Smugglosmurf

Tidig morgon, två överbeläggningar på jobb (här i Malmö använder man inte bestämd form när man omnämner sin arbetsplats) och två inplanerade patienter. Man blir så trött på att arbeta i motvind. Plötsligt sitter man med fyra överbeläggningar, och då givetvis minus två sängar eftersom, ja, de får inte ligga i korridoren även om man kan hyra extrasängar. Det löser sig alltid på något vis alla de där dagarna när det händer, men vissa dagar undrar man hur fan man ska få ihop det. 

Vissa dagar känns det lite utmanande med att få ihop det där med platser och leka hela havet stormar med patienterna, dvs flytta till andra avdelningar, flytta runt från rum till rum för att få plats med såväl män som kvinnor.
Andra dagar, som idag, blir man bara jäkligt trött och uppgiven. Lyckades klura ihop förmiddagen så att dagvårdspatienten kunde gå direkt till sin undersökning, vilket gav mig sju timmars dispens att skaffa en säng till henne när undersökningen var färdig. En patientutskrivning i rätt tid (förhoppningsvis) skulle då lösgöra en säng till klockan 16. Överbeläggning nummer 4 ska komma klockan 14. Dödläge med hemskrivningar. Hoppas, hoppas, hoppas att överbeläggning nummer 4 vill gå på permission över natten. Annars får han ligga i ett av våra dokumentationsrum som överbeläggning nummer 3 (eftersom en patient går hem). Hoppas i nästa led att den första sängen ska vara ledig till klockan 16 då överbeläggning nummer 3 ska hämtas samt att hon i sin tur är så pass pigg att hon, som planerat (7 fall av 10) kan gå hem klockan 18. Då kan överbeläggning nummer 4 få flytta in på ett riktigt rum och på så vis bli överbeläggning nummer 2, vilket är vårt normalläge.

Hänger ni med? Nej, knappt jag heller. Men varje dag löser vi det. Varför? För att den dagen vi inte kan ta in en av våra planerade cancerutredningar, så försenas deras diagnoser och således även behandlingar. Så vi pusslar. Får in allmänmedicin-patienter på nätterna som nästa dag får flytta till annan avdelning för att vi ska få plats med våra egna lungpatienter. På nätterna är det nämligen kaos med platser, så varhelst det finns en säng hamnar patienterna, oavsett specialistavdelning eller ej. Jag fascineras själv över hur det faktiskt alltid löser sig i slutänden. Frågan är till vilket pris. Imorgon kommer två nya inplanerade patienter. Samma sak all over again. Tur jag är ledig.

Idag är bloggen något slags... gul. Försöker mig på det där med att designa min egen blogg och navigerar mellan olika hopplösa bokstavskombinationer. Nu är den alltså gul. Jag vet faktiskt inte om det riktigt var meningen, men låter den vara gul ett tag till. Behöver desperat min blogg-first aid-hjälpare. Har försökt muta henne med vin, så får se om det fungerar.

Slötittar på en av mina favoritfilmer, Bridget Jones. Jag försöker låtsas att jag är världsvan och intellektuell. Bläddrar i Krig och Fred med ena handen och häller upp ett glas rödvin med den andra. Tittar på Himmel över Berlin och dricker en kopp Earl Grey first flush. Sanningen är en annan. Jag har läst de första hundra sidorna i Krig och Fred, men när den 30:e personen med tre långa ryska namn presenterades gav jag upp och slängde boken i soporna. Himmel över Berlin gillade jag faktiskt på gymnasiet, men när jag såg den igen häromdagen fattade jag ärligt talat bara hälften. Antar att det är bortkastat att se om den röda, vita och blå filmen igen.

Nu är jag alltså nedgraderad till Bridget Jones, SATC och Marian Keyes. Bättre det. Glömmer aldrig en överpretentiös tjej som gick i min franskagrupp på gymnasiet. By the way, hela min gymnasieskola var överpretentiös. Iallafall, på franska skulle vi på franska säga vad vi hade för mål i livet. Då säger denna tjej (lång sammetskjol, hennafärgat hår, håriga armhålor och stora svarta glasögon. Ni känner till typen.): "Je veux vivre dans un arbre!"
Jag vill bo i ett träd?! Seriöst?! Skjut mig! Hade min franska varit bättre hade jag sagt "När jag blir stor vill jag bli en sån som hugger ner träd som det bor konstigt folk i". Je veux etre quel' qu'un qui sågar ner les arbres avec les gens qui sont skumma. Något sånt blir det nog på franska. Jag har hittat henne på facebook, men jag kan inte utröna om hon bor i ett träd nuförtiden.

Har de senaste dagarna gått igenom en magisk trötthet. Sovit middag två timmar igår och idag, plus ett tiotimmars sömnpass natten till idag. Ska strax gå och lägga mig igen så att jag är utvilad till finfina klinikfesten imorgon. Ska försöka ta det någorlunda lugnt med tanke på födelsedagsfest i Mellbystrand på lördagen.

Idag har jag försökt hitta kläder på stan. Det var marginellt roligare än att stoppa fingrarna i halsen och kräkas, bara mindre produktivt. Hittade inte ett jota, mer än en hundralapp på golvet i ett omklädningsrum, vilket iochförsig kändes väldigt givande. Inte ofta man går hem med mer pengar än man gick ut med. Alltså blir det som vanligt imorgon, en svart klänning med högklackade skor som kommer att göra ont efter tio minuter. Jäkla Chic-tidning som inte alls har hjälpt mig!

Varit mycket duktig i vinkonsumtionen denna veckan och enbart druckit igår, eftersom jag varit ledig idag. Ja, jag vet att det är så normala människor gör, men jag är ett specialfall. Men te är ju också väldigt gott. Mycket godare än vin, ja, så är det.


Den lilla svarta...

Jag har en känsla av att jag hört någon raljera över den här bilden tidigare, men nu har jag levt med den så länge, så måste få raljera själv också.

I vilket fall som helst är den inte dåligt dramatisk. Stackars killen står i hissen, intet ont anande. Ska bara ta hissen ner och slänga lite skräp, tänker han. Duktig. Håller på och städar undan hemma, snart klar. Ska bara precis ner och slänga skräp. Magnifik soptunna för övrigt. Han ser så proper ut också. Står rak i ryggen. Reko killen, vän av ordning, grabben hela dagen et cetera. Föga anar grabben att hans livssaga strax är slut. Föga anar VI! Först denna hyvens typ som åker hiss med soporna och sen: BAM!

Nästa bild: Grabben hänger livlös, i det närmsta hängd av sin egen soptunna som förenats i en djävulsk konspiration med den lömska hissen som vill ont. Oklart är om stackaren faktiskt är död, för skaparen av denna genomtänkta informationslapp har valt att spara litegrann på krutet och har skippat bild nummer tre. Tänk er när hissen fortsätter nedåt vad som händer. Bild nummer tre bör mest innehålla slamsor av stackarjävelns kropp, smakfullt dekorerande soptunnan och hissen, som bortsett från färg står helt oberörda kvar i livet. Precis som deras djävulska konspiration var tänkt troligtvis.

Jag vet varför bild nummer tre inte finns. Ovanstående bilder är nämligen hjärntvätt. De finns i VARENDA hiss (gissningsvis någon slags lag?). Första 150 gångerna man ser den tänker man kanske inte så mycket på den, men sedan börjar fantasin att triggas, ja, iallafall min fantasi. Worst case börjar man väl till slut identifiera sig med grabben, funderar över hans hemsituation. Kanske småbarnsfar? Nyligen friskförklarad från en cancerdiagnos? Precis kommit på den ultimata lösningen på konflikten mellan Israel och Palestina?

Sensmoral: Alla ni, kära vänner, åk för helvete aldrig hiss med en så stor soptunna! Ni andra... var det inte bra länge sedan ni tömde soporna?

Idag vill jag bo på en flotte som från början ser ut som en rostig hög av bajs och bråte, för efter enbart ett och ett halvt år, en skilsmässa, samt 300 000 kronor senare har bajshögen förvandlats till ett drömhem. Vad är det för fel på mig? Måste sluta titta på det där jäkla programmet...

Just nu fascineras jag av Top Model. Jag är lite orolig, för brudarna har inte skrikit IIIIIIIH på över 45 sekunder. Måste vara en plötslig kollektiv depression, för i vanliga fall är det hands down det vanligaste lätet. De tjejer som anser sig mogna utstöter iiiih-et gissningsvis en gång var femte minut, medan de andra utstöter en vansinnig mängd iiihn under en timmes tid. Jag har lärt mig att det är kutym att alla skriker iiiih när Tyra Banks oväntat visar sig, samt när Tyra har lämnat ett Tyra mail. "Tyra mail" måste för övrigt skrikas ut med en decibelnivå på ca 145. Man måste även skrika och hoppa okontrollerat när det visar sig att man ska åka till ett annat land.
 
Vad gäller kritik mot Top Model är det samma regler som gäller som vid kritik mot egna familjemedlemmar och hemstad: Jag får kritisera hur mycket jag vill, men ingen annan får göra det. När Peter stör mig med ett utskriket "TYYYYRA MAIL" möts han av en iskall blick och brukar därefter få lämna rummet om han inte kan utlova tystnad under återstoden av programmet. Jag gillar helt enkelt att titta på vackra människor, och majoriteten av program där en röstas ut i slutet tycker jag är toppenprogram (undantag är Robinson, Bonde söker fru, Ensam mamma söker och säkert något till som jag har glömt).

Jag har en lätt aning om att den här bloggen snart blir blogg non grata (gata, hahaha) (V v bortse från förra parentesens patetiska humanisthumor) på grund av det senaste tjatandet om katter. Försök att ha tålamod med mig ett tag till. Det blir bättre.

Igår anlände Isis alltså till sitt nya (prov)hem. Som väntat fann hon sig direkt i situationen. Inte så konstigt kanske. Tänk er själva att bli förflyttad från en liten tvåa vid Nobeltorget till en dubbelt så stor lägenhet i Slottsstaden. Jag vet att jag själv inte hade klagat särskilt mycket iallafall. Det är skitigare vid Nobeltorget, det är längre till stan och let's face it, Sydsvenskan anländer aldrig klockan 06.15 till abbonnenter i Slottsstaden. Här snubblar vi över använda kanyler (har iallafall sett två stycken på marken vid två olika tillfällen under tre år), det brinner i våra trapphus (en gång är ändå en gång för mycket) och utryckningsfordonens sirener vaggar oss till sömns. Oj, ursäkta, brandtalet om varför man ska välja Slottsstaden före Nobeltorget är först NÄSTA blogginlägg.

Anywho, även om tårarna faktiskt trillade när vi lämnade Isis igårkväll, så är jag övertygad om att det är det bästa för både henne och Hår av Hin. Hår av Hin har sedan igår natt gått runt och knappt trott sina ögon. Hon tittar skeptiskt på oss och tror att det är the old hiding Isis-ploy (yes, yes, it's a very old ploy). Hon fick en veckas semester i februari utan Isis i Småland och trodde knappt sina ögon, men sen dök ju kattfan upp igen när vi kom hem, så nu vågar hon knappt tro sin tur. Hon har dock spunnit vid ett antal tillfällen, så det tros gå på rätt håll.

Den nyblivna matten har dessutom varit omtänksam nog att lämna ett antal statusuppdateringar under dagen angående Isis välmående, och det styrker mig ytterligare i min tro om att rätt beslut äntligen är fattat. En skål utbringas härmed för detta och jag lovar att bloggen hädanefter kommer att avhandla annat än katter.

Idag har jag förnöjt konstaterat att jag vill bygga ett B&B i Grekland samt åka och campa, gärna i regnet. Detta efter att ha suttit framför TV 8 hela förmiddagen. Med morgonrock och en kopp kaffe i soffan verkade det så mysigt för det brittiska paret som kämpade för att bygga ett B&B av ett gammalt bageri utan el och vatten, men med en massa gammalt bråte och gyttja. Kvinnan var dessutom höggravid och deras grekiska var väl sådär. Från att ha suttit och våndats framför deras kamp gick det till: Åh, gud vad mysigt det blev när det blev färdigt. Jag såg mig och Peter sittandes i trädgården vid poolen med ett glas Retsina och med ens hade jag glömt all gyttja, lata grekiska byggarbetare och ett urakut kejsarsnitt.

Program nummer två var något som hette Holiday Showdown. Tydlligen går det ut på att para ihop en rik familj med en fattig, och sedan ska de semestra ihop på två olika ställen som de respektive familjerna valt ut. Den fattiga familjen valde en campingsemester, och allt de gjorde var att bråka i regnet. Jag som hatar att campa, speciellt i regnet, tyckte plötsligt att det såg supermysigt ut när regnet öste ner över de små tälten och kunde föreställa mig i ett av tälten med en varm korv i näven. Peter låter mig hållas. Han vet att jag kommer att ha glömt mina idéer innan kvällen kommer.

Snart packar vi bilen med Isis tillhörigheter och kör till Peter och Nina. Har redan gråtit en gång idag över den snart förlorade familjemedlemmen. Logiken säger mig att detta är den bästa lösningen för alla inblandade, men hjärtat hänger inte riktigt med ännu.

Såhär mår jag idag. Tur att jag är ledig.
Vi firade av gamla chefen och firade in den nya chefen igårkväll. Det kräver tydligen en obscen mängd vin. Nu ska jag inte gå och lägga mig igen, utan gå ut på stan och köpa en present till min brorsdotter och sedan äta lunch med brodern. Tror inget vin till lunchen.

Ikväll tillbringar jag sista tiden med slamp-katten innan hon flyttar in till nya familjen på prov. Inatt har hon sovit ovanför mitt huvud, lite som en pälsmössa. Blir löjligt gråtfärdig när jag tänker på att hon inte ska finnas kvar hemma hos oss längre, men Hår av Hin kommer iallafall att bli mer harmonisk...

Tycker det är ganska orättvist det här med vädret. De som bor i Norrland gör ju det för att de tycker om när det är kallt och mörkt. Och vi här i söder vill ha det varmt och ljust. Nu får vi det yttersta beviset för att norrlänningarna inte klarar av det här med värme. Allt smälter alldeles för fort och deras barn och boskap flyter bort i översvämningarna, medan vi här nere får vackla runt som Michelingubbar för att det är så kallt och regnigt.
I år kände jag mig så smart dessutom, för för en gångs skull gick jag inte på den här vinter/vår-plojen, ni vet när alla tror att det är vår i mars bara för att solen skiner i fem minuter en eftermiddag. Nä, i år var jag förberedd på den sista bitande snöstormen när alla tjoade att våren hade kommit. Det här har dock varit en dubbel käftsmäll. För det är ju vår ENLIGT SMHI, men.... det ska ju vara soligt och varmt. Inte grått och snålblåsigt. Sucks this.


Katten ovan heter Aslan. Hon går också under namnet "Hår av Hin" och "Antikrist" bland vänner. Aslan låter oss vara inneboende hos henne eftersom hon inte har några tummar, och därmed inte kan öppna kattmatsburkar eller rengöra i sin egen kattlåda. Hade Aslan haft tummar hade vi varit helt överflödiga i hennes liv. Aslan var en normal katt fram till sin nära hund-upplevelse för fyra år sedan. Nu är hon (ja, Aslan är ett unisexnamn. Det har jag och Peter bestämt) en katt som hatar de flesta som besöker lägenheten. Den varelse hon hatar mest är den varelse vi tog in för att hon skulle ha lite sällskap av någon med päls och fyra ben, nämligen Isis (nedan).


Isis går även under namnet "Slampan" och "Cheer leader". Isis är inneboende hos oss för att hon älskar alla. Människor. Hon hatar Aslan med lika stor intensitet som Aslan hatar henne. Medan Aslan lever för skinka lever Isis för att någon, vem som helst, ska plocka upp henne och kela med henne. Av ren själviskhet från vår sida bor Isis kvar hos oss, trots att hon inte uppfyller det syfte som var tänkt från början, alltså sällskapsdam (kan jag bli mer Jane Austen i mina referenser?) till Aslan. Två år har gått sedan Isis flyttade in, men nu är det snart dags att säga adjö. Isis ska på provbesök till Nina, Peter och Joel och förhoppningsvis finna ett bättre hem hos dem. Toalettbesöken här är nämligen lite så som de är för högstdieelever nuförtiden (har jag hört): Ytterst bevakade och slutar ofta med våld.

Ikväll: Läser jag min Chic-tidning i ett desperat försök att bli mer modemedveten. Det verkar vara svårt att vara trendig när man inte orkar gå mer än tio meter i högklackade skor, men jag ger aldrig upp hoppet. Jag titttar också på Uppdrag Granskning för att jag är en samhällsgranskande person. Och för att det aldrig verkar vara tjockis-tv nuförtiden.

Jag önskar att jag kunde säga att jag aldrig blivit konfronterad med den mängd alkohol jag dricker, men det vore lögn. Jag väljer att skylla på att jag är ett offer för olyckliga omständigheter. Efter gymnasiet var allt jag ville att komma bort från den håla jag ansåg mig bo i, dvs Helsingborg. Frågar ni mig nu, iallafall om ni som frågar är från Malmö, vad jag anser om Helsingborg, så kommer jag att säga att det är Sveriges bästa stad med ett helt överlägset fotbollslag (detta trots att jag knappt sett en enda match med dem). The power of lokalpatriotism is strong in this one.
Iallafall, efter studenten skulle jag till Paris. Trodde jag. Jag sökte en halv miljon au pair-jobb i Paris samt slängde in en ansökan till ett hotell i Devon- middle of nowhere, England. Det enda jobb jag fick var det i Devon, på ett vackert hotell som låg mitt på landet (koskräck. KOSKRÄCK!!). Det var bara att åka.
Man vet ju att skottar, irländare och ryssar är glada i sin alkohol. Så är dock även engelsmän. De bjöd storsint in mig till sitt pub-nöje, givetvis, jag var ju blond, svensk och 19. Alla män utanför Sveriges gränser tror att svenskor spenderar sin tid nakna med män de knappt känner i Volvobilar, bastuar och skogar. Jag tror det är Lena Nyman vi har att tacka för detta.

Efter Devon och London (min koskräck förflyttade mig till London efter blotta fem veckor på landsbygden) var det dags för Irland. Drömmen om Paris hade någonstans på vägen drunknat i en pint Strongbow. Ur askan i elden, I tell you. Det fascinerande med Irland är att folk, trots att de super som om det inte finns en morgondag, lyckas ta sig till jobbet och leva normala liv. Servitris by day och stammis på diverse pubar och klubbar by night blev mitt kall under mer än tre år. Bakfyllan har alltid varit min följeslagare genom livet, men trots att jag, och mina kollegor till mitt försvar, spenderade första halvan av arbetsdagen med huvudet i toalettstolen satt vi likväl med varsin pint vid bardisken efter arbetsdagens slut.
Efter en särskilt tung personalresa till Westport i Mayo på tre dagar (och jag överdriver inte när jag säger att vi drack vår första öl strax efter frukost varenda dag) fick jag frågan "Do you have a death wish?" av den läkare som fick diagnostisera mig när jag kom in med episka smärtor i magen. Hon tyckte inte att man skulle kunna palpera levern på en 22-åring. Min chef tyckte bara att jag var otacksam som inte dök upp på jobbet efter att ha fått tre utvilande dagar i Mayo.

Så, kära vänner, sensmoralen i denna historia är att det är de Brittiska öarnas fel att jag har en skev bild av alkohol! Nä, inte det heller. Jag valde ju trots allt att komma hem till Sverige igen, och även om min kärlek till vin är stor är konsumtionen mer än halverad sedan den tiden. Jag har inte bett någon läkare attt palpera min lever sedan dess, men tror att den är opalpabel igen. Dessutom finns det massor med antioxidanter i vinet. Jag tror det är därför jag aldrig blir sjuk.

Detta är före-bilden. Efterbilden vill jag inte lägga ut på nätet. Ett besök på Malmös uteställe där de vars bäst före-datum gått ut för decennier sedan överbefolkar stället kräver inga små mängder alkohol. Jag har en gång gått nykter till detta ställe och håren på ryggen har ännu inte helt lagt sig efter chocken. Jag har bestämt mig för att göra om det någon gång ur rent antropologiskt syfte, men har ännu inte samlat tillräckligt mycket mod.

Igår drack jag mycket vatten. När jag kom hem alltså, så idag mår jag oförtjänt väl. Jag brukar annars excellera i konsten att vara bakfull i tolvtimmarsstötar. Jag vaknar tidigt och vill ofta sättta på min Madickenfilm till Peters stora förargelse. Jag betackar mig för Freudianska tolkningar om varför just Madicken är valet av film. Jag somnas sedan tryggt till Madicken, vaknar två timmar senare och mår apa. Apmåendet pågår sedan till nästa sänggående. Jag vet inte varför man väljer att göra om samma sak med jämna mellanrum, men nu när man är vuxen (30) har man visst äntligen lärt sig att vatten ska drickas också. Varannan vatten, som Ebba von Sydow säger. Ironiskt nog samma kvinna som blev portad från Stureplan efter att ha varit för full. Do as I say, don't do as I do. Jag gillar sådant. Att diktera regler som jag själv inte behöver följa alltså.

Jag önskar att jag kunde lägga upp en handrörelse som jag fick se igår, men jag får försöka förklara den istället. Bästa datum före 1992 (man alltså) försökte ragga upp mig på avstånd med följande: Höger hand formad som en pistol som han avfyrade snett upp i luften. Till detta lade bäst före-datum 1992 till en käck blinkning. Kan ni se det framför er ungefär? Fruktansvärt! Ni förstår varför man måste uppnå en viss promillegräns innan man får gå in.

Dagen blir vit. Vi har ju bara vitt vin hemma- ha ha ha.

Jag slår vad om att ni inte visste att det finns en film som heter Sound of Näverlur. Men det gör det. Den omnämns till och med som kultfilm på baksidan, och den kostar som ni ser 169.90:-. Vill ni köpa denna eminenta film så finns detta exemplar på Kvarnvideo i Malmö, för övrigt den mest välsorterade butik vad gäller DVD-er som jag kännner till. Köpte Himmel över Berlin och en gammal Agatha Christie-film med Peter Ustinov som Monsieur Poirot Är det fint väder imorgon kan ni tacka mig, för jag har en inplanerad slappa i soffan och titta på film-dag imorgon, och då brukar det alltid bli strålande solsken.













Efter att inte ha köpt filmen om näverlurar drack vi kaffe på Lilla Kafferosteriet. Peter övade på sin byfånevinkning:



Nu sitter jag med en massiv huvudvärk som jag försöker bota med vatten och strax lite vila. Ikväll ska vi besöka Jenny och sedan gå ut och rulla hatt.

Efter en vecka av apati och tankar av fjortiskaraktär i stil med "är det såhär livet ska vara" blandat med en Groundhog Day-känsla av att göra exakt samma saker varenda dag (väckarklocka ringer, ögonen öppnas i duschen tio minuter senare, möter samma människor på promenaden till jobb, klär om, häller upp den första av vad som ska bli tusentals koppar kaffe och så vidare, och så vidare). Himlen har varit stålgrå och den enda upplyftande väderhändelsen var åskovädret i... ja, vilken dag det nu var. För ett par dagar sedan kändes det som att känslan av hopplöshet aldrig skulle försvinna och att himlen för alltid skulle ha samma gråa nyans, att varje dag skulle fyllas av calicispyor och folk som cyklar på trottoaren.

Så händer en sådan enkel grej som en grillkväll på landet. I Fru Alstad närmare bestämt. Nä, jag visste inte heller var det var och min koskräck på färden dit tog sig rent episka proportioner. Fina vännen K-A och hans syskon har fötterna djupt förankrade i den skånska myllan. Det visade sig att medicinen mot tråkigheten och gråvädret hette något så enkelt som gästvänlighet, värme och gott sällskap.
Idag ringde väckarklockan åter 05.25, ögonen öppnades i duschen, människor på väg till jobbet var... ja, ingen nästan, för alla andra har visst något som heter klämdag, kaffekopparna var tusen till antalet och himlen stadigt grå. Men dagen har varit fantastisk. Det må låta överdrivet, men i proportion till den där andra känslan så har den faktiskt varit det. Jag har kollegor som tror att om man drar ut sladden till en dator så försvinner inlagrade program, patienter som planerar att stoppa papper i bh:n till ronden när Dr Snygg kommer på besök och en stackars sekreterare som börjar tröttna på prat om bajskonsistens vid frukostfikan.

Det enda tråkiga nu är en inbrottstjuv som ofta kommer till vår lägenhet. Vi ser inga brytmärken på dörren. Alla teknikprylar och smycken är kvar och inga saker ligger huller om bladder. Det enda som försvinner är vinet. Inte allt på en gång, nejnej, men han verkar gilla det röda vinet bäst av allt. De fina flaskorna är han hänsynsfull nog att låta bli, och champagneflaskan också, men allt det röda vinet försvinner. Vi köper hem och köper hem. Allt försvinner, sakta men säkert. Det vita tror jag att han dricker av när han packar ner allt rödvin i sina stora tjuvväskor, för det försvinner inte i lika snabb takt. Jag har funderat över att ringa polisen, men hänsynsfullt nog låter jag bli. De har ju mord och sånt att jobba med. Kanske ringer jag sen när de har fått den där pyromanen inlåst. Då borde de få lite tid över till vintjuven.

Lördag i regnigt och snålkallt Malmö. Kaffe på hörnan av Möllevångstorget innan torghandel och frosseri på Möllans Ost. Ikväll middag med Nina, Peter och Joel.
Kaffepausar innan den tråkiga städningen tar vid.

Trots att en natts sömn har gått sedan maken tvingade mig att se Blood Diamond igårkväll känner jag mig smådeprimerad. En fruktansvärd film om hur västvärlden utnyttjar Afrikas befolkning och resurser. Undrar vad Afrika hade kunnat vara om vi inte hade exploaterat dem under hundratals år.

Snart är det dags att åter bege sig till arbetsplatsen. Det ligger i luften att alla är i stort behov av semester. Smågnäll och skitsnack kännetecknar arbetsplatsen just nu. Vinterkräksjukan är trevlig i jämförelse. Jag har, i vanlig ordning, inte blivit smitttad än trots attt jag vadat (nåja, nästan iallafall) i calicikräkningar. Innan det misstänkta utbrottet till och med utan skyddsklädsel. Börjar känna mig lite som Bruce Willis i "Unbreakable". Aldrig får man vara hemma sjuk från jobbet...

Just hemkommen från ett brandsäkerhetsmöte i Turning Torso har jag kommit fram till att det finns en jobbig kategori av människor. Människorna i gruppen har följande kännetecken:

1. Manligt kön.
2. Ett rejält bukomfång av riskfaktortypen, dvs över 100 cm i omkrets.
3. Vattenkammat, grått och tunt hår.
4. Ett minimikrav på tre diftonger vid varje yttrat vokalljud.
5. Ålder över 55.
6. En djup kärlek till den egna rösten.
7. En sittstil som är drygt bakåtlutad med händerna förnöjt vilandes över den omfångsrika buken.
8. Detta är bara en gissning: Ett hem inrett i bruna och oranga nyanser.

Bortsett från HSB-gubbarna var det ett trevligt tillfälle att åter besöka vår vigsellokal och vi fick kaffe och macka med brie och mortadella. Och givetvis mycket lärorik brandutbildning.