Smugglosmurf

I helgen blir ni troligtvis sorgligt smugglosmurfsblogglösa. Denna smugglosmurf beger sig nämligen till Smålands inre skogar för häng med svärföräldrarna/farföräldrarna. Det sägs att vi ska röja i skogen, men jag tror även att det blir tid över till softande framför brasan, avdammning av de gamla Canastatakterna och kanske eventuellt ett glas gott eller två till goda middagar. Hår av Hin stannar hemma med kattvakt. Vi må vara bra mycket coolare föräldrar nu än vad vi var för fyra månader sedan, men vi är fortfarande inte helt redo för en femtimmars-bilfärd med bebis OCH katt.

Jag och maken har dock missat lite i kommunikationen. Vi har hela tiden varit överens om att komma iväg tidigt. Helt överens. Hjärtskärande överens rent av. Misstänkt överens. Ikväll insåg vi var glappet var. Definitionen av "komma iväg tidigt". För mig är det efter frukost, ett par koppar kaffe, en dusch, en hårtvätt och ett snabbt blogginlägg. Alltså helst innan tio, men troligtvis närmre elva. För maken är det efter att dottern har vaknat och ätit. Alltså helst innan halvnio. Detta diskuterade vi telefonledes innan ikväll, eftersom maken befinner sig på jobbet. Han frågade om jag hade packat klart. Av någon anledning verkade han lätt nervös när han fick svaret: "Om du med packa menar sitta framför tv-n och dricka vin, så ja. Annars? Nej".

Det var därefter vi insåg att vi miss-kommunicerat gällande ordet "tidigt". Maken verkade minst sagt skeptisk till kombinationen packa imorgon och samtidigt komma iväg tidigt, men köpte det motvilligt. Han gör alltid det när jag låter som att jag håller på att bli lite sur och vrång, god bless him. När vi lagt på satt jag och sippade vidare lite på Mauro (vinet alltså) innan jag drabbades av en släng dåligt samvete. Jag har således nu packat ner nästan hela dotterns garderob. Inte för att vi ska vara borta så länge, utan för att jag på sistone börjat sätta på blöjorna snett så att kisset rinner rätt igenom blöjan. Till mitt försvar kan det ha något att göra med att hon vevar med benen som en cancan-dansös varenda gång jag ska byta blöja. Det som talar emot mig är att maken fortfarande inte har satt en enda blöja snett, trots cancan-dansöstendenser.

Jag tror fortfarande inte att vi kommer iväg innan tio, men det betyder ju inte att jag inte kan åtminstone försöka bekämpa min inre tidsoptimist. Fast får jag inte frukost och kaffe tror jag inte att vare sig make eller dotter vill dela bil med mig.