Akta dig
Idag har jag haft en lång dag i skolbänken i Lund, lillfisen en lång dag på dagis (FÖRSKOLAN, förlåt!) och maken en lång dag på jobbet. Så lång att han ännu inte är hemma. Lillfisen verkar alltid ha trivts med dagen när jag hämtar henne. Det är bara det att när jag väl visar min fula nuna så vill hon helst var i närheten av den fram tills hon ska sova. Ja, alltså, förutom precis när vi kom hem och hon sprang rätt in i vardagsrummet iförd sina mycket, mycket, mycket sandiga skor och byxor. Orutinerad förälder (jag) skulle givetvis ha förutsett detta genom att ha ställt den rosa, psykedeliska gummihästen i hallen, eftersom det var denna lillfisen skulle hälsa på direkt vid hemkomst. Hår av hin, släng dig i väggen och stand back in awe för den rosa, psykedeliska gummihästen. Nåväl, därefter har saker och ting liksom inte riktigt gått min väg. Sanden som snabbt utadministrerades från hall till vardagsrum av lillfisen skulle dammsugas upp asap. Jag är lite anal på det sättet. Jag hatar sand. Jag hatar sand mycket. Det är bara det att:
1. Lillfisen ville inte lämna min sida.
2. Lillfisen är paniskt rädd för dammsugaren. Denna rädsla har gått i olika faser, men är just nu inne i en panisk rädsla-fas.
Alltså, überpedagogiska modern (jag) fick fatta paniskt rädda dottern vid handen och räkna ner igångsättningen lite i rymdfarkost-stil, samt låta henne sitta i mitt knä under den sittande dammsugningen. Nej, den sittande dammsugningen är inte särskilt effektiv. Eller, den är särskilt effektiv på väldigt begränsade ytor. Überpedagogisk var den inte heller, för lillfisen skrek oavsett om dammsugningen skedde sittandes eller gåendes. Det var då jag inte tänkte att det skulle hon minsann ha tänkt på innan hon sprang in i lägenheten i sandiga kläder. För det tänker man inte, för då är man ingen übermamma, och det är ju jag. Så har vi liksom fastställt det.
Därefter slappnade vi (=jag) av med Fåret Shaun innan det var dags att äta korv och makaroner. Det vara bara det att korven luktade disktrasa, något som snabbt fick sin förklaring av en titt på bäst före-datumet. Så det blev köttbulle. Singularis. Lillfisen vägrade bli matad och åt under 40 minuter en makaron i taget samtidigt som hon skrek ut order till sin hulda moder. "SJUNGA!", "SJUNGA BÄ!" och "SJUNGA KATTEN!" var de kommandon som jag bara hade att lyda. Då jag vid ett tillfälle försökte variera med en hotfull sång riktad mot en snigel ("Akta dig, mannen!") möttes jag genast av ilskna mothugg och fick retirera till "Bä, bä vita lamm" samtidigt som jag desperat försökte få in skedar i dotterns mun med mer mat på än en makaron.
40 minuter, tjugo makaroner och en fjärdedels köttbulle senare var det bara att konstatera att middagen blivit ett komplett fiasko. Så då gick vi i bara farten igenom en skriksejour då stol var fel, golv var fel och famn var fel, en ganska stor mängd rinnigt snor på mina nya strumpbyxor, en bajsblöja och en större livskris innehållande en lös golvlist som gömdes i klädkammaren efter att ha viftats farligt nära både lillfis och huld moders ögon.
Nu sover lillfisen till slut, efter ett trauma innehållande näsdroppar, och jag sitter halvsvältandes här efter att ha hittat en ostskalk och ett mögligt paket leverpastej i kylen. Kan man bli mätt på te? Och hur farlig är egentligen korv som luktar disktrasa?
Populärare än både mor och far. För att inte tala om ett underbart komplement till heminredningen.
Makens hjärtefrågor
Maken är en hyvens man. Han stödjer Amnesty och Rädda Barnen. Och, lite otippat eftersom vi bott i bostadsrätt sedan 2005, Hyresgästföreningen. Han vurmar alltså för frihetskämpar, barn och hyresgäster. Jag älskar det!
Den snuskdyra bussturen
Det är i sanning en fröjd att åka buss. Eftersom jag missat att ladda på busskortet får jag nu för summan av 21 spänn (21 SPÄNN!!!) njuta av rusningstrafik, att komma hem på 25 minuter istället för på tio minuter, att få träffa valda delar av Malmös befolkning och att se delar av staden som egentligen inte alls är på vägen hem. Fast det är svårt att blogga när man cyklar. Inte ett moln utan silverkant. Nu passerar vi Lorensborg. Bäst att ducka.
Åka buss
Eftersom min cykel är sjuk och är hos doktorn tills imorgon har jag nu det högst tvivelaktiga nöjet att få åka buss till jobbet. Jag går inte ihop med buss till jobbet. Jag får nätt och jämnt ihop det med EN tid att passa på morgonen, nevermind två. Det hela har att göra med ett tidshål som finns i vårt badrum. När man går in är allt bra, men när man kommer ut har tiden gått dubbelt så fort där utanför, vilket är anledningen till att jag alltid har något vilt i blicken på vägen till jobbet, alltid legendariskt sen. Nåväl, so far so good. Idag har jag lyckats hinna med 06.14-bussen (insert gasp here), enbart driven av det kaffe som väntar mig på avdelningen när jag kommer fram. Jag önskar er en trevlig måndag!
En sensationell bild! Eller... alltså... en bild på ett akvarium och en kontorsstol...
En bild säger mer än tusen ord. Jag ger er... (massiv trumvirvel!):
AKVARIEMANNEN!! (...s lägenhet. För jag tror att det kanske eventuellt inte är ok att ta foto på hans uppspända, nakna buk från andra sidan gatan). För orientering: Till vänster ser ni det enorma upplysta akvariet. Det syns relativt tydligt i bild. Inspector Gadget-stolen står till höger om akvariet. Visst är den fullkomligt bitching?! I fönstret till höger brukar man alltsom oftast skåda akvariemannens nakna överkropp när han sitter och röker. Det här med att gå mot kallare tider är ju inte bara negativt. Och ja, det är ok att be mig söka olika former av terapi. Jag SKA sluta titta ut genom fönstret. Jag lovar. Snart.
Men varför skulle man vilja ha en sån hemma??
Den här dagen ägnar jag åt sådant som jag inte gillar. Jag började med att vakna 07.30 av världens bullrigaste VHS-killar i trappan. De börjar tidigt och de skiter fullständigt i att andra inte alltid gör det. Fast det var lugnt, för kort därefter kom världens högljuddaste (det är ett ord) backande sopbil, som backade så länge att det efter att den backat klart inte rådde något tvivel om att alla som sovit både vaknat, gett upp allt hopp om att somna om och hunnit brygga en kanna kaffe. Efter att ha tittat ut genom fönstret säkert tjugo gånger för att kontrollera om det regnade (det gjorde det inte) var det så dags att sätta sig på cykeln för en liten tur mot Limhamn (4.166 km rättare sagt). Efter två minuter på cykeln började det regna. Och jag kan meddela att man alltid har motvind när man cyklar till Limhamn. Det hade jag lyckats glömma, eftersom det är sju år sedan jag sommarjobbade där, men det kom åter till mig hur mycket jag alltid hatade att cykla på gatan som aldrig tog slut (tänk Apelkullen i Madicken).
Väl framme, vindriden, blöt av svett och regn, var det dags för favoritsak nummer, vad kan vi vara uppe i, fyra, kanske. Damdamdam (dramatisk trumvirvel):
Gynekologstolen! Tillåt mig bara, innan jag fortsätter, att informera er om att när man googlar "gynekologstol" får man upp ett antal ganska störande träffar, som påminner en om varför man har lite svårt sådär för folk i allmänhet. Nåväl, tillbaka till mitt eget högst pliktskyldiga besök i ovanstående. Som vanligt (alltid, alltid, alltid!) var det en sjuksköterskestuderande med: "Ja, men SJÄLVKLART ska du var med och titta upp i kittet på mig du med! Grab your own spekulum, why don't you!" För det är klart att hon ska. För jag är ju sjuksköterska, så jag när förstås en övermänsklig vilja att alla sjuksköterskestuderande ska få seeeee så mycket som möjligt under sin utbildning. Helst då gärna ska så många som möjligt ha sett just mitt kit. Jag kanske kan skicka in ett intimt foto till Malmö Högskola som de kan kolla på i aulan? Just den här gången var det ändå rätt lugnt, för den här studenten var dels tjej, dels har hon inte varit min studernade och viktigast av allt skulle hon inte glutta på när jag tryckte ut 3.6 kg bebis genom tidigare nämnda delar. Så det var väl ok. För övrigt verkar jag bekvämt ha glömt bort att jag under min egen utbildning har tittat upp i både det ena och det andra, så jag gör kanske egentligen bäst i att faktiskt bara hålla tyst, för en gångs skull. Kanske.
Dagen ser dock ut att bättra sig, för på väg hem från Limhamn har man alltid medvind, och solen sken (fast det gjorde den förstås bara för att jag inte tagit med mina solglasögon). VHS-killarna är inte inne i vår lägenhet än (impeccable timing, preciiis där ringde de på dörren) och jag får jobba 13.15-21.30 istället för 15.00-23.00. Dessutom använder jag skamlöst gynekologbesöket som ursäkt för att inte springa idag. Inte illa. Inte illa alls.
Plötsligt händer det!
Det är inget viktigt. Jag ville bara meddela att igår hade Akvariemannen (han som bor mittemot som har ett tio kubikmeter stort akvarium och en vit skinnfåtölj i Inspector Gadget-stil, ni vet) på sig en tröja. Fattar ni? En tröja! Det har typ aldrig hänt innan! Det var riktigt, riktigt skönt att slippa se hans vårtsvinsbuk när jag tittade ut genom fönstret. Och jag svär, jag liksom riktigt kände hur värdet på vår lägenhet steg med minst 75 000 spänn. De säger att det plötsligt händer, och det gör det förbaske mig också!
En kväll utan transfetter
Nä. Typiskt antiklimax. Efter en dag på jobbet är jag nu gräsänka eftersom maken jobbar sent. Jag hade planer på en kväll full av vin, chips och film. Vinet har jag. Men chips har jag inte. Och lillfisen sover. Jag tänker inte gå och handla chips och lämna henne ensam. Jag är så chipsdesperat att jag till och med slängde ut en ultrapatetisk statusuppdatering på facebook om att jag har pengar och vill ha chips. Levererade hit. Det var ingen som var pigg på det vad det verkade. Jag skulle kunna be grannen Ulla att sitta här medan jag går och handlar chips, men hon pratar så mycket att Coop skulle hinna stänga innan jag hann ner, så det har uteslutits som alternativ.
Och så filmen då. En prins i New York. Seriöst. Den var rolig 1990. Och det var bara för att jag var tio år gammal år 1990. Nåväl. Jag har iallafall vin.
Tiga är guld
Idag på jobbet tittade vi under en stunds fint samkväm ut genom fönstret på en grupp människor som gick in i bilar, när jag exalterat kläckte ur mig att det var trevligt att få lite sällskap i min titta-ut-genom-fönstret-fetisch. Eftersom de inte förstod vad jag menade fick jag då förklara hur jag under min mammaledighet utvecklat en förkärlek för att snoka på livet utanför huset (och i allra högsta grad livet inuti huset på andra sidan). Det ena ledde till det andra, och när jag till slut var klar så såg jag för en sekund mig själv lite ur de andras perspektiv. Akvarie-mannen, ja, alltså, det var väl inte så farligt tror jag, även om det förstås var lite onödigt att kalla honom för lönnfet loser. Sedan var det hon som skrek det där med att hennes älskare skulle åka hem och knulla sin fru klockan halvfyra på natten, då när jag satte upp det där brevet i trappuppgången mittemot. Alltså, jag brukar ju inte sätta upp lappar sådär i vanliga fall. Det var ju ändå ett specialfall. Och sen kom ju det där med glassbilen. Ni vet, då när jag skrev ett, tja, agiterat, mail till Hemglass för att de hade väckt Isabelle en fredagkväll just när hennes hulda moder hade hällt upp ett stort glas vin och skulle se på Idol. Och det lät ju inte sååå bra, speciellt inte när det efterföljdes av historien om när maken kastade ett äpple i full karriär som exploderade på glassbilens tak. Ja, jag antar att äpplet eventuellt hade kunnat träffa någon glassälskande stackare mitt i planeten om maken hade träffat fel, men nu gjorde det ju inte det. Men visst, jag kan hålla med om att det låter lite olyckligt faktiskt. Sen när man har berättat allt det där, och liksom hör vad de andra hör, då är det lite sent att ta tillbaka alla historierna. Och så undrar man lite varför man inte bara höll tyst. Nu kommer de ju aldrig mer att vilja titta ut genom fönstret tillsammans med mig något mer...
Pust!
Jag antar att man vet att man är småbarnsförälder när man klockan tio på morgonen har tvättat och torkat fyra maskiner tvätt, diskat en maskin disk, bytt två bajsblöjor, administrerat både välling, gröt, mackor och kattmat (kattmat till Hår av hin, ej till bebis), borstat två personers tänder (ej Hår av hins. Då hade jag inte funnits bland er längre), duschat och sminkat en person och klätt på två, tittat på tjugofem avsnitt av Fåret Shaun och tömt två påsar sopor. Det kan ju inte finnas en enda vettig människa som tycker att jag ska behöva åka och jobba till 21.30 ikväll? Nej. Jag tänkte väl det. Då stannar jag hemma och ser på tv istället.
Määh, för bövelen!
Ni ser. Ni ser vad jag får leva med. Igen!!!
Big knob head with no knob. Och vem bryr sig egentligen om vädret på kalfjället?
Efter att ha sett på nyheter i 55 minuter kan man konstatera att det kommer att blåsa på kalfjället, att hockeyspelarna i ett lag som kan eller inte kan ha hetat Krif (jag slutar alltid att lyssna litegrann när folk börjar prata om sport) nyligen har flyttat in i ett hus tillsammans och att ratten i vissa bilar som kan eller inte kan ha varit av märket Nissan (jag slutar alltid lyssna litegrann när folk börjar prata om bilar) ibland helt sonika trillar av. Man kan också konstatera att något knob head i bästa Lars Vilks-anda har spelat in en kränkande Mohammedfilm som i sin tur har orsakat ett helt gäng andra idioters kompletta skogstokighet. Själv måste jag troligtvis också krönas till skogstokig eftersom jag för andra dagen i rad har sprungit en fem kilometer lång runda och nu är så ledbruten att jag måste säga "ajaj!" och sätta ena handen i korsryggen varje gång jag reser mig från soffan.
Under dagen har jag varit mycket genuskorrekt genom att köpa en traktor till min dotter. Jag köpte också en vitrosa body med sköldpaddor (grodor?) till henne, men om man kisar ser sköldpaddorna (grodorna?) ut som bilar, så det är också ok. Dottern har tappat bort en mössa och en liten gås som hon kom hem med från lekplatsen igår. Mössan återupphittades av vän innan vi själva ens märkt att den var borta och gåsen, tja, lätt fånget lätt förgånget antar jag.
En dag på lekplatsen
Idag är jag ledig och är hemma med lillfisen. Vi ser på Shau-shau (Fåret Shaun på Isabelliska) och dricker kaffe. Isabelle dricker inte så mycket kaffe. Hon har aldrig behövt det. Kaffeeffekten har hon naturligt inbygd. Dagen framför oss kommer att innehålla mat var tredje timme (för Isabelle. Skulle jag äta var tredje timme skulle jag bli rund som en boll och tjock som ett troll), en tvåtimmarstupplur och ganska mycket häng på lekplatsen. Där kommer jag att springa efter Isabelle som en livvakt och se till så att:
1. Hon inte slår ihjäl sig själv.
2. Hon inte slår ihjäl någon annan eller
3. Någon annan unge inte slår ihjäl henne.
Lekplatser är fulla av hot och farligheter och barn som ännu inte lärt sig det där med att vänta på sin tur eller ta hänsyn till andra människor. Ibland är jag optimistisk och tar med kaffe till lekplatsen. Det är då jag naivt ser framör mig hur Isabelle ska sitta i sandlådan snällt och stilla med en spade och en hink och leka medan jag sitter på en bänk bredvid och sörplar kaffe. I realiteten springer Isabelle runt precis överallt och bakom henne springer den hulda modern. Kvar på bänken står en kallnande kaffekopp som sedermera får hällas ut i buskarna och späda ut allt barnkiss (tro mig, ni vill inte veta, men bre aldrig ut en picnicfilt på en gräsmatta i nära anslutning till en lekplats).
Folkets snikna bageri
Jag reagerar ofta försent. Som idag. Idag åt jag och lillfisen frukost på Folkets bageri här i Slottsstaden. Frukost för mig är storgoff. Frukost för lillfisen är ost. Och kanske ägg. Om man har tur kanske hon tuggar lite förstrött på en bit gurka. Sammanlagt inte alls mycket mat. Vid kassan vill jag alltså betala för en frukost. Varpå kassörskan tittar menande på lillfisen och säger: "Och din dotter?"
Jag blir förvisso småförvirrad och mumlar något om att hon är 16 månader och på sin höjd äter ett par skivor ost.
"Ja, då blir det barnfrukost för 30 kronor!" kvittrar hon. "Så kan hon ju äta en macka också!" kvittrar kassörskan precis som att problemet är att jag inte unnar min dotter en macka, och inte att min dotter helt enkelt skiter fullständigt i vad vi lägger osten på. Så jag pröjsar 30 spänn. För två skivor ost, en fjärdedels ägg och en gurkskiva som lillfisen använde som blingbling till ena långfingret. Och jag blev inte arg. Förrän nu. Sen i reaktionerna helt enkelt. Mitt i tandborstningen blev jag alldeles rosenrasande över faktumet att det stället som varit på god väg att bli ett stammisställe, där vi lagt tid och pengar samt gett gratisreklam genom Facebook-incheckningar, tar futtiga slantar på en ynklig skiva ost till en sextonmånadersbebis. Patetiskt. Ska klura över om jag överhuvudtaget ska gå dit mer alls eller om jag vid nästa tillfälle ska ta med två ostskivor i en påse till lillfisen som jag kan visa upp i kassan nästa gång. Fast gurk-blingblinget var förstås värdefullt, helt klart.
Och lite gåsleverpaté till det tack!
Det tog en månad. En månad av fina illusioner inför förskolepersonalen. Vi vet ju att hon redan säger "snus" och "skål". Däremot väntade hon med att säga "Inte öl!" tills hon var på dagis. Själv är jag mest tacksam över att det inte var "Ett glas torrt, vitt vin tack!". Man får se det som att varje moln har en silverkant.
Det är vi mot dem!
Varför gör de såhär mot oss? Varför låtsas de att det går när det uppenbarligen inte gör det? Är det dolda kameran? Sitter det småpåvar och fnissar åt oss på sina kontor? Jag menar, "öppnas här"? Ja, visst, jag ska bara rota fram min machete från klädkammaren så att jag har en liten minuskiös chans att eventuellt lyckas öppna min morgonost innan mitt arbetspass hunnit börja och sluta. Varför låtsas de att man lätt ska kunna riva upp förpackningen med enkel fingerkraft? Hört talas om en liten, liten bild av en sax för att symbolisera att en sådan behövs vid öppnandet av er precious ost? Enfaldig står jag där varje gång. "Men det ska gå! Annars hade de ju ritat dit en saxsymbol!"
Enfaldigt var ordet, sa Bull. Och de skiter i saxsymbolen. Jag fortsätter tro. Enfaldig som en ko. Idag kom jag nästan försent till jobbet för att jag "öppnade" ost i fem minuter. Är det såhär vi ska ha det? Va?
Ni får välja själva
När man inte bloggat på en vecka får man snabbt lite ångest. Hur ska återintåget till blogglivet ske? Med en dramatisk historia om den gångna veckan: "Ni anar inte vad som hände när bonden i Fåret Shaun fick olja i ögonen av misstag och började slåss med en fågelskrämma".
Eller en tårdrypande historia kanske: Att ställa klockan på 05.25 varenda morgon kan ju få den mest hårdhudade själ att ta till lipen.
Eller en trött historia: Ja, visst får man skylla sig själv när man dricker bara aningens för mycket vin på lördagkvällen samtidigt som man någonstans vet att ens dotter inte kommer att vakna senare än 06.05, FAST man nattade henne två timmar senare än vanligt.
Eller en skräckinjagande historia: Att lära sig cykla med lillfisen på pakethållaren var en oundviklig historia, men en ytterst traumatiserande sådan. Herregud, när man precis lärt sig att man kanske nog inte ska dö varenda gång man ska ut och cykla så kan jag meddela att svetten lackar när man då plötsligt ska utsätta sitt älskade hjärtegull för transport på samma cykel. Tur att jag inte vågar släppa styret för att gubbhytta med näven åt folk som beter sig illa i trafiken.
Eller en fattig historia: Varför, åh, varför måste hemförsäkringen och CSN-avbetalningen komma i samma månad? I den här takten blir det aldrig pengar över till någon romantisk Paris-helg!
Eller en glad historia: Att faktiskt vara ledig samtidigt som maken istället för att bara ses hemma i en timme innan det är dags att gå och lägga sig har varit en ovanlig men trevlig händelse som inträffat kontinuerligt sedan i fredags eftermiddag.
Ja, ni får själva välja vilken historia ni tycker passar bäst, men nu är jag iallafall tillbaka för att stanna.
