Smugglosmurf

Efter att ha sett denna veckas gravidbild fick jag en mastodont chock. Jag är ju jättestor! Inte konstigt att folk tjatar om att man är gravid hela tiden när jag går runt och ser ut såhär. Förstår även makens milda chock när jag igår sade att jag inte trodde att det syntes så mycket att jag är gravid om jag klär mig i svart. Jag hade kunnat sätta på mig ett svart tält och en synskadad människa hade sett på långt avstånd att jag är gravid. Nåväl, anledningen till min chock är ju att jag inte haft tillgång till en helfigurspegel sedan vi sålde vår garderob med spegel i slutet av december. Det har ju hänt en del sedan dess, milt sagt. Detta är således jag i vecka 33.

Som vanligt var det idag dags att göra den sedvanliga helgturen till IKEA. Som av ett lyckoslag sprang vi på en helfigurspegel med guldram, precis en sådan jag letat efter och dessutom för en billig peng.


Vi köpte även ett nytt sofföverdrag till vår Ektorp. I tell you, Ektorpsoffor är det nya svarta. Det är en sjukt bekväm soffa!



Bortsett från detta är det som vanligt maken som gjort helgens stora arbetsinsats som denna helg heter kakelsättning i köket. Bildbevis:



Ikväll förbereder jag mig för den sista arbetsveckan på väldigt länge. Känns lite småkonstigt att man ska vara ledig på obestämd tid, men samtidigt ska det bli vanvettigt skönt.

Fem arbetsdagar kvar till havandeskapsledighet. Min hjärna blir mer och mer frånkopplad för varje dag som går. Idag ringde en anhörig som presenterade sig och sa godmiddag, varpå jag svarade godmorgon. Om folk ber mig göra grejer och jag inte skriver ner vad det är så glömmer jag helt sonika bort det helt och hållet. Igår lämnade jag min plats för att lämna en lapp till en läkare. Efter att ha gått två meter fick jag stanna och tänka i 45 sekunder på vart jag egentligen var på väg, eftersom jag inte hade en susning om varför jag just rest mig eller varför. Jag går på toaletten femton gånger under ett arbetspass och om man ber mig gå med en blodgas har den nästan koagulerat innan jag hunnit till lab. Med jämna mellanrum öppnar jag fönstret på vid gavel, eftersom min buk trycker undan lungorna så mycket att jag efter att ha ätit min mastodontstora frukost varje dag spenderar flera timmar med att bara försöka ta tillräckligt stora andetag för att fylla lungorna med luft. Så, ja, havandeskapsledigheten känns mer och mer välkommen för varje dag som går.

Ska man tro mammasidorna på internet så ska buken sjunka ner under nästa vecka och åtminstone minska andningsbesvären. Dock kommer det att öka trycket på blåsan, men hur mycket värre kan det egentligen bli jämfört med hur det är nu? Ja, jag förstår att jag kommer att få äta upp det uttalandet snart.

Ikväll planerar jag att äta en onyttig men god middag och troligtvis somna i soffan framför ett avsnitt av Gilmore Girls.

Idag har jag och maken varit Joel-barnvakter. Vi har hämtat på dagis, hällt upp saft och lyssnat på olika Melodifestivallåtar, nya som gamla. Vid ett tillfälle försökte jag prega på det stackars barnet min cd med Trazan och Banarne, vilket vi alla vet är förstklassig underhållning för såväl barn som vuxna, men när han konstaterat att Olyckan inte var med på skivan falnade intresset mycket snabbt, och snart var Melodifestival 2010 åter igång. Vid förfrågan om Trazan och Banarne inte var bra fick jag det diplomatiska svaret att de är bra, men kanske lite gammeldags. Jag som trodde att jag var en cool vuxen. Jag tog däremot igen en del poäng när jag skrattade åt Hotell Kantarell.

Nu: Åtta arbetsdagar till havandeskapsledighet. Min hjärna har redan gått på havandeskapsledighet. Iallafall halva hjärnan.

Idag har vi tagit oss en titt på Einar/Julia. Tyvärr var hon inte så intresserad av att visa upp sig, utan låg mest med ena armen för näsan och benen uppdragna mot bröstet. Barnmorskan erbjöd sig att buffa på bäbisen lite så att vi skulle kunna se vad det var för en slags sort, men vi respekterade hennes (hans) beslut att dölja sina ädlare delar för oss. Det är ju inte så lång tid kvar nu (gulp!), så vi får helt enkelt tåla oss. Efter en utbildning med ett gediget tillämpat genusperspektiv spelar det heller faktiskt inte sådär jättestor roll vad gäller färg- och leksaksval. Mest vill jag ha en tjej eftersom jag själv är det och känner att det ju är en trevlig grej att ha gemensamt. Bortsett från de ganska suddiga ultraljudsbilder vi fick med oss fick vi också veta att allting såg normalt och bra ut. Hon (han) väger 2 kg nu och förväntas väga ca 3,5 kg när hon (han) kommer ut. Bara det inte blir en heffaklump som jag själv. 4,2 kg är bara för mycket massa att pressa ut.

För övrigt anser jag att det borde vara olagligt med minusgrader samtidigt som det blåser. Fullkomligt omänsklig kyla ute för tillfället.

Vad gäller havandeskapsnedräkning så är det nu nio arbetsdagar kvar. Havandeskapsnedräkningen kommer inte att bli lika exalterad som semesternedräkningen, dels för att det är för kallt för att vara exalterad och dels för att jag är för flodhästig för att vara exalterad. Mest ser jag fram emot att få ligga kvar i sängen i godan ro på mornarna och att få det sista lägenhetsfixet ordnat. Fast i sanningens namn är det mest maken som kan få lägenhetsfixet ordnat. Jag är usel på allt som har med borrar och fogning att göra. Till och med på tavelupphängnings- och gardinupphängningsfronten är jag genomruttet usel. Jag litar helt enkelt inte tillräckligt mycket på mig själv för att tro att jag ska lyckas mäta tillräckligt noga för att det ska bli jämnt. Dessutom är jag rädd för borren. Den låter jättehögt och jag tror att jag ska borra genom någon av mina kroppsdelar istället för genom väggen. Är det en dotter i magen ska jag se till att maken lär henne borra och foga i tidig ålder. Är det en son ska han få lära sig sticka och virka. Fast jag kan ju inte själv sticka och virka. Får skicka honom till Studiefrämjandet.

God morgon från Ribersborg! Ännu en helg med pimpning av lägenhet ligger framför oss. Idag köps det besticklådor och sopsorteringssystem, samt tas en tur på Sopstationen (ett lager med second hand-möbler, konst och bohag. Dock mycket konstigt val av namn). Om allt går som det ska kommer det även upp lite gardiner i sovrummet och kanske till och med en tavla eller två. Att börja möblera barnrummet kommer allt närmre.

Ok. Min geografiska tunga har inte stört mig innan. Men nu när jag vet att jag har en, då börjar det plötsligt svida och göra apont. Apont, I tell you! Jag och min geografiska tunga sitter på jobbet och koordinerar. Jag vill uttrycka min fulla beundran för alla som orkar med måndag-fredagsjobb. Själv är jag helt slut efter att ha gått upp halvsex fem dagar i rad. Fast jag har kommit bättre överens med Skånetrafiken den här veckan. Både de och jag har kommit i tid till våra förehavanden, vilket man måste betrakta som positivt.

Tadaa! Vi har kommit långt sedan bilden med kartongköksbänken. Fortfarande jobb kvar som synes, men livet känns trots allt mycket lättare när man har köksbänk, lådor och skåp. Alla kartonger utom tre är uppackade, en del grejer väntar på den slutliga färden (det är den som går till tippen), men någonstans därefter kan man skönja ett tredje rum som den senaste månaden dolts av skröfs och ouppackade flyttlådor. Påminn mig om att jag aldrig mer ska flytta.

Själv står jag ut med de sista snart två veckorna på jobbet. Den trevliga handläggaren på Försäkringskassan har beviljat mig havandeskapsledighet enligt önskemål från den 1:a mars. När jag ansökte om havandeskapsledigt trodde jag att det mest skulle bli en glassig semester, men för varje dag som går inser jag att jag är mer otymplig gravid elefanthona än sjuksköterska för tillfället. Jag vaggar och uffar mig fram genom mitt koordinatorskap. Lyckligtvis är jag borttagen från allt som har med patientsidor och ronder att göra. Får jag inte ont i ryggen klagar jag över att jag är i behov av en lungtransplantation eller eventuellt en syrgastub inne på expeditionen. Beter mig överlag tråkigt och gnälligt nuförtiden. Och då kan jag meddela att det är rena semestern i jämförelse med hur jag är när jag är hormonell. Jag väljer faktiskt att skylla det på graviditeten, för i vanliga fall gråter jag nästan aldrig. Nu brister jag i hjärtskärande gråt vid minsta meningsskiljaktighet, och när väl den hjärtskärande gråten har börjat så tar det minst tjugo minuter innan den tar slut.

Har läst en del gravidbloggar, men raskt slutat med det igen. Folk bara skriver om hur de mår toppen och hur de väntar på sina små mirakel (bara jag som får DiLeva-vibbar av ordet "mirakel"? Jag föreställer mig hur jag föder fram en mini-Tomas i lila kaftan. Läskigt!). Nänänä. Såhär är det:

1. Man går som en pingvin.
2. Man får makalöst ont i ryggen när man ligger på den. När man därför försöker vända på sig visar det sig vara nära nog omöjligt i kombination med en grym smärtsensation i korsryggen. Jag behöver snart en dävert i taket.
3. Man kan inte andas. Bara att sätta på sig skorna känns som ett smärre Friskispass. Eller strumpbyxor! I helgen gjorde jag misstaget att tro att jag skulle vara fin i strumpbyxor. Det tog femton minuter att få på dem, och därefter fick jag ta igen mig i tio.Sedan spände de över buken alternativt rullade ner som en rullgardin i midjan under resten av kvällen.
4. Folk fortsätter tycka det är lustigt att kommentera ens gång (pingvingången, that is). Själv har man tagit kommentarerna med jämnmod i sex veckor och börjar nu tröttna.
5. När man väl har hittat en bekväm liggställning för natten, efter att ha vridit och vänt på sig i 30 minuter, då måste man upp och kissa. För tredje gången på 45 minuter.

Så ja, jag väntar på mitt mirakel i lila kaftan, men I tell you, det är ingen jäkla picknick! Och jag hade kunnat kyssa handläggaren på Försäkringskassan som har begränsat mitt lidande något.

Det fiffiga med att gå och lägga sig klockan 22 en fredagskväll är att man då vaknar pigg som en lärka klockan 7.00 på lördagsmorgonen. Känner inte riktigt igen mig själv, men just nu passar det rätt bra ihop med det övriga schemat i livet. Färdigfrukosterade klockan nio på morgonen åker vi nu till Bauhaus (blääääääääääääääääää för Bauhaus! Efter detta ska jag inte sätta en fot på stället på flera år.) för att köpa färg. Färgen ska sedan blaskas på köksstommarna, för att vara redo för att våra nya finfina köksluckor anländer och monteras på på måndag.
Målade köksstommar+ nya köksluckor= uppackade flyttlådor= start på inredning av barnrum SNART. Jag tror att det börjar röra på sig och att det kanske syns ett slut på att leva i ett halvfärdigt hem. Fast jag får nog vila lite middag om några timmar...