Natten är dagens mor
Natt utan dotter har förflutit smärtfritt. En mycket bisarr känsla att kunna se på film i sovrummet på kvällen och få sova ostört från halvtolv till halvnio. Fast man måste ge Hår av hin lite cred, för hon gjorde sitt bästa för att väcka oss vid sextiden genom att först kräkas och sedan försöka krafsa över det med parkettgolv i tjugo minuter. Aslan har fortfarande inte lärt sig att det är föga lönt att försöka gräva ner spyan i parkettgolvet, men jag antar att trägen i vissa fall kan vinna.
Vid lunch ska vi hämta dottern och innan dess ska vi passa på att gå och handla. Det är en av de grejer som är så oändligt mycket lättare att göra utan barn. Dessutom känns hela världen lite klarare i konturerna när man fått sova en hel natt.
Vid lunch ska vi hämta dottern och innan dess ska vi passa på att gå och handla. Det är en av de grejer som är så oändligt mycket lättare att göra utan barn. Dessutom känns hela världen lite klarare i konturerna när man fått sova en hel natt.
Apan
Jag vill inte tjata eller så, men apan tycker ändå att det känns rätt tomt utan Isabelle.
Inte utan min dotter
Efter att ha haft barnvakt igår är det så återigen dags idag, fast nu är det verkligen the real deal. Farmor och farfar lade tidigare i veckan in ett förslag om att den hulda modern och fadern (jag och maken that is) skulle få en hel natts sömn i kombination med en sovmorgon, med tanke på att de senaste veckorna sömnmässigt varit rätt tumultartade för oss. Efter att jag fått gå och våndas i ett par timmar över tanken på att vara utan Isabelle en hel natt bestämde jag mig för att det var dags.
Så idag körde vi ut Isabelle och nästan alla hennes ägodelar (giraffen, foten, snusdosan, kaninen, nallen, ersättningen, vällingen, gröten, fruktpurén, blöjorna, täcket, kudden och så vidare och så vidare) till farmor och farfar. Efter att ha lassat av alla grejer, ätit lunch och gett regelrätta instruktioner om varenda kommande minut under dygnet ("Lägg henne på vänster sida med nallen under höger arm och klia hennne i nacken när hon ska sova bara, så blir det bäst") var det så dags för oss att åka tillbaka hem.
Jag hade aldrig trott att jag skulle bli sån här. Aldrig, aldrig, aldrig. Men vem brister i gråt på väg ut till bilen? Jäpp. Jag. Man skäms. Tack och lov grät jag bara i tre minuter och insåg hela tiden precis exakt hur löjlig jag var. Efter att ha gråtit klart åkte vi till Netto och handlade 1-årspresenter till Isabelle. Ja, det var inte meningen direkt, men vem kan motstå när man springer på sånt här billigt:
Så nu sitter vi ensamma hemma, jag och maken. Hår av hin har fått sin beskärda del av kärlek och undrar troligtvis var den där konstiga, korta människan som gör att kattmaten allltid dröjer är någonstans. Det första vi gjorde, mycket vuxet och moget av oss, var att betala räkningar. Det andra vi gjorde var att hälla upp varsitt glas vin. Kvällen kommer att bestå av bolognese och vin i soffan framför såväl Gilmore girls som Beck-film. Natten, hoppas vi, kommer att bestå av ostörd sömn. Fast det är en väldigt konstig känsla att inte ha sin dotter hemma för första gången sedan hon kom till världen. Väldigt, väldigt konstig. Själv verkade hon ta hela övernattningsgrejen helt piano. När vi gick (efter att jag krampaktigt haft henne i famnen och tvångskramat henne alldeles för länge) tittade hon på oss med en blasémässig min och verkade inte ha några vidare invändningar mot att vi skulle åka därifrån. Det var nog allra mest traumatiskt för mig.
Shake that kräkla like you just don't care.
Gårdagens halloweenfest var för övrigt magnifikt trevlig. Vi fick en vitlök och jag fick lära mig:
1. Att jag inte hade en kräkla utan en eldgaffel och
2. Att en kräkla (eldgaffel) är en alldeles utmärkt känsloförstärkare. Vid glädje viftar man fram och tillbaka med den och vid missnöje pekar man nedåt med den och säger buu (inte som spöke utan det andra bu:et). Alla borde ha en kräkla (eldgaffel).
Så idag körde vi ut Isabelle och nästan alla hennes ägodelar (giraffen, foten, snusdosan, kaninen, nallen, ersättningen, vällingen, gröten, fruktpurén, blöjorna, täcket, kudden och så vidare och så vidare) till farmor och farfar. Efter att ha lassat av alla grejer, ätit lunch och gett regelrätta instruktioner om varenda kommande minut under dygnet ("Lägg henne på vänster sida med nallen under höger arm och klia hennne i nacken när hon ska sova bara, så blir det bäst") var det så dags för oss att åka tillbaka hem.
Jag hade aldrig trott att jag skulle bli sån här. Aldrig, aldrig, aldrig. Men vem brister i gråt på väg ut till bilen? Jäpp. Jag. Man skäms. Tack och lov grät jag bara i tre minuter och insåg hela tiden precis exakt hur löjlig jag var. Efter att ha gråtit klart åkte vi till Netto och handlade 1-årspresenter till Isabelle. Ja, det var inte meningen direkt, men vem kan motstå när man springer på sånt här billigt:
Så nu sitter vi ensamma hemma, jag och maken. Hår av hin har fått sin beskärda del av kärlek och undrar troligtvis var den där konstiga, korta människan som gör att kattmaten allltid dröjer är någonstans. Det första vi gjorde, mycket vuxet och moget av oss, var att betala räkningar. Det andra vi gjorde var att hälla upp varsitt glas vin. Kvällen kommer att bestå av bolognese och vin i soffan framför såväl Gilmore girls som Beck-film. Natten, hoppas vi, kommer att bestå av ostörd sömn. Fast det är en väldigt konstig känsla att inte ha sin dotter hemma för första gången sedan hon kom till världen. Väldigt, väldigt konstig. Själv verkade hon ta hela övernattningsgrejen helt piano. När vi gick (efter att jag krampaktigt haft henne i famnen och tvångskramat henne alldeles för länge) tittade hon på oss med en blasémässig min och verkade inte ha några vidare invändningar mot att vi skulle åka därifrån. Det var nog allra mest traumatiskt för mig.
Shake that kräkla like you just don't care.
Gårdagens halloweenfest var för övrigt magnifikt trevlig. Vi fick en vitlök och jag fick lära mig:
1. Att jag inte hade en kräkla utan en eldgaffel och
2. Att en kräkla (eldgaffel) är en alldeles utmärkt känsloförstärkare. Vid glädje viftar man fram och tillbaka med den och vid missnöje pekar man nedåt med den och säger buu (inte som spöke utan det andra bu:et). Alla borde ha en kräkla (eldgaffel).
Resa sig ur stolen
Nu har jag tappat greppet helt. För tjugo minuter sedan la jag dottern i vagnen för en liten tupplur. Och nu vet jag inte riktigt hur jag tänkte, för hon ska nattas om en dryg timme, lagom till att barnvakten, alias fadder Maria kommer hit. Jag tror att jag är så trött att jag överhuvudtaget inte tänkte. Nu borde jag nog väcka henne. Det är bara det att jag inte riktigt orkar resa mig, för det var väldigt, väldigt skönt att sitta ner framför datorn.
Annars har dottern faktiskt idag, till hennes försvar, varit en riktig charmör. Hon skrek vare sig när vi var hos frisören och plockade mina ögonbryn eller när vi var på Systemet och handlade vin. Och hon hann bara dra Isis, som vi är kattvakter till i helgen, en enda gång i svansen. Fast sistnämnda var mest mitt fel. Jag hinner helt enkelt inte med. Isis verkade dock ta det hela med ro, och inför attack nummer två som var riktad mot morrhåren var jag helt förberedd och avvärjde skickligt alla möjliga skrik- och kloincidenter.
Annat jag borde göra istället för att sitta här med er är att göra mig iordning inför kvällen, ni vet sätta på mig min intrikata utklädnad samt täcka alla mörka ringar under ögonen med ett tjockt lager smink. Jag borde också laga middag och kolla upp hur jag ska ta mig till Kirseberg. Alltså definitivt läge att resa sig nu. Jäpp. Definitivt. Helt klart.
Inget åskmoln idag.
Annars har dottern faktiskt idag, till hennes försvar, varit en riktig charmör. Hon skrek vare sig när vi var hos frisören och plockade mina ögonbryn eller när vi var på Systemet och handlade vin. Och hon hann bara dra Isis, som vi är kattvakter till i helgen, en enda gång i svansen. Fast sistnämnda var mest mitt fel. Jag hinner helt enkelt inte med. Isis verkade dock ta det hela med ro, och inför attack nummer två som var riktad mot morrhåren var jag helt förberedd och avvärjde skickligt alla möjliga skrik- och kloincidenter.
Annat jag borde göra istället för att sitta här med er är att göra mig iordning inför kvällen, ni vet sätta på mig min intrikata utklädnad samt täcka alla mörka ringar under ögonen med ett tjockt lager smink. Jag borde också laga middag och kolla upp hur jag ska ta mig till Kirseberg. Alltså definitivt läge att resa sig nu. Jäpp. Definitivt. Helt klart.
Inget åskmoln idag.
Åskmolnet
Dagen idag började klockan tre. Och klockan fyra. För att slutligen börja på riktigt klockan sex. Den där åskmolnsveckan fortlöper stadigt. Dottern behöver inte mycket sömn, och inte värst mycket mat heller vad det verkar. Jag och maken är däremot lite mer döda än levande. Nu på morgonen har vi varit på babysim, eftersom vi fick ta igen den gången vi missade när hon hade feber, och efter att ha sparkat, plaskat och skrikit BABABA i en halvtimme har dottern nu däckat. Troligtvis i max en halvtimme för att sedan köra igång hela showen igen fast utan badvatten. Men jag är beredd. Det måste jag ju vara. Dock något mindre taggad inför haloweenfest ikväll då jag vet att natten kommer att bli full av stoppa tillbaka nappen-uppvaknanden. Inte precis grunden för en helkvälls festande. Nu ska jag dricka kaffe och läsa lite i min tidning innan det är dags för rond två. Ronderna börjar altid tidigare än man tror nuförtiden. Pust!
Dagens huvudinlägg
Jag glömde ju säga! Vem är på insändarsidan i Sydsvenskan idag om inte yours truly? Känns ytterst finfint, speciellt med tanke på att den benämns som "dagens huvudinlägg" av redaktören i texten ovanför. Tack för att ni inspirerade mig till att skicka in den, kära vänner!
Bildbevis.
För övrigt, för den som undrade efter förra inlägget: Ja, Peter Jihde spelade en mycket stor roll i Idol, oavsett om jag är gravid eller ej. Det är svårt att acceptera Lernström som värdig efterträdare. Jag vet att jag med detta uttalande riskerar den stora, röda nördstämpeln i pannan, men jag bjuder storsint på det.
Terrorbalans
Ikväll lämnar jag så åter över lilla laptopkompisen till maken, eftersom det är en del i vårt hems terrorbalans gällande laptopkompis, stationär dator som enligt maken "tvångsförvisats" in i sovrummet samt ett relativt osunt Idolberoende från min sida.
Hade jag fått min fullständiga vilja igenom hade jag suttit i tv-soffan med laptopkompisen framför mig och maken hade haft sin egen laptopkompis. Hade maken fått som han velat hade han haft en egen grotta till sin stationära dator. Ett tag försökte han få det till att dotterns rum var hans grotta och ett tag fick han också ha sin stora klump till stationär dator därinne. Sedan satte jag stopp för det och stora klumpen till stationär dator står nu i vårt sovrum. Där dottern fortfarande sover relaterat till att hon fortfarande vaknar på nätterna i kombination med att hennes mor gärna ser att hon fortfarande befinner sig väldigt, väldigt nära moderskeppet, bara utifall att hon skulle sluta andas eller så. Kort och gott kan alltså makens stora klump till stationär dator inte användas när dottern sover. Och eftersom det är "mitt fel" att han inte kan det får jag vid Idol och Top Model snällt upplåta lilla laptopkompisen till maken. Det är reglerna.
Ett tag tittade maken på ovanstående program med mig, men det uppstod komplikationer, så samtittandet har nu avslutats. Spiken i kistan var den stora Peter Jihde-incidenten som inträffade under hösten 2010, det vill säga mitt under graviditeten. Under graviditeten var jag en smula, hur ska jag uttrycka det, stingslig. Och tydligen väldigt imponerad av Peter Jihdes insats i Idol. För när maken kom med den ena sarkastiska kommentaren efter den andra om Jihde exploderade jag till slut, mitt i min gravida storhet. Jag minns hur maken tittade på mig ungefär som om jag kom från en annan planet (Venus?) och därefter lämnade rummet för att sätta sig i sin dåvarande grotta. För på Kiviksgatan hade maken faktiskt en egen grotta.
Iiiiiih, nu börjar det! Jag lämnar er åt ert öde utan eftertanke! Ni klarar er!
Hade jag fått min fullständiga vilja igenom hade jag suttit i tv-soffan med laptopkompisen framför mig och maken hade haft sin egen laptopkompis. Hade maken fått som han velat hade han haft en egen grotta till sin stationära dator. Ett tag försökte han få det till att dotterns rum var hans grotta och ett tag fick han också ha sin stora klump till stationär dator därinne. Sedan satte jag stopp för det och stora klumpen till stationär dator står nu i vårt sovrum. Där dottern fortfarande sover relaterat till att hon fortfarande vaknar på nätterna i kombination med att hennes mor gärna ser att hon fortfarande befinner sig väldigt, väldigt nära moderskeppet, bara utifall att hon skulle sluta andas eller så. Kort och gott kan alltså makens stora klump till stationär dator inte användas när dottern sover. Och eftersom det är "mitt fel" att han inte kan det får jag vid Idol och Top Model snällt upplåta lilla laptopkompisen till maken. Det är reglerna.
Ett tag tittade maken på ovanstående program med mig, men det uppstod komplikationer, så samtittandet har nu avslutats. Spiken i kistan var den stora Peter Jihde-incidenten som inträffade under hösten 2010, det vill säga mitt under graviditeten. Under graviditeten var jag en smula, hur ska jag uttrycka det, stingslig. Och tydligen väldigt imponerad av Peter Jihdes insats i Idol. För när maken kom med den ena sarkastiska kommentaren efter den andra om Jihde exploderade jag till slut, mitt i min gravida storhet. Jag minns hur maken tittade på mig ungefär som om jag kom från en annan planet (Venus?) och därefter lämnade rummet för att sätta sig i sin dåvarande grotta. För på Kiviksgatan hade maken faktiskt en egen grotta.
Iiiiiih, nu börjar det! Jag lämnar er åt ert öde utan eftertanke! Ni klarar er!
Look no further
Ok. Jag ska erkänna en grej. Jag fullkomligt hatar att klä ut mig. Hela den relativt nytillkomna halloween-kulturen vi har importerat från USA passar alltså inte mig ett dugg. Alltid när vi blir bjudna på grejer där man ska klä ut sig lyckas jag låta väldigt entusiastisk, eftersom jag inte vill framstå som hon den där tråkiga som inte kan cranka upp det och skoja till det med en rolig utklädnad. Men nu är katten ute ur påsen. Jag är den där tråkiga tjejen som avskyr att klä ut sig. Maken, å andra sidan, fullkomligt älskar det. För två år sedan crossdressade vi, vilket passade mig excellent. Jag satte på mig gröna kläder och köpte ett leksaksgevär och var jägare, enkelt nog, medan maken köpte en finfin röd- och vitrandig klänning på H&M och ett vitt förkläde på Myrorna och var Rödluvan.
I år, första gången vi ska ut och festa till det lite eftersom vi dagen till ära faktiskt har barnvakt, måste jag alltså klä ut mig. Maken tänkte i 15 sekunder, sedan gick han till garderoben och hämtade något, därefter tog han fram något ur en byrålåda och strax därefter var han utklädd till huvudpersonen i A Clockwork Orange. Själv har jag våndats fram och tillbaka i en vecka. Idag var jag på Buttericks och handlade, och nu är jag också färdig.
Elin, look no further, priset för bästa utklädnad sitter här! Vem säger att man inte kan få en bra utklädnad för under 40 spänn?
När vi ändå är inne på ämnet kan väl ni fantastiskt påhittiga läsare tipsa mig om en utklädnad till årets nyårsfest. Temat är sagofigurer/barnfilmer. Kan jag komma undan med att klä ut mig till Abbe i Madicken? Eller kanske hans alkoholiserade far?
I år, första gången vi ska ut och festa till det lite eftersom vi dagen till ära faktiskt har barnvakt, måste jag alltså klä ut mig. Maken tänkte i 15 sekunder, sedan gick han till garderoben och hämtade något, därefter tog han fram något ur en byrålåda och strax därefter var han utklädd till huvudpersonen i A Clockwork Orange. Själv har jag våndats fram och tillbaka i en vecka. Idag var jag på Buttericks och handlade, och nu är jag också färdig.
Elin, look no further, priset för bästa utklädnad sitter här! Vem säger att man inte kan få en bra utklädnad för under 40 spänn?
När vi ändå är inne på ämnet kan väl ni fantastiskt påhittiga läsare tipsa mig om en utklädnad till årets nyårsfest. Temat är sagofigurer/barnfilmer. Kan jag komma undan med att klä ut mig till Abbe i Madicken? Eller kanske hans alkoholiserade far?
Middag
Tur att maken lagar sån här mat när jag själv mest rostar bröd. Den här veckan har vi dessutom ätit fisk två gånger. When it rains it pours.
Snoriga ungar!
Mitt immunförsvar är ju känt över vidderna sedan tidigare. Jag blir aldrig SJUK. Och varje gång jag säger det är det någon som känner behovet att upplysa mig om att jag inte ska säga så, eftersom jag då omedelbart kommer att bli mycket svårt sjuk. Jag antar att de går enligt hela den här "ta i trä-"mentaliteten. Det verkar dock inte spela någon roll hur många gånger jag säger det utan att ta i något träslag. Blir ändå aldrig sjuk.
Tills nu. Ja, alltså, jag blir ju inte sjuk-sjuk som normala människor. Jag har fortfarande ett immunförsvar som kan slå ner små ekorrar på bakgården, det får ni inte glömma. Men den där förbannade öppna förskolan alltså. Där springer de snoriga småungarna runt och slickar överallt och hostar på kaffekopparna. Förra veckan var det Isabelle, som intet ont anande slickade loss på en gul plastkastrull på lekfilten, och sedan mystiskt insjuknade i feber sex timmar senare. Igår var det jag. Och jag har förbaske mig inte slickat på någon gul plastkastrull! Jag har bara druckit kaffe, sjungit om att bygga någon slags kyrka och mindat min egen business. Isabelle har numera med sina egna, RENA, leksaker, som inga andra feberridna ungar har slickat på innan. Lik förbannat mådde jag kymigt igår. Och lite värre idag. Inte värre än att jag överlever, men det är fortfarande störigt! Måste de ta med sina kräkiga, febriga ungar till ett ställe där det finns femtonhundra barn och vuxna de kan smitta? Kan de inte ha sina egna små kräk- och snorkalas hemma hos varandra istället, så att vi hederliga människor kan dricka kaffe ur en kopp som är oslickad av en treåring?
Nu måste jag belasta mig med massa ibuprofen och sköta handhygienenen beyond exemplariskt för att Isabelle inte ska behöva bli sjuk igen, vilket givetvis är det viktigaste.
Tills nu. Ja, alltså, jag blir ju inte sjuk-sjuk som normala människor. Jag har fortfarande ett immunförsvar som kan slå ner små ekorrar på bakgården, det får ni inte glömma. Men den där förbannade öppna förskolan alltså. Där springer de snoriga småungarna runt och slickar överallt och hostar på kaffekopparna. Förra veckan var det Isabelle, som intet ont anande slickade loss på en gul plastkastrull på lekfilten, och sedan mystiskt insjuknade i feber sex timmar senare. Igår var det jag. Och jag har förbaske mig inte slickat på någon gul plastkastrull! Jag har bara druckit kaffe, sjungit om att bygga någon slags kyrka och mindat min egen business. Isabelle har numera med sina egna, RENA, leksaker, som inga andra feberridna ungar har slickat på innan. Lik förbannat mådde jag kymigt igår. Och lite värre idag. Inte värre än att jag överlever, men det är fortfarande störigt! Måste de ta med sina kräkiga, febriga ungar till ett ställe där det finns femtonhundra barn och vuxna de kan smitta? Kan de inte ha sina egna små kräk- och snorkalas hemma hos varandra istället, så att vi hederliga människor kan dricka kaffe ur en kopp som är oslickad av en treåring?
Nu måste jag belasta mig med massa ibuprofen och sköta handhygienenen beyond exemplariskt för att Isabelle inte ska behöva bli sjuk igen, vilket givetvis är det viktigaste.
Solsidan-mamma no more
Tacka mjukast för ert medhåll i frågan om kvinnoförnedrande texter. Jag följde ert råd och mailade in texten till Sydsvenskan igår, så med lite tur blir den publicerad.
Minns ni att det var JAG som var Solsidan-mamman för några månader sedan? Det var Isabelle som snurrade runt, pruttade med munnen och gjorde allt möjligt innan de andra bebisarna i mammagruppen. Och minns ni hur ödmjuk jag var? Pratade om att det säkert var för att jag gått nitton dagar över tiden och whatnot och att de andra bebisarna säkert snart skulle börja rulla runt rummet. Well, no more, I tell you! Nu är det en annan tjej som har tagit täten. Hon sitter själv, äter tre mål om dagen, står på huvudet och läser Sartre baklänges.
Isabelle däremot har helt slutat att äta annat än minsta möjliga mängd ersättning. Det där med smakportioner som funkade perfekt för två veckor sedan ratas nu i en rasande takt, såväl mango som potatispuré. Sova hela nätter är också ruskigt överskattat, även om det för två veckor sedan var det nya svarta. Kort sagt har man alltså inte en aning om någonting när man har en bebis. Igår var hon högst på listan över tänkbar kandidat till Nobels fredspris, idag äter hon inte ens potatispuré. Jag antar att det är så livet är. I will keep my ödmjukhet!
Minns ni att det var JAG som var Solsidan-mamman för några månader sedan? Det var Isabelle som snurrade runt, pruttade med munnen och gjorde allt möjligt innan de andra bebisarna i mammagruppen. Och minns ni hur ödmjuk jag var? Pratade om att det säkert var för att jag gått nitton dagar över tiden och whatnot och att de andra bebisarna säkert snart skulle börja rulla runt rummet. Well, no more, I tell you! Nu är det en annan tjej som har tagit täten. Hon sitter själv, äter tre mål om dagen, står på huvudet och läser Sartre baklänges.
Isabelle däremot har helt slutat att äta annat än minsta möjliga mängd ersättning. Det där med smakportioner som funkade perfekt för två veckor sedan ratas nu i en rasande takt, såväl mango som potatispuré. Sova hela nätter är också ruskigt överskattat, även om det för två veckor sedan var det nya svarta. Kort sagt har man alltså inte en aning om någonting när man har en bebis. Igår var hon högst på listan över tänkbar kandidat till Nobels fredspris, idag äter hon inte ens potatispuré. Jag antar att det är så livet är. I will keep my ödmjukhet!
Förtryck
Var exakt går gränsen mellan yttrandefrihet och förtryck? Jag och många med mig är nog ytterst tacksamma över att slippa höra vit makt-musik vare sig på public service-stationerna eller på reklamradiostationerna. När det kommer till texter med öppet kvinnofientliga budskap är det däremot fritt fram, såväl på NRJ som på P3. Då handlar det plötsligt om yttrandefrihet. Jag hörde precis följande på P3:
"(I miss that pussy, that pussy, that pussy)
Oooh Nooo
Yeah yeah yeah yeh
She, she used to be a really special lady
I guess she's feeling kinda freaky lately
It's such a shame cause now the pussy's changed
(Pussy changed)
She used to squeeze me
Grip me tight so she could please me
But now-now, that pussy changed
(...)
I'ma about to kill this bitch
Oooh Nooo
She gave away all my shit
(I miss that pussy, that pussy, that pussy, that pussy)
Oooh Nooo
Yeah, yeah, yeh"
Strax efter 11 en tisdagsförmiddag får jag lyssna på denna text, högst ofrivilligt mitt i ett radioprogram på P3. Det är vad jag får för mina licenspengar. Ni kanske inte tycker det är så farligt. Tycker kanske att det är ett undantag. Det är det inte. Ovanstående text är bara en bland många, många nedsättande låtar som vi matas med dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Vad gör det med oss? Vad gör det med våra barn? Och varför är det aldrig någon som protesterar? Varför är kvinnoförtryck yttrandefrihet, medan hets mot folkgrupp är brottsligt?
Mitt favoritexempel är en låt av Usher som många, män som kvinnor, gärna gick och nynnade på för ett par år sedan. Jag citerar:
"Hold her head steady, I'm gonna milk the cow"
Vad tror ni att det betyder? Och är det musik ni vill att era döttrar, de som en dag ska ta över världen och uträtta stordåd, ska matas med? Troligtvis inte. Inte jag heller, men trots det betalar ni och jag licenspengar för att få höra det, fullt legitimt på bästa sändningstid, dag ut och dag in. När ska vi sätta ner foten och säga ifrån?
"(I miss that pussy, that pussy, that pussy)
Oooh Nooo
Yeah yeah yeah yeh
She, she used to be a really special lady
I guess she's feeling kinda freaky lately
It's such a shame cause now the pussy's changed
(Pussy changed)
She used to squeeze me
Grip me tight so she could please me
But now-now, that pussy changed
(...)
I'ma about to kill this bitch
Oooh Nooo
She gave away all my shit
(I miss that pussy, that pussy, that pussy, that pussy)
Oooh Nooo
Yeah, yeah, yeh"
Strax efter 11 en tisdagsförmiddag får jag lyssna på denna text, högst ofrivilligt mitt i ett radioprogram på P3. Det är vad jag får för mina licenspengar. Ni kanske inte tycker det är så farligt. Tycker kanske att det är ett undantag. Det är det inte. Ovanstående text är bara en bland många, många nedsättande låtar som vi matas med dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Vad gör det med oss? Vad gör det med våra barn? Och varför är det aldrig någon som protesterar? Varför är kvinnoförtryck yttrandefrihet, medan hets mot folkgrupp är brottsligt?
Mitt favoritexempel är en låt av Usher som många, män som kvinnor, gärna gick och nynnade på för ett par år sedan. Jag citerar:
"Hold her head steady, I'm gonna milk the cow"
Vad tror ni att det betyder? Och är det musik ni vill att era döttrar, de som en dag ska ta över världen och uträtta stordåd, ska matas med? Troligtvis inte. Inte jag heller, men trots det betalar ni och jag licenspengar för att få höra det, fullt legitimt på bästa sändningstid, dag ut och dag in. När ska vi sätta ner foten och säga ifrån?
26 veckor- blixt och dunder
Idag är jag en mycket trött kvinna. Isabelle är enligt boken "Växa och upptäcka världen" inne i ett så kallat utvecklingsstadium. På en väldigt pedagogiskt upplagd tidslinje över barnets första år är det under barnets 26:e levnadsvecka ett svart moln med en utskjutande blixt under. Isabelle är 26 veckor gammal, och än så länge har den där förbaskade boken inte haft ett enda rätt, men nu har den faktiskt, för första gången, helt rätt för sig.
I korthet, teoretiskt sett, innebär en utvecklingsfas att ens älskade lilla hjärtegryn är på väg att lära sig massa nya grejer och det sker en massa saker i hennes hjärna. I korthet, praktiskt sett, innebär det att ens älskade lilla hjärtegryn är ungefär lika tålamodsprövande som en tonåring. Fortfarande väldigt söt, men kanske aningen mindre älskvärd.
Allting är en kamp. Att byta blöja på Isabelle just nu är som att försöka sätta en blöja på en ål. När man är färdig har man bajs och Inotyolsalva överallt. Att mata Isabelle är ungefär som att mata en infångad gepard. Vilket givetvis innebär att hon blir hungrig på nätterna. Igen. För hon äter som en fågelunge på dagarna. Försöker man tvinga henne att äta mer sprutar hon ut det över en. Smakportioner har vi satt en effektiv paus för, eftersom gårdagens morotspuré mestadels sprutades över mig samtidigt som Isabelle dansade (jo, jag svär! Hon dansar!) och pruttade med munnen.
Att få Isabelle att sova, fast hon är så trött att ögonen går i kors, är som att ta hand om en dement patient som prompt ska klättra ur sin säng trots en stadig höftfraktur. Hon ligger med fötterna i munnen, gungar från sida till sida medan hon skriker "iiiiiiiiiihhhhh", och varje försök till att få henne att varva ner bemöts med ett pruttljud eller ett socialt skratt (hon har sociala skratt och riktiga skratt. Fejkskrattet är mer en blandning mellan harkling och skratt och används frekvent).
Att sedan få henne att somna om på nätterna när hon har ätit är, föga överraskande, också lite av en kamp. Tre på natten ligger hon och säger "babababababa" och är på ett särdeles gott humör. Hon ska bara vara lite vaken, typ i 45 minuter, innan hon somnar om igen. Imorse vaknade hon halvsex. Jag lyckades få henne att somna, eller jag somnade om iallafall, vad hon gjorde vet jag inte, men det lät iallafall inte, vilket var ungefär allt jag var ute efter just då. Halvsju blev jag snabbt varse att det var dags att gå upp. Sedan sitter hon i sin antilop, nöjd som katten som fått grädden och tittar på när hennes sömndruckna mor brygger kaffe och kokar ägg. Hon har en viss känsla dock, för imorse fick jag läsa tidningen och äta frukost utan att hon protesterade.
På dagarna somnar hon. Om man går med vagnen. Kanske. Kanske inte. Idag, när maken avlöste mig för en eftermiddagslur, hörde jag hur han förgäves körde vagnen över tröskeln för att få henne att somna, ackompanjerad av allt starkare wiiiii-ljud, troligtvis med fötter uppe i luften svajandes fram och tillbaka. Dottern då alltså, inte maken.
Alltså, enligt boken håller dottern på att lära sig massor av spännande grejer. Hennes föräldrar lär sig vikten av att bevara ett kristligt tålamod, samt att dricka väldigt, väldigt mycket kaffe.
Alla bilder på henne nuförtiden är lite, lite suddiga, för hon sitter aldrig riktigt stilla.
I korthet, teoretiskt sett, innebär en utvecklingsfas att ens älskade lilla hjärtegryn är på väg att lära sig massa nya grejer och det sker en massa saker i hennes hjärna. I korthet, praktiskt sett, innebär det att ens älskade lilla hjärtegryn är ungefär lika tålamodsprövande som en tonåring. Fortfarande väldigt söt, men kanske aningen mindre älskvärd.
Allting är en kamp. Att byta blöja på Isabelle just nu är som att försöka sätta en blöja på en ål. När man är färdig har man bajs och Inotyolsalva överallt. Att mata Isabelle är ungefär som att mata en infångad gepard. Vilket givetvis innebär att hon blir hungrig på nätterna. Igen. För hon äter som en fågelunge på dagarna. Försöker man tvinga henne att äta mer sprutar hon ut det över en. Smakportioner har vi satt en effektiv paus för, eftersom gårdagens morotspuré mestadels sprutades över mig samtidigt som Isabelle dansade (jo, jag svär! Hon dansar!) och pruttade med munnen.
Att få Isabelle att sova, fast hon är så trött att ögonen går i kors, är som att ta hand om en dement patient som prompt ska klättra ur sin säng trots en stadig höftfraktur. Hon ligger med fötterna i munnen, gungar från sida till sida medan hon skriker "iiiiiiiiiihhhhh", och varje försök till att få henne att varva ner bemöts med ett pruttljud eller ett socialt skratt (hon har sociala skratt och riktiga skratt. Fejkskrattet är mer en blandning mellan harkling och skratt och används frekvent).
Att sedan få henne att somna om på nätterna när hon har ätit är, föga överraskande, också lite av en kamp. Tre på natten ligger hon och säger "babababababa" och är på ett särdeles gott humör. Hon ska bara vara lite vaken, typ i 45 minuter, innan hon somnar om igen. Imorse vaknade hon halvsex. Jag lyckades få henne att somna, eller jag somnade om iallafall, vad hon gjorde vet jag inte, men det lät iallafall inte, vilket var ungefär allt jag var ute efter just då. Halvsju blev jag snabbt varse att det var dags att gå upp. Sedan sitter hon i sin antilop, nöjd som katten som fått grädden och tittar på när hennes sömndruckna mor brygger kaffe och kokar ägg. Hon har en viss känsla dock, för imorse fick jag läsa tidningen och äta frukost utan att hon protesterade.
På dagarna somnar hon. Om man går med vagnen. Kanske. Kanske inte. Idag, när maken avlöste mig för en eftermiddagslur, hörde jag hur han förgäves körde vagnen över tröskeln för att få henne att somna, ackompanjerad av allt starkare wiiiii-ljud, troligtvis med fötter uppe i luften svajandes fram och tillbaka. Dottern då alltså, inte maken.
Alltså, enligt boken håller dottern på att lära sig massor av spännande grejer. Hennes föräldrar lär sig vikten av att bevara ett kristligt tålamod, samt att dricka väldigt, väldigt mycket kaffe.
Alla bilder på henne nuförtiden är lite, lite suddiga, för hon sitter aldrig riktigt stilla.
Ingen skillnad
Note to self: Bara för att dottern somnar fyra timmar senare än vanligt på grund av att vi varit bortbjudna på middag betyder inte det att hon sover hela natten utan mat, eller att hon sover längre på morgonen. Man kunde ju hoppats på det, men så är det alltså inte. Vi när nu förhoppningar om att vintertidens inträde ska påverka våra liv på ett mer sömnfyllt sätt. Inte? Vi kan ju ialllafall få hoppas.
Vad sägs om att börja denna vecka med en babysimsbild?
Vad sägs om att börja denna vecka med en babysimsbild?
Q&A blog awards-lista
Med den äran har jag fått i uppgift att besvara nedanstående frågor av Anna in Australia. Anna och jag gick i samma klass på gymnasiet. Jag minns fortfarande hur paff jag blev när hon skrev följande i min studentmössa: "Till den mest cyniska människa jag någonsin träffat". Det var nämligen så att hon utan tvekan, iallafall på den tiden, var den mest cyniska människa som jag någonsin träffat.
För övrigt är jag säker på att Anna har rätt gällande Hår av hin. Givetvis skulle hon bräcka Isabelles exorcistkräkning genom att själv kräkas tre gånger i snabb följd. Jaja, tänkte hon, exorcistkräkas är väl ingen konst, men testa att kräkas på tre olika ställen på mindre än tre minuter! Slå det, bebis, du som inte ens kan sitta upp själv utan stöd!
Nåväl, vi kom ifrån ämnet. Det var ju de här frågorna jag skulle besvara:
1. VARFÖR BÖRJADE DU BLOGGA?
Jag hade länge haft funderingar runt att börja blogga, men det var först när excellenta Antigonish skrev sin resedagbok från Totnes och inte långt därefter startade sin blogg som jag satte igång. Jag har alltid gillat att skriva och tyvärr rann dagboksskrivandet ut i sanden någon gång under 2001 (vilket ändå betyder att jag har snaskig läsning från nästan tio år innan dess. Tyvärr handlar det mest om killar jag ville hångla med, skulle hångla med eller hade hånglat med. Men ändå.)
Jag fick höra av folk att jag aldrig skulle ha tid med bloggen efter att Isabelle hade kommit ut, men det visar sig gå ganska bra. Det är mer av en utmaning att hitta tiden, men jag tycker det är så kul att jag därför väljer att ha tid till det. Jag tycker om att skriva och jag ÄLSKAR att läsa kommentarer från er. Man vet att jag just lagt ut ett blogginlägg när man ser mig springa fram och tillbaka till datorn för att se om någon kommenterat det.
2. VILKA BLOGGAR FÖLJER DU?
Det ligger en länklista till höger som uppdaterades när jag gjorde om bloggen för ett tag sedan. De som försvunnit från den gamla listan är helt enkelt folk som inte uppdaterat sina bloggar på flera månader.
Eftersom jag är så senildement och har lyckats glömma hur man läggger till en ny blogg i länklistan måste jag även tipsa om Frikadellen, som jag går in på dagligen, men som trots detta inte står med på listan till höger. Hon uppdaterar förvånansvärt frekvent trots nytillkommen minifrikadell och är fasligt festlig och underhållande (aah, "festlig", där har ni ett ord som inte används alltför ofta i dagligt tal).
Att hitta bra bloggar är inte lätt. Man får tips från andra och när man har tid, typ var tredje vecka, så kan man gå in och läsa andras kommentarer på favoritbloggarna och därefter snoka runt lite på deras bloggar. Det funkar ibland. Sisådär var femtonde gång man gör det ungefär.
3. FAVORITFÄRG?
Svart. Alla mina kläder är svarta. Iallafall nästan. Idag när jag satte på mina vackra, vita vinterstövlar sa jag euforiskt till maken: "Det är så bra att mina nya, vackra vinterstövlar är vita, för oavsett hur svartklädd jag är så har jag alltid stövlarna som lyser upp!". Han tittade på mig med en blick som var en blandning av medlidande och "undrar om vi ändå inte ska ta en sväng förbi psyk akut på vägen till födelsedagskalaset?".
4. FAVORITFILM?
Med filmer är jag som med böcker. Jag hittar det jag gillar och sedan läser jag om/ser om samma hela tiden, med vissa undantag. Motsägelsefullt nog med tanke på mitt mörka och cyniska sätt så gillar jag Sex and the City-filmerna, Bridget Jones, Miss Congeniality och How to lose a guy in ten days. Favoritfilmen all times är definitivt Fight Club. Thelma och Louise är också en självklar klassiker. Ikväll tvingar jag maken att se Allt för min syster, mest för att jag ganska nyligen läst boken och vill jämföra. Det är för övrigt första gången vi ser en film på väldigt, väldigt länge.
5. VILKA LÄNDER DRÖMMER DU OM ATT BESÖKA?
USA står högst på listan just nu, för det är verkligen hög tid att se New York. Annars är jag med länder som med filmer och böcker. Jag vet vad jag gillar och återvänder till samma hela tiden. Det vill säga Frankrike och Italien. Man kan helt enkelt inte åka till Rom och Paris för många gånger. Eiffeltornet räcker det dock att man åker upp i en gång. If that. Där fanns inte ens något vin, fast man köat i flera timmar i snålblåst. Humbug!
Bonusfråga: Om pengar inte var något problem - var skulle ni bo?
Åh, jag hade haft massor av lägenheter och hus i sådana fall! Diskuterade det senast med maken när vi planerade för våra 57 miljoner som vi aldrig fick. Ett litet hus på Amalfikusten till att börja med. En lägenhet i Paris, en i Rom och en i New York. Ja. Det räcker så. Man vill ju inte låta girig. Fast kanske, kanske en liten hemmabas här i Malmö. En sån däringa liten villa på Fridhem hade varit trevligt.
Hähä, det var ju roligt! Nästa uppgift är att lämna vidare facklan till tre nya bloggare som ska besvara samma frågor och därefter i sin tur lämna vidare facklan till tre nya bloggare, som i sin tur ska... ja, ni fattar på ett ungefär kanske?
And my nominees are (läs in er egen trumvirvel):
1. Antigonish.
2. Frikadellen.
3. Yazes world.
Take it away!
Konspirationsteorier
Natten som gått känns som en enda lång konspiration. Dottern somnade sött redan vid 18-tiden igårkväll, fullständigt utmattad. Vi såg på Bron, åt en god middag och tog varsitt glas vin för att fira det till synes friska barnet. Klockan 22.30 gick vi och la oss. Dottern vaknar 22.45 och är hungrig. Äter. Är trött och försöker somna om, men verkar ha ont i magen och tolererar bara upprätt ställning i famn under ca en halvtimme. Därefter har hon inte längre ont, men har däremot piggnat till. Jag går och lägger mig på soffan. Maken tar nattpass nummer ett.
Klockan två har dottern tydligtvis både hunnit somna och vakna inne i sovrummet. Får mat. Är orolig. Maken går och lägger sig på soffan. Jag tar nattpass nummer två. Lägger ner dottern i sängen efter att ha gett henne en Ipren-supp mot 39-gradersfebern. Hör konstigt ljud. Dottern, som ligger på rygg, har kaskadspytt rätt ut. Har kräk ÖVERALLT, inklusive i ögon och öron. Jag kallar på maken. Vi kräksanerar dotter och säng. Maken lägger sig åter på soffan. Dottern är trött. Klockan är halvtre. Klockan tre har dottern somnat i sin egen rena säng. Jag släcker. Hör ett hulk från hallen. Katten kräks. En minut senare hör jag ett hulk från köket. Katten kräks igen. En minut till. Ännu en kattspya. Oklart var. Orkar inte gå upp. Somnar. Utmattad.
Vaknar av att hemtelefonen ringer. Och ringer. Och ringer. Klockan är fyra. Maken sover den komatöses sömn med lurar i öronen. Jag svarar med andan i halsen och förväntar mig besked om allvarlig sjukdom eller död. Ingen säger något på andra sidan. Efter den initiala chocken när jag inser att ingen närstående är död eller sjuk övergår jag till funderingar om vem som ringt. Kommer fram till att det måste varit Killer Bob eller en seriemördare. Ligger klarvaken i sängen och är livrädd. Lyssnar efter minsta ljud i lägenheten. Vill egentligen väcka maken, men avstår. Någon borde ju få sova. Nu sover dotter, make och nykräkt katt. Men inte jag. I en och en halv timme ligger jag och är livrädd för... något oklart. Somnar halvsex. Drömmer om rumänska jättebebisar bakom galler.
Tack och lov vaknar inte dottern förrän halvnio. Det är den enda konspirationsfria delen av berätttelsen. Själv har jag taggat ner lite inför hela seriemördargrejen. Jag tror nog inte heller att det var Killer Bob. Fast man vet ju aldrig. Bäst jag låter lite mindre skräckslagen nästa gång jag svarar, så att jag skrämmer bort honom en gång för alla. Jag skojar bara nästan.
Kattkräket? Vi hittade bara en spya. Övriga tros vara uppätna, men vi vet inte. De kan finnas på ryamattan i hallan också. God bless the ryamatta där varken spya eller smuts syns.
Klockan två har dottern tydligtvis både hunnit somna och vakna inne i sovrummet. Får mat. Är orolig. Maken går och lägger sig på soffan. Jag tar nattpass nummer två. Lägger ner dottern i sängen efter att ha gett henne en Ipren-supp mot 39-gradersfebern. Hör konstigt ljud. Dottern, som ligger på rygg, har kaskadspytt rätt ut. Har kräk ÖVERALLT, inklusive i ögon och öron. Jag kallar på maken. Vi kräksanerar dotter och säng. Maken lägger sig åter på soffan. Dottern är trött. Klockan är halvtre. Klockan tre har dottern somnat i sin egen rena säng. Jag släcker. Hör ett hulk från hallen. Katten kräks. En minut senare hör jag ett hulk från köket. Katten kräks igen. En minut till. Ännu en kattspya. Oklart var. Orkar inte gå upp. Somnar. Utmattad.
Vaknar av att hemtelefonen ringer. Och ringer. Och ringer. Klockan är fyra. Maken sover den komatöses sömn med lurar i öronen. Jag svarar med andan i halsen och förväntar mig besked om allvarlig sjukdom eller död. Ingen säger något på andra sidan. Efter den initiala chocken när jag inser att ingen närstående är död eller sjuk övergår jag till funderingar om vem som ringt. Kommer fram till att det måste varit Killer Bob eller en seriemördare. Ligger klarvaken i sängen och är livrädd. Lyssnar efter minsta ljud i lägenheten. Vill egentligen väcka maken, men avstår. Någon borde ju få sova. Nu sover dotter, make och nykräkt katt. Men inte jag. I en och en halv timme ligger jag och är livrädd för... något oklart. Somnar halvsex. Drömmer om rumänska jättebebisar bakom galler.
Tack och lov vaknar inte dottern förrän halvnio. Det är den enda konspirationsfria delen av berätttelsen. Själv har jag taggat ner lite inför hela seriemördargrejen. Jag tror nog inte heller att det var Killer Bob. Fast man vet ju aldrig. Bäst jag låter lite mindre skräckslagen nästa gång jag svarar, så att jag skrämmer bort honom en gång för alla. Jag skojar bara nästan.
Kattkräket? Vi hittade bara en spya. Övriga tros vara uppätna, men vi vet inte. De kan finnas på ryamattan i hallan också. God bless the ryamatta där varken spya eller smuts syns.
Feber
I tisdags var jag och dottern på bvc-utbildning med mammagruppen om hur man bäst behandlar plötsliga feberutbrott. Isabelle har antingen trott att jag inte lyssnade ordentligt och behövde sättas på omedelbart test, eller missförstått utbildningen och trott att det var meningen att hon skulle få jättehög feber. Oavsett vilket, så fick hon iallafall feber inte ens fyra timmar efter att vi kommit hem och skulle natta henne.
Man är ganska tuff som sjuksköterska. Tror man. Man har ju alltid febernedsättande läkemedel som sin vän. There's always paracetamol. Det är när en panodil inte verkar i mer än en timme som man får lite panik. Och när febern som stiger med en halv grad på fem minuter bara sjunker en halv grad efter en timme MED febernedsättande och ens barn är alldeles, alldeles otröstligt vad man än försöker med. Det är då man inte ger sådär jättemycket för sin sjuksköterskeutbildning. Så trots stränga förmaningar från bvc om att man minsann inte ska belasta barnakuten, eftersom man då kommer hem med tarmvred, cancer samt både grå och grön starr som alla de andra barnen smittar ner en med när man sittter i väntrummet, så var det precis dit vi åkte klockan halvfyra på onsdagsmorgonen. Eftersom jag inte hängt med i Isabelles rafflande tillväxtfart visade det sig att vi kunde ge dubbel dos Panodil, och åkte således hem med en gladare dotter (som för övrigt somnade gott i bilen på väg till sjukhuset och istället för att gallskrika när vi kom in istället jollrade en glad hälsningsfras till nattsjuksköterskan).
Den dubbla dosen Panodil verkade dubbelt så länge. Alltså i två timmar, som vi lyckade raketsomna under alla tre. Sedan var det dags igen, utan att vi kunde göra mer än att köra vagnen över tröskeln och vänta på att vårdcentralen skulle öppna. Man är inte heller så tuff som sjuksköterska när man kommer till VC och inser att febern på en halvtimme stigit från 39.3 till 40.2. Och all personal är alldeles lugn och säger att det är normalt. Att sedan behöva sitta och vänta på att få sitt urinprovs-kit medan Per Pensionär tar sitt veckliga Waran-prov i godan ro samtidigt som jag ser för mitt inre hur tempen stiger från 40.2 till 41.2 medan Pers super-icke-akuta blodprov tas, ja, det är ungefär då denna forna så tuffa sjusköterska brister ut i en försynt gråt mitt i väntrummet. Så tuff är jag alltså som sjuksköterska. Inte ett dugg när det gäller min egen dotter.
Dottern är alltså sammanfattningsvis sjuk. Fast ingen vet var någonstans hon är sjuk. Vi vet däremot att det inte är något med öron, hals, hjärta, lungor eller urinvägar. Dessutom är hon en liten smula piggare idag och leker intensivt med Björn Ranelid. Björn Ranelid är hennes björn-skallra. Vi kallar honom för björrrrrrn, med rullande R, fast på skånska. Just the way he would like it.
Björrrrrrrrrrrn.
En hjälte under återhämtningsfasen.
Själva är vi relativt utmattade efter två intensiva nätter av febervak. Ikväll firar vi förbättringen med en god middag och gårdagens inspelning av Bron. Jag hoppas att min bloggfrånvaro varit ursäktlig och att ni under tiden inte hunnit glömma bort mig helt.
Man är ganska tuff som sjuksköterska. Tror man. Man har ju alltid febernedsättande läkemedel som sin vän. There's always paracetamol. Det är när en panodil inte verkar i mer än en timme som man får lite panik. Och när febern som stiger med en halv grad på fem minuter bara sjunker en halv grad efter en timme MED febernedsättande och ens barn är alldeles, alldeles otröstligt vad man än försöker med. Det är då man inte ger sådär jättemycket för sin sjuksköterskeutbildning. Så trots stränga förmaningar från bvc om att man minsann inte ska belasta barnakuten, eftersom man då kommer hem med tarmvred, cancer samt både grå och grön starr som alla de andra barnen smittar ner en med när man sittter i väntrummet, så var det precis dit vi åkte klockan halvfyra på onsdagsmorgonen. Eftersom jag inte hängt med i Isabelles rafflande tillväxtfart visade det sig att vi kunde ge dubbel dos Panodil, och åkte således hem med en gladare dotter (som för övrigt somnade gott i bilen på väg till sjukhuset och istället för att gallskrika när vi kom in istället jollrade en glad hälsningsfras till nattsjuksköterskan).
Den dubbla dosen Panodil verkade dubbelt så länge. Alltså i två timmar, som vi lyckade raketsomna under alla tre. Sedan var det dags igen, utan att vi kunde göra mer än att köra vagnen över tröskeln och vänta på att vårdcentralen skulle öppna. Man är inte heller så tuff som sjuksköterska när man kommer till VC och inser att febern på en halvtimme stigit från 39.3 till 40.2. Och all personal är alldeles lugn och säger att det är normalt. Att sedan behöva sitta och vänta på att få sitt urinprovs-kit medan Per Pensionär tar sitt veckliga Waran-prov i godan ro samtidigt som jag ser för mitt inre hur tempen stiger från 40.2 till 41.2 medan Pers super-icke-akuta blodprov tas, ja, det är ungefär då denna forna så tuffa sjusköterska brister ut i en försynt gråt mitt i väntrummet. Så tuff är jag alltså som sjuksköterska. Inte ett dugg när det gäller min egen dotter.
Dottern är alltså sammanfattningsvis sjuk. Fast ingen vet var någonstans hon är sjuk. Vi vet däremot att det inte är något med öron, hals, hjärta, lungor eller urinvägar. Dessutom är hon en liten smula piggare idag och leker intensivt med Björn Ranelid. Björn Ranelid är hennes björn-skallra. Vi kallar honom för björrrrrrn, med rullande R, fast på skånska. Just the way he would like it.
Björrrrrrrrrrrn.
En hjälte under återhämtningsfasen.
Själva är vi relativt utmattade efter två intensiva nätter av febervak. Ikväll firar vi förbättringen med en god middag och gårdagens inspelning av Bron. Jag hoppas att min bloggfrånvaro varit ursäktlig och att ni under tiden inte hunnit glömma bort mig helt.
Mina fyra feta skogsekorrar
Jag vet att det är beyond übertråkigt att få höra om någons drömmar, och att man alltid måste se sådär fejkintresserad ut när folk insisterar på att berätta om vad de drömt, fast man helst bara vill att berättelsen ska ta slut innan de ens hunnit börja. Men nu är ju detta en blogg, så ni kan se jävligt uttråkade ut när ni läser utan att jag blir ledsen, och jag ska bara dra min sjuka dröm i korta drag för er.
Såhär var det: Jag är gravid igen (pust!) och befinner mig på förlossningen, eller snarare i ett förråd på förlossningen. Efter elaka krystvärkar (jag fick stå upp, för det fanns inga sängar) kom den så ut. Skogsekorren. Ja, ni läste rätt, jag födde fram en skogsekorre. Fast det såg inte ut som en skogsekorre, utan snarare som en fet mullvad. Personalen blev inte förvånad alls, men de sa däremot till mig att det inte riktigt var deras business att förlösa skogsekorrar, och eftersom det skulle komma tre till (hur de nu visste det) så hänvisade de mig ut i skogen, för att föda resten av ekorrarna där. På väg ut, krystvärkar på g och en fet skogsekorre i famnen, hejdas vi av en barnmorska som viskar till mig att jag inte ska låta mina små ekorrar diskrimineras i samhället, och att jag ska behandla dem som vilka barn som helst. Själv är jag mest bekymrad över hur det ska gå till när vi ska ut och resa. Kan man få flygstolar till fyra feta skogsekorrar på flyget, eller måste de åka som bagage? Det är DET som är det verkliga problemet mitt i krystvärkarna när jag så fort som möjligt måste hitta en skog att föda i.
Någon glad freudian som kan komma med en tolkning? Ska vi skaffa ekorrar som husdjur? Kommer Isabelles tänder att se ut som ekorrtänder, eller ska jag helt enkelt se till att förlösas i en skog nästa gång jag är gravid? Det hela är minst sagt förvirrande.
Såhär var det: Jag är gravid igen (pust!) och befinner mig på förlossningen, eller snarare i ett förråd på förlossningen. Efter elaka krystvärkar (jag fick stå upp, för det fanns inga sängar) kom den så ut. Skogsekorren. Ja, ni läste rätt, jag födde fram en skogsekorre. Fast det såg inte ut som en skogsekorre, utan snarare som en fet mullvad. Personalen blev inte förvånad alls, men de sa däremot till mig att det inte riktigt var deras business att förlösa skogsekorrar, och eftersom det skulle komma tre till (hur de nu visste det) så hänvisade de mig ut i skogen, för att föda resten av ekorrarna där. På väg ut, krystvärkar på g och en fet skogsekorre i famnen, hejdas vi av en barnmorska som viskar till mig att jag inte ska låta mina små ekorrar diskrimineras i samhället, och att jag ska behandla dem som vilka barn som helst. Själv är jag mest bekymrad över hur det ska gå till när vi ska ut och resa. Kan man få flygstolar till fyra feta skogsekorrar på flyget, eller måste de åka som bagage? Det är DET som är det verkliga problemet mitt i krystvärkarna när jag så fort som möjligt måste hitta en skog att föda i.
Någon glad freudian som kan komma med en tolkning? Ska vi skaffa ekorrar som husdjur? Kommer Isabelles tänder att se ut som ekorrtänder, eller ska jag helt enkelt se till att förlösas i en skog nästa gång jag är gravid? Det hela är minst sagt förvirrande.
57 miljoner?
Idag har maken varit mycket snäll, eftersom jag på sistone lidit av episkt dålig sömn av oklar anledning. Igårkväll somnade jag faktiskt oklanderligt bara för att väckas av fulla småglin utanför klockan halvtvå. Somnade helt otippat om direkt, för att väckas av dotter klockan sex. Dottern verkar ha någon slags inre väckarklocka som är ställld mellan halvsex och sex varje morgon. Det är en olycklig tid för en morgontrött själ.
Dock förbarmade sig maken och gick upp med den morgonpigga, medan jag vände på mig och somnade om. Klockan nio gick make och dotter ut på morgonpromenad, vid vilket jag fick en kopp kaffe och satte på Gilmore girls på tv-n i sovrummet (en apparat som använts sorgligt lite de senaste fem månaderna, I tell you). Efter lite Gilmore har jag sedan ätit frukost, läst Sydsvenskan och varit på toaletten i alllsköns ro. Make och dotter är nu åter från sin söndagspromenad och jag är utvilad för första gången på länge. Skönt!
Nu sitter maken med Sydsvenskans hemmadel och planerar vårt nya boende. Igår spelade vi nämligen på hästar på en kompis inrådan, och nu sitter vi som bäst och hoppas på att vara 57 miljoner kronor rikare. Vi har bestämt oss för att ca 6 miljoner är lagom att lägga på ett nytt boende här i stan och har även tankar på ett sommarhus på Amalfikusten i Italien. Vi har inte kollat om vi har vunnit än, men det är ju mest en formsak. 57-miljonersvinsten firar vi med svägerska och svåger över en grytkyckling ikväll. En bra plan inför dagen.
Nybliven miljonärsdottter?
Dock förbarmade sig maken och gick upp med den morgonpigga, medan jag vände på mig och somnade om. Klockan nio gick make och dotter ut på morgonpromenad, vid vilket jag fick en kopp kaffe och satte på Gilmore girls på tv-n i sovrummet (en apparat som använts sorgligt lite de senaste fem månaderna, I tell you). Efter lite Gilmore har jag sedan ätit frukost, läst Sydsvenskan och varit på toaletten i alllsköns ro. Make och dotter är nu åter från sin söndagspromenad och jag är utvilad för första gången på länge. Skönt!
Nu sitter maken med Sydsvenskans hemmadel och planerar vårt nya boende. Igår spelade vi nämligen på hästar på en kompis inrådan, och nu sitter vi som bäst och hoppas på att vara 57 miljoner kronor rikare. Vi har bestämt oss för att ca 6 miljoner är lagom att lägga på ett nytt boende här i stan och har även tankar på ett sommarhus på Amalfikusten i Italien. Vi har inte kollat om vi har vunnit än, men det är ju mest en formsak. 57-miljonersvinsten firar vi med svägerska och svåger över en grytkyckling ikväll. En bra plan inför dagen.
Nybliven miljonärsdottter?
Larm
Jo, nämen hur svårt kan det vara att ta bort larmen från de plagg jag laglydigt inhandlat? Tydligen väldigt. Ganska ineffektiva larm också vad det verkar, eftersom jag tagit mig hela vägen hem med dem utan att ett enda larm har ljudit. Jag vet att det är dagens i-landsproblem, men tillåt mig ändå att bli en liten, liten smula irriterad på den där förbaskat inkompetenta kassörskan som tvingar mig att återvända för att få larmen bortplockade.
Nya, vita, vackra vinterstövlar utan hål
Efter att ha fått min vänstra fot genomblöt vid tre olika tillfällen på kort tid bestämde jag mig för att det var dags. Dags att köpa nya skor alltså. Skor utan hål. Häromdagen tog jag med make och dotter ut på stan för att rekognosera. Genast fick jag syn på ett par vita, varma vinterskor som jag egentligen omgående ville köpa. Jag frågade maken om han trodde att de skulle bli mycket skitiga.
Till saken hör att jag förra vintern köpte en vit vinterjacka, förvisso storlek elefant, eftersom jag då var mitt uppe i min tilltjockningsfas i graviditeten och åt och åt och åt och åt och åt och åt och åt och åt, så den är nu ändå för stor. Iallafall stod jag då bekymrat och funderade över huruvida jackan skulle bli mycket skitig, varpå maken kom med de nu bevingade orden: "Ja, men hur ofta dricker du rödvin med jackan på?". Och då tänkte jag att, nä, det gör jag ju aldrig. Och om jag plötsligt skulle vilja göra det, så kan jag ju låta bli. Speciellt då under graviditeten också, givetvis. Så jag köpte jackan. Det är ju bara det att rödvin är inte det enda som kan fläcka ner en vit jacka. Det blev jag ganska snabbt varse. Den är numera hur skitig som helst, även om jag inte har spillt något rödvin alls på den. Däremot har jag tvättat den tre gånger, varav en ganska varm tvätt med en rejäl skopa Vanish, utan någon som helst effekt.
Vad har vi då lärt oss av detta köp? Ja, det beror på vem du frågar. Maken har lärt sig att aldrig mer yttra sig om inköp av vita ytterplagg, oavsett hur många gånger man frågar ("Men snälla, säg! Tror du ändå inte att det blir ganska lätt att få bort fläckarna om man torkar av skorna direkt när man tar av sig dem?").
Jag däremot, har inte lärt mig någonting. Mer än att vänta ett par dagar och fundera. När jag sedan idag i affären redan hade bestämt mig för att jag skulle ha dem frågade jag kassörskan på ett väldigt ledande sätt: "Visst är de lätta att göra rena om de skulle bli lite skitiga?". Snacka om serverat på silverfat. Hon läser något om "easy care" innantill från etiketten och tycker att det väldigt mycket känns som att det skulle betyda att de är lätta att få rena. Och det tycker förstås jag också. Så, kära vänner, skåda dem nu, mina vackra, vackra, vita vinterskor utan hål och med easy care-system:
Jag fullkomligt älskar dem! Jag älskar dem så mycket att jag inte vågar ta på dem när vi ska på babysim ikväll, för då tror jag att någon annan älskar dem lika mycket som jag och snor dem*. Tur att det inte regnar ute, för då kan jag ha mina håliga skor.
Häromdagen när det var mammapromenad och hade regnat var jag tvungen att ta på mina höga stövlar med klack. Det var ingen bra idé av många olika anledningar, men vid det laget var jag så trött på att ständigt gå runt med en blöt och kall vänsterfot, så jag föredrog fotsmärta, spott och spe från de andra mammorna iklädda fotriktiga mammapromenadskor utan hål (nåja, spott och spe var kanske en mild överdrift då, men iallafall lite spe) samt en otippad värk i vaderna, eftersom de tydligen förblivit modell lite kraftigare efter graviditeten, och inte alls passade in i stövlarna så som de gjorde innan.
Isabelle fick en höstmössa för pengarna som blev kvar.
*Eller kanske som när Madicken tog på sina nya sandaler till majelden fast hon inte fick. Jag menar, jag vill ju inte att lus-Mia ska ta min fina, vita vinterstövel och slänga i huvudet på babysimläraren. Sandaaaler minsann! Tror du att du kommer hem med dem? Det tror inte jag! Nejnej. Jag lär inte gärna av egna misstag, utan helst av andras. Typ Madickens då, i just det här fallet.
Till saken hör att jag förra vintern köpte en vit vinterjacka, förvisso storlek elefant, eftersom jag då var mitt uppe i min tilltjockningsfas i graviditeten och åt och åt och åt och åt och åt och åt och åt och åt, så den är nu ändå för stor. Iallafall stod jag då bekymrat och funderade över huruvida jackan skulle bli mycket skitig, varpå maken kom med de nu bevingade orden: "Ja, men hur ofta dricker du rödvin med jackan på?". Och då tänkte jag att, nä, det gör jag ju aldrig. Och om jag plötsligt skulle vilja göra det, så kan jag ju låta bli. Speciellt då under graviditeten också, givetvis. Så jag köpte jackan. Det är ju bara det att rödvin är inte det enda som kan fläcka ner en vit jacka. Det blev jag ganska snabbt varse. Den är numera hur skitig som helst, även om jag inte har spillt något rödvin alls på den. Däremot har jag tvättat den tre gånger, varav en ganska varm tvätt med en rejäl skopa Vanish, utan någon som helst effekt.
Vad har vi då lärt oss av detta köp? Ja, det beror på vem du frågar. Maken har lärt sig att aldrig mer yttra sig om inköp av vita ytterplagg, oavsett hur många gånger man frågar ("Men snälla, säg! Tror du ändå inte att det blir ganska lätt att få bort fläckarna om man torkar av skorna direkt när man tar av sig dem?").
Jag däremot, har inte lärt mig någonting. Mer än att vänta ett par dagar och fundera. När jag sedan idag i affären redan hade bestämt mig för att jag skulle ha dem frågade jag kassörskan på ett väldigt ledande sätt: "Visst är de lätta att göra rena om de skulle bli lite skitiga?". Snacka om serverat på silverfat. Hon läser något om "easy care" innantill från etiketten och tycker att det väldigt mycket känns som att det skulle betyda att de är lätta att få rena. Och det tycker förstås jag också. Så, kära vänner, skåda dem nu, mina vackra, vackra, vita vinterskor utan hål och med easy care-system:
Jag fullkomligt älskar dem! Jag älskar dem så mycket att jag inte vågar ta på dem när vi ska på babysim ikväll, för då tror jag att någon annan älskar dem lika mycket som jag och snor dem*. Tur att det inte regnar ute, för då kan jag ha mina håliga skor.
Häromdagen när det var mammapromenad och hade regnat var jag tvungen att ta på mina höga stövlar med klack. Det var ingen bra idé av många olika anledningar, men vid det laget var jag så trött på att ständigt gå runt med en blöt och kall vänsterfot, så jag föredrog fotsmärta, spott och spe från de andra mammorna iklädda fotriktiga mammapromenadskor utan hål (nåja, spott och spe var kanske en mild överdrift då, men iallafall lite spe) samt en otippad värk i vaderna, eftersom de tydligen förblivit modell lite kraftigare efter graviditeten, och inte alls passade in i stövlarna så som de gjorde innan.
Isabelle fick en höstmössa för pengarna som blev kvar.
*Eller kanske som när Madicken tog på sina nya sandaler till majelden fast hon inte fick. Jag menar, jag vill ju inte att lus-Mia ska ta min fina, vita vinterstövel och slänga i huvudet på babysimläraren. Sandaaaler minsann! Tror du att du kommer hem med dem? Det tror inte jag! Nejnej. Jag lär inte gärna av egna misstag, utan helst av andras. Typ Madickens då, i just det här fallet.
Morgonluft
Tro det eller ej, men yours truly sitter här i träningskläder som inte varit ute och sett dagsljus på åratal. Jag och dottern har varit uppe sedan klockan sex, och eftersom dottern krävt underhållning minut för minut har dusch och hårtvätt inte ens övervägts denna morgon. Alltså kör jag all in och tar på mig träningskläder inför dagens mammapromenad. Klockan är 08.41 och jag är redo att lämna lägenheten. Early bird mammagrupp-Smugglosmurf 0-1. Ha!
Förlossningar
Nämen alltså, nu händer det något jättekonstigt. Jag har fått sovmorgon (av maken. Ej av dottern. För dottern är sovmorgon ungefär till kvart i sju). Jag har ätit frukost, duschat, borstat tänderna, sminkat mig och packat dotterns väska inför mammaträffen i eftermiddag. Dottern har ätit lunch och jag ska snart värma ett par danska korvar till mig själv. Det konstiga, nej förlåt, det riktigt, riktigt konstiga, är att dottern nu sover middag. Ja, ni läste rätt. Hon sover middag. Och jag är färdig. Jag behöver inte akutduscha, klä på mig, sminka mig och injicera kaffe intravenöst, för jag är färdig. Det är en mycket udda känsla. Jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv.
För övrigt, hur coolt är det inte att blogga när man ligger och föder barn? Det ska jag göra nästa gång! Om jag hinner, vill säga. Nästa ska tydligen ploppa ut på halva tiden av första förlossningen, det vill säga hälften av elva timmar. Och jag tyckte liksom att elva timmar gick väldigt fort. Jag berättade ju aldrig för er om förlossningen. Mycket illa. Speciellt om man tänker på att ovanstående bloggar från krigsskådeplatsen itself. En ganska god sammanfatttning av min förlossning är att jag inte funnits ibland er här idag om jag inte hade fått epiduralbedövning. Och att vi hade på Gilmore girls på lilla laptopkompisen under hela förlossningen utom de sista två timmarna. I efterhand fick jag känslan av att personalen tyckte att det var lite wacko. Det var det kanske, men det tog bort fokus lite mellan värkarna.
Efter epiduralen, som jag kan meddela blev satt efter tre ganska misslyckade stick. Bild före epiduralen tror jag inte att någon vill se, även om maken faktiskt dokumenterade det också. Fast ni kan få se en bild från strax innan helvetet bröt löst om ni vill.
Öppen tre centimeter och käckt promenerandes i parken för att snabba på processen. Det hjälpte.
För övrigt, hur coolt är det inte att blogga när man ligger och föder barn? Det ska jag göra nästa gång! Om jag hinner, vill säga. Nästa ska tydligen ploppa ut på halva tiden av första förlossningen, det vill säga hälften av elva timmar. Och jag tyckte liksom att elva timmar gick väldigt fort. Jag berättade ju aldrig för er om förlossningen. Mycket illa. Speciellt om man tänker på att ovanstående bloggar från krigsskådeplatsen itself. En ganska god sammanfatttning av min förlossning är att jag inte funnits ibland er här idag om jag inte hade fått epiduralbedövning. Och att vi hade på Gilmore girls på lilla laptopkompisen under hela förlossningen utom de sista två timmarna. I efterhand fick jag känslan av att personalen tyckte att det var lite wacko. Det var det kanske, men det tog bort fokus lite mellan värkarna.
Efter epiduralen, som jag kan meddela blev satt efter tre ganska misslyckade stick. Bild före epiduralen tror jag inte att någon vill se, även om maken faktiskt dokumenterade det också. Fast ni kan få se en bild från strax innan helvetet bröt löst om ni vill.
Öppen tre centimeter och käckt promenerandes i parken för att snabba på processen. Det hjälpte.
Bra
Jag vet att de där läskiga typerna härstammar från Idol. Och med läskiga typer menar jag förstås Darin och Måns Zelmerlöv. Innan också Danny Saucedo, men jag har ändrat mig angående hans eventuella äcklighet. Till mitt försvar tittade jag inte på den tiden. Jag halkade in såsom på ett bananskal i Idoltittandet under en ganska klyddig hopsättning av en Ikea-möbel (Expedit), och den första människan jag såg var Amanda Jenssen som sjöng en gammal Elvislåt. Jag föll pladask, sa att så länge Amanda får vara med, så länge ska jag titta. Det visade sig att Amanda fick vara med till slutet, och så även jag.
Alltsedan dess tittar jag troget varenda år. Jag trodde nämligen i min enfald att det kom en Amanda Jenssen varje år, men det kan jag meddela er att det inte gör. Det året Anna Bergendahl var med höll på att knäcka mig, det ska jag erkänna, men jag fortsätter tappert. År efter år letar jag efter min Amanda. Hittills har jag inte stött på henne, men jag tror att vi eventuellt har en kandidat detta året. Eventuellt. Så förlåt mig mina fjortistendenser, men nu vet ni. Jag letar ju bara efter min Amanda.
Från wikipedia.
Sedan är det det där med kändisar. Bor man inte i Stockholm så träffar man liksom inte på sådär hemskt mycket känt folk. Det är han den där från Solstollarna som hänger på Swing Inn och raggar på småtjejer och Björn Ranelid som felparkerar sin Jaguar på gamla väster, men sen ser man inte så många fler. Därför är jag inte så smidig när jag väl får syn på lite större big shots.
Min första kändis var stackars Kristina Lugn. Vid ett övergångsställe på Stureplan står hon och väntar på grön gubbe. Jag blir alldeles till mig i trasorna och i stort sett skriker: "MEN TITTA!! Där står ju KRISTINA LUGN!!"
Kristina Lugn tittar upp förstås. Jag antar att man gör det om någon skriker ens namn två meter bakom en. Själv gjorde jag som jag alltid gör i en pressad situation. Duckar bakom närmsta främling.
Nästa gång jag träffade Kristina stod hon och köpte bröd på Söder. Då var jag betydligt coolare och sade till mitt sällskap i normal samtalston: "Där står Kristina Lugn och köper bröd". Men jag brukar ju träffa Kristina nu, så jag har taggat ner lite.
Det var när jag såg Amanda Jenssen för första gången som jag insåg att jag var tvungen att åtminstone försöka bete mig lite coolt. Jag tror det var två år efter att hon varit med i Idol. Jag hade varit på konferens i Stockholm med kollegor om vilka jag enbart visste att de visade ett nästan osunt stort intresse för det konferensen handlade om. På fredageftermiddagen stod vi på Bromma och väntade på vårt flyg hem. Då steg hon in i vänthallen. Amanda Jenssen. En parentes i det hela är att även om jag visst tycker att Kristina Lugn är ganska cool och så, så skullle jag nog inte kalla mig för ett fan precis. Och då betedde jag mig ändå som en riktig lantis när jag fick syn på henne. Bara en parentes.
När jag fick syn på Amanda Jenssen höll jag faktiskt, bokstavligt talat, på att kissa på mig. Så exalterad blev jag. Jag skulle just skrika: "Men herregud!!! Där är ju AMANDA JENSSEN!!" när jag inser att det är läge att sansa sig något. Jag tittar mig vilt omkring efter någon att dela detta underbara med. Till höger står kollegor som visat nästan osunt stort intresse för konferensämnet. Till vänster står kollegor som visat nästan osunt intresse för konferensämnet. Jag försöker sansa mig i tio sekunder. Kan inte. Rycker valfri kollega i ärmen och teaterviskar: "Titta! Där är (exalterad tonuppgång á la hysterisk fjortis) Amanda Jenssen!" Kollegan tittar, noterar Amanda, och säger något väldigt neutralt. Jag inser att jag inte precis har någon vän i viken där. Jag minns inte riktigt vad som händer härnäst, men jag vill nog minnas att jag hann skicka iväg ett halvhysteriskt sms till maken med information om att jag och Amanda ska FLYGA MED SAMMA FLYG TILL MALMÖ!!!! IIIIIHH!
Sedan var det dags att gå på planet. På vägen får man en kvällstidning. På framsidan är ett foto på Amanda Jenssen. Jag går på planet först. Sätter mig tillrätta vid gången med min tidning. Därefter kommer Amanda gående förbi. Jag håller återigen på att kissa på mig när det onämnbara händer. Amanda TILLTALAR MIG. Hon ser sitt foto på kvällstidningens framsida och säger: "Titta, där är ju jag. Vad står det om mig?"
Ni förstår förstås att jag nu håller på att upplösas i mina beståndsdelar. Min 29-åriga kropp håller på att implodera efter att denna 21-åriga kändis sedan två år tillbaka ställt en enkel fråga till mig. Jag börjar svettas. Minns fiaskot med Kristina Lugn. Vill vara cool och sansad så att Amanda ska vilja träffa mig igen och dela en flaska vin och ett paket cigaretter. Jag blir röd i ansiktet och stammar fram ett väldigt litet, väldigt fjortisaktigt och väldigt, väldigt skånskt: "Jag vet inte. Jag har inte hunnit läsa än".
Jag dör en smula. Amanda går och sätter sig med sitt manliga sällskap snett bakom mig så att jag fortfarande kan se dem. Jag känner mig lika töntig som Steve Urkel och nästan lika ful. Jag fortsätter svettas och lider av posttraumatisk stress efter att ha haft ett faktiskt samtal med Amanda Jenssen. Jag måste rätta till situationen. Jag resonerar som så att det måste gå att rätta till situationen och att vi kanske kan ses samma kväll och dela den där vinflaskan. Så jag läser artikeln om henne inne i tidningen. Sedan vänder jag mig om mot dem och säger: "Det handlar om hur det har gått för dig efter Idol."
Det är bara det att det är så mycket sorl och ljud på planet och jag pratar fortfarande sådär tyst, försynt och väldigt, väldigt skånskt, så Amanda HÖR INTE MIG. Utan vänder sig till killen hon reser med och säger:
"Vad sa hon?", varpå han återger min mening för henne. Ännu en gång dör jag en smula. Det var ju inte så här det skulle gå till. Under över alla under så vänder hon sig mot mig igen och frågar:
"Jaha, hur har det gått för mig då?"
Återigen blir jag knallröd i ansiktet och svettas verkligen överallt. Jag förstår att den här diskussionen aldrig någonsin kommer att leda till några delade vinflaskor, för jag beter mig som en Samhall-anställd och tänker uppenbarligen inte sluta med det förrän Amanda försvunnit utom synhåll. Röd, svettig, stammande, försynt och väldigt, väldigt skånskt svarar jag:"Bra".
Jag svarar "bra". Vad hon säger därefter är höljt i glömska. Hela flygturen därefter är ett enda blurr för mig. Jag har pratat med Amanda Jenssen på planet och hon tänker säkert använda mig i sitt mellansnack under kvällens konsert och berätta hur hon tycker att förståndshandikappade borde sitta längst bak när de flyger så att hon slipper vara artig mot de stackars idioterna.
Jag har iallafall lärt mig nu. Jag ska aldrig mer prata med en kändis. Jag klarar nämligen inte av det. Kanske att jag kan hälsa neutralt på Solstollen nästa gång jag ser honom. Men bara kanske.
Alltsedan dess tittar jag troget varenda år. Jag trodde nämligen i min enfald att det kom en Amanda Jenssen varje år, men det kan jag meddela er att det inte gör. Det året Anna Bergendahl var med höll på att knäcka mig, det ska jag erkänna, men jag fortsätter tappert. År efter år letar jag efter min Amanda. Hittills har jag inte stött på henne, men jag tror att vi eventuellt har en kandidat detta året. Eventuellt. Så förlåt mig mina fjortistendenser, men nu vet ni. Jag letar ju bara efter min Amanda.
Från wikipedia.
Sedan är det det där med kändisar. Bor man inte i Stockholm så träffar man liksom inte på sådär hemskt mycket känt folk. Det är han den där från Solstollarna som hänger på Swing Inn och raggar på småtjejer och Björn Ranelid som felparkerar sin Jaguar på gamla väster, men sen ser man inte så många fler. Därför är jag inte så smidig när jag väl får syn på lite större big shots.
Min första kändis var stackars Kristina Lugn. Vid ett övergångsställe på Stureplan står hon och väntar på grön gubbe. Jag blir alldeles till mig i trasorna och i stort sett skriker: "MEN TITTA!! Där står ju KRISTINA LUGN!!"
Kristina Lugn tittar upp förstås. Jag antar att man gör det om någon skriker ens namn två meter bakom en. Själv gjorde jag som jag alltid gör i en pressad situation. Duckar bakom närmsta främling.
Nästa gång jag träffade Kristina stod hon och köpte bröd på Söder. Då var jag betydligt coolare och sade till mitt sällskap i normal samtalston: "Där står Kristina Lugn och köper bröd". Men jag brukar ju träffa Kristina nu, så jag har taggat ner lite.
Det var när jag såg Amanda Jenssen för första gången som jag insåg att jag var tvungen att åtminstone försöka bete mig lite coolt. Jag tror det var två år efter att hon varit med i Idol. Jag hade varit på konferens i Stockholm med kollegor om vilka jag enbart visste att de visade ett nästan osunt stort intresse för det konferensen handlade om. På fredageftermiddagen stod vi på Bromma och väntade på vårt flyg hem. Då steg hon in i vänthallen. Amanda Jenssen. En parentes i det hela är att även om jag visst tycker att Kristina Lugn är ganska cool och så, så skullle jag nog inte kalla mig för ett fan precis. Och då betedde jag mig ändå som en riktig lantis när jag fick syn på henne. Bara en parentes.
När jag fick syn på Amanda Jenssen höll jag faktiskt, bokstavligt talat, på att kissa på mig. Så exalterad blev jag. Jag skulle just skrika: "Men herregud!!! Där är ju AMANDA JENSSEN!!" när jag inser att det är läge att sansa sig något. Jag tittar mig vilt omkring efter någon att dela detta underbara med. Till höger står kollegor som visat nästan osunt stort intresse för konferensämnet. Till vänster står kollegor som visat nästan osunt intresse för konferensämnet. Jag försöker sansa mig i tio sekunder. Kan inte. Rycker valfri kollega i ärmen och teaterviskar: "Titta! Där är (exalterad tonuppgång á la hysterisk fjortis) Amanda Jenssen!" Kollegan tittar, noterar Amanda, och säger något väldigt neutralt. Jag inser att jag inte precis har någon vän i viken där. Jag minns inte riktigt vad som händer härnäst, men jag vill nog minnas att jag hann skicka iväg ett halvhysteriskt sms till maken med information om att jag och Amanda ska FLYGA MED SAMMA FLYG TILL MALMÖ!!!! IIIIIHH!
Sedan var det dags att gå på planet. På vägen får man en kvällstidning. På framsidan är ett foto på Amanda Jenssen. Jag går på planet först. Sätter mig tillrätta vid gången med min tidning. Därefter kommer Amanda gående förbi. Jag håller återigen på att kissa på mig när det onämnbara händer. Amanda TILLTALAR MIG. Hon ser sitt foto på kvällstidningens framsida och säger: "Titta, där är ju jag. Vad står det om mig?"
Ni förstår förstås att jag nu håller på att upplösas i mina beståndsdelar. Min 29-åriga kropp håller på att implodera efter att denna 21-åriga kändis sedan två år tillbaka ställt en enkel fråga till mig. Jag börjar svettas. Minns fiaskot med Kristina Lugn. Vill vara cool och sansad så att Amanda ska vilja träffa mig igen och dela en flaska vin och ett paket cigaretter. Jag blir röd i ansiktet och stammar fram ett väldigt litet, väldigt fjortisaktigt och väldigt, väldigt skånskt: "Jag vet inte. Jag har inte hunnit läsa än".
Jag dör en smula. Amanda går och sätter sig med sitt manliga sällskap snett bakom mig så att jag fortfarande kan se dem. Jag känner mig lika töntig som Steve Urkel och nästan lika ful. Jag fortsätter svettas och lider av posttraumatisk stress efter att ha haft ett faktiskt samtal med Amanda Jenssen. Jag måste rätta till situationen. Jag resonerar som så att det måste gå att rätta till situationen och att vi kanske kan ses samma kväll och dela den där vinflaskan. Så jag läser artikeln om henne inne i tidningen. Sedan vänder jag mig om mot dem och säger: "Det handlar om hur det har gått för dig efter Idol."
Det är bara det att det är så mycket sorl och ljud på planet och jag pratar fortfarande sådär tyst, försynt och väldigt, väldigt skånskt, så Amanda HÖR INTE MIG. Utan vänder sig till killen hon reser med och säger:
"Vad sa hon?", varpå han återger min mening för henne. Ännu en gång dör jag en smula. Det var ju inte så här det skulle gå till. Under över alla under så vänder hon sig mot mig igen och frågar:
"Jaha, hur har det gått för mig då?"
Återigen blir jag knallröd i ansiktet och svettas verkligen överallt. Jag förstår att den här diskussionen aldrig någonsin kommer att leda till några delade vinflaskor, för jag beter mig som en Samhall-anställd och tänker uppenbarligen inte sluta med det förrän Amanda försvunnit utom synhåll. Röd, svettig, stammande, försynt och väldigt, väldigt skånskt svarar jag:"Bra".
Jag svarar "bra". Vad hon säger därefter är höljt i glömska. Hela flygturen därefter är ett enda blurr för mig. Jag har pratat med Amanda Jenssen på planet och hon tänker säkert använda mig i sitt mellansnack under kvällens konsert och berätta hur hon tycker att förståndshandikappade borde sitta längst bak när de flyger så att hon slipper vara artig mot de stackars idioterna.
Jag har iallafall lärt mig nu. Jag ska aldrig mer prata med en kändis. Jag klarar nämligen inte av det. Kanske att jag kan hälsa neutralt på Solstollen nästa gång jag ser honom. Men bara kanske.
Tidsoptimist 2.0
Åh, apropå tidsoptimist! Idag var jag hopplös på riktigt. Man kan ju tro att jag lärt mig att planera litegrann iallafall. Nej. Idag skulle vi hälsa på svägerska (min) och kusiner (Isabelles) i Höör. Jag orkar inte gå in på några detaljer, det är jag rent för trött för. Det enda jag tänker säga är att maken fick lämna jobbet en stund för att köra mig till stationen för att jag skulle hinna med tåget. Det räcker att jag säger det.
Nu är vi ganska nyligen hemkomna. Maken nattar dottern och jag gör pommes, som snart ska doppas i bearnaisesås till en hygglig bit entrecote. Idag skippar vi grönsakerna. Men vin är ju inte bara vin, utan också frukt, och frukt är ju nästan grönsaker. Äh, jag har iallafall inte rökt på över ett år. Det är huvudsaken.
Imorgon tänker jag försvara mitt Idol-beroende för er. Eller förklara det iallafall. Och kanske också berätta lite hur jag är med kändisar. Jag är inget vidare med kändisar. Ikväll orkar jag precis bara peta i mig fet mat och dricka vin framför Gilmore Girls innan jag går och lägger mig. Det tar på krafterna att kuska runt i inlandet med en bebis.
P'tach på er!*
*Det är klingon. Maken har lärt mig att prata klingon. Det ni.
Nu är vi ganska nyligen hemkomna. Maken nattar dottern och jag gör pommes, som snart ska doppas i bearnaisesås till en hygglig bit entrecote. Idag skippar vi grönsakerna. Men vin är ju inte bara vin, utan också frukt, och frukt är ju nästan grönsaker. Äh, jag har iallafall inte rökt på över ett år. Det är huvudsaken.
Imorgon tänker jag försvara mitt Idol-beroende för er. Eller förklara det iallafall. Och kanske också berätta lite hur jag är med kändisar. Jag är inget vidare med kändisar. Ikväll orkar jag precis bara peta i mig fet mat och dricka vin framför Gilmore Girls innan jag går och lägger mig. Det tar på krafterna att kuska runt i inlandet med en bebis.
P'tach på er!*
*Det är klingon. Maken har lärt mig att prata klingon. Det ni.
Tidsoptimist, säger ni?
Idag har jag och Isabelle träffat en annan falang av mammagruppen. Träffen, en promenad, initierades av en morgonpigg mamma. 09.30 tyckte hon att vi skulle träffas. Challenge accepted. Man vill ju liksom inte vara den som gnäller och tycker att 10 kanske låter lite mer humant. Jag ska inte säga hur mycket jag svor när jag for runt hemma bland blöjor, barnkläder, antilopstolar, smink och underkläder för att hinna bli klar nog att lämna lägenheten klockan kvart över nio. Men det var en hel del. Döm sedan om min förvåning när jag kommer fram, i tid och allt, might I add, och säger "god morgon" och morgonpigga mamman utbrister: "Ja, ni säger god morgon, ja!" Precis som attt halvtio inte skulle räknas till morgon, utan förmiddag. Det är ju alldeles befängt! Och då vill jag också tillägga att mina arbetsdagar normalt sett (definiera "normalt" i det sammanhanget) börjar klockan 06.45. Jag definierar ÄNDÅ inte 09.30 som förmiddag.
Till hennes försvar kan hon ju inte veta att jag hade hunnit dit femton gånger om ifall jag inte hade påbörjat dagen i sedvanligt lugnt manér. När jag klockan 8.15 fortfarande satt och läste tidningen och Isabelle fortfarande hade på sin pyjamas och jag började planera ett litet snabbt blogginlägg innan det var dags att gå och insåg att det knappt ens fanns tid till en dusch, det var liksom DÅ jag blev lite sur. Hade jag varit mer normal och ätit frukost, gett Isabelle frukost och sedan klätt oss båda hade inga problem uppstått. Jag börjar kanske, men bara kanske, inse vad maken menar när han pratar om att jag är tidsoptimist. Men en kvinna måste ju få läsa sin morgontidning i fridens ro och dra i sig ett par koppar hederligt kaffe utan att bränna tungan av sig.
Till morgonpigga mammans försvar, än en gång, var det förvånansvärt skönt att komma ut på en promenad längs havet så tidigt. Jag kanske till och med gör om det. Kanske.
Ikväll är lilla laptopkompisen utlovad till maken, eftersom jag plågar honom så med Idol-fredagsfinalen som tyvärr kommer att vara ett obligatorium (jo, det ordet finns!) under resten av hösten, om inget otroligt oförutsett händer. Maken ska se på Star Trek på lilla laptopkompisen. Kanske kan jag lura till mig den för fler blogginlägg i någon reklampaus, men utifall inte: Live long and prosper!*
*Det har tagit mig år av träning att säga det och göra hälsningsrörelsen till utan att se sarkastisk och skenhelig ut. Det verkar betyda mycket för maken.
Till hennes försvar kan hon ju inte veta att jag hade hunnit dit femton gånger om ifall jag inte hade påbörjat dagen i sedvanligt lugnt manér. När jag klockan 8.15 fortfarande satt och läste tidningen och Isabelle fortfarande hade på sin pyjamas och jag började planera ett litet snabbt blogginlägg innan det var dags att gå och insåg att det knappt ens fanns tid till en dusch, det var liksom DÅ jag blev lite sur. Hade jag varit mer normal och ätit frukost, gett Isabelle frukost och sedan klätt oss båda hade inga problem uppstått. Jag börjar kanske, men bara kanske, inse vad maken menar när han pratar om att jag är tidsoptimist. Men en kvinna måste ju få läsa sin morgontidning i fridens ro och dra i sig ett par koppar hederligt kaffe utan att bränna tungan av sig.
Till morgonpigga mammans försvar, än en gång, var det förvånansvärt skönt att komma ut på en promenad längs havet så tidigt. Jag kanske till och med gör om det. Kanske.
Ikväll är lilla laptopkompisen utlovad till maken, eftersom jag plågar honom så med Idol-fredagsfinalen som tyvärr kommer att vara ett obligatorium (jo, det ordet finns!) under resten av hösten, om inget otroligt oförutsett händer. Maken ska se på Star Trek på lilla laptopkompisen. Kanske kan jag lura till mig den för fler blogginlägg i någon reklampaus, men utifall inte: Live long and prosper!*
*Det har tagit mig år av träning att säga det och göra hälsningsrörelsen till utan att se sarkastisk och skenhelig ut. Det verkar betyda mycket för maken.
Mys?
Höstmiddag framför tv:n. Hade jag varit en sådan som säger "mys" hade jag under den här bilden skrivit myyyyyys. Men nu är jag inte en sådan som säger mys, alltså skriver jag inte det. God var den iallafall, ärtsoppan.
Sundets pärla
Idag skulle jag inte gjort en sak. Åkt till Helsingborg. Maken skulle dit på intervju och erbjöd mig och dottern en road trip. Eftersom jag, som ni kanske eller kanske inte vet, så härstammar jag från denna stad som refereras till som Sundets pärla, eller mer i folkmun, blåstens helveteshål. En lustig sak har hänt sedan jag lämnade Helsingborg för ca tio år sedan. Jag har börjat se staden i ett romantiskt sken. Jag tror det kallas glömska, för mina sista tio år i staden ägnades till stor del åt att drömma om att komma därifrån för att hamna i en vindslägenhet i Paris, där oerhörda poetiska verk skulle skrivas av mig. Va, nä, alltså, pretentiös? Inte jag inte. Är ni riktigt snälla publicerar jag kanske lite gamla alster från högstadietiden någon gång. De är så pinsamma att jag till och med rodnar bara vid tanken på dem. Men nu kom vi ifrån ämnet.
Alltså, vi kom iväg finfint precis som vi skulle. Jag hade strikta order från maken att vara färdig att åka klockan kvart i tio. Således bara en kopp kaffe, frukost och en dusch. Inget mer och inget mindre. Fram kommer vi. Och parkerar på Stortorget. Alltså, vad är det med en småstad som tar tjugo kronor i timmen för parkering? Efter att nätt och jämt ha kommit över detta inser vi nästa grej. Inte nog med att det kostar tjugo kronor i timmen, man får dessutom bara betala för en timme i taget. Förgrymmade kör vi iväg mot ny parkering. Eftersom man bara verkar få svänga på ett fåtal ställen i Helsingborg befinner vi oss snart återigen på det %¤&# torget och tiden tickar allt närmre intervjustart. Den plats vi först hittat är givetvis redan tagen av någon annan, varför vi parkerar utanör Fil de Rasoir lite längre upp. Där får man också bara betala för en timme i taget, men eftersom undertecknad tyvärr saknar körkort och det nu är tre minuter till intervjustart anses detta vara ett fullgott alternativ. Jag får i uppdrag att gå och lägga på mer pengar i automaten efter en timme.
Efter att ha promenerat runt i snålblåsten och ösregnet samt betalat 25 spänn för en kopp kaffe och 24 för en croissant (återigen hybris-storstadspriser i en småstad) återvände så jag och Isabelle till bilen, bara för att upptäcka en p-bot på framrutan. 700 spänn. För att ha stått på en lastplats. De är sluga, helsingborgarna, för det visar sig när man tittar noga att de förvisso har informerat om denna lastplats, men har valt att informera om detta på en skylt som står gömd i ett lövverk av ett träd. Happ. Vad gör man då när det regnar, blåser och man inte har körkort samt en lätt missnöjd dotter i en vagn? Man står kvar vid bilen för att slippa få fler böter. Tills maken kommer tjugo minuter senare.
Tjugo minuter senare är man blöt och genomblåst, har ett hål i skon samt är kissnödig efter det dyra kaffet, som man dessutom inte hann få någon påtår på etersom man skulle titta till bilen. Hålet i skon är relevant eftersom det där läckt in mycket väta som orsakat blöt strumpa. Ni vet ju själv hur man mår när man har på sig en blöt strumpa.
När maken till slut kommer från intervjun ska vi ha det trevligt och möta upp svågern för lunch. På Knutpunkten. Maken är sugen på thaimat. Thaimatstället har ingen toalett, men det fins det ju en fullgod en precis runt hörnan. Knutpunktens egna, finfina toalett som används av allsköns resenärer. Tio spänn kostar det att få kissa i Helsingborg. Men ni vet hur det är, nöden har liksom ingen djungel när man är riktigt kissnödig. Så jag pröjsar. Tänker att när det kostar TIO SPÄNN att det nog är så rent att man kan äta sin thaimat på golvet inne på toaletten. Och det kan man nog också. Om man vill se sina kycklingbitar och sitt ris flyta runt i den översvämning som råder därinne efter att någon klurig helsingborgare pregat ner papper i toaletten så att det blivit totalstopp. Toaletten spolar nämligen automatiskt varje gång dörren öppnas och stängs. That's a lot of toalettvatten. På golvet, that is. Nej, nöden har ingen djungel när man är riktigt kissnödig, men det där kom liksom inte ens på fråga. Och mina tio spänn var sorgligt svalda redan.
Thaimaten intogs under tung kissnödighet och en lätt känsla av äckel över att inte ha kunnat tvätta händerna efter att ha befunnit mig i denna ocean av avloppsvatten. Eter maten ska vi åka ner till den bemannade toalett jag vet att jag besökt för mindre än en månad sedan. Tio spänn där också, men iallafall en ren toalett. Det är bara det att den är stängd. De har ju sina fullgoda toaletter på andra våningen. Varför även ha en toalett i källaren?
Nu är jag sur. Minst sagt. Så sur så att jag när vi på väg mot bilen möter två städare utbrister: Men se, här kommer ju Knutpunktens eminenta städpersonal! Jag vet att det inte är deras fel att toaletten är komplett, jävla översvämmad, eller att det kostar en halv jävla förmögenhet att kissa där, men jag är inte trevlig när jag är kissnödig. Låt det vara en läxa för er alla.
Nu, till pudelns kärna. Helsingborg i mitt hjärta, grattis till det allsvenska guldet och allt det där, men hur går det till? Hur kan det kosta tio spänn att kissa när ni inte ens bryr er om att skicka in städare en gång i timmen? Hur kan det kosta tjugo spänn i timmen att parkera och varför i hela fridens namn får man bara stå kvar i en timme?
Jag tror jag fattar. För att under den timmen hinner ens paraply blåsa sönder, man får blöta strumpor och när man vill kissa tvingas man in till en översvämning och vill man inte kissa där så är det tough cookies, då är det bara att fortsätta vara kissnödig. Kall, blöt och kissnödig återvänder man så för att lägga pengar på bilen igen. Det är då man inser det. Jag vill inte stanna mer än en timme i den här staden. Det är nog dags att dra vidare. Till Malmö. Där gratistoaletterna i västra hamnen städas oftare än de på Knutpunkten och där köpcentrum ännu inte lyckats utarma stadskärnan så till den grad att man tror att staden enbart har 150 invånare vid vilket givet tillfälle som helst. Där en kopp kaffe förvisso kan kosta 25 spänn, men det gör det ju, för det är en storstad. Men croissanten, den kostar minsann bara 20 spänn. Och kaffet, det är från Papua Nya Guinea och smakar fruktigt och gott, och man får minsann påtår på det med.
Så jag är ledsen, Helsingborg, men det där romantiska skimret som funnits på sistone har försvunnit. Det dränktes tillsammans med mina pengar i ett rum fullt av avloppsvatten. Men p-boten, den har vi kvar som minne av en toppendag i Sundets pärla. Och paraplyet blåste inte sönder. För jag kunde överhuvudtaget inte fälla upp det i blåsten.
Men skåda denna halsduk som jag köpte! Låt oss låtsas att jag inte hade kunnat hitta den i Malmö.
Alltså, vi kom iväg finfint precis som vi skulle. Jag hade strikta order från maken att vara färdig att åka klockan kvart i tio. Således bara en kopp kaffe, frukost och en dusch. Inget mer och inget mindre. Fram kommer vi. Och parkerar på Stortorget. Alltså, vad är det med en småstad som tar tjugo kronor i timmen för parkering? Efter att nätt och jämt ha kommit över detta inser vi nästa grej. Inte nog med att det kostar tjugo kronor i timmen, man får dessutom bara betala för en timme i taget. Förgrymmade kör vi iväg mot ny parkering. Eftersom man bara verkar få svänga på ett fåtal ställen i Helsingborg befinner vi oss snart återigen på det %¤&# torget och tiden tickar allt närmre intervjustart. Den plats vi först hittat är givetvis redan tagen av någon annan, varför vi parkerar utanör Fil de Rasoir lite längre upp. Där får man också bara betala för en timme i taget, men eftersom undertecknad tyvärr saknar körkort och det nu är tre minuter till intervjustart anses detta vara ett fullgott alternativ. Jag får i uppdrag att gå och lägga på mer pengar i automaten efter en timme.
Efter att ha promenerat runt i snålblåsten och ösregnet samt betalat 25 spänn för en kopp kaffe och 24 för en croissant (återigen hybris-storstadspriser i en småstad) återvände så jag och Isabelle till bilen, bara för att upptäcka en p-bot på framrutan. 700 spänn. För att ha stått på en lastplats. De är sluga, helsingborgarna, för det visar sig när man tittar noga att de förvisso har informerat om denna lastplats, men har valt att informera om detta på en skylt som står gömd i ett lövverk av ett träd. Happ. Vad gör man då när det regnar, blåser och man inte har körkort samt en lätt missnöjd dotter i en vagn? Man står kvar vid bilen för att slippa få fler böter. Tills maken kommer tjugo minuter senare.
Tjugo minuter senare är man blöt och genomblåst, har ett hål i skon samt är kissnödig efter det dyra kaffet, som man dessutom inte hann få någon påtår på etersom man skulle titta till bilen. Hålet i skon är relevant eftersom det där läckt in mycket väta som orsakat blöt strumpa. Ni vet ju själv hur man mår när man har på sig en blöt strumpa.
När maken till slut kommer från intervjun ska vi ha det trevligt och möta upp svågern för lunch. På Knutpunkten. Maken är sugen på thaimat. Thaimatstället har ingen toalett, men det fins det ju en fullgod en precis runt hörnan. Knutpunktens egna, finfina toalett som används av allsköns resenärer. Tio spänn kostar det att få kissa i Helsingborg. Men ni vet hur det är, nöden har liksom ingen djungel när man är riktigt kissnödig. Så jag pröjsar. Tänker att när det kostar TIO SPÄNN att det nog är så rent att man kan äta sin thaimat på golvet inne på toaletten. Och det kan man nog också. Om man vill se sina kycklingbitar och sitt ris flyta runt i den översvämning som råder därinne efter att någon klurig helsingborgare pregat ner papper i toaletten så att det blivit totalstopp. Toaletten spolar nämligen automatiskt varje gång dörren öppnas och stängs. That's a lot of toalettvatten. På golvet, that is. Nej, nöden har ingen djungel när man är riktigt kissnödig, men det där kom liksom inte ens på fråga. Och mina tio spänn var sorgligt svalda redan.
Thaimaten intogs under tung kissnödighet och en lätt känsla av äckel över att inte ha kunnat tvätta händerna efter att ha befunnit mig i denna ocean av avloppsvatten. Eter maten ska vi åka ner till den bemannade toalett jag vet att jag besökt för mindre än en månad sedan. Tio spänn där också, men iallafall en ren toalett. Det är bara det att den är stängd. De har ju sina fullgoda toaletter på andra våningen. Varför även ha en toalett i källaren?
Nu är jag sur. Minst sagt. Så sur så att jag när vi på väg mot bilen möter två städare utbrister: Men se, här kommer ju Knutpunktens eminenta städpersonal! Jag vet att det inte är deras fel att toaletten är komplett, jävla översvämmad, eller att det kostar en halv jävla förmögenhet att kissa där, men jag är inte trevlig när jag är kissnödig. Låt det vara en läxa för er alla.
Nu, till pudelns kärna. Helsingborg i mitt hjärta, grattis till det allsvenska guldet och allt det där, men hur går det till? Hur kan det kosta tio spänn att kissa när ni inte ens bryr er om att skicka in städare en gång i timmen? Hur kan det kosta tjugo spänn i timmen att parkera och varför i hela fridens namn får man bara stå kvar i en timme?
Jag tror jag fattar. För att under den timmen hinner ens paraply blåsa sönder, man får blöta strumpor och när man vill kissa tvingas man in till en översvämning och vill man inte kissa där så är det tough cookies, då är det bara att fortsätta vara kissnödig. Kall, blöt och kissnödig återvänder man så för att lägga pengar på bilen igen. Det är då man inser det. Jag vill inte stanna mer än en timme i den här staden. Det är nog dags att dra vidare. Till Malmö. Där gratistoaletterna i västra hamnen städas oftare än de på Knutpunkten och där köpcentrum ännu inte lyckats utarma stadskärnan så till den grad att man tror att staden enbart har 150 invånare vid vilket givet tillfälle som helst. Där en kopp kaffe förvisso kan kosta 25 spänn, men det gör det ju, för det är en storstad. Men croissanten, den kostar minsann bara 20 spänn. Och kaffet, det är från Papua Nya Guinea och smakar fruktigt och gott, och man får minsann påtår på det med.
Så jag är ledsen, Helsingborg, men det där romantiska skimret som funnits på sistone har försvunnit. Det dränktes tillsammans med mina pengar i ett rum fullt av avloppsvatten. Men p-boten, den har vi kvar som minne av en toppendag i Sundets pärla. Och paraplyet blåste inte sönder. För jag kunde överhuvudtaget inte fälla upp det i blåsten.
Men skåda denna halsduk som jag köpte! Låt oss låtsas att jag inte hade kunnat hitta den i Malmö.
Hazaa!
Jag tror att vi eventuellt håller på att uppfostra en blivande medeltidslajvare. Eftersom dottern har fått för sig att hon numera inte ska stänga munnen när hon får mat eller gröt i den, utan istället stoppa in fingrarna i den har vi satt igång med positiv förstärkning. För att liksom motverka det nyligen inlärda beteendet. Mota Olle i grind, if you will. Det innebär att vi numera applåderar vår dotter när hon efter att ha fått in mat i munnen stänger den direkt. Vi applåderar och sedan ropar vi "hazaa!" och höjer armarna simultant i luften. Att vi använder hazaa högst ironiskt har Isabelle ingen aning om, men troligtvis kommer det att leva kvar i hennes undermedvetna som något positivt, och plötsligt är hon med i en medeltids-lajvgrupp. Typiskt.
Idag har vi också upptäckt oroande Laleh-tendenser, ni vet den där irriterande tjejen som dök upp för ett par år sedan och hävdade att hon kunde sjunga? Isabelle gjorde en spot on Laleh-harkling. Det är den där harklingen mitt i låten som hon slog igenom med. Den låter lite som en blandning mellan ett uppnosigt tonårs-mucka-gräl-läte och förstadiet till en allvarligare kaskadspya. Jag ska inte ljuga för er. Jag och maken blev bekymrade. Att ha närt en Laleh vid sin barm är nästintill så illa som att ha närt en Håkan Hellström vid den. Efter en stunds funderande kom vi fram till att vi inte kommer att sluta älska henne för det. Maken kommer bara inte att gå på några av hennes konserter. Jag antar att det faller på min lott. Då är det nog bäst att redan nu börja anger management-terapi med hjälp av Laleh-skivor på repeat tills jag blir avtrubbad och slutar försöka gräva ut mina egna ögon för att få henne att sluta sjunga. Man måste ha en plan. Jag känner att jag har det nu.
Idag har vi också upptäckt oroande Laleh-tendenser, ni vet den där irriterande tjejen som dök upp för ett par år sedan och hävdade att hon kunde sjunga? Isabelle gjorde en spot on Laleh-harkling. Det är den där harklingen mitt i låten som hon slog igenom med. Den låter lite som en blandning mellan ett uppnosigt tonårs-mucka-gräl-läte och förstadiet till en allvarligare kaskadspya. Jag ska inte ljuga för er. Jag och maken blev bekymrade. Att ha närt en Laleh vid sin barm är nästintill så illa som att ha närt en Håkan Hellström vid den. Efter en stunds funderande kom vi fram till att vi inte kommer att sluta älska henne för det. Maken kommer bara inte att gå på några av hennes konserter. Jag antar att det faller på min lott. Då är det nog bäst att redan nu börja anger management-terapi med hjälp av Laleh-skivor på repeat tills jag blir avtrubbad och slutar försöka gräva ut mina egna ögon för att få henne att sluta sjunga. Man måste ha en plan. Jag känner att jag har det nu.
In da hood
Mina homies.
Idag letar vi sittvagn och går och fikar. Tufft det här mammalivet. Fast det är det faktiskt, när man inte får sova ordentligt på nätterna. Faktiskt. Hon sov hela nätter i nära nog tre veckor, men nu har hon slutat med det igen. Jag ser det som att hon snart är tonåring som sover hela dagarna och då kanske jag också får sova ut. Om en sisådär tolv och ett halvt år. Tiden går ju så fort. Jag tyckte det var igår de delade ut Nobelpriset i litteratur, men det är ju bevisligen ett helt år sedan. Således borde tolv och ett halvt år förflyta hyfsat snabbt.
Fruktost
Idag har jag varit sådär läskigt hälsosam som jag är ungefär två gånger om året och ätit massa frukt till frukost. En fruktost, if you will. Givetvis med ägg och mackor. Man vill ju bli mätt också. Men ändå! Till detta hydrerade jag mig med en halvliter vatten.
Anledningen till detta plötsliga utbrott av nyttighet var att jag såg mig i spegeln i morse och insåg att det patetiska månlandskap som den senaste tiden varit min hy i ansiktet faktiskt avsevärt förbättrats. Oklart varför, men eventuellt har det haft något med den sunda Smålandsluften att göra. Så jag tänkte att jag skulle försöka påbörja ett lite nyttigare liv. Alkoholen är denna veckan banlyst. Iallafall till i helgen. I helgen får vi se. Jag ska även försöka att inte ersätta alkoholen med choklad och godis. Och jag ska försöka att inte dricka en hel Steltontermos med kaffe själv innan lunch. Jag tror kanske inte att kaffet i sig är särskilt onyttigt, men fem koppar innan lunch är iallafall lätt onödigt. Snart ska jag kanske också ta mig en tur till Kockum fritid och kolla upp lite olika träningsalternativ. Fast det kan ni ta med en nypa salt, för det har jag varit på väg att göra i två månader nu. Det är dagen. Och så ska vi till kyrkan förstås, men det vet ni väl vid det här laget att vi gör varje tisdag. Lyckligtvis är jag fortfarande en hedning. Men dock en hedning som fått massor av überbillig fika, moahahahahaha!
Anledningen till detta plötsliga utbrott av nyttighet var att jag såg mig i spegeln i morse och insåg att det patetiska månlandskap som den senaste tiden varit min hy i ansiktet faktiskt avsevärt förbättrats. Oklart varför, men eventuellt har det haft något med den sunda Smålandsluften att göra. Så jag tänkte att jag skulle försöka påbörja ett lite nyttigare liv. Alkoholen är denna veckan banlyst. Iallafall till i helgen. I helgen får vi se. Jag ska även försöka att inte ersätta alkoholen med choklad och godis. Och jag ska försöka att inte dricka en hel Steltontermos med kaffe själv innan lunch. Jag tror kanske inte att kaffet i sig är särskilt onyttigt, men fem koppar innan lunch är iallafall lätt onödigt. Snart ska jag kanske också ta mig en tur till Kockum fritid och kolla upp lite olika träningsalternativ. Fast det kan ni ta med en nypa salt, för det har jag varit på väg att göra i två månader nu. Det är dagen. Och så ska vi till kyrkan förstås, men det vet ni väl vid det här laget att vi gör varje tisdag. Lyckligtvis är jag fortfarande en hedning. Men dock en hedning som fått massor av überbillig fika, moahahahahaha!
Killer Bob
Ett tips från min skattkammare förresten, innan jag däckar i soffan med helgens Sydsvenskan:
När ni befinner er i en gäststuga mitt i skogen mitt i natten, börja inte tänka på Killer Bob från Twin Peaks. Killer Bob från Twin Peaks är den äckligaste jag vet. Jag vet att han är fiktiv, men det spelar liksom ingen roll. Inatt när jag och maken jobbade i skift var jag ensam med Isabelle i gäststugan och kom av någon helt oförklarlig anledning att tänka på honom. Inte bra för skönhetssömnen, I tell you!
Bild lånad från redrom.blogg.se.
När ni befinner er i en gäststuga mitt i skogen mitt i natten, börja inte tänka på Killer Bob från Twin Peaks. Killer Bob från Twin Peaks är den äckligaste jag vet. Jag vet att han är fiktiv, men det spelar liksom ingen roll. Inatt när jag och maken jobbade i skift var jag ensam med Isabelle i gäststugan och kom av någon helt oförklarlig anledning att tänka på honom. Inte bra för skönhetssömnen, I tell you!
Bild lånad från redrom.blogg.se.
Smugglosmurf- nu med lukt av skogsbrand.
Nu har vår familj någorlunda väl landat i Malmö igen. Jag säger någorlunda, för natten till idag fick Isabelle för sig att det var dags för partaj. Hon måste ha blandat ihop lördagar och söndagar. Eller så planerar hon att jobba på krogen i framtiden, för de festar ju ofta till det på söndagar. Hon har alltså sovit mellan kvart i två och halvsex. Vi har sovit i skift, jag och maken, men det är synd att säga att någon av oss är vidare pigg. Själv ser jag dubbelt av trötthet, och maken har jag skickat i säng eftersom han suttit bakom ratten i närmre fyra timmar idag. Isabelle har förstås sovit i bilen och är oklanderligt pigg och leker nu med sin nya favoritleksak, snusdosan.
Aslan visar sitt missnöje med att vi lämnat henne i kattpassarhänder och ligger på badrumsgolvet och tjurar. Jag tror att hon vill meddela oss att hon nu är mer kompis med våra silverfiskar än vad hon är med oss. Men det är bara vad jag tror. Apropå badrummet kan jag meddela att de stängt av varmvattnet IGEN. Efter tre dagar på landet luktar jag inte precis som någon nyponros, utan snarare skogsbrand. Jag har inte tvättat håret sedan i fredags och ser nu ut som en skogskvinna. Jag är bara tre missade hårtvättar från dreadlocks. Och jag måste gå och handla. Kaffet är slut, vilket räknas som smärre katastrof. Klass 3-varning. Finns det? Isåfall är detta definitivt en sådan. Jag antar att jag och Isabelle får gå och handla. Bara de inte kastar tomater på oss i affären för att vi luktar skogsbrand och nästan har dreadlocks. Kanske ska handla på Möllan. Jag tror de har större acceptans för både hoptovat hår och lukt av skog i den delen av stan. Men jag är inte helt säker på det heller. Nåväl, summa summarum kan ni nu räkna mig som återkommen från skogen. With the added twist of myggbett i ena handflatan and the smell of skogsbrand.
Isabelle lär känna Rusty.
Utsikt över sjön.
Maken ror en brygga.
Jag och Isabelle hängde mest i skogen bland myggen.
Jag i en vanvettigt orange och luddig skogströja.
Aslan visar sitt missnöje med att vi lämnat henne i kattpassarhänder och ligger på badrumsgolvet och tjurar. Jag tror att hon vill meddela oss att hon nu är mer kompis med våra silverfiskar än vad hon är med oss. Men det är bara vad jag tror. Apropå badrummet kan jag meddela att de stängt av varmvattnet IGEN. Efter tre dagar på landet luktar jag inte precis som någon nyponros, utan snarare skogsbrand. Jag har inte tvättat håret sedan i fredags och ser nu ut som en skogskvinna. Jag är bara tre missade hårtvättar från dreadlocks. Och jag måste gå och handla. Kaffet är slut, vilket räknas som smärre katastrof. Klass 3-varning. Finns det? Isåfall är detta definitivt en sådan. Jag antar att jag och Isabelle får gå och handla. Bara de inte kastar tomater på oss i affären för att vi luktar skogsbrand och nästan har dreadlocks. Kanske ska handla på Möllan. Jag tror de har större acceptans för både hoptovat hår och lukt av skog i den delen av stan. Men jag är inte helt säker på det heller. Nåväl, summa summarum kan ni nu räkna mig som återkommen från skogen. With the added twist of myggbett i ena handflatan and the smell of skogsbrand.
Isabelle lär känna Rusty.
Utsikt över sjön.
Maken ror en brygga.
Jag och Isabelle hängde mest i skogen bland myggen.
Jag i en vanvettigt orange och luddig skogströja.
En snabbrapport från skogen
Jag har som allra hastigast lagt fingrarna på svärfaderns dator. Svärfar, svärmor och make är ute och bränner upp skogen och jag och Isabelle håller ställningarna i huset. Isabelle har fått ett får som hon snackar med, så jag satte mig här hos er en stund, så att ni inte tror att jag fått ett träd i huvudet och dött här i vildmarken.
Sammanfattningsvis röjer alltså the Ohlssons+ en former Ohlsson (maken alltså) i skogen. På kvällarna spelar vi kort och dricker vin. Isabelle är i sjunde himlen, för av oklar anledning älskar hon träd, och det fins det många av här. Som vanligt är jag ett vandrande buffébord för myggen, men någon ska ju vara det också.
Nu måste jag hinna ifatt med läsningen på mina favoritbloggar innan Isabelle tröttnar på att kommunicera med sitt får och kräver att få kommunicera med mig istället. Imorgon återkommer vi till civilisationen, men till dess lämnar jag er åter åt ert öde.
