Järnbrist
Idag har jag premiär för en ny regim- inget te till frukost, utan bara färskpressad apelsinjuice och knäckebröd med leverpastej. Nu är det femton minuter senare och jag är JÄTTESUGEN på te. Dammit. Har gett upp och satt på tevatten nu. Hur länge ska man vänta egentligen innan man dricker kaffe eller te efter att man intagit sitt järn?
Apropå färskpressad juice kan jag verkligen göra reklam för nedanvarande mickepock från OBH Nordica:
Den är supersmidig. Man håller en skuren apelsinhalva mot pressaren, sätter i sladden, och vips rör den på sig och juice tillverkas. Och efteråt: And all you do is rinse!
Idag ska jag, bortsett från att köpa järntabletter, betala räkningar och jobba en c-tur på jobbet. C-tur= 13.30 tilll 21.30. Det trevliga med jobb på obekväma arbetstider är att det faktiskt är väldigt skönt att sova länge en måndagförmiddag och sitta och såsa fram tills det är dags att gå till jobbet. Minus är att man inte hinner se de sista tio minuterna på Top Model-reprisen...
Indecent proposal
Den här filmen roade jag mig med i eftermiddags när jag sprang på den på dansk tv. Jag förstod inte den. Jag saknar en sensmoral som jag kan leva med.Handlingsmässigt hänger jag med. De är fattiga, rik snobb erbjuder honom (vilket är lite av en motsägelse när det är hon som ska göra jobbet, men jag antar att jag förstår det ur ett rent hallickperspektiv) pengar för en natt med henne. De bestämmer sig för att hela affären känns begåvad och beslutar sig för att genomföra den. Ok.
Sen tappar jag greppet lite. Plötsligt tycker maken, som var den som tjänade pengarna, att han inte längre kan lita på sin fru (som han hyrt ut). Han sticker. Frugan står ensam kvar. Men inte så länge, för plötsligt är tydligen den rike snobben det bästa sedan skivat bröd, fast hon för bara någon månad sedan inte stod ut med honom.
När maken sedan har bestämt sig för att han nog iallafall kan lita på frugan, då vill hon skiljas. MEN ACK! Vill hon det? Nej, för då dyker maken upp igen och bjuder en miljon dollar för någon flodhästhona, och då plötsligt vill hon byta män IGEN! Och då blir miljonären glad. Och hon blir glad när hon får reda på att hon bara varit en av ett dussintal brudar han har gjort samma sak mot, och ber hans chaufför att ta hand om honom. Que?? Plötsligt har hon hoppat ur fina limon och sitter på någon brygga där givetvis den där fule maken sitter som av en ren händelse, och så fort de har fått utbyta sina gamla klysch-fraser är allt toppen igen.
Kan någon vara snäll och förklara för mig vad sensmoralen är? Den kan ju rimligtvis inte vara "sann kärlek övervinner allt"? Maken är apkorkad till att börja med, som tycker att hela konceptet att sälja frugan för en natt är en toppenidé, och när han sedan får för sig att han har rätt att bli arg går han över gränsen till förståndshandikappad.
Hon tillhör däremot inte någon intelligensreserv hon heller. Så fort någon ger henne en komplimang eller kommer till hennes engelska för invandrarkurs faller hon som en fura. Det enda man behöver göra för att återvinna brudens gunst är bara att bjuda ett par spänn på någon gudsförgäten flodhäst på en auktion. Känns stabilt. Verkligen en kvinna att hålla i när det stormar. Kan någon ge mig en sensmoral jag förstår? Har myror i huvudet.
Spackel och golv
Detta ledde alltså praktiskt till att maken fick samtala med personalen på Bauhaus om golvläggningsdetaljer medan jag stod bredvid och försökte se insatt och intresserad ut genom att lite diskret kolla upp facebook i min mobiltelefon. När vi (maken) fått all information var det dags att baxa upp alla golvpaketen på en stor vagn. Här började jag verkligen känna mig ohjälpsam och otillräcklig, så jag hjälpte till att lyfta över ett paket till vagnen. Det var tungt. Så jag lät bli resten. Däremot stod jag och hejade på medan maken lastade över de tio paketen. Jag körde en nedräkningsrutins-påhejning, som jag tror var mycket uppskattad. Samma sak skedde vid överlastning från vagn till hyrt släp ungefär en korvpaus på IKEA senare (fick vänta en timme på släp utan en halv meter snö på). Såhär såg det ut på ett ungefär:
Det där gröna jag håller i på ett klämkäckt sätt, still in cheerleader character, är tydligen något som ska ligga under golvet vi (maken) ska lägga. Det är dyrt, men inte alls tyngre än en krukväxt, varför jag lyfte upp det på axeln utan problem. Som synes är jag i behov av en jacka som jag kan knäppa alla knappar på, inte bara den översta.
När maken sedan baxat allt på släpet fick han köra med släp i snömodden till nya lägenheten, där alla tio paket skulle upp till fjärde våningen. Här kan jag ha brustit lite i min entusiasm, men jag höll iallafall upp porten och hissdörren både på första och fjärde våningen. Jag lyckades också (som bonus) tappa makens Iphone i golvet. Den höll dock.
Därefter tillbaka till Bauhaus med släpet. När vi (maken) ändå höll på köpte vi (maken) lite gipsspackelmassa (?) i en 25-kilossäck. Bra att ha, tror jag.
Därefter har vi spankulerat på IKEA och ILVA och föreställt oss olika inredningsscenarier. Jag är helt säker på att jag aldrig tidigare varit på IKEA klockan 18.30 en lördagskväll. Finns en första gång för allting. Nu tillreder vi, mest maken, men lite jag med, en mycket sen lördagsmiddag bestående av kycklinglår och tomatsås. Good for Einar (Julia)!
Dag 7- Mina favoritbloggar
De kändisbloggar jag följer är utbytbara, men jag har mina vänners bloggar som jag följer slaviskt. Då inte som en slav i östra Europa, utan som en slav i ren yrkesbemärkelse. Om det nu betecknas som yrke när man inte får betalt eller det ens är självvalt. Nåväl, här kommer iallafall en kort beskrivning av mina favoritbloggar, samt länkar så att de kan få fler läsare:
1. Antigonish- Tillrättalagda trevligheter: En favoritfigur i den klan jag gift in mig i. I bloggen beskrivs livet med maken, de två terroristerna samt The Duchess i det glamorösa LA.
2. Kattis Korvapa: En gammal högstadiekompis blogg som jag sprungit på såhär på äldre dagar. Den handlar relativt sällan om korvar och apor, men är dessbättre mycket underhållande ändock.
3. Crazy Cat Lady: En kollega tillika väns blogg som behandlar veckans snygging, kattvansinne, bokrecensioner samt jobbdilemman.
4. Hyperbole and a Half: Detta är sann humor. Jag skrattar sällan så mycket att jag får ont i magen och tårarna rinner, men den här bloggen är obeskrivbart rolig. Jag har sprungit på den via Kattis Korvapas (se ovan) blogg. Ord kan inte beskriva den. Den måste helt enkelt upplevas.
5. Jiaozi!- J&D mitt i Riket: Gymnasievännnens och dennas makes blogg om livet som nyinflyttade i Peking. Behandlar språkliga förbistringar, kulturkrockar samt katten Bellinis liv och leverne (tydligen en rätt äventyrlig katt vad det verkar).
Kändisbloggar just nu innefattar nästan enkom Katrin Zytomierska. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag läser den i ärlighetens namn. Hon är ganska dålig på att skriva, men provokativ på ett ibland uppfriskande sätt. Roligast är att läsa folks uppretade kommentarer.
Dag 6- Dagens det mesta
Dagens väder: Snö. Mysigt om man slipper gå upp halvsex och ta sig till jobbet i skiten.
Dagens nyhet: Nyanställld chef. Förutom för mig, för jag visste ju redan igår efter hennes intervju att hon fått det. Man är väl med i rekryteringsgruppen.
Dagens klädsel: Lager på lager och de nyframrotade überfula vinterstövlarna som jag planerat att slänga de senaste fem åren.
Dagens kvällsmat: Bolognese. Utan de obscena vinmängder som jag normalt sett häller i mig under tillagningen. Det är en tradition vi har. Vi hackar, steker och storkoker medan vi pimplar rödvin. Det är en inte helt oäven syssla kan jag meddela.
Dagens glädjeämne: Att jag är ledig de kommande tre dagarna.
Dagens äsch: Att jag inte kan lägga golv. För hade jag kunnat det hade jag sysselsatt mig med det kommande tre dagar i nya lägenheten.
Dagens tv-underhållning: Tveklöst Lyxfällan.
Dagens klumperi: Skärsår. Den senaste veckans halkningar har bytts ut mot skärsår, från papper och glas.
Dagens irritationsmoment: Att jag tittat på en kalender för 2011 när jag bokade in morgondagens tvättid, som sålunda har passerat idag utan min vetskap.
Dagens kattjävelskap: Spya på mattan. Klassiker.
Dagens besparing: Snälla eller bara stressade busschaufförens håglösa förbivinkning på bussen till jobbet imorse. Sparat 18 spänn.
Dagens lättja: Att överhuvudtaget ta bussen till jobbet bara för att det är lite kallt ute.
Dagens krydda: Basilika från homestyling-basilikakrukan.
Dagens ljus: Stearin.
Dagens frukt: Gula äpplen. För fruktskålarna på jobbet är sedan länge tömda på all god frukt. Tur bara jag har ätit. Sparar irritation.
Dag 5- Min familj
Min familj är rätt suspekt. Fadern, den norrländske mannen från vidderna, träffade min mor på nattklubben Maxim i Helsingborg. Tycke uppstod tydligtvis, och jag skapades. Fadern hade sedan tidigare fem barn från två olika äktenskap, mina blivande halvsyskon, och modern hade två söner med en man sedan tidigare, också de blivande halvsyskon. När jag var liten ville jag ha hela syskon, och eftersom inga skapades räknade jag ibland ihop mina halvor till tre och ett halvt syskon. Det har för övrigt varit höjdpunkten i min matematiska karriär.
Modern bor nuförtiden norröver, det vill säga i Stockholm. Där går hon på opera och teater. Hon tycker om god mat och vin. Hon börjar gråta av telefonköer och borttappade glasögon.
Fadern blickar ner på oss från himlen, om man hade varit det minsta religiöst lagd, vilket han faktiskt var själv, så låt gå för att han blickar ned på oss för all del. Fadern gillade att tura och att ta en öl med sin dotter på Telegrafen. Han gillade inte humor. De få gånger det någonsin kom ett skämt över hans läppar var det alltsom oftast ett som var fullkomligt omöjligt att förstå poängen med. Dock brukade han efter levererad poäng själv skratta så smittande att man inte kunde låta bli att ryckas med.
Med maken följde något som omnämns "klanen". Jag har älskat dem från första stund, även om jag såhär några år senare fått höra att jag sett ut som ett rådjur fast framför strålkastare under samtliga familjemiddagar det första året.
Karaktäristiskt för klanen är att de alla älskar sås. Oavsett hur mycket sås som tillagas är det alltid i minsta laget. Vill man hamna i god jord hos svärmor äter man lutfisk på julaftonskvällen. Vill man hamna i god jord hos svärfar går man med på att marängsviss alltid är en överlägsen efterrätt jämfört med andra efterrätter, utom möjligtvis äppelpaj.
Maken kräver knappast någon närmre presentation. Maken är den som lagar min middag och packar min lunchlåda och den som masserar mina fötter när jag haft en jobbig dag. När jag kommer med dumma infall som att vi omgående ska köpa en ny lägenhet till vår nya gren inom klanen så lyssnar han på mig och tillmötesgår mig. När jag ber om ursäkt för att jag varit förhastad tar han på sig halva ansvaret. Han är den som följer med mig på Sex and the City på bio och den som somnar bredvid mig varje kväll till ett avsnitt av How I Met Your Mother.
Aslan, även känd som Hår av Hin, Satans avkomma eller charmtrollet är vår kära katt. Hon fyller fem år i dagarna. Hon hatar andra djur, specifikt andra katter. När man inte tittar snor hon skinka från frukostbordet eller chips ur chipsskålen. Aslan lever i tron att det sker enormt spännande saker i trapphuset. Hon vill konstant smita ut. När hon tas ut i koppel vill hon alltid direkt gå in i lägenheten igen. På fritiden jagar hon silverfisk eller dricker vatten ur badkarskranen. När hon träffar någon hon inte gillar väser hon och hon lyckas varje dag hålla rumpan ovanför kattlådan när hon kissar så att vi måste ha en tidning under kattlådan för att slippa trampa i kattkiss. Vi älskar henne och hon tolererar att bo med oss för att hon saknar tummar.
Einar (Julia) är 20 veckor gammal och skvimpar runt i fostervatten i min mage. Den åttonde april är det tänkt att hon ska komma ut. Vi känner henne inte så väl, men maken säger att hon är en han. Det enda vi vet är att hon är tämligen akrobatisk. Och att hon på mystiskt sätt påverkat min balans. Jag har halkat tre gånger på en vecka. Båda mina knän är blåslagna. Einar (Julia) måtte ha ändrat min tyngdpunkt på något vis. Idag föreslog min kollega ett par stabila höftbyxor. Så jag inte får någon fraktur. Får väl snart börja med hjälm också.
Dag 4- Mina framtidsvisioner
Klyschorna är givetvis att jag och de jag älskar får behålla hälsan, att vi alltid må ha tak över våra huvuden (fast det räcker med ETT tak) och mat på bordet. Men visst, det är en del av framtidsvisionen. Jag är ju dock lite mer krävande än så och vill alltid ha mer.
Wikipedias definition på en vision är följande:
Vision, något man vill uppnå. En vision uttrycks oftast som ett framtida tillstånd som man vill uppnå, och behöver inte uppfylla formella krav på realism, tidsbundenhet eller mätbarhet (se organisatoriska mål för förklaring av dessa krav).
Då kör vi alltså i punktform igen, med Wikipedias definition i färskt minne.
- Jag vill vinna pengar på Lotto. Helst 63 miljoner, men jag kan också nöja mig med mindre summor, såsom 500 000, eller om det kniper kanske 100 000 kronor. Jag tänker på alla de där krispaketen som betalas ut till EU-länder i tid och otid. Om 500 000 spänn av dem skulle gå till mig, så hade det ju inte ens märkts. Kan ju knappt vara mer än den rent administrativa avgiften för att föra över pengarna till krislandet. Bara en stilla tanke.
- Jag vill skriva en bok. Jag vrider mig nästan lite i skam över att erkänna det, men det är faktiskt en dröm. Som jag delar med resten av mänskligheten, jag vet, jag vet. När jag ändå har skrivit det kan jag lika gärna erkänna att jag skulle vilja vinna Nobelpriset i litteratur, så var det också ute.
- Jag vill ha en stor lägenhet i centrala Paris. Och gärna en stuga i södra Italien eller på Rivieran. Fast det kan jag ju fixa med de 63 miljonerna. Knappast med de 500 000 dock.
- Jag vill ha en vinkällare fylld med goda viner.
- Jag skulle vid någon till period i livet vilja bo på de Brittiska Öarna igen.
- Jag skulle vilja starta en restaurant med maken. Kanske. Fast då är det mest för att jag vill ha det som de med egna restauranter i filmer och tv-serier har det, när de sitter och har stora, bullriga familjemiddagar och så kan man ju inte ha det jämt. Och så brukar de också oftast vara italienare. Det vill jag inte vara.
Under mina pet peeves igår glömde jag ju helt bort den allra största som jag faktiskt måste nämna, med risk för att få halva vänskapskretsen emot mig. Ordet MYS. MYS är en av de värsta. Visst, någon gång då och då, men allt kan för h**v**e inte vara mys? Fika- mys, levande ljus- mys, bra på tv- mys, en kopp te- mys, baka kladdkaka- mys, surdegsbröd- mys. Varför inte bara gå all out och säga en gång för alla att livet är MYS (och alltid, ALLTID med ett utropstecken efter) och nöja sig med att säga det en enda gång? Det har gått hyperinflation (se Wikipedia igen) i ordet mys, och jag väljer att skylla på OLW med sitt förbannade fredagsmystjafs.
Så. Förlåt för det där sista. Det blir inte fler pet peeves nu. Var bara tvungen att lägga till den...
Dag 3- Mina pet peeves
1. Folk som äter äpple. Inte folk som äter äpple på ett speciellt sätt, utan folk som äter äpple i min närhet utan någon urskiljning. Själv får jag äta äpple. Jag irriterar sällan mig själv.
2. Folk som känner ett behov av att prata bara för att man råkar befinna sig på samma ställe, till exempel i omklädningsrummet på jobbet. Speciellt klockan halvsju på morgonen är jag inte särskilt intresserad. Av någonting. Även folk som envisas med att prata med en när man uppenbarligen försöker läsa tidningen i lugn och ro minding ones own business retar gallfeber på mig.
3. Alla slags grammatiska avarter, till exempel särskrivningar. Vad är det som är så f**b*nn*t svårt? På engelska särskriver man, på svenska gör man det inte.
När folk inte kan skilja på "hans" och "sin" blir jag så uppretad att jag nästan får en hjärnblödning. Exempel: "Han åkte och hälsade på hans syster." Vems syster? Kan man inte skilja på "sin" och "hans" tittar man för mycket på amerikanska tv-serier och bör sluta omedelbart och istället skriva in sig på en komvuxkurs i grundläggande svensk grammatik. Dit vill jag även skicka alla som inte lärt sig skilja på "de" och "dem".
4. Folk som använder sig av de makabra uttrycken "pözz" och "kramiz". Eller, ännu värre, i bestämd form: "pözzen" och "kramizen". Generellt retar det upp mig något vanvettigt med ett z på fel ställe.
5. IIIIIIIIHHHH-brudar. Generellt slipper man dem när man kommit upp i senare 20-åren, men de finns i sällsynta fall. Top Model-deltagare undantas från denna pet peeve. De är underhållande trots idogt iiiihande.
6. Folk som skrattar innan klockan nio på morgonen. Det finns aldrig, och jag upprepar ALDRIG, någon anledning till att skratta så tidigt på morgonen.
7. Folk som inte kan sätta sig ner på offentliga toaletter. Varför måste jag torka bort ert kiss innan jag sätter mig? Och varför kan man inte ta tio sekunder till att lyfta toalettborsten och ta bort sina egna bajsränder i toaletten?
8. Mamma-maffior som vägrar flytta sig en tum oavsett om de går fyra i bredd med sina barnvagnar på en smal gata. Ja, jag förstår att det gör ont att föda, men har man inte fortfarande någon slags skyldighet att komma överens med övrigt folk på jorden?
9. Folk som säger "asseptera" istället för "acceptera".
10. Folk som inte lämnar tvättstugan i tid. Att masa sig ner i tvättstugan tar nästan lika mycket kraft som att tvätta, och att då upptäcka att nyckeln är borta och dörren låst är inte Hawaii. I förlängningen innebär detta att den som tvättar innan man själv skattar sin egen tid som viktigare än min. Då blir jag SÅ arg att jag brukar överväga att... att... SKRIVA EN LAPP!!!
Jag måste tyvärr hålla där, annars når mitt blodtryck en skadlig nivå.
Dag 2- Därför bloggar jag
När jag läste Antigonish vanvettigt underhållande resedagbok från Totnes vaknade tanken till liv att man kanske skulle ta och starta en blogg. Såsom brukligt tog det ett tag från tanke till handling, men i april i år kom Smugglosmurfbloggen igång.
Jag gillar att blogga, men det är ibland svårt att veta var man ska dra gränsen. Vad är för personligt? Var går gränsen för när man hänger ut någon och när det bara är underhållande? Att balansera på gränsen mellan för personligt och bara rent tråkig information om någons meningslösa liv är stundtals ganska svårt. Att hänga ut en mäklare med för- och efternamn är givetvis den här bloggens lågvattenmärke vad gäller diskretion och balansgång. Jag har inte ens med mitt eget efternamn, men tydligtvis var det helt ok att läggga ut någon annans namn. Hjärnsläpp. Tur att mannen ifråga faktiskt googlade sig själv och berättade det för mig, annars hade jag väl fortsatt att i burdus framfart lägga ut folk på bloggen i rasande takt.
Ibland känns det supertråkigt att blogga. Känns ibland som att ingen läser det man skriver och att man lika gärna kan skriva i ett vanligt jäkla Worddokument till sig själv. Fast det är ju inte så. Bara för att folk inte skriver kommentarer till varenda inlägg betyder det inte att folk inte läser. Blir alltid lika glad när folk säger att de tycker om att läsa min blogg.
Ibland har man haft en jobbig dag på jobbet, bråkat med någon av kollegorna. Ibland har man haft ett oväntat dödsfall bland patienterna eller kanske bara blivit anklagad för att vara en sjuksköterska från nazi-Tyskland av någon som tvingats byta från enkelrum till en fyrasal. Knappast ok att skriva om när man har ett sekretessbelagt yrke. Bortsett från kollegan som skröt om sin ringa viktuppgång under graviditeten. Henne var jag tvungen att hänga ut, av rent feministiska och systerliga skäl. Dessutom läser hon inte min blogg. Hon är en sån som säger "gåggel" istället för "google". Oj, förlåt, nu gick jag visst över den där gränsen. Hell hath no fury for a Johanna scorned...
För det mesta har jag sådana skäl de dagar jag inte uppdaterar bloggen. Antingen är jag helt enkelt för arg på någon eller något, eller så saknas inspiration helt och hållet. Ni ska få slippa läsa saker i stil med "Idag var jag på jobbet. Det var kul. När jag kom hem stekte jag pyttipanna och satte på mig min pyjamas." De dagarna slipper ni läsa mina alster.
Dag 1- Presentation av mig
Plötsligt känns det som att jag sitter på en lektion på mellanstadiet med ett urtråkigt och fantasilöst uppsatsämne framför mig. Men, nu har jag ju sagt att jag ska köra hela sjudagarskoceptet, så då är det bara att bita ihop och fortsätta. Sådan är jag nämligen. Det finns folk som säger att det där är typiskt svenskt, vilket jag inte vet något om, men på mig stämmer det iallafall bra in. Har jag sagt att jag ska göra något, så ser jag också till att göra det. Jag är en ganska seg och svårstartad männniska, så jag kan ibland behöva lite påtryckningar för att komma igång, iallafall om det jag ska göra är av den tråkiga modigenren, men det blir gjort. Oftast.
DEL 1:
Född för 30 år sedan (och tio månader om man ska vara petig) i Helsingborg. Modern ursprungligen från Finland, men adopterad i Sverige sedan tvåårsåldern. Fadern från de norrländska skogarna runt Arjeplog (eller Arvidsjaur? Blandar alltid ihop dem...).
På ett läskigt dagis i Råå blev jag tvingad av en gemen jämnårig flicka, Nanna, att äta sand. Tretton år senare snodde hon min pojkvän, men det är en annnan historia.
Var ett fult och töntigt barn. Eftersom jag behövde glasögon tidigt, och själv fick välja ut dem (god bless me) blev det ett vanvettigt fult par som var turkosa och rosa. Ni förstår ju själva. I sexan fick jag dansa tryckare på discona om jag tog av mig glasögonen, vilket ju ändå kändes schysst.
På högstadiet fortsatte jag att vara töntig, men blev mindre ful när mamma gick med på att jag började använda kontaktlinser. Jag tjuvrökte cigaretter vid ett par tillfällen och vid ett enda tillfälle drack jag häxblandning i en gångtunnel på söder. Annars var jag ett ganska snällt barn. I nian fick jag min första pojkvän. Vi var tillsammans länge, för att vara i den åldern iallafall. Nu har han två barn, och vi ses inte särskilt ofta, men har ändå alltid haft någon slags kontakt.
Gymnasieåren tillbringades på Olympiskolan. En helflummig vänsterskola (iallafall på den tiden) med en trots allt skön stämning i väggarna, även för icke-vänsterfolk. Jag gick humanistprogrammet och läste latin i två år. På gymnasiet hittade jag två av de vänner som fortfarande är superviktiga i mitt liv, trots att de bor långt ifrån mig (eller snarare halvlångt och jättejättejättelångt).
På vår klassresa till Rom lade jag grunden för ett VG i latin istället för ett MVG. Jag tyckte nog mest det var intressant med öl och italienska män i uniformer från flygvapnet. Min okunskap bevisades på bröllopsresan. Jag kunde inte berätta något vettigt för Peter om Forum Romanum. Däremot kunde jag på ett färgfyllt sätt berätta om vad-han-nu-hette-soldaten som jag träffade på Spanska Trappan.
DEL 2:
Jag hatade Helsingborg. Jag minns faktiskt inte riktigt varför, men jag gjorde iallafall det. Så efter gymnasiet tog det bara drygt två månader tills jag satt på bussen ("Jag vill inte flyga! Jag vill seeeeee resan och världen!!") till Devon via London. Ja, det tar lång tid attt åka buss till Devon. Ca 27 timmar närmre bestämt. Gör aldrig om mitt misstag.
Under ett drygt halvår jobbade jag först i Devon, ett vackert men helt livlöst landskap i södra England, och sedan på ett hotell vid Gatwick Airport- The Renaissance London Gatwick Hotel. Dåliga löner, höga hyror, men en kul tid med bästa vännen från gymnasiet, som var den som räddade mig till London från korna i Devon.
Efter detta blev det flera år av leveransträngning på Irland. Det var verkligen en tre år lång fest. Låt oss inte gå in på det mer. Jag hade kunnat skriva en bok om de åren.
Någonstans pausade jag lite under en termin engelska 20 poäng på Lunds universitet. Mamma undrade om jag bara tänkte ägna mig åt supande och hamburgerservering under resten av livet, elller om jag faktiskt tänkte bli något vettigt. Vilket faktiskt till slut ledde till:
DEL 3:
Att bli sjuksköterska. Jag har ju hela tiden känt ett behov av att hjälpa folk. Ja, nästan som ett kall. Hela tiden har det legat där och gnagt i mitt bakhuvud, hur jag vill hjälpa min omgivning. Bota och bättra. Stötta och lyssna.
Nä, så är det ju absolut inte. Att jag till slut blev sjuksköterska var jävligt otippat. Det är nog ett av de bästa beslut jag har råkat fatta, men det var just det, råk.
Studietiden sög. Jag var ny i Malmö och tog lång tid på mig för att överhuvudtaget acklimatisera mig. Innan jag träffade blivande maken var jag helt övertygad om att jag efter examen skulle ta första bästa flyg (Jag hade ju redan sett väääärlden från bussfönstret, varpå flyg kändes magnifikt överlägset) tillbaka till Dublin för att påbörja mitt liv som festande sjuksköterska. Så blev det då inte. Tiden i Malmö gick från outhärdlig till uthärdlig till att bli hur trivsam som helst.
DEL 4:
År 2006 i juni tog jag examen som sjuksköterska. Började jobba på den avdelning där jag fortfarande jobbar, där jag dessutom varit student i tio veckor innan examen. Helt vanvettigt att vara så lång tid på samma jobb, men det har fallit sig så, och jag trivs faktiskt. För det mesta.
2009 gifte jag mig med blivande maken, som nu då alltså är maken. Resten vet ni ju. I min mage, på vilken man kan balansera ett vinglas, vilar Einar (Julia) sedan 20 veckor tillbaka. Imorgon är vi halvvägs i graviditeten.
Eftersom jag och maken är väldigt glassiga människor har vi två lägenheter. En på Ribersborg och ett sommarnöje vid Nobeltorget. Om någon vill köpa vårt sommarnöje vid Nobeltorget så är det förresten till salu.
Sju dagar
Efter lite halvslösurfande under kvällen hittade jag idén nedan, som jag känner att jag ska försöka engagera mig i de kommande sju dagarna. Eftersom jag just för tillfället är väldigt upptagen av att äta på min djungelvrålsklubba samt titta på René Nyberg på tv så sätter jag troligtvis igång imorgon. Som närmre förklaring (om behov finns): Under sju dagar ska jag på ett spetsfundigt sätt behandla ämnena nedan ett efter ett.
Detta är de ämnen som skall behandlas
Dag 1 – Presentation av mig.
Dag 2 – Därför bloggar jag.
Dag 3 – Detta är mina största pet peeves.
Dag 4 – Mina framtidsvisioner.
Dag 5 – Min familj.
Dag 6 – En ”Dagens”-lista. Ex. ”Dagens planer, dagens outfit, dagens låt, dagens plus, dagens minus”.
Dag 7 – Några av mina favoritbloggar med beskrivning.
Lördagsfunderingar
Innan vi kör till favoritfolket i Laholm (f d favoritfolket i Mellbystrand) har jag en vag tanke om att jag ska hitta ett par mammabyxor. Jag är förvisso fattig, men man måste ju ändå ha ett par byxor som passar. Problemet är att mina ben verkar vara konstant för korta då jag provar byxor, vilket resulterar i att jag alltid drar mig för att köpa byxor. Följande brukar hända:
Jag provar byxor. De sitter perfekt, bortsett från att de är en decimeter för långa. Jag köper dem. Säger: "Jag får dem uppsydda" alternativt "Jag använder högre klackar på skorna när jag har på de här byxorna". Det som händer är att jag inte får dem uppsydda, för jag är för lat.
Första dagen jag använder byxorna har jag högre klackar. Jag vacklar runt som en anka, eftersom jag är för dåligt feminint tränad i konsten att gå i högklackade skor. Alla andra dagar jag har på mig byxorna har jag på mig mina vanliga skor, vilket leder till byxor som trampas på i vått och torrt och som efter fem minuter ser skitiga och sönderrivna ut nedtill. Så brukar det bli. Byxor= ångest. Usch, kanske köper mammabyxor en annnan dag istället. En vacker dag kommer det helt enkelt ändå att bli för kallt för strumpbyxor och leggings, och då kommer jag att tvingas ut för att köpa mammabyxor. Eller kanske en overall i bävernylon?
IOGT-NTO?
Bara för att klargöra: Det var makens vinglas som balanserades och ej mitt. Jag hade i mitt nuvarande tillstånd varit en fullgod medlem av IOGT-NTO. För första gången i mitt liv.
Annars har dagen varit Nobeltorg-esque med allt vad det innebär. Aldrig en tråkig minut. Glädjeämnet stod kära kollegan för efter en relativt miserabel morgon. Jag fick en chokladkaka Vintervit som genast lyste upp vardagen med sin himmelska smak. Ska lägga upp ett lager innan de går ur sortimentet!
Nu tittar jag på Idol och lyssnar på makens kommentarer. Mest underhållande hittills var den mycket trovärdiga imitationen av hur Olle ser ut på scenen. Lyckligtvis är jag inte på mitt sämsta graviditetshumör. Det var jag för några veckor sedan, då maken otursamt nog valde att racka ner på Peter Jihde. Jag brukar inte hysa några speciella känslor för Jihde i vanliga fall, varken bra eller dåliga, men just den fredagen var känslorna tydligen mycket varma och min beskyddarinstinkt som en björnhonas. Peter lämnade rummet, med all rätt och jag coolade ner mig (på nätta 55 minuter) och fick ödmjukt be om ursäkt. Inte alltid helt stabilt att vara gravid...
Helge Skoog
Efter halvåtta är det något slags byggarbets-scam-mickepocksprogram. Förvisso tycker jag att René Nyberg är snudd på lika överexponerad i rutan som Filip, Mackan och kompani, men jag gillar program med katastrofer och folk som ställs till svars för grejer.
Därefter är det La piéce de la resistance (jag vet att det ska vara en grav accent på e nummer ett, men saknar kunskap om hur man gör en sådan på datorn. Frankofåner, förlåt mig.): Lyxfällan. Denna underbara kavalkad av människors ekonomiska misslyckanden värmer mitt kalla hjärta. Speciellt i stunder som denna, när jag själv sitter i en relativt klumpigt förvärvad ekonomisk situation. Då är det ok att skratta åt andra. Jag har mitt alibi vattentätt!
Social kompetens
Idag vågade jag ställa mig på vågen för första gången på ett bra tag. Visar sig att jag gått upp ca åtta kg sedan början av graviditeten, vilket förvisso är lite för mycket (enligt intensiva efterforskningar på internetsidor som blimamma.se och growingpeople.se o s v).
För att erhålla sympatier och allmänna kommentarer i stil med "Äsch, när jag var gravid i fjärde månaden hade jag gått upp hundrafemton kilo, och jag gick ner allt när jag ammade", så valde jag att dela detta med mina kärleksfulla kollegor under lunchrasten. Dessa kommentarer kom också, säkra som amen i kyrkan. Tyvärr kom de efter den mindre kärleksfulla kollegans kommentar:
"Oj, åtta kg!? Jag gick upp tio kg sammanlagt när jag var gravid!"
Som alltid när man får en så ohyfsad och ogenomtänkt kommentar (eftersom man sällan tror sina öron när det händer, antar jag) kom jag inte på något bättre svar än: "Tack, det var ju uppmuntrande!", för att sedan lämna lunchrummet.
Prick fyra timmar senare (alltid en klippa när det gäller) kom jag på den perfekta svarskommentaren. Den lyder som följer: "Jaha, men det är nog bara för att jag var ansvarsfull nog att sluta röka när jag fick veta att jag var gravid."
Jag är kvinnan hela dagen att ha en sisådär fyra timmar efter en kris för att komma med en riktigt giftig kommentar! Ring mig vid behov bara!
Skämt åsido fascineras jag lite över hur människor tycker att det är ok att säga vad som helst till folk. Må så vara att mamma efter halvåret i England (toast, kanelflingor och engelsk cider gör inte precis underverk för midjan) kunde nypa tag i muffinsvalken ovanför jeanskanten för valfritt skämt, men jag klarar mig utan det från mina kollegor.
Man känner sig som Bridget Jones när hon tvingas träffa Uncle Geoffrey som nyper henne i rumpan och frågar varför hon inte blivit gift än.
Punkt ett på Einars uppfostringslista: Social kompetens.
Vit choklad?
Värd att smaka? Har inte ens sett den i affären, dock på olika bloggar i bloggosfären. Kanske inte finns i Malmö. Kanske finns det en laser-choklad-man i Malmö som lasrar till sig all vit choklad innan någon annan hinner lägga vantarna på den. Bör tipsa Aftonbladet.
Tjatiga människor?
Jag kanske är en konstig människa, men är det verkligen bara jag som aldrig gillat Erik och Mackan, och börjar tycka att Filip och Fredrik börjar få lite väl mycket tid i etern? Filip och Fredrik har haft sina ljusa stunder (av vilka Erik och Mackan inte varit så mycket som i närheten av), men börjar det inte bli lite väl tjatigt?
Jag och Hår av Hin har en lugn tisdagsmorgon. Jag har just ätit frukost och Hår av Hin har hållit sig i närheten för att säkra en bit leverpastej från frukostbordet. Ska alldeles strax skala mig från stolen och bege mig ut i den bäbisblå staden för att inhandla en present som jag borde ha inhandlat för säkert en vecka sedan. Därefter är det dags för ett kvällspass på jobbet.
Vad säger man om fotbollen? Ingenting. Som vanligt presterar HIF uselt under press. Jag är nästan säker på att de hade förlorat om så jag hade stått som målvakt i motståndarlaget (som hade duckat för bollarna istället för att försöka fånga dem). Just för tillfället tycker jag att det fokuseras för mycket på SM-guldet. Move on, säger jag. Tycker börjar bli mycket tröttsamt att läsa om firande och guldbussar dagarna i ända.
Renskavstjosan
Igår, efter dag sex på arbetet (nummer 1) fick jag ett komplett psykbryt när det blev dags att bege sig mot dag sju av tapetskrapning. Maken var hård i sin dom av att jag omedelbart skulle gå hem och inta sängläge i väntan på vidare instruktioner. Vidare instruktioner visade sig vara äta grillad kyckling med grekisk sallad samt se på Beckfilmen Gamen på tv, för att därefter inta sängläge igen. Det var hårda bud, men bara att acceptera.
Idag har jag inte heller skrapat tapeter. Jag har däremot varit nyttig i hem nummer 1 genom att efter tolv timmars välbeövd, komatös sömn ha städat, tvättat samt bakat kladdkaka. Sistnämnda blev väl kladdig. Mest som smet om jag ska vara helt ärlig. Den har blivit utvisad till balkongen för stelning, och ska därefter återutvärderas.
Har just nu en renskavstjosan i ugnen. Det är en av mina tre signaturrätter. Det vill säga en av de maträtter jag kan laga. Jag försöker förhindra att ett psykbryt drabbar maken, som även han jobbat onaturligt hårt under förra veckan. Alltså tar vi idag en välförtjänt paus från den lägenhet som vi just nu refererar till som "stället med de oändliga lagren av tapet som aldrig försvinner". Helt ärligt visste jag inte att man kunde hata tapeter så mycket som jag gör just nu. De måste dö.
Spackelskrapa
På måndag kallar vi in den som ska få göra det roliga, dvs spackla, måla och lägga nya golv. Snålhet hindrar oss från att ta in denne man till tapetrivning, annars hade det varit optimalt istället för att själv lägga in tolvtimmars arbetsdagar.
Idag fick vi dessutom glädjen av en bonusuppgift. Stenhård har planerat in lägenhetsvisning med en tjej klockan nio imorgon bitti, så efter jobb, tapetskrapning, matlagande och Aslankärlek fick vi ta oss an det vi numera har fått sådan rutin på att vi knappt behöver yttra ett ord om hur det ska gå till: Visningsstädning. På 29 minuter blankt, 21.00-21.29 har lägenheten blivit minutiöst städad. Minus moppning, men vi moppade inför söndagens visning, så det må vara hänt. Hade lovat mig själv att vara i sängen innan 22, eftersom väckarklockan imorgon ringer 05.25 för fjärde dagen i rad (inte för människor, I tell you). Det blir iallafall innan 22.30. Man somnar ovaggad, dagar som de här.
Humöret är förvånansvärt på topp. På något vis är det bättre att befinna sig mitt i det än att ha det lurande runt hörnan som ett mörkt åskmoln. Nu är det här, och vi hanterar det som krisexperter!
Två lägenheter
Känns faktiskt något bättre nu, efter att ha ställt in vår fina, ärvda barnvagn i vår fina, nya lägenhet. Lägenheten behöver helt klart en kärleksfull hand, men jag tror att det kommer bli hur fint som helst när det väl blir färdigt. Något som hjälpte väldigt mycket var att komma upp till takaltanen som hör till föreningen. Vi snackar grillaltan med plats för säkert tio personer med full utsikt över både staden och havet. Det finns TVÅ sådana!
Så nu ska vi bara riva ner tapeter i hela lägenheten under veckan som kommer, och sen släpper vi lös vår målare/golvläggare och hoppas på det bästa. Vi kommer att vara fattiga, men vi kommer att trivas!
