Smugglosmurf

I förrgår var jag och maken på banken. I Veberöd minsann, för det är just där de tycker om att låna ut pengar till oss. Eller, det är just där de sliter sitt hår när vi genomför bostadsaffärer utan att ha sålt den lägenhet vi bor i än. Men allt det där är ju historia, och pre lillfisens ankomst. Då var hon inte lillfis, utan embryo. Det var då vi fortfarande fick sova längre än till sex på morgnarna.

 

Men nu vill vi alltså ha mer pengar. Vi vill expandera vårt Lidforska territorium och befria vår älskat snacksaliga grannfru Ulla från ett av sina fem rum och förvandla vår trea till en fyra. På banken slet de sitt hår i vanlig ordning. Först efter att bankdamen hummat och tryckt på sitt tangentbord och hummat igen, maken gått med på att sälja en njure på svarta marknaden och jag på att prostituera mig ett par timmar varje onsdagkväll samt att vi skulle donera vårt nästkommande barn till banken i Veberöd gick hon med på att låna ut lite pengar till oss. Men inte så mycket pengar som vi kanske hade tänkt oss. Så i detta nu ligger ett mail i vår ordförandes inkorg, redo att tas upp till diskussion mellan big-shotsen i föreningen om huruvida man kanske eventuellt skulle kunna tänka sig att vi får befria vår älskat snacksaliga grannfru Ulla från ett av de fem rummen till ett lite billigare pris än vad de kanske tänkt sig från början. Svar på detta kommer senare i veckan. Fast det är lugnt. Jag vill detta enormt mycket. Fabulöst mycket önskar jag att vi ska få ta över det där sovrummet som inte målats sedan 1950, och lika mycket drömmer jag om att få ha en toalett till. Tänk bara, att få ha TVÅ toaletter i EN lägenhet. Det är drömmen! Inga fler "Jag måste bajsa på ett urakut sätt"-repliker från maken två minuter innan jag ska cykla till jobbet och bara måste sminka mig först. Alltså kommer det inte att hända. Maken säger att jag är en negativ själ, men det råkar liksom bara vara så att jag är typen som saker inte går vägen för riktigt. Ja, alltså, jo, jag har förstås hälsan, min familj och jobb och sådär, och det är ju fint. Jättefint, egentligen allt man kan begära och whatnot. Men that's it, liksom. Är det något jag VERKLIGEN VILL så blir det inte så. Det blir alltid nästan så. Fast inte riktigt. "Du fick NÄSTAN jobbet". Lite så har det varit genom historien. Så jag försöker att rikta in mig på ett negativt svar. För då blir jag ju inte besviken. Eller, jo. Det blir jag förstås ändå. Ingen som har hundratusen spänn till övers som ligger och skräpar i någon byrålåda? Annars kanske maken kan sälja den andra njuren också. Vad är lite livslång dialysbehandling mellan två äkta makar egentligen?

Det är faktiskt inte ok detta. Jag har bara varit ledig i fem veckor. Det är liksom inte ok detta att jag nu ska behöva börja jobba igen. Jag vill ha fem veckor till! Och så dessa nätter som jag så prompt skulle insistera på att jobba. Djupa suckar hörs från detta håll ikväll!

För att störa det lugna lantlivet och se till så att myggen inte svälter ihjäl har maken och jag tagit med oss dottern till det småländska inlandet. Här bråkar vi med fjärilar och springer runt med pinnar dagarna i ända. Dottern firar återkomsten hit med att minnas hur dags hon gick upp på morgnarna förra året då vi var här, genom att vakna nästan lika tidigt varje morgon även denna gång. Strax före sex går denna morgonpigga familj (läs: en egentligen ganska trött tvååring och en förälder som bara precis vill dö hellre än att gå upp innan Fan fått på sig skorna, samt en annan förälder som får sovmorgon men är konstig i huvudet och går upp för att springa fem kilometer i kuperad terräng med fyra miljarder utsvultna myggor i hasorna). Så vi har det bra alltså. Vi badar och äter god mat. Det enda vi saknar är lite sömn, men den ser vi fram emot att återfå om tolv år. Tiden går ju fort säger de. Tjipp och välkommen till Hajk!

Här semestras det för fullt. Eftersom vi de senaste åren av olika anledningar varit väldigt dåliga på just semestrande har vi detta året tagit igen det med att semestra intensivt . Det vikigaste för mig när jag blev mamma var att allt skulle fortsätta vara som vanligt och jag såg inga hinder med att ta med en bebis överallt. Förrän hon kom. Och då blev jag precis sån som jag inte skulle bli. Det skulle ju ammas hela tiden. Och länge. Plötsligt fattade jag att allt nog ändå blev en smula klurigare att genomföra med en tio äpplen hög smurf med en glupande aptit och väldigt långsam äthastighet. Så då höll jag mig på replängds avstånd hemifrån. Och sen fortsatte jag liksom med det ganska länge. Men nu behöver jag ju inte det mer. Det är bara att slänga ner en Festis och en ask russin i handväskan och sticka (och blöjor, wipes, ett klädombyte in case of bajsexplosion, en resesäng, sju nappar, telefonen, numera känd som Pippivisar-mojängen och Foflaff-spelsattiralj, reseråttan, vällingflaskor och pyjamas. Men ni fattar på ett ungefär). Och det är gött. För när vi satt på flyget som just skulle lyfta mot Italien och jag satt och oroade mig för hur hennes små, känsliga öron skulle klara tryckändringen, då skrek hon i extas: "Nu KÖR vi!!" i värsta Ebba von Sydow-anda (hon säger ofta det. Hon och Björn Ranelid. Fast jag är inte säker på Björn Ranelid. Jag och maken brukar säga det med ett Ranelidskt uttal, men jag är inte säker på att han själv faktiskt säger det. Men, ni vet.). Ganska exakt där förstod jag att jag kunde släppa den ängsliga mamman jag aldrig ville bli. Hon var bara på lite snabbvisit.

Så har man då gjort det. Hade mitt 2003-jag fått skåda in i framtiden hade hon skakat beklämt på huvudet och smackat ogillande med läpparna. Nåväl. Vi är nyligen hemkomna från en ytterst familjevänlig semestervecka i norra Italien. Listan över grejer man för tio år sedan skydde mer än både pest, kolera och fekala kräkningar wrapped up in one är nu listan över de fantastiska egenskaper orten och lägenheten hade att erbjuda. Vad ger ni mig liksom för detta:

- Lekplats tio meter från den trädgård som tillhörde lägenheten.

- Barnpool femtio meter bort.

- En hord av barn.

- En bar bara fem minuter bort. Med lekplats OCH minidisco varje kväll. Med ytterligare horder av barn.

 

För tio år sedan hade man inte åkt dit om man så fått resan gratis. Eller så hade man åkt och suttit och gubbhytt med näven i trädgården och bett ungjävlarna varva ner och hålla lite tyst. Men nu är det inte 2003 utan 2013. Och 2013-jaget hurraropar när dottern efter dagar av övning äntligen klarar av att klättra upp till den höga rutschkanan alldeles själv. 2013-jaget torkar diskret bort en rörd tår ur ena ögat när dottern dansar och hoppar på minidiscots dansgolv. Det är ok. Saker och ting ändras ju. Det är väl ingen som förväntar sig att jag ska sitta och dissekera smurfars fortplantningsförmåga över sliskiga drinkar med namn efter olika zoo-djur. (Fast mellan er och mig alltså, stackars Smurfan.) En sak ska ni dock veta, och det är att när jag bokar in mig på en all-inclusive-vecka med en massa människor utklädda till djur som tar hand om ens barn medan man själv pimplar blaskig öl och äter sunkig gratis-korv, då är det nog trots allt dags att skicka in mig för en liten sinnesundersökning. Det är jag nog ändå ganska säker på.