Bah!
Jag surar. Inte för att någon har frågat, men surar gör jag. Mina fina, vita, vackra vinterstövlar från förra vintern är smockfulla med hål. Jag går som en diabetespatient med känselnedsättning bara för att undvika att trampa med hålen i de värsta slaskpölarna och därmed få plaskblöta fötter som resultat. Det enda som händer är att jag ser förbannat skum ut för att jag går så konstigt. Men blöt blir jag oavsett hur jag går. Så igår skulle jag köpa nya vinterstövlar. Det gick bra. Alla är fula och dyra. Jag menar, vem vill inte betala 1600 spänn för ett par fulbeiga vinterskor?
Hej mitt vinterland! Eller, alltså, nä. Feck off!
Det är hål i mina vita vinterstövlar som jag köpte förra året. Min jacka är för höstig, mina vantar för tunna och min mössa för snoppig. Våra fönster behöver fönstras om och vi har fortfarande inget element i köket efter att någon i höstas ansåg sig berätttigad till det gamla som stod utanför vår dörr i väntan på målning. Min mentala hälsa är lite för dålig för att cykla i snö och min tidsoptimism alltför kraftig för att jag ska kunna hinna med bussar till jobbet. Min hud är för torr, mina läppar för nariga och jag är fortfarande långt ifrån att hitta den ultimata fuktighetskrämen för mitt ansikte (för övrigt anser jag att min hudterapeut bör förstöras). Prisa Gud, snön är här!
Hmm.
Hår av hin 1. Julblomma 0. Det börjar inte bra detta, det måste jag erkänna.
Svartlistad?
Nu är det dags igen. Jag har till slut kommit över den stora solroskatastrofen som ägde rum sommaren 2010. Solrosen gick en grym död till mötes, sakta men säkert. Jag ansade, vattnade, älskade (inte med den, alltså, det var mer kärleksfulla vibbar och sånt) och kämpade. Men den dog ändå. Jag konstaterade bittert att jag måtte ha svarta fingrar och lovade dyrt och heligt att aldrig mer försätta en krukväxt i fara igen.
Fast alltså. Nu har jag ju lillfisen. Hon lever och frodas. Hur mycket svårare kan det egentligen vara att ta hand om en krukväxt? När jag väl bestämt mig igår, efter en del vånda och samvetskval, höll jag nästan på att ångra mig igen vid kassan. Bägge affärsinnehavarna, varav en till och med höll på med en annan kund, började i munnen på varandra ge mig olika skötselråd. Är jag svartlistad? Finns det en topp tio-lista över Sveriges värsta blomdödare? Toppar jag den?
Nåväl, här är den. Hår av hin stryker runt den som vore hon het och blomman gröt, men jag lovar att göra mitt allra, allra bästa. Jag lovar!!
Jordens omkrets minus två mil
Den här veckan har jag ägnat mig åt personalfester och jobbande. Eller snarare en enda personalfest och väldigt mycket jobbande. Personalfesten innehöll mat, lådvin, live-band och en bisarr blandning av folk från Malmö och Lund i en källare på AF-borgen i Lund. Det där som sägs om skillnaden mellan folk i Malmö och Lund är antingen en självuppfyllande profetia eller en faktisk sanning. Hönan eller ägget, ni vet. Iallafall, för er som inte vet, avståndet mellan Lund och Malmö är jordens omkrets minus två mil. Eftersom vi sedan ett par år tillbaka tillhör Lund (inte tillhör i slavmässig bemärkelse, utan i mer administrativ mening) träffas vi alltså då och då, typ två gånger om året och dricker lådvin och äter mat. Ibland dansar vi också. Fast det är mest Lundaborna som gillar att dansa tror jag.
Jobbandet innehöll patienter och personal. Och ett gäng tidiga morgnar. Och en fredagskväll, så att den hulda småbarnsmodern kunde få svänga sina lurviga och ta ett extra glas vin på personalfesten kvällen innan. Inte för att det spelade någon roll. Jag var ändå tvungen att åka hem och lägga mig klockan ett. Man har ju blivit rätt klen.
Nu hurras det i familjen över att jag är ledig (tror jag iallafall. Att det hurras alltså.) och vi ska ägna dagen åt att hitta vårt julpynt i källaren eller kanske på vinden, köpa mossa och därefter julpimpa lägenheten.
