Det går faktiskt inte alltid, jag svär!
Ni vet hur det är när man inte har barn själv, och man ser en förälder med ett gallskrikande barn i vagnen? Och man liksom blir störd av skriket och undrar varför föräldern inte verkar göra något åt gallskrikandet. Man kanske har tittat lite förebrående på dem och eventuellt skakat lite på huvudet. Nu är det så att jag ju numera har barn, och jag är här för att säga till er: att ibland KAN MAN INTE GÖRA NÅGOT ÅT GALLSKRIKET!
Idag var jag och Isabelle på Ica Maxi för att handla. Vägen dit var lugn. Alla var glada och trevliga. Isabelles napp existerade. På vägen hem däremot, hade nappen försvunnit spårlöst. Troligtvis utkastad ur vagnen vid något tillfälle när jag plockat ut äpplen eller dylikt. I kombination med detta fanns ett gäng olycksbådande faktorer. Det regnade. Isabelle var grymt uttråkad. Jag hade vare sig paraply eller bärsele med mig. Redan på vägen ut från Ica lät Isabelle sitt missnöje tydliggöras utan blygsamhet. Varpå jag lugnt tänkte avhjälpa protesten med hennes napp. Som inte var där. Ingenstans var den. Verkligen, verkligen ingenstans. Sa jag att det regnade? Och att Isabelle väger mer än åtta kilo? Och att vi var i västra hamnen? Nåväl, vi började gå. Hon kan ju inte skrika i all evighet. Så tänkte jag. Men det var fel. Hon KAN skrika i all evighet. Hon är nämligen precis lika envis som sin far. Troligtvis lite envisare.
Efter 300 meter når skriken jetplansdecibel. Jag stannar. Lyfter upp Isabelle, som genast slutar skrika och börjar jollra. Letar frenetiskt efter nappen. Den är fortfarande ingenstans. Lägger ner Isabelle. Som genast återupptar gallskrikandet. Nu mixat med pauser av hosta orsakad av saliv som runnit ner i halsen under det konstanta skrikandet. Försöker förklara för Isabelle att det regnar, att hon är tung att bära och att jag inte kan tillverka en napp av luft allena. Hon lyssnar föga. En jättekonstig cyklist cyklar förbi och stannar några meter framför mig vid tre tillfällen. Jag svettas enorma mängder. Det regnar.
Väl framme vid Tessins väg orkar jag helt enkelt inte längre höra skriken, utan plockar upp den åtta kilo tunga klumpen som är Isabelle. Lyckligtvis har hon en huvtröja som skyddar lite mot regnet. Skrikandet upphör direkt. Joller vidtar. Det regnar. Mycket. Jag baxar en vagn, en matkasse och ett barn. I ösregn. Jag svettas.
Efter 100 meter måste jag lägga ner Isabelle. Hon är glad nu. Så tänker jag. Ännu en gång letar jag igenom hela vagnen efter nappen. Den finns inte. Eller, den finns säkert, men definitivt inte i vagnen. Så fort jag lagt ner Isabelle börjar hon åter gallskrika. Hon är inte alls glad nu. Konstiga cyklisten cyklar förbi igen. Jag svettas. Det är 200 meter hem. Jag börjar småspringa. Isabelle skriker. Och hostar. Hon är alldeles röd i ansiktet av ansträngningen att skrika, hosta och lyfta kroppen från underlaget med hjälp av sina hälar upprepade gånger. Jag undrar om konstiga cyklisten är socialtant som ska ifrågasätta varför mitt barn skriker så. Vill förklara för konstiga cyklisten att mitt barn mår alldeles utmärkt, bortsett från att hon är alldeles för envis för att det ska vara hanterbart just för tillfället. Tänker att konstiga cyklisten säkert bara är just en konstig cyklist som har episkt dåligt lokalsinne.
Efter vad som känns som ungefär tre timmar men i verkligheten bara är 20 minuter kommer vi in i trappuppgången. Isabelle slutar skrika. Som på kommando. Jag undrar om jag kan hinna upp konstiga cyklisten. Och visa, liksom. Att hon mår alldeles utmärkt, min dotter. Och säga till henne att ibland, så KAN MAN INTE GÖRA NÅGOT ÅT GALLSKRIKET!
Om man inte vill att dottern ska bli genomblöt av regn och modern ska få ryggskott.
Sen fick vi gå ut i regnet igen. Till kvartersbutiken för att köpa napp. För den var ingenstans. Och jag har letat igenom vagnen femton gånger. Minst. Napparna var dyra, men jag hade betalt det tiodubbla om de hade kostat det. En kris är en kris, liksom, och där vill man inte hamna igen. Jag ska köpa en spann med nappar imorgon. Jag ska göra som Maria Montazami gör med läppstift, fast med nappar. Vi ska ha nappar i hinkar överallt!
Efter ett bad och ett skrovmål sover nu dottern, utmattad, med en alldeles för stor napp i munnen. För att de som passar var slut. Och jag tänkte inte gå tillbaka till Ica Maxi! Själv har jag ett glas vin bredvid mig. Snacka om att slogan "Because you're worth it" stämmer in på mig just nu.
Idag var jag och Isabelle på Ica Maxi för att handla. Vägen dit var lugn. Alla var glada och trevliga. Isabelles napp existerade. På vägen hem däremot, hade nappen försvunnit spårlöst. Troligtvis utkastad ur vagnen vid något tillfälle när jag plockat ut äpplen eller dylikt. I kombination med detta fanns ett gäng olycksbådande faktorer. Det regnade. Isabelle var grymt uttråkad. Jag hade vare sig paraply eller bärsele med mig. Redan på vägen ut från Ica lät Isabelle sitt missnöje tydliggöras utan blygsamhet. Varpå jag lugnt tänkte avhjälpa protesten med hennes napp. Som inte var där. Ingenstans var den. Verkligen, verkligen ingenstans. Sa jag att det regnade? Och att Isabelle väger mer än åtta kilo? Och att vi var i västra hamnen? Nåväl, vi började gå. Hon kan ju inte skrika i all evighet. Så tänkte jag. Men det var fel. Hon KAN skrika i all evighet. Hon är nämligen precis lika envis som sin far. Troligtvis lite envisare.
Efter 300 meter når skriken jetplansdecibel. Jag stannar. Lyfter upp Isabelle, som genast slutar skrika och börjar jollra. Letar frenetiskt efter nappen. Den är fortfarande ingenstans. Lägger ner Isabelle. Som genast återupptar gallskrikandet. Nu mixat med pauser av hosta orsakad av saliv som runnit ner i halsen under det konstanta skrikandet. Försöker förklara för Isabelle att det regnar, att hon är tung att bära och att jag inte kan tillverka en napp av luft allena. Hon lyssnar föga. En jättekonstig cyklist cyklar förbi och stannar några meter framför mig vid tre tillfällen. Jag svettas enorma mängder. Det regnar.
Väl framme vid Tessins väg orkar jag helt enkelt inte längre höra skriken, utan plockar upp den åtta kilo tunga klumpen som är Isabelle. Lyckligtvis har hon en huvtröja som skyddar lite mot regnet. Skrikandet upphör direkt. Joller vidtar. Det regnar. Mycket. Jag baxar en vagn, en matkasse och ett barn. I ösregn. Jag svettas.
Efter 100 meter måste jag lägga ner Isabelle. Hon är glad nu. Så tänker jag. Ännu en gång letar jag igenom hela vagnen efter nappen. Den finns inte. Eller, den finns säkert, men definitivt inte i vagnen. Så fort jag lagt ner Isabelle börjar hon åter gallskrika. Hon är inte alls glad nu. Konstiga cyklisten cyklar förbi igen. Jag svettas. Det är 200 meter hem. Jag börjar småspringa. Isabelle skriker. Och hostar. Hon är alldeles röd i ansiktet av ansträngningen att skrika, hosta och lyfta kroppen från underlaget med hjälp av sina hälar upprepade gånger. Jag undrar om konstiga cyklisten är socialtant som ska ifrågasätta varför mitt barn skriker så. Vill förklara för konstiga cyklisten att mitt barn mår alldeles utmärkt, bortsett från att hon är alldeles för envis för att det ska vara hanterbart just för tillfället. Tänker att konstiga cyklisten säkert bara är just en konstig cyklist som har episkt dåligt lokalsinne.
Efter vad som känns som ungefär tre timmar men i verkligheten bara är 20 minuter kommer vi in i trappuppgången. Isabelle slutar skrika. Som på kommando. Jag undrar om jag kan hinna upp konstiga cyklisten. Och visa, liksom. Att hon mår alldeles utmärkt, min dotter. Och säga till henne att ibland, så KAN MAN INTE GÖRA NÅGOT ÅT GALLSKRIKET!
Om man inte vill att dottern ska bli genomblöt av regn och modern ska få ryggskott.
Sen fick vi gå ut i regnet igen. Till kvartersbutiken för att köpa napp. För den var ingenstans. Och jag har letat igenom vagnen femton gånger. Minst. Napparna var dyra, men jag hade betalt det tiodubbla om de hade kostat det. En kris är en kris, liksom, och där vill man inte hamna igen. Jag ska köpa en spann med nappar imorgon. Jag ska göra som Maria Montazami gör med läppstift, fast med nappar. Vi ska ha nappar i hinkar överallt!
Efter ett bad och ett skrovmål sover nu dottern, utmattad, med en alldeles för stor napp i munnen. För att de som passar var slut. Och jag tänkte inte gå tillbaka till Ica Maxi! Själv har jag ett glas vin bredvid mig. Snacka om att slogan "Because you're worth it" stämmer in på mig just nu.
Kommentarer
Postat av: KikkiK
Du ÄR värd vinet! Och vi hade av säkerhetsskäl nappar precis över allt: handväskan. käket, bilen, jackfickan, badrummet - you name it.
Postat av: Yasmine
Grattis ! du har just lärt dig läxa nr 1 ;) Nappar köper man i parti och inte styckvis och överallt ska de finnas (se ovanstånde talare).
Pst, man har inte 1 extra napp med sig, man har minst 3 ;)
Postat av: Big Mama
Känner igen det där - paniken när gallskriket inte går att stoppa. Min 1,5 åring har ovanan att gallskrika i bilen när hon har tråkigt... Suck. Så drygt.
Trackback
