, utmattad, med en alldeles för stor napp i munnen. För att de som passar var slut. Och jag tänkte inte gå tillbaka till Ica Maxi! Själv har jag ett glas vin bredvid mig. Snacka om att slogan "Because you're worth it" stämmer in på mig just nu.
Baby D-drop in the house
I förrgår hårdrockare, i helgen alias Baby D-drop, det vill säga street-baby D-drop. Down with the d-drop och allt det där. Ni vet. Eller, ja, jag vet inte, jag är ju 31, men ni som är lite yngre kanske fattar? Här är hon iallafall:
Vi skulle nämligen på besök i LA igår. Ja, LA-holm då alltså. Och ska man dit måste man vara lite street smart.
Väl framme inledde Baby D-drop starkt med en tretimmars-tupplur. Tro fan det när hon varit uppe och härjat sedan klockan sex på morgonen. Sedan chillade hon med sina homies:
Crazy cat,
The Lion strangler och Skeleton boy. Allt väldigt street-aktigt.
Sedan försökte hon sig på bowling. Något mindre street, men hur ska man veta det när man bara är fyra och en halv månad, och ens föräldrar är på helt fel sida av 30?
Inte heller så lätt att veta att man inte ska stoppa vare sig klot eller käglor i munnen.
Idag har jag också lyckats med det otroliga. Jag la ner Isabelle i vagnen, och hon somnade! Direkt! Precis som en av mammorna i mammagruppen brukar göra med sin son. Jag har alltid trott att det var någon slags trolleri, men idag klarade jag det. Troligtvis för att det absolut inte var min mening att hon skulle somna. Hon skulle bara ligga där i väntan på maten. Undrar om man kan göra om det någon gång? Idag var jag ju tvungen att väcka henne direkt igen. Fast hon sover nu igen. Tar på krafterna att hänga med sina homies så klart.
Uppe mot min vilja
Är man en hemskt dålig mor som inte är pedagogisk och kärleksfull mot sitt barn klockan sex på morgonen? Det är en fullkomligt okristlig tid att vara vaken en lördagmorgon!
Detta är ju som känt makens ordinarie pass, eftersom jag själv lider av ett magnifikt uselt morgonhumör sedan länge. Folk ska helst inte prata, skratta eller för den delen existera i min närhet innan klockan nio på morgonen, alternativt innan jag fått duscha och dricka kaffe. Nåväl, maken var igår ute och svingade ett par bägare och var när dottern bestämde sig för att det var dags att lämna sängen ungefär sådär trött som jag själv brukar vara klockan sex på morgonen. Jag vet inte riktigt varför, men jag förbarmade mig. Och sitter nu här med en dotter som verkar ha lagt fingrarna på ett medelstort amfetaminlager.
Blir man skjuten av modertribunalen om det enda man orkat göra i kommunikativt syfte är att le blekt mot dottern och sagt "Ska du ligga i ditt babygym lite"? Allra helst vill jag att hon ska smittas av min enorma trötthet, så att vi båda kan återvända till sängen i två timmar till. Minst. Och jag har inte varit otrevlig. Bara en smula tystlåten. Och jag har inte blängt sådär på henne som jag ibland gör på vissa kollegor som får för sig att skratta innan klockan ens är kvart i sju på morgonen. Det måste ju ändå räknas som något slags framsteg?
Ni ser ju att hon inte tänker sova på minst en timme. Hon andas som en maratonlöpare och har ögon stora som tefat.
Detta är ju som känt makens ordinarie pass, eftersom jag själv lider av ett magnifikt uselt morgonhumör sedan länge. Folk ska helst inte prata, skratta eller för den delen existera i min närhet innan klockan nio på morgonen, alternativt innan jag fått duscha och dricka kaffe. Nåväl, maken var igår ute och svingade ett par bägare och var när dottern bestämde sig för att det var dags att lämna sängen ungefär sådär trött som jag själv brukar vara klockan sex på morgonen. Jag vet inte riktigt varför, men jag förbarmade mig. Och sitter nu här med en dotter som verkar ha lagt fingrarna på ett medelstort amfetaminlager.
Blir man skjuten av modertribunalen om det enda man orkat göra i kommunikativt syfte är att le blekt mot dottern och sagt "Ska du ligga i ditt babygym lite"? Allra helst vill jag att hon ska smittas av min enorma trötthet, så att vi båda kan återvända till sängen i två timmar till. Minst. Och jag har inte varit otrevlig. Bara en smula tystlåten. Och jag har inte blängt sådär på henne som jag ibland gör på vissa kollegor som får för sig att skratta innan klockan ens är kvart i sju på morgonen. Det måste ju ändå räknas som något slags framsteg?
Ni ser ju att hon inte tänker sova på minst en timme. Hon andas som en maratonlöpare och har ögon stora som tefat.
No church for you!
Vafalls! Här har man skyndat sig och gjort sig iordning för att hinna till en dos hederlig kristendom innan helgen, och så sitter dottern och SOMNAR i sin Antilop. Således en mycket konstig känsla av att både jag och maken är färdigklädda, rakade (jag), sminkade (maken), bäddade och diskade innan klockan 11 på förmiddagen. Vi har till och med borstat tänderna! Men dottern sover. Nu överflyttad till sin vagn. Det visade sig att vi alltså inte behöver trötta ut henne med hjälp av "Byggga en kyrka" och Fader vår, utan det räckte med att ha gått upp klockan 6.20 och ha levt rövare sedan dess.
Jag tar tacksamt emot tips om var man kan hitta Depeche-tröjor. Detta hårdrocksvälde måste sluta, I tell you! Ni ser ju själva att hon är traumatiserad av sin klädsel.
Jag tar tacksamt emot tips om var man kan hitta Depeche-tröjor. Detta hårdrocksvälde måste sluta, I tell you! Ni ser ju själva att hon är traumatiserad av sin klädsel.
Bada
Idag är en sådan där dag där jag inte egentligen skulle ansvarat för sådär hemskt många grejer. Därom vittnar ett solitt, blåvitt klegg i tvättmaskinernas skölmedelsfack, där jag först hällt tvättmedel och sedan sköljmedel i ett anfall av total tankspriddhet. Och därom vittnar denna höna: 
Jag vill att ni ska veta att om ni sätter era barn i en barnstol med allsköns leksaker att roa sig med i badrummet när ni själva ska duscha, då kan det också vara en bra idé att fälla ned toalettlocket. För det är inte gummileksakerna som man kan diska som kommer att bada i toaletten. Det är hönorna.
Mimaren, rosa hästen och hönsen
Alltså, det var ju lite konstigt av mig att skriva att Isabelle var klädd som en mimare och sedan inte visa en bild på det. Så nu tog jag just en bild på det, så att ni skulle få se. Det vara bara det att hon var så vanvettigt upptagen med att äta upp sin bok med djur på landet, som för övrigt innehåller en rosa häst, så det syns liksom inte riktigt att hon ser ut som en mimare. Iallafall så gör hon det.
Alla hönor hon sett är vita, och det är från dem äggen kommer. Det har man ju koll på. Alltid bra att hålla lite extra säkerhetsavstånd till hästar. Onda djur, de där hästarna, rosa eller ej. Trampar på folks tår och whatnot. Bäst man håller sig undan.
Idag tog maken morgonpasset, och fick således sin fria timme på eftermiddagen. Eller, vad som skulle visa sig bli tre fria timmar. Dottern somnade så fort vi lämnat lägenheten, varpå jag förpassade min lekamen till biblioteket där jag plöjde igenom fem olika föräldratidningar under den tid dottern sov. Sammanfattningsvis är alla barn olika, sittvagnen ska vara vänd så att barnet kan se sin förälder, och många människor som sitter på tidskriftsavdelningen luktar väldigt illa. Det är ungefär de slutsatser jag kunnat dra av eftermiddagen.
Alla hönor hon sett är vita, och det är från dem äggen kommer. Det har man ju koll på. Alltid bra att hålla lite extra säkerhetsavstånd till hästar. Onda djur, de där hästarna, rosa eller ej. Trampar på folks tår och whatnot. Bäst man håller sig undan.
Idag tog maken morgonpasset, och fick således sin fria timme på eftermiddagen. Eller, vad som skulle visa sig bli tre fria timmar. Dottern somnade så fort vi lämnat lägenheten, varpå jag förpassade min lekamen till biblioteket där jag plöjde igenom fem olika föräldratidningar under den tid dottern sov. Sammanfattningsvis är alla barn olika, sittvagnen ska vara vänd så att barnet kan se sin förälder, och många människor som sitter på tidskriftsavdelningen luktar väldigt illa. Det är ungefär de slutsatser jag kunnat dra av eftermiddagen.
Palsternacksursäkt
Inte anade jag att det fanns så stark kärlek för palsternacka hos folk. Känn er ej förolämpade. Min kulinariska höjdpunkt är en renskavstjosan, och därefter lagar jag mestadels rostat bröd eller makaroner. Jag vet att man inte LAGAR rostat bröd, men jag måste få säga så eftersom jag inte lagar så många rätter överhuvudtaget.
Idag är Isabelle klädd som en mimare. Jag muntrade upp outfiten lite med en rödvit dregglis. Det börjar verkligen bli dags att tvätta.
The Lidfors family igårkväll. Vid det nya matbordet som inte tar upp tre fjärdedelar av köket. Tadaa!
Idag är Isabelle klädd som en mimare. Jag muntrade upp outfiten lite med en rödvit dregglis. Det börjar verkligen bli dags att tvätta.
The Lidfors family igårkväll. Vid det nya matbordet som inte tar upp tre fjärdedelar av köket. Tadaa!
Palsternacka? Verkligen?
Medan jag gör mig iordning för veckans kyrkobesök kan ni ju titta på gårdagens smakportionsbild. Det gick sådär med smakportionen. Isabelle var mest intresserad av att äta haklappen. Vi gör nya försök. Jag menar, palsternacka? Hur ofta äter ni själva det? Nä, jag menar det.
Första mötet
Åter från IKEA. Maken har blivit inringd till jobbet och själv förbereder jag mig mentalt för ett brf-möte. Vi ska rösta om det stambyte som diskuterades på vårt allra första möte i februari. Det gick sådär (se här). Nu ska vi se huruvida fler har hunnit få läckage i sina lägenheter under sommaren och kanske kommit på bättre tankar.
Isabelle har aldrig varit på brf-möte innan. Helst hade jag nog sett att hon väntade med sådant ett tag till, men nu är det bara att ta tjuren vid hornen. Hon är troligtvis lite för liten för att vara själv hemma. Jag tänker att det iallafall inte kan bli värre än när vi åkte tåg hem från Helsingborg i förra veckan och hon började gnälla av uttråkning redan när vi passerade Ramlösa. I Lund var jag så svettig och utmattad av att hindra henne från att gallskrika att jag närapå gick av tåget bara för att roa henne och svalka mig själv (varför svettas man så mycket efter att man fött barn?).
Eftersom brf-mötet inte är på ett tåg tänker jag att det kanske kan vara ok. Dock är det mitt under hennes vanliga nattningstid, så det kan ju orsaka viss oro. Jag tar med hennes nya barnstol så att hon kan roa sig med att slänga sina giraffer på golvet och sedan se på när jag plockar upp dem. Det går säkert bra.
Lösningen på förutnämnda fettproblem heter turkost hårband. Smink? Nä, alltså, det har jag slutat med. Är rent för trött på kvällarna för att orka tvätta bort det.
Antilop och giraffer. Dottern sover för att vara sitt allra charmigaste jag vid brf-mötet. Bakom alla djur syns den excellenta diskmaskinen. Hur har man framlevt innan denna fanns?
Isabelle har aldrig varit på brf-möte innan. Helst hade jag nog sett att hon väntade med sådant ett tag till, men nu är det bara att ta tjuren vid hornen. Hon är troligtvis lite för liten för att vara själv hemma. Jag tänker att det iallafall inte kan bli värre än när vi åkte tåg hem från Helsingborg i förra veckan och hon började gnälla av uttråkning redan när vi passerade Ramlösa. I Lund var jag så svettig och utmattad av att hindra henne från att gallskrika att jag närapå gick av tåget bara för att roa henne och svalka mig själv (varför svettas man så mycket efter att man fött barn?).
Eftersom brf-mötet inte är på ett tåg tänker jag att det kanske kan vara ok. Dock är det mitt under hennes vanliga nattningstid, så det kan ju orsaka viss oro. Jag tar med hennes nya barnstol så att hon kan roa sig med att slänga sina giraffer på golvet och sedan se på när jag plockar upp dem. Det går säkert bra.
Lösningen på förutnämnda fettproblem heter turkost hårband. Smink? Nä, alltså, det har jag slutat med. Är rent för trött på kvällarna för att orka tvätta bort det.
Antilop och giraffer. Dottern sover för att vara sitt allra charmigaste jag vid brf-mötet. Bakom alla djur syns den excellenta diskmaskinen. Hur har man framlevt innan denna fanns?
Fett
Vilken underbar dag att vara utan varmvatten. Precis när mitt hår är som allra, allra fetast. Jag visste igår att det skulle vara avstängt. Ska inte sitta här och skylla e-on för att ha varit ute i otid med det meddelandet. Det är bara det att jag igårkväll var så vanvettigt trött att jag inte orkade tvätta håret och då tänkte att jag skulle gå upp och göra det innan klockan åtta. Sen var det bara det att maken tog morgonpasset med dottern, och just då kändes det så olönt att protestera. När han vill göra något snällt, liksom. Vem är jag att komma och förstöra välgärningen? Så nu sitter jag här och undrar om jag överhuvudtaget kan visa mig ute. Inte nog med att min utväxt nått en episk längd, håret är nu även skitigt. Dammit. Sjal, kanske? Kan låtsas är cancerpatient (tar i trä).
Idag är en bra dag för ett IKEA-besök. Många där har nog också skitigt hår. Dottern har nu uppnått den hedervärda åldern där hon kan sitta i en barnstol. Inte i timmar, men väl under en måltid, så vi har tänkt oss att vi skulle köpa en dylik. Om någon känner för att ge oss en Tripptrapp-stol tackar vi inte nej, men så länge får det duga med en hederlig IKEA-variant. Idag ska vi också premiära med en smakportion. Potatis och palsternacka. Vi hoppas att det ska gå bättre än när vi använder näsfridan eller försöker ge henne D-droppar och hon böjer ryggen bakåt i en stor båge för att komma undan. Men potatis och palsternacka måste vara trevligare än både snorutsugare och vitamindroppar. Hoppas jag.
Kommer ni ihåg när jag såg ut såhär?
Idag är en bra dag för ett IKEA-besök. Många där har nog också skitigt hår. Dottern har nu uppnått den hedervärda åldern där hon kan sitta i en barnstol. Inte i timmar, men väl under en måltid, så vi har tänkt oss att vi skulle köpa en dylik. Om någon känner för att ge oss en Tripptrapp-stol tackar vi inte nej, men så länge får det duga med en hederlig IKEA-variant. Idag ska vi också premiära med en smakportion. Potatis och palsternacka. Vi hoppas att det ska gå bättre än när vi använder näsfridan eller försöker ge henne D-droppar och hon böjer ryggen bakåt i en stor båge för att komma undan. Men potatis och palsternacka måste vara trevligare än både snorutsugare och vitamindroppar. Hoppas jag.
Kommer ni ihåg när jag såg ut såhär?
Att ta sig i hampan
Idag ska vi till svärföräldrarna och fira födelsedag. Maken är färdig. Jag är som vanligt jättesåsig och sitter fortfarande i mina joggingbyxor (som inte sett mer action än slöa kaffepromenader genom lägenheten). Maken har ännu inte börjat titta uppfodrande på mig, men jag känner liksom i luften att det är på g. Jag tar nämligen episkt lång tid på mig för att komma iordning. Och då ser jag bara knappt märkbart snyggare ut än vad jag gjorde från början. Mitt hår, som inte är klippt eller färgat sedan innan dotterns nedkomst, drar ner betyget till en etta. I bästa fall, om jag har en snygg outfit, kanske en tvåa. Men jag kan ju åtminstone tvätta håret och duscha så att jag iallafall luktar gott.
Jag vet inte varför det tar så lång tid att komma iordning. Jag tror att det är för att jag helt förlorat fokus. Jag tvättar håret. Sedan bäddar jag sängen och tar en kopp kaffe. Sen borstar jag tänderna, och sätter mig därefter framför datorn. Jag försöker hitta något att sätta på mig. Misslyckas. Suckar. Säger till maken att jag inte har några kläder och inte tänker åka någonstans. Maken suckar och öppnar en proppfull låda med kläder. Han har aldrig förstått det där med att man inte har några kläder fast man har fullt av kläder. Ni fattar. Till slut hittar jag en outfit. Klär på mig. Torkar av köksbänken, städar toaletten och organiserar om dotterns klädhylla. Vid det här laget ser man hur makens stora ven i pannan börjar bulta. Jag sminkar mig. Ropar: "NU är jag klar!". Sedan tömmer jag soporna, vädrar och skakar av en filt på balkongen. Sedan är jag färdig på riktigt. Det är nog bäst att jag sätter igång faktiskt, så att maken hinner vara hos föräldrarna i åtminstone fem minuter innan han ska åka till jobbet.
Jag vet inte varför det tar så lång tid att komma iordning. Jag tror att det är för att jag helt förlorat fokus. Jag tvättar håret. Sedan bäddar jag sängen och tar en kopp kaffe. Sen borstar jag tänderna, och sätter mig därefter framför datorn. Jag försöker hitta något att sätta på mig. Misslyckas. Suckar. Säger till maken att jag inte har några kläder och inte tänker åka någonstans. Maken suckar och öppnar en proppfull låda med kläder. Han har aldrig förstått det där med att man inte har några kläder fast man har fullt av kläder. Ni fattar. Till slut hittar jag en outfit. Klär på mig. Torkar av köksbänken, städar toaletten och organiserar om dotterns klädhylla. Vid det här laget ser man hur makens stora ven i pannan börjar bulta. Jag sminkar mig. Ropar: "NU är jag klar!". Sedan tömmer jag soporna, vädrar och skakar av en filt på balkongen. Sedan är jag färdig på riktigt. Det är nog bäst att jag sätter igång faktiskt, så att maken hinner vara hos föräldrarna i åtminstone fem minuter innan han ska åka till jobbet.
Ordlös kommunikation
Nä, jag förstår ju att muminsången inte blev något vidare uppskattad. Jag kan inte precis klandra er. Jag hoppas att ni inte dömt mig alltför hårt.
Idag har vi, förutom att ha skrivit om Genesis låt lite, hängt i kyrkan på öppen förskola. Jag börjar bli rätt bitching på att komma ihåg texten till "Bygga en kyrka", även om jag inte brukar sjunga med så värst mycket. Den handlar, föga förvånande, om att "bygga Guds rike på vår jord". Jag måtte vara den tyngsta ateist som någonsin besökt St Andreas-kyrkan, och jag vet att jag får ta seden dit jag kommer. Det är bara så förvånansvärt olikt mig att ägna mig åt kyrkliga aktiviteter att jag fortfarande försöker hitta rätt förhållningssätt till det hela. Är det försvar nog att säga att de har billig fika? Nähä, inte det. Då vet jag inte vad jag ska säga. Återkommer i frågan.
Sedan fick jag "ledig tid" av maken. Ledig tid innebär attt en av oss är kardinalansvarig för dotterns väl och ve, medan den andra tittar på tv, läser, sover eller dricker vin. Jag använde idag min lediga tid på ett fullständigt uselt sätt. Jag tvättade. Och sedan skulle jag bara tvätta badrumsmattan och duschdraperiet. Och då var jag förstås tvungen att städa badrummet. Och när ändå badrummet var städat så kunde jag ju lika gärna städa hela lägenheten. Det spårar ofta ur på det viset när jag "bara ska". Därav brukar jag i brinnande försvar skrika "Jag ska bara ta här, jag lovar!", när jag tar fram dammsugaren för att dammsuga upp vad det nu må vara. Sedan, när jag därefter dammsuger varenda kvadratcentimeter av lägenheten, får jag "blicken" av maken. Vi har några sådana blickar, där den andra förstår in i minsta detalj vad man tänker utan att ett enda ord behöver yttras. Vad jag sedan säger behöver egentligen inte heller sägas, men jag gör det ändå. "Ja, jag vet, men dammsugaren var ändå framme!" Om tio år kommer jag och maken att fungera helt med hjälp av ordlös kommunikation. DET blir bitching!
För övrigt kan ni utgå ifrån att när jag inte skriver om dotterns sömnbesvär så är allt hunky dory. Jag tror att hon denna veckan sammanlagt har sovit mer än vad hon gjorde under sin första månad i livet. Vi njuter så länge det varar.
Idag har vi, förutom att ha skrivit om Genesis låt lite, hängt i kyrkan på öppen förskola. Jag börjar bli rätt bitching på att komma ihåg texten till "Bygga en kyrka", även om jag inte brukar sjunga med så värst mycket. Den handlar, föga förvånande, om att "bygga Guds rike på vår jord". Jag måtte vara den tyngsta ateist som någonsin besökt St Andreas-kyrkan, och jag vet att jag får ta seden dit jag kommer. Det är bara så förvånansvärt olikt mig att ägna mig åt kyrkliga aktiviteter att jag fortfarande försöker hitta rätt förhållningssätt till det hela. Är det försvar nog att säga att de har billig fika? Nähä, inte det. Då vet jag inte vad jag ska säga. Återkommer i frågan.
Sedan fick jag "ledig tid" av maken. Ledig tid innebär attt en av oss är kardinalansvarig för dotterns väl och ve, medan den andra tittar på tv, läser, sover eller dricker vin. Jag använde idag min lediga tid på ett fullständigt uselt sätt. Jag tvättade. Och sedan skulle jag bara tvätta badrumsmattan och duschdraperiet. Och då var jag förstås tvungen att städa badrummet. Och när ändå badrummet var städat så kunde jag ju lika gärna städa hela lägenheten. Det spårar ofta ur på det viset när jag "bara ska". Därav brukar jag i brinnande försvar skrika "Jag ska bara ta här, jag lovar!", när jag tar fram dammsugaren för att dammsuga upp vad det nu må vara. Sedan, när jag därefter dammsuger varenda kvadratcentimeter av lägenheten, får jag "blicken" av maken. Vi har några sådana blickar, där den andra förstår in i minsta detalj vad man tänker utan att ett enda ord behöver yttras. Vad jag sedan säger behöver egentligen inte heller sägas, men jag gör det ändå. "Ja, jag vet, men dammsugaren var ändå framme!" Om tio år kommer jag och maken att fungera helt med hjälp av ordlös kommunikation. DET blir bitching!
För övrigt kan ni utgå ifrån att när jag inte skriver om dotterns sömnbesvär så är allt hunky dory. Jag tror att hon denna veckan sammanlagt har sovit mer än vad hon gjorde under sin första månad i livet. Vi njuter så länge det varar.
Mumin
Idag har jag skrivit en sång. Eller om man ska vara petig så skrev Genesis en sång för typ 25 år sedan och idag har jag bytt ut ett av orden i sången. Om man måste vara petig. Den är inspirerad av dotterns lek i sitt Mumin-babygym.
Because Mumin he knows me
and he knows I'm right
I've been talking to Mumin all my life
Oh, Mumin he knows me
and he knows I'm right
and he's been telling me
everything's gonna be alright
Akta er. Er humor kommer att förändras till det sämre när ni inte fått sova en hel natt på fyra månader. Det är värt det. Men akta er ändå. Jag och maken skrattade i fulla fem minuter åt ovanstående text, och det är ju inte precis något man är stolt över.
Because Mumin he knows me
and he knows I'm right
I've been talking to Mumin all my life
Oh, Mumin he knows me
and he knows I'm right
and he's been telling me
everything's gonna be alright
Akta er. Er humor kommer att förändras till det sämre när ni inte fått sova en hel natt på fyra månader. Det är värt det. Men akta er ändå. Jag och maken skrattade i fulla fem minuter åt ovanstående text, och det är ju inte precis något man är stolt över.
Oh yes, he knows me.
Babysim
Idag har vi varit på babysim med Isabelle. Det är en unge som skriker varenda gång vi är där. Sedan är det en massa ungar som då och då blir lite gnälliga. Och så är det Isabelle, som fullkomligt älskar babysimmet och bara ler, skrattar eller ser fullkomligt koncentrerad ut. Jag vill ju inte vara sån, men Isabelles namn var det enda simläraren Anna kom ihåg sedan förra gången *snörvlar drygt*.
Och så hennes mamma som ser helt vansinnig ut i den obligatoriska badmössan, som av någon anledning luktar disktrasa.
Efter simningen utökades hennes framtidsplaner. Hon ska bli jägare, Nobelpristagare och dykare (nytt). Ingen press eller så. Bara lite planer inför framtiden i all enkelhet.
Ett ganska lamt inlägg helt utan fokus
Idag är maken ledig, hazaa (=glädjeutrop taget från töntiga medeltidslajvare)! Vi har firat med kaskadspyor. Ja, alltså, vi har inte kaskadkräkts, utan dottern. Visa av erfarenheten från gårdagens kaskadspya där stora delar av lägenhetens textilier och golv täcktes av vit spya satt maken still med en handduk över axeln, så att bara hans ansikte och handduken täcktes av spya. Jag vet inte, men det där med att springa omkring med en kaskadspyende dotter var liksom ingen höjdare. Det gör vi inte om. Däremot tyckte jag att det var rätt festligt att skåda spyans väg från dotterns mun till nedre delen av makens ansikte, varpå jag yttrade något om hur man borde spelat in händelsen och kollat på i slow motion. Maken gav igen med att kryptiskt säga "Sådan mor, sådan dotter". Kryptiskt såtillvida att det inte alls var kryptiskt. I mina unga år var jag väldigt glad i fest och galej. Och sambucca. Och tequila. Och cider. Och öl. Och många olika sorters sprit. Glad i, men inte så tålig. Jag ville bara inte acceptera att jag kanske inte tålde så mycket som jag hade velat. Ja, jag är ju inte precis stolt, men ofta fann de alkoholfyllda dryckerna sin väg ut ur mig från, ja, fel håll, kan man säga. Min Irlandstid var fantastisk på många sätt, men den kan också refereras till som "The kräk days". Jag kräktes på nattklubbar, på pubar, på nattbussar, men faktiskt aldrig någonsin i en taxi. Däremot en gång på ett dansgolv. Fast det vara bara för att det var så mycket folk ivägen när jag var på väg till toaletten.
Men nu kom jag ifrån ämnet. Maken är alltså ledig idag. Vi firar med att köpa presenter till folk som fyller år och går på babysim. Alltså, de som fyller år går inte på babysim, utan VI går på babysim när vi köpt presenter till folk som fyller år. Varför är det så fruktansvärt många som fyller år i september?
Men nu kom jag ifrån ämnet. Maken är alltså ledig idag. Vi firar med att köpa presenter till folk som fyller år och går på babysim. Alltså, de som fyller år går inte på babysim, utan VI går på babysim när vi köpt presenter till folk som fyller år. Varför är det så fruktansvärt många som fyller år i september?
Tjat?
Hmm, jag tappar läsare enligt min läsarstatistik. Mycket oroande. Är det för mycket bebistjat? Då vill jag bara meddela att hon inatt sovit fyra timmar, idag sammanlagt 60 minuter, hennes bajs imorse luktade illa och hade färg av senap. Hon har kräkts fem gånger det senaste dygnet och bytt outfit lika många gånger. Hon har gäspat cirka 150 gånger, men är omöjlig att söva.
Jag har sovit sju timmar uppdelat på tre tillfällen, maken lika många timmar, mitt ansikte har en nyans av senap. Jag har inte kräkts en enda gång, men har ändå bytt kläder flera gånger då de träffats av annans spya. Jag har gäspat 150 000 gånger och hade kunnat somna gåendes om jag inte varit ansvarig för annan. Jag ville bara ha det sagt. Så att det blev bebistjatat ordentligt liksom. Och om ni råkar vara ute på stan inatt mellan ett och tre och ser en härjad, sömnlös man med barnvagn, bjud honom på en whiskey, för det förtjänar han.
Jag har sovit sju timmar uppdelat på tre tillfällen, maken lika många timmar, mitt ansikte har en nyans av senap. Jag har inte kräkts en enda gång, men har ändå bytt kläder flera gånger då de träffats av annans spya. Jag har gäspat 150 000 gånger och hade kunnat somna gåendes om jag inte varit ansvarig för annan. Jag ville bara ha det sagt. Så att det blev bebistjatat ordentligt liksom. Och om ni råkar vara ute på stan inatt mellan ett och tre och ser en härjad, sömnlös man med barnvagn, bjud honom på en whiskey, för det förtjänar han.
Hockeyfrilla
Idag var Isabelle på ettårskalas. Jag följde också med, för Isabelle kan inte ta sig någonstans själv. Dessutom vill Isabelle inte lämna mig utom synhåll, för då kan jag eventuellt få för mig att sova, ta det lugnt eller något annat rogivande. Minns ni en jätteirriterande, kort amerikan med hockeyfrilla och ADHD som på 90-talet gjorde reklam för sin träningsvideo på TV-shop? Jag minns inte vad han hette, men det var tröttsamt bara att se honom. Han studsade runt som en guttaperkaboll i hela studion, pratade jättejättehögt och försökte sälja sin jättejätteirriterande träningsvideo.
Isabelle är inte irriterande, inte amerikan, har inget hår (därmed ingen hockeyfrilla, will you keep up!) och jag tror inte att hon har ADHD, men hon är lite min egen personliga tränare som vägrar acceptera ett nej. Idag, efter ettårskalaset, fick jag för mig att hon skulle sova. Jag är lite konstig på det sättet, för jag tänker att en fyramånaders-bebis behöver ett par vilotillfällen under dagen. Eftersom tröskeltricket var totalt bortkastat fick jag ge mig ut med henne i vagn. Tröskeltricket är, kanske föga förvånande, att köra vagnen fram och tillbaka över en tröskel tills hon somnar. Eftersom man när hon somnat själv kan typ slappna av, sätta sig framför datorn eller något annat milt rogivande, så har hon slutat med att somna när man kör henne över tröskeln. Det bränner nämligen inga kalorier. Och hon är ju min personliga tränare. Därmed big no no för sovande i lägenheten under dagen. Nåväl, jag gav mig alltså ut med vagnen efter kalaset. Och jag gick. Och gick. Och gick. I en och en halv timme. Isabelle hade inte ögonen stängda i en enda sekund. Eller, inte mer än när hon blinkade. Däremot höll hon hov med snack och något som jag tror skulle föreställa en gymnastikshow, där hon höll benen rakt upp i luften, stoppade sina egna tår i munnen et cetera. När vi kom hem var jag helt slut. Hon var det inte. Vi börjar undra var hon har sin amfetamingömma och om hon inte snart kan visa oss var den är. Kanske kommer hon att sälja gymnastikvideor på TV-shop när hon blir stor. Bara hon inte skaffar hockeyfrilla.
Kalasklädd. 
Ett lamt försök att lägga henne i sängen misslyckades kapitalt.
Till något helt annat, bör man oroa sig när maken lyssnar på samma 80-talslåt på repeat på sin telefon? Någon slags kris? Eller bara en tyst protest mot att han inte tillfrågades huruvida Idol skulle vara kvällens stora tv-attraktion? Jag återkommer i frågan. För övrigt, hur kul är det inte att Idol har börjat? Ja, jag vet att jag är alldeles för fjortis för att vara 31 år gammal. Jag var inte så fjortis när jag var fjortis, så jag tar igen det nu. Bara en gång drack jag häxblandning i en gångtunnel, och det kvalificerar verkligen inte i fjortisklubben. Då måste man göra det minst två helger av fyra. Tror jag. Jag fick ju aldrig vara med.
Tristess
Har aldrig gillat helger sådär fantastiskt mycket. Jag har aldrig haft ett måndag till fredag-jobb, utan alltid arbetat helger och obekväma arbetstider. Jag misstänker att det eventuellt kommer att förändras nu när dottern tillkommit, men det återstår att se. Nåväl, min poäng varandes att jag varje lördagmorgon finner mig själv helt utan mening och mål med en nästan trolsk handlingsförlamning och oförmögenhet att ta mig för någonting. Efter att ha slängt ut en patetisk tråd på facebook om att jag behöver roas, det är ungefär allt jag förmår för att ta mig ur helgtristessen, sitter jag här utan en susning om vad jag ska hitta på. Dotterns väska är packad för utfärd, men under mina fötter sitter två betongklumpar. Eftersom varje helg som maken arbetat har känts likadan borde jag ha lärt mig att skaffa planer inför helgerna, men det har jag uppenbarligen inte gjort.
Såhär glada är vi på vardagar.
Nisse står sig slätt
"When I came to Spain and I saw people partying, I thought to myself, what the fuck. All day. All night. All day. All night. Viva la fiesta. Viva la noche. Viva la fiesta. Viva la noche."
Jag menar, Nils Ferlin, släng dig i väggen! Hans verk bleknar i jämförelse.
Jag menar, Nils Ferlin, släng dig i väggen! Hans verk bleknar i jämförelse.
Produktbeskrivning
Detta är vad dottern gör idag. Först mellan tio och tolv och sedan kunde jag knappt tro mina ögon när hon började gnugga sig i sina klockan halvtvå, men nu ligger hon alltså på balkongen igen. Good shit det här balkongtricket, det måste jag säga.
Eftersom jag borde sova tänkte jag nu på allmän begäran (läs eget initiativ) förklara för er hur en näsfrida ser ut. Jag har nämligen fotograferat den, så att ni kan föreställa er den när jag berättar om den. Och eventuellt gör jag kanske lite reklam för den av misstag.
Såhär ser den ut:
Den blå mojängen till vänster som ser ut ungefär som ett rör man skickar urinprov i (fast utan hålet i botten då förstås. Hade varit helt värdelöst urinprovsrör) sticker man in i en av de två snoriga näsborrarna. Sedan stoppar man in den röda mojängen till höger i sin egen mun och suger. Lyckligtvis finns det ett filter precis innan slangen börjar, vilket förhindrar att barnets snor åker in i ens egen mun. Väldigt fiffig konstruktion så länge ens barn inte lärt sig att:
1. Grabba tag i saker.
2. Slänga bak huvudet när den närmar sig.
Den var alltså väldigt fiffig när Isabelle var under tre månader. Nu, inte så mycket.
Förresten, det där balkongtricket var nog inte så bra ändå. 20 minuter blankt tog det innan hon vaknade. Tur att jag inte gick och la mig!
Snor, sång och dans
Idag är vi inte alls i fas med tillvaron. Jag brukar försöka vara någon slags manisk Stepford-fru på morgnarna, för att känna att jag kommer igång liksom. Idag började allt fel. Min tanke var "jag bäddar inte sängen för jag kanske kan se om det finns någon tvättid och då kan jag tvättta lakanen". Sedan eskalerade det. Jag har inte duschat, inte satt in frukostdisken i diskmaskinen, och framför allt inte kollat om det finns någon tvättid. Och nu ligger dottern i vagnen på balkongen på inrådan av sagotant/bvc-sköterska Pia. Frisk luft får barn att sova bättre et cetera. Och nu kan jag ju inte gå ner i tvättstugan. Och inte duscha heller, för det finns inte en chans att jag hör henne skrika från balkongen in i duschen. Jag kan däremot sätta in frukostdisken i diskmaskinen och ta kattlådan. Men jag känner inte riktigt för det.
Imorse hade vi en ganska intensiv fight, jag och Isabelle. Hon satt i sin bumbostol i lugn och ro när jag ondskefullt kom med näsfridan i högsta hugg (ni vet den där snorutsugningsmanicken). Isabelle ville:
1: Inte förstå varför den behövdes.
2: Absolut inte samarbeta.
Ett tag trodde jag att hon på ren vilja faktiskt skulle ta sig ur bumbostolen genom sina häftiga kaströrelser bakåt. Efter tio minuter med näsfrida, hushållspapper och tops var vi så båda två genomsvettiga och rödgråtna (iallafall Isabelle) och ungefär hälften av snoret försvunnet från näsborrarna. No thanks to näsfridan. Så fort jag tog fram den grabbade Isabelle tag i slangen, vilket totalt förstörde syftet med att använda den. Hela incidenten fick mig osökt att tänka på det här:
"Jag vill bara meddela att det här med att försöka få på ett regnställ på min son mer påminner om att försöka få ner en oljedränkt och pissförbannad havsörn i ett iPhone-fodral."
Vilket också osökt får mig att tänka på att om ni inte läser Fredrik Backmans blogg än så måste ni genast börja göra det. Ett gott skratt och allt det där. Apropå ett gott skratt så är det skönt att äntligen ha hittat någon som inser att jag har riktig talang. Varje morgon utför jag bejublade framträdanden för Isabelle innan frukosten. Jag sjunger och dansar, häromdagen var det till Beastie Boys "Sabotage" och idag till Veronica Maggios "Välkommen in" (maken var inte hemma). Isabelle sitter i sin bumbostol och skrattar med hela ansiktet och viftar på armar och ben. Jag kanske ska söka till Idol eller något? Eller till True talent. Då kan jag ju snacka med den där bruden om hennes glugg mellan tänderna.
Inte efter sång- och dansnummer. Efter snorborttagning. Traumatiserat barn med fria näsgångar.
Imorse hade vi en ganska intensiv fight, jag och Isabelle. Hon satt i sin bumbostol i lugn och ro när jag ondskefullt kom med näsfridan i högsta hugg (ni vet den där snorutsugningsmanicken). Isabelle ville:
1: Inte förstå varför den behövdes.
2: Absolut inte samarbeta.
Ett tag trodde jag att hon på ren vilja faktiskt skulle ta sig ur bumbostolen genom sina häftiga kaströrelser bakåt. Efter tio minuter med näsfrida, hushållspapper och tops var vi så båda två genomsvettiga och rödgråtna (iallafall Isabelle) och ungefär hälften av snoret försvunnet från näsborrarna. No thanks to näsfridan. Så fort jag tog fram den grabbade Isabelle tag i slangen, vilket totalt förstörde syftet med att använda den. Hela incidenten fick mig osökt att tänka på det här:
"Jag vill bara meddela att det här med att försöka få på ett regnställ på min son mer påminner om att försöka få ner en oljedränkt och pissförbannad havsörn i ett iPhone-fodral."
Vilket också osökt får mig att tänka på att om ni inte läser Fredrik Backmans blogg än så måste ni genast börja göra det. Ett gott skratt och allt det där. Apropå ett gott skratt så är det skönt att äntligen ha hittat någon som inser att jag har riktig talang. Varje morgon utför jag bejublade framträdanden för Isabelle innan frukosten. Jag sjunger och dansar, häromdagen var det till Beastie Boys "Sabotage" och idag till Veronica Maggios "Välkommen in" (maken var inte hemma). Isabelle sitter i sin bumbostol och skrattar med hela ansiktet och viftar på armar och ben. Jag kanske ska söka till Idol eller något? Eller till True talent. Då kan jag ju snacka med den där bruden om hennes glugg mellan tänderna.
Inte efter sång- och dansnummer. Efter snorborttagning. Traumatiserat barn med fria näsgångar.
