Smugglosmurf

En sällsynt syn i detta hushåll. Vi verkar ha fått en väldigt pigg modell av bäbis. Ett tag gillade hon att sova nästan hela nätterna, men det är inget hon är intresserad av längre. Som maken sa häromdagen, det är hon som har på sig fängelserandigt, men det är vi som är fångarna. Kort sagt håller den här damen oss väldigt upptagna.

Idag har vi varit uppe sedan 06.30 och det märks vem som är gammal och trött i det här hushållet. Isabelle har sovit i sammanlagt tio minuter sedan dess, under vilka jag lyckades tvätta håret och duscha. Resten av dagen har Isabelle ätit, vaggats, åkt vagn och skrikit. Nu är hon fortfarande pigg medan jag själv är helt utschasad och redo för inskrivning på ålderdomshem. Maken har just klätt på henne pyjamas och sjunger Janis Joplin för henne i mild förhoppning om att vi ikväll ska få sitta ner och äta middag samtidigt. Det låter inte som att det kommer att hända, men en dag vet jag att önskan kommer att slå in.

Ett bevis på hur naiv jag var innan Isabelles ankomst är min reaktion på en film om den första tiden hemma som vi fick se på föräldrautbildningen. Två übertrötta föräldrar stod i sitt kök. Mamman höll i bäbisen och pappan slängde i sig falukorv och snabbmakaroner och de förklarade hur de åt i skift. Konstigt folk, tänkte jag. Undrar varför de gör så. Sedan satt jag där och log skadeglatt och tänkte på all Bolognese vi hade förberett innan förlossningen och såg framför mig middagar med levande ljus och ett glas rött med en sött sovande unge i vaggan bredvid oss. Yeah right. Jag kan tala om att om någon ska le skadeglatt nu så inte är det vi, utan de där stackars föräldrarna i filmen.

En natt av skrik glömmer man snabbt vid denna åsyn.

Idag ska vi till BVC för vägning. Det är mycket spännande! Hon äter för jämnan, så min förhoppning är att hon går upp i vikt som hon ska. Dagens låt på hjärnan är den kristna rocklåten jag just hört Pastor Camden spela med sitt band i Sjunde himlen. Jag måste verkligen sluta titta på det där tramset. Maken noterade, mycket riktigt också, att jag börjat engagera mig alltför mycket i handlingen och det var ju inte det som var meningen. All den här amningen börjar visst dränera mig på sarkasm och ironi. Vilka fantastiska egenskaper finns då kvar för Isabelle att överta?

När man sitter i soffan och ammar mest hela dagen blir det mycket tv-tittande. Jag ska snart ge mig på de ryska klassikerna, men just nu blir det dagtids-tv och mammaböcker för hela slanten. I slutet av graviditeten skulle jag läst på vad som händer när bäbisen väl kommit ut, men jag läste bara om samma graviditetskrämpor om och om igen. Så nu får jag alltså ta en crash course i bäbisomhändertagande så att Isabelle är i trygga händer.

Tv-tittandet är mest när mammaböckerna ligger för långt bort för att jag ska kunna nå dem. Jag har börjat följa en serie som jag fullkomligt avskyr, men måste titta på bara för att den är så uppenbar propaganda för Republikanerna att det nästan är skrattretande. Huvudpersonerna är en familj på ungefär femtontusen personer. Det beror troligtvis på att preventivmedel är djävulens påfund, för ingen med förståndet i behåll hade velat skaffa femhundra barn (eller åtta kanske de är. Har tappat räkningen).
Pappan är präst (givetvis) och mamman är hemmafru. Vad skulle hon annars vara förresten? Hon är ju konstant antingen gravid eller tar hand om småbarn. Alla barnen är välartade utom den äldsta dottern, som är familjens stora (och enda) skamfläck. Hon har just skiljt sig (ve och fasa!), trots att, som hennes förnuftiga lillasyster så vettigt uttryckt det, hon haft världens bästa maka och mor som förebild under uppväxten. Alla de femhundra barnen är omtänksamma och lillgamla och ingen tänker idka någon slags otukt innan äktenskapet. Näst äldste sonen råkade ha sex en gång, men det antyds (och inte särskilt diskret heller) att detta varit verket av en slampig fresterska utsänd av Hin Håle själv. Denna fresterska tvekade inte att hoppa i säng med en av vännerna till ett av de femhundra barnen efter att ha lägrat näst äldste sonen, men straffades tillbörligen med en graviditet. Jojo, så går det! Så går det när man har en sund sexualitet och ägnar sig åt äktenskapliga aktiviteter innan man ingått äktenskap! Man får skylla sig själv minsann. Den blivande fadern är föga intresserad av något barn och givetvis inte heller av fresterskan som så lättvindigt lockat honom i fördärvet. Stackars pojke, som fått sitt liv så snabbt sönderslaget! Nu har han den hårda vägen fått lära sig vad som händer när man ägnar sig åt otukt. Näst äldste sonen gör rätt han, som kastar sig in i ett äktenskap med någon han just träffat, så att Gud inte straffar honom för hans lösaktiga beteende.
För er som har möjlighet, missa inte detta fantastiska frosseri i goda, republikanska, hederliga värderingar. Förvänta er inte subtilitet och ni kommer inte att bli besvikna! 10.45 på femman, kära vänner, jag ger er: Sjunde Himlen!


Från Discshop.se
(Det där är inte alla barn. De har flera stycken till. Iallfall två till.)

Nu har jag suttit i valet och kvalet i 20 minuter. Ska jag blogga? Vaknar hon när som helst? Hon borde vakna när som helst. Nä, det gör hon visst inte. Fast ju längre tid som går desto mer ökar sannolikheten för att hon vaknar. Äsch, nu skriver jag ett inlägg iallafall.

Livet med en liten bäbis är otroligt skumt. Allting är upp- och nedvänt. Vissa stunder är allt fantastiskt och rosenrött och andra stunder (ofta de stunder när vår lilla ängel i lila kaftan skrikit och krävt att bli runtburen samt ammad non stop i fyra timmar utan paus) känns livet som att det aldrig kommer att bli normalt igen. Bisarrt, kort sagt. Det tar rätt lång tid att lära känna en helt nykläckt liten människa, men jag har lärt mig de mest basala skriken nu iallafall. Jag förstår dock fortfarande inte kvällsperioden ännu. Typ nu, sisådär halvsex på kvällen, fram till 23-24 är ingenting rätt i Isabelles liv. Vanliga felsökningar ger inga indikationer på vad problemet kan tänkas vara. Nätet är ingen hjälp i den här frågan, eftersom tydligtvis 98% av allt man söker på är "normalt". Det är "normalt" att bäbisar har en orolig stund någon gång under dygnet. Jag klagar dock inte för mycket eftersom vi nyligen fått in en rutin som innebär sammanhängande sömn i fyratimmarssjok, vilket är guld värt.

Jag vet att det finns önskemål om att slippa en blogg som bara handlar om bäbisar, bajs och amning, men för tillfället ber jag om lite respit. När jag inte ammar så drömmer jag att jag ammar. Så mycket ammar jag. Och jag har faktiskt inte skrivit minsta lilla om något bajs. Visste ni förresten att det finns folk som siktar på att gå in i barnvagnar på stan hur mycket man än försöker att inte vara i vägen? Det har jag aldrig vetat innan...

For the record så har hon fortfarande inte vaknat. Men snart är det dags för kvällspasset. Vi är redo. Det är tredje kvällen i rad, så vi har rutin på det. Tror jag iallafall.

När jag ändå har respit (som jag gett mig själv och fått er att tro att ni har gett mig) så slänger jag in en liten bild såhär på slutet:

Nej, jag har inte dött i barnsäng. Men jag har fött barn, även om ni kanske trodde att jag skulle vara gravid i ett par år till. Idag fyller lilla Isabelle 10 dagar och jag tar hänsynsfullt tillbaka allt jag sagt om att jag inte förstår hur folk med spädbarn har så ont om tid. Man hinner ingenting! Jag sitter i min soffhörna och ammar mest hela tiden. Idag ska vi försöka gå på mormors 70-årskalas på Salt och Brygga.

Well, här är hon iallfall, lilla Isabelle, premiär i bloggvärlden:



Bloggandet har fått prioritet efter:
1. Mat till Isabelle.
2. Mat till oss.
3. Sömn.

Dessa tre punkter känns basala, men tar upp pretty much 24 timmar om dygnet. Fascinerande.

Fakta:
Isabelle vägde 3680 gram när hon kom till världen den 27 april och var 52 cm lång. Förlossningen tog 12 timmar och var relativt fruktansvärd. Fast för att vara 12 timmar kändes det som att det gick ganska snabbt.

Ingen litterär höjdpunkt, detta blogginlägg, men jag hoppas kunna återfinna mitt forna språkbruk någon dag snart.