Framsteg
Ni skådar premiäröppning av låda i köket som numera har handtag. I ca en vecka har vi haft lådor, men dock utan handtag. Men nu- no more! Numera öppnas alla lådor med hjälp av handtag.
Sovrummet är det jag själv har ägnat mig åt att inreda. Det vill säga när jag inte uffar och huffar och har ont i ryggen. Jag har ganska nyligen lagt mig till med en ny talang. Eftersom jag inte målar, inte borrar, inte sätter upp lister, inte lägger golv, inte fogar, inte spacklar och inte sätter upp moduler i köket kände jag på ett sätt att jag var tvungen att lära mig åtminstone NÅGOT nytt. Detta nya är att montera ihop IKEA-möbler. TV-bänken var premiär. Det gick över förväntan. I helgen monterade jag ihop två sängbord. Nummer ett tog blygsamma två timmar att sätta ihop. Maken behövde bara rätta till en grej som hamnat upp och ner (fel på beskrivningen från IKEA, helt klart). Andra sängbordet gick på fantastiska 45 minuter OCH helt utan hjälp från maken. Byrån var överkurs, så den hjälptes vi åt med. Och när jag säger hjälptes åt så betyder det att jag monterade ihop två lådor för att sedan dricka alkoholfri öl och titta på när maken satte ihop allt annat. För att utmana läste jag också fel på beskrivningen för att se så att maken var med.
Aslan har funnit sig väl tillrätta. När hon inte dödar silverfisk i badrummet så ligger hon på sin tron i garderoben. Högst upp, ovanpå fyra täcken ligger Hår av Hin och håller koll på världen.
Vecka 29
Såhär ser man ut i vecka 29. Eller, jag ser ut såhär i vecka 29 iallafall. Inatt hade jag världens sjukaste dröm (igen). Enligt barnmorskan är det normalt med sjuka drömmar, men jag undrar hur normalt det är att drömma att man föder ut en katt. Alla verkade tycka det var hur normalt som helst i drömmen. Bortsett från de sjuka drömmarna är nätterna även för övrigt en allmän plåga. Att vända sig från en sida till en annan är ungefär som att vända en Ålandsfärja. När jag av misstag hamnar på rygg blir det till en parodisk slapsticksketch.
Idag är det min helg. Eftersom jag jobbat fredag till måndag är jag ledig idag. Igårkväll var min fredag-/lördagkväll, idag är min lördag/söndag i kombination eftersom jag ska jobba 06.45 imorgon bitti igen. Dagen ska jag ägna åt att rota fram flyttlådorna med lakan och handdukar och packa upp dessa i det nyuppsatta Antoniussystemet i vår walk in closet. Därefter har jag tänkt mig attt organisera köksflyttlådorna i en liten fin ö, så att man kanske, kanske, kanske kan börja inreda barnrummet. Detta är i stort sett en utopi i nuläget, men man ska ju sikta mot månen.
Tvättstugan
Nästan det sämsta med att flytta är att livet fortgår som vanligt runtomkring. Med det syftar jag mest på hushållsarbete. Fast lägenheten är full av flyttkartonger och köket inte är färdigrenoverat så har golvet mage att bli dammigt, handfat och toalett smutsiga och tvättkorgen fortsätter att fyllas. Helt utan förståelse för att det pågått en flytt och en renovering, och att de drabbade förtjänar lite respit i dammsugning och tvättande. När det inte är färdiguppackat och färdigrenoverat har man liksom ingen lust att fixa rena kläder till den ytterst provisoriska klädförvaringen eller att dammsuga när det ändå kommer att lägga sig ett lätt renoveringsdamm över det hela återigen.
Idag har jag långt om länge tagit tag i tvätten. Man kan ju trots allt inte skylla flytten för att man går runt och luktar illa. De medeltidsaktiga tvättmaskinerna i källaren fungerar över förväntan, även om min första tanke när jag såg dem var att fylla dem med sten så vi skulle kunna få ett par maskiner som är något yngre än man själv. Säga vad man vill om Nobeltorget (ja, ni läser rätt. Här kommer den: första Nobeltorgskomplimangen i den här bloggens historia. Exalterade?) men vi hade två förnämliga tvättstugor med maskiner från 2009. Att småbarnsföräldrarna var tvätterrorister med någon slags gatans lag vad gällde att följa någon som helst tid eller på annat vis visa minsta hänsyn mot övriga grannar kan man ju knappast skylla maskinerna för. Mm, hellre Miele från 1969 än de gamla grannarna vid Nobeltorget, nu när jag tänker efter.
Ett bad!
Satt just och tjyvläste lite inför graviditetsvecka 29, som egentligen inte börjar förrän på lördag, men jag brukar inte kunna hålla mig till den faktiska veckan inträder utan läser lite i förväg. Läser följande själv och bestämmmer mig sedan för att läsa upp det högt för maken. Som info liksom.
Pappa eller partner
Nu kan du få se en liten fot puta ut på magen. Försök att fånga den! Ditt barn kan känna om mamma är stressad eller orolig. Ge din kvinna lite massage eller fyll badkaret med varmt vatten för ett avslappnande bad. Oron på natten ökar, det kan vara svårt för den blivande mamman att ligga på rygg, barnet trycker mot kroppspulsådern och det kan ge yrsel och illamående. (Hämtat från growingpeople.se)
Nu gör maken det jag själv tänkt göra sedan vi flyttade in här (men inte har orkat): Storrengör badkaret (och Gud vet att det behövdes) så att hans gravida fru ska kunna sjunka ner i ett varmt bad med en nylånad chick lit-bok. Inte vilken make som helst, min make!
(P S Jag har faktiskt skalat potatis idag, så inte bara varit i mitt fort.)
Boklån
På väg hem från barnmorskan återbesökte jag en kär gammal plats som jag försummat länge eftersom jag helt enkelt bott för långt ifrån: Stadsbiblioteket. Jag investerade i ett nytt lånekort och gick därefter runt som i extas bland alla böcker. En yr och blodfattig extas, eftersom jag gått från Folkets park ända till biblioteket (och när jag säger "gått" menar jag vaggat, vilket är det jag gör nuförtiden), men dock extas.
Efter min sedvanliga kamp mellan att jag borde låna Hemingway, Austen och Joyce och den sedvanliga insikten om att jag mycket väl kan låna böcker av alla tre, men i bästa fall kommer att läsa femtio sidor i en av dem, för att sedan inte öppna en enda bok på tre år framöver, slutade det (som det gör i nio fall av tio) med att jag kom hem med Fahrman, Ahern och Belinda Olsson. Chick lit i sedvanlig ordning. Försvarar mig med att jag tillbringar så mycket tid i mitt fort att jag säkert kommer att hinna med en liten bok av någon erkänd författare också. Nu när jag bor så nära borde jag kunna starta något belöningssystem. Kanske en klassiker, tre chick lit som belöning?
I helgen väntar, om jag räknat rätt, sista helgjobbet på mycket lång tid framöver. Från den första februari ska denna gravida kvinna ägna sig åt administrativ 7-16-tjänst måndag-fredag. Har i hela mitt liv aldrig någonsin haft så normala arbetstider. Oroar mig något över att jobba fem dagar i sträck, vilket jag inte är så van vid. Borde vara lugnt dock, med tanke på de pensionärsaktiga läggdagstiderna nuförtiden.
Sydsvenskans Kundservice
Idag har vi (faktiskt VI! Jag var med och mätte och höll borren också faktiskt) hängt upp rullgardinen i sovrummet. Den senaste veckan har vi haft en *harkel* "bohemisk" filt upphängd för fönstret nattetid.
Vi har idag också fått telefonen inkopplad av en gubbe som kallade mig för "tjejen". Efter att ha hindrat mig själv från att klappa till honom bestämde jag mig för att låta det passera, trots att jag tycker det är märkligt hur folk verkar tycka att det är helt ok att prata med folk de inte känner lite hur som helst. Bara för att telefonen tillfälligtvis var försvunnen i en flyttlåda och jag på ett halvspånigt sätt försökte undvika panik när tjocka Teliagubben med dålig andedräkt stod och fånglodde på mig medan jag letade efter den, så förtjänar jag inte ett "Men, du, tjejen...".
Det kan också vara så att jag är en smula känslig.
Idag har jag också fått utlopp för all den ilska jag känt mot Sydsvenskans Kundservice (Kundservice är deras eget namn på "verksamheten". Jag hade använt ett helt annat ord för att beskriva dem) magnifikt inkompetenta personalstyrka den senaste veckan. För att göra en lång historia kort så är varenda kotte som jobbar där, och jag har garanterat pratat med de flesta av dem, fullkomligt stendum och helt ointresserad av att utföra något arbete överhuvudtaget. Idag gjorde de misstaget att skicka ett mail till mig där de undrade om "problemet" hade löst sig. Eftersom tidningen faktiskt kom imorse hade jag tänkt släppa hela saken, men när jag läste deras mail öppnades en fördämning av hat, frustration och ilska och jag bestämde mig för att besvara deras omtänksamma mail. I tell you, det var tusen gånger bättre än vad en terapitimme hade varit. All frustration och ilska riktad mot precis just de människor som förtjänar det som allra bäst. Aaaah......
Jag lägger mig alltid försent nuförtiden. Eftersom jag kissar femton gånger per natt måste jag börja lägga mig tidigare för att komma upp i rätt antal sömntimmar. Nu är det definitivt dags att sova för 45 minuter sedan. Måste kissa två gånger innan jag lägger mig också, en gång innan och en gång efter tandborstning. Oftast en gång till innan jag släcker lampan också vid närmre eftertanke.
Walk in closet
Aha! Numera finns det möjlighet att diska och laga mat i köket. Långt ifrån färdigt, som synes, men en klar förbättring mot kartongköksbänkarna för en vecka sedan.
Idag fyller jag vår walk-in-closet med kläder. Det visar sig att jag har hemskt mycket kläder, och då har jag ändå rensat ut rejält innan packningen. Iallafall blir det bra. Allt tar en sådan förbövlad tid bara, och vad man än gör verkar man generera ett mindre lands befolknings avfall, sopor och damm. Så många tipprundor som körts den senaste tiden är jag förvånad över att vi har något kvar i lägenheten överhuvudtaget.
Eftersom jag de senaste två veckorna slarvat med mina järntabletter är jag nu nästan lika trött som i början av graviditeten, vilket är anus. Antar att får skylla mig själv och har sedan igår påbörjat den strikta regimen av fyra tabletter per dag. Så åter till det te- och kaffereducerade livet. Inga kul laster får man ha kvar...
Discovery?
Såhär ser det inte längre ut i vår lägenhet. Dock var ovanstående vår första måltid i lägenheten. Den påminner mycket om alla följande måltider, givet att vi inte har något riktigt fungerande kök ännu. Mycket skräpmat blir det.
Idag är en bra dag, för från och med idag har vi inte längre en skuld på över 2 000 000 till banken, eftersom en mycket sympatisk kvinna har övertagit den andra lägenheten. Jag vet inte om det är lättnaden över det, det faktum att det är fredag eller graviditeten som gör att jag är helt slut och faktiskt tänker gå och lägga mig alldeles strax. Det skulle också kunna vara Discovery Channel som gör mig trött. Maken älskar Discovery Channel, och vi har inte haft den kanalen innan. Ikväll har jag fått se hur tegelstenar tillverkas. Det är förvånansväckande tråkigt. Dock inte riktigt lika tråkigt som det var att se teflonpannor tillverkas. Senare skulle det vara ett program om män som får navigera de största farkosterna som finns. Bara jag som ser något Freudianskt i det här? Njä, troligtvis bara gammal hederlig penisavund. I vilket fall som helst hoppas jag att jag somnat innan det börjar.
Byta ner sig
Jag: Jag behöver en ny foundation.
Expedit: Vad använder du?
Jag: Estée Lauder, men.....
Expedit: Utmärkt! Följ med här.
Jag: MEN... just nu är det lite skralt med pengar... Jag behöver tillfälligt byta ner mig lite.
Expedit: Aha, jag förstår. Får jag föreslå Clinique?
Jag: Alltså... billigare än så är jag rädd.
Expediten får en lite gråaktig nyans i ansiktet och nästan viskar fram:
-Ja... då återstår ju i stort sett bara... Max Factor och de (här spottar hon fram orden) andra billigare märkena. Alltså, sånt skit ska man inte ha i ansiktet! (Här har hon arbetat upp en rödaktig nyans i ansiktet.)
Jag: Nä... nä... Tyvärr måste det som sagt tillfälligt dras ner lite i budgeten (här inser jag att det troligtvis gynnar mig att öppna upp jackan och exponera en mage i vecka 27+ 4. Drar ner blixtlåset till jackan.).
Expedit: Åååh! När är det dags??
Jag: (Känner för att säga: Dags? För vad? Motstår.) Åttonde april. Har du själv barn?
Expedit: Ja, två stycken. (Får något drömskt moderligt i blicken.) Men du, vi kollar reahyllan! Där finns lite bättre märken till halva priset.
Och så, voila, står jag plötsligt med en helt överkomlig flaska med Lancome-foundation i en påse utan att förstå riktigt hur jag burit mig åt. Nästa vecka kanske jag ska testa samma sak med ett nytt Bed Head-schampo. Inte för att jag, helt ärligt, märker någon jätteskillnad på det och det hundra gånger billigare schampot. Mer än att det dyrare varar mycket längre (It should! Kostar 300 spänn för en flaska!!).
Imorgon är det dags att gratulera. Äntligen dagen D för att lämna över Nobelsorgs... förlåt, torgseländet till en ny och nöjd ägare som genast ska renovera badrummet. Gör hon rätt i, för det är sunkigare än sunk. Precis som vårt nya badrum, men nu bor vi på Ribban, så då är det bara excentriskt med ett sunkigt badrum. Så det så. Klockan 14 ska det iallafall ske, så då kan ni glädjas åt mig i tanken. Äntligen!
Flyttad
Sådant jag försöker att inte tänka på är att mina nycklar till gamla lägenheten är spårlöst försvunna sedan i lördags. Hade det bara varit en vanlig nyckel som man kopierar utan besvär hade det varit något enklare, men det är dels en tag till porten, som jag inte tror att man får kopiera hur som helst och dels en nyckel till tvättklumpen. Plus en nyckel till säkerhetsdörren. Om det ens går att genomföra, vilket det ju iochförsig borde på något vis, är jag rätt säker på att det kommer attt kosta åtskilliga hundralappar. Hade det hjälpt hade jag rivit ur varenda pinal ur varenda flyttkartong för att hitta dem. Problemet är att någon fick låna dem i lördags och de finns helt enkelt inte i min ägo just nu. Någon lyckligt ovetande själ har dem i sin ficka och har ännu inte hittat dem, och jag har snart gått över gränsen för trakasserier i min jakt på de förbannade nycklarna, så jag får snällt lösa det på annat sätt. Ska alldeles strax ta mig i hampan och gå till en nyckelkopierare. Önskar att någon slänger en spann full med pengar över mig på vägen, för det känns som att plånboken blöder pengar nuförtiden.
På plussidan står givetvis, mycket mer tungt vägande än något annat, att vi äntligen bor på Ribersborg. No more Nobeltorg! På fredag ska alla papper skrivas på och pengar byta händer (konton) och sedan har vi äntligen bara en lägenhet, precis som normalt folk. Äntligen ett slut på dubbelräntor och dubbelboendeavgifter. Och förresten, vad är en borttappad nyckelknippa mot att svälta i Etiopien?
Sista packdagen
Det tar aldrig slut. Vi har fler grejer än jag någonsin kunde föreställa mig. Anledningen till att ni inte ser fler lådor är för att vi kontinuerligt fraktat lådor till nya lägenheten under veckan, men det fylls hela tiden på med nya. De sista lådorna är såna där förhatliga "skröfslådor", dvs lådor med blandad skit som man bara vill slippa se och därför slänger ner i flyttlådor. Snart väntar en miljonte tur till tippen med skräp.
Igår tillbringade vi kvällen i källarförrådet. Visar sig att ungefär hälften av grejerna där ska direkt till soptippen. Sist vi flyttade slängde vi in grejer i det förrådet i panik. Tro för all del inte att vi kunnat gå igenom de grejerna under de senaste fyra åren som vi bott här. Nej, nej, det skulle prompt göras innan nästa flytt istället. Vi är inte så ordningssamma verkar det som.
Drycken som tar mig genom dagen.
Flyttstäd
Den första som ringer är en man. Han förvirrar både mig och sig själv med sin dåliga svenska. Han frågar om jag "har" rutavdrag. Jag är på vippen att fråga vad han menar med det, men hejdar mig när jag inser att detta skulle ta oss in i ett oändligt hav av missförstånd, så jag svarar ja. Är det jag som är konstig, eller är det inte han som utför tjänsten för attt sedan få halva avgiften utbetald av staten?
Den andra som ringer har nog bara skummat min annons. När jag säger att det finns en inglasad balkong säger han "oj" på ett bekymrat sätt och blir därefter helt tyst i 25 sekunder. Han fortsätter att ställa olika frågor och hans svar på de flesta blir just "oj", som om jag just förklarat att jag bor på en soptipp full av skadedjur och kärnavfall, som jag önskar skinande ren innan nästa veckas slut. Efter att ha frågat klart ger han mig ett prisförslag.
Den tredje som ringer låter nervös. Hon frågar om takhöjd, och blir märkbart ställd när jag inte kan ge henne ett exakt mått. Däremot gillar hon att det inte finns stuckaturer. Hon tycker INTE om inglasade balkonger, det hörs klart och tydligt. Helst vill hon städa i två dagar. Det går bra, förutsatt att hon inte tar betalt per timme.
Den fjärde som ringer tror att jag ska bestämma mig för att anlita henne på stört, fast jag står på Willys och väljer ut apelsiner när hon ringer. Hon frågar vad jag vill ha gjort. Jag blir förvirrad och säger "Eeh... allt". Vem anlitar flyttstäd för att göra halva jobbet själv? Hon frågar vad jag vill betala. Jag blir förvirrad igen och uppger de andra offerterna. Hon blir tyst (men säger tack och lov inte oj). Efter en relativt lång tystnad hävdar hon bestämt sin suveränitet inom flyttstäd och ger mig ett pris som förvirrar mig ytterligare. Ett kvadratmeterpris minus moms. Jag står fortfarande på Willys fruktavdelning och är relativt trött efter en dags packande och sorterande. Jag ber henne att maila sin offert. Hon vill återigen veta om jag ska anlita henne. Suck.
När jag kom hem och fick fram en miniräknare och lärde mig hur man lägger till moms insåg jag att hennes pris var i det närmsta halva priset jämfört med övrigas, fast det på henne själv lät som att hon var helvetesdyr. Frågan är varför det är så billigt. Jag är misstänksam. Ska sova på saken.
Gud vad tacksam jag är över att det finns folk som vill arbeta med sådant här. Det måste vara världens hemskaste yrke. Bortsett från op-syrra. Op-syrra är det tråkigaste arbete jag kan tänka mig. Hellre skulle jag jobba som gatusopare. Då får man iallfall klia sig på näsan om man vill.
Gott nytt år!
Nyårshelgen har gått i arbetets tecken. Jag är idag inne på dag nummer fyra av uppstigning klockan 05.25, och jag kan meddela att det är föga upphetsande. Imorse låg gråten inte långt borta när jag ena minuten drömde att jag var i en väckarklocksaffär för att hitta den optimala väckarklockan och andra minuten insåg att det var min högst egen väckarklocka som ringde och ville tvinga mig ur sängen. Eller, ville och ville, den har förstås inte sin egen agenda vad gäller min uppstigning, men den har en väldigt uppmanande ton.
Efter dag fyra med kort om personal var det dags att gå hem och vila. Nej, givetvis inte, det var förstås dags att gå hem och packa lite mer. Annonsen på Blocket var, som jag trodde, en mycket ljus idé. Expediten sålde som smör i solsken och försvann redan igår morse. Garderoben har varit något mera svårsåld, men finner förhoppningsvis sin väg härifrån imorgon om allt går som det ska. Alltså var den tvungen att tömmas idag. Det är förstås bara bra. Ju snabbare möblerna säljs, desto snabbare måste vi packa. Alltså packar vi som små lemurer (enligt hörsägen legendariska packare, de där gynnarna).
Igår bjöds vi inpromptu hem på nyårsmiddag till svägerska och svåger. Mycket uppskattat när man lever i en värld bestående av jobb, personalbrist, renovering och packande. Idag blir det blygsammare måltid troligtvis bestående av någon slags snabbmat. Imorgon ringer väckarklockan 05.25. Igen. Den person som vill ringa in mig till mer jobb under mina lediga dagar måndag eller tisdag kommer mötas av ett elakt skratt. Moahahahahaha, kommer jag att skratta i deras små öron. Sedan kommer jag att säga nej. Och därefter direkt drabbas av dåligt samvete och säkert gå in och jobba iallafall fast jag inte ens har påbörjat packning av vare sig kök eller arbetsrum än. A sjuksköterskas jobb is never done, I tell you. 
Aslan hjälper till. Eller snarare stjälper till. Hon är inte alls duktig på att packa.
