Som en get
När man är förälder vill man vara sådär glad och cool. Liksom lugn och häftig, men ändå auktoritär. Ens barn ska vara glatt och livligt med en egen vilja, men ändå lyssna när man säger ifrån på skarpen. Vilket man aldrig ska behöva göra, eftersom ens barn liksom automatiskt är helt med på från början vad som är ok och vad som inte är ok. Idag på Willys var det inte alls sådär. Hela familjen skulle storhandla i glädje och gamman. Vi gick ut starkt redan hemma med en tio minuter lång protestauktion från lillfisens sida som handlade om hur hon ville ha sin napp med en tomte på ("Napp med tomte! NAPP MED TOMTEEEEEEEE!"). Vi glada, lugna och häftiga föräldrar sa auktoritärt nej med bevarat lugn. Det var bara det att det sket lillfisen fullständigt i. Efter vad som kändes som en flera timmar lång styrkemätning vann vi, de hulda föräldrarna. Nappen med tomte stannade hemma, och påsättning av ytterkläder gick förvånansvärt smärtfritt. Även bilturen förflöt under lugn, glädje och sång. Man borde ha fattat.
På parkeringsplatsen bestämmer lillfisen att hon ska gå själv inne i affären. Bra. Hur mycket kan hända liksom?
När lillfisen var nyfödd skickade svägerskan en text om hur det är att gå och handla med barn. Den jämförde barn med getter. Jag minns inte exakt hur texten var, men det gick på något vis ut på att getter är envisa och starka och går precis vart de vill och gör precis vad de vill. Något i den stilen. Jag kan ha läst den där grejen med getterna och tänkt att sådär skulle minsann inte våra barn bli. De skulle liksom vara disciplinerade och stanna snällt nära sina föräldrar. Nu, såhär ett år och nio månader senare, kan vi konstatera att handla med lillfisen är ungefär lite som att gå och handla med en get.
Hon gick ut starkt med att medvetet splittra familjen. Maken försvann på ett håll med kundvagnen, medan jag snällt följde efter lillfisen. Synd bara att det var jag som hade den noggrannt skrivna inköpslistan. Efter att fisen sprungit efter en annan ganska vild unge skulle vi hämta makaroner. Beslutet godtogs ej. Så då började vi gå mot spagettin. Det godtogs ej. Så då styrde vi mot köttbullarna i frysdisken. En liten stund såg det ut som att det skulle lyckas. Vi kom ganska nära. Men då svängde hon hastigt av mot kattmaten, där jag mirakulöst lyckades få tag i fyra burkar innan hon satte av igen. Tyvärr inte mot maken som hade kundvagnen, utan mot utgången. Jag vet inte om ni vet hur det är att springa efter ett väldigt snabbt barn som kryssar mellan Limhamnspensionärer och barnhatare som vore hon Anja Pärsson. Det är en utmaning at the best of times. Iklädd vinterkläder och hållandes i fyra burkar kattmat är det banne mig värt en tapperhetsmedalj. Vid kassorna gensköt jag henne enbart tack vare att mina ben är längre än hennes. Efter att ha lyckats hiva ner kattmatsburkarna i en spontanfunnen kundkorg var det så dags att ta den där konflikten som man aldrig hade tänkt sig att man skulle behöva ta, eftersom man skulle bli en sån cool, lugn och auktoritär förälder. Det är bara det att ibland måste man tyvärr inse att ens dotter är en get. Och då är det bara att resolut plocka upp den gallskrikande lilla människan från golvet och samtidigt förundras över hur förbaskat stark hon är och om det verkligen bara är två armar och ben hon sprattlar med för att komma loss, eller om hon har lyckats fälla ut fler extremiteter bara på ren vilja. Och medan Limhamnspensionärerna och barnhatarna tittar på baxar man den gallskrikande, flaxande bläckfisken och fyra burkar kattmat i en korg tillbaka in i affären. Iklädd vinterjackan. Då känner man sig vare sig lugn, cool eller glad. Snarare genomsvettig och ungefär precis som alla de där förädlrarna man suckat ömkansfullt åt för tio år sedan måste ha känt sig.
Efter det gick det bra. Hon öppnade fyra boxar med lösgodis, trots att vi bestämt sa nej efter varenda öppnande. När vi lyfte bort henne möttes vi av ett gallskrik och ett starkt uttryckt: "GÅ SJÄLV!! GÅ SJÄÄÄÄÄÄÄÄLV!!!!!" Sedan var det dags att titta på glass och pilla på tvål. Och någonstans när jag var och hämtade blöjor och välling lyckades maken få ner den lilla bläckfisken (geten?) i kundvagnen. Jag hörde protesterna ända bort till vällinghyllan, men han klarade det. På vägen hem kommenderade hon tvåstämmig Ponnysång och först hemma, tuggandes på en bit pannkaka framför Pippi Långstrump kunde en kollektiv, lättad utandning höras i det Lidforska hemmet. Ni får ingen sensmoral. Jag är för trött för sensmoraler idag. Fast jag såg en pappa med tre ungar som var som små ljus i affären. De drack Festis. Sensmoralen kan vara Festis.
Traumatiska tisdagen
Idag skulle jag vara überduktiga mamman och vara ute och leka med lillfisen innan det var dags att lämna henne på förskolan klockan elva. 09.56 hoppade hon ur vagnen på lekplatsen. 10.01 gick hon tillbaka till vagnen och ville inte stanna kvar längre. Nähä. Så efter det drev vi omkring som rön för vinden och väntade på att klockan skulle slå 10.55 så att vi kunde gå till förskolan. Eller kanske 10.45 om man drog lite på det i den riktning som kanske inte är riktigt ok, men ändå lite mer ok än 10.35. Det gick bra. Vi gick till Kronprinsen. Det gör man mycket när man är mammaledig och nu fortsatte vi den trenden. På Kronprinsen finns Lindex där man kan slå ihjäl åtminstone tio minuter, och därefter torterade jag lillfisen genom att gå in i leksaksbutiken utan att handla något, men storartat komma med snack inför födelsedagen i april. Sedan gick vi till Hemköp och köpte blöjor. Efter det var klockan 10.25. Inte så bra. Det tyckte inte fisen heller. Så hon började gråta. Och sedan slutade hon inte.
10.45 kom jag fram till förskolan, inte med ett rödrosigt, glatt barn som lekt sig trött och hungrig på lekplatsen, utan med ett trött, förbannat och väldigt ledset barn. Turligt nog så gallskrek alla de andra barnen redan, så fisens gråtande smälte bara in fint i mängden. Det verkade vara traumatiska dagen. Någon hade bitit någon, någon hade lagt in för många gigantiska gummilegobitar i kryptunneln, någon fick inte välta ner en madrasser från höga höjder och några var helt enkelt förbannat trötta på livet. Det sa de inte, men det såg ut att vara det som var problemet.
Men förskolelärare alltså, vilket tålamod de måste besitta. Själv blir man lite småstressad över ETT barns skrikande, medan de vadar runt bland tio gallskrikande, hungriga och trötta barn varje dag strax före lunch. Shit, vad de måste vara duktiga på att räkna till tio (vilket är det klart bättre alternativet än att med logik och pedagogik försöka förklara för ett gallskrikande barn varför det tar åtta minuter att koka makaroner och att det faktiskt bara är så det är).
En annan fant
Ibland får man skylla sig själv. Som när man utan att ha blivit ombedd spontant börjar sjunga om den balanserande elefanten för lillfisen. Ni vet den där elefanten som balanserar på en spindeltråd och sedan hämtar andra elefanter i alla oändligheters oändligheter utan att det någonsin tar slut på elefanter eller att den där spindeltråden går sönder. Jag har varit ledig idag. Och jag sjöng elefantsången för första gången vid elvatiden i förmiddags. Ni kan ju räkna ut resten. I runda slängar har det nu sammanlagt balanserat sisådär en 75 000 elefanter på spindeltråden. Efter varje vers har lillfisen i extas exklamerat: " ANNAN FANT!" och sedan "SJUNGA FANTEN!!"
Den sången är dessutom lite traumatisk. Jag deltog under min uppväxt i ett antal meningsskiljaktigheter angående texten i elefantsången. Jag hävdade bestämd på ett nästan övermänskligt sätt att texten är "... på en liten, liten, liten spindeltråd" medan de olika meningsmotståndarna (det var flera olika människor under ett antal års tid) hävdade att texten är "... på en liten, liten spindeltrååd". Alltså ett onaturligt långt och krystat å-ljud. Jag har ju växt upp på en tid då man liksom inte bara wiki-appade grejer till höger och vänster och omedelbart kunde daska till någon i ansiktet med hårda bevis, så först någon gång på gymnasiet fick jag svart på vitt. Jag hade haft fel. I alla år. Det VAR spindeltrååd istället för ett extra "liten" som totally hade räddat hela texten, men visst, whatever. Det är ju inte min sång. Traumatiskt var det none the less. Även om jag parallellt hade andra olika meningsskiljaktigheter på gång under uppväxten där jag hade fullständigt rätt (Till exempel MAkrill vs. maKRILL-betoning, huruvida det uttalas lasagnE eller lasagn(e) samt en långdragen historia om huruvida humlor bränns eller sticks), så var det fruktansvärt förargligt att behöva ha fel om den där spindeltråden. Eller, förlåt, spindeltråÅden. För att skona lillfisen från att under hela sin uppväxt kämpa med att bråka med folk om texten i elefantbalanserarsången så får jag sjunga rätt text för henne. Igen. Och igen. Och igen. Och igen.
Orättvisor
Det ligger något väldigt orättvist i att ha drabbats av så tung träningsvärk att man två dagar efter sin fyrakilometerstur går och ojar sig som en trött och artrosriden 90-åring. Speciellt som jag nu har "kommit igång" och var glad i hågen över att jag skulle ge mig ut på springtur nummer två ikväll. Tyvärr blir det svårt att springa fyra kilometer när det tar tjugo minuter av ojande bara att ta sig ner för fyra trappor. Kanske ska jag ändå sikta på att bli Sveriges fetaste kvinna istället?
Jag och Anna
Jag börjar bli lite rädd för att något slags Freaky friday-aktigt hände mig på nyår. Visst, visst, jag har fortfarande druckit vin och så varenda dag under mitt jullov (utom den andra januari för då tyckte jag det var på sin plats med en dag utan vin). Det läskiga är att jag sedan nyårsdagen har fått en obehaglig känsla av rastlöshet, som denna kväll kulminerade i att jag gav mig ut och sprang. Och jag kan meddela, tack vare min skryt-app på telefonen, att det har jag inte gjort sedan den sextonde september förra året. Därefter har jag skyllt på väder, mörker och kvalitetstid med fisen för att slippa träna. Så nu undrar man ju. Vad hände egentligen på nyårsafton? Och vad gör egentligen Anna Skipper just nu? Sitter hon framför tv:n med en falska vin och en enorm skål med chips framför sig? En sak kan vi säga med säkerhet. Och det är att när jag börjar åka hem till folk jag känner och slänger all deras mat i svarta sopsäckar och pratar om hur det vita brödet de äter minsann jäser i deras magar tills magarna BLIR deg, då har vi solida bevis för att jag har blivit Freaky friday-bamboozled tillsammans med Anna Skipper. Scary shit.
...är precis sådant som jag snart kan få för mig att säga till folk jag möter om saker och ting är som jag misstänker.
Söndag innan jobb
Efter en helg full av god mat, barn och umgänge är vi nu alla säkert återbördade till hemmets lugna vrå. Hår av hin har protesterat mot vår bortavaro genom att käka upp lite julstjärna som hon därefter kräkts upp på hallgolvet. Helt otroligt att hon inte valt att kräkas i sängen eller på en av mattorna. Hon måste verkligen älska oss trots allt. Fisen och maken vilar middag efter en brunch-extravagans och jag sitter framför datorn och porrsurfar (på hemnet). Noterar att lägenheterna här i huset har magnifika utgångspriser. Tre stycken till salu samtidigt. Undrar om vi gjort något fel...
Bortsett från porrsurfningen tittar jag på britter som letar efter hus i solen. Det borde vara alldeles enastående tråkig tv, men på något plan finner jag att de där programmen har en oerhört lugnande inverkan på mig. Och så tittar jag igenom fotona i kameran som jag sedan iPhonens intågande knappt har använt.
Och så dricker jag te ur en kaffekopp och luktar på mitt underbara doftljus som jag köpte under vår blixtvisit i Paris för en vecka sedan (makens julklapp var en snabb-weekend till Paris). Då såg vi ut såhär:
Och elefanten vid Centre George Pompidou såg ut såhär:
Och imorgon är det dags för mig att jobba, maken att börja plugga och lillfisen att återvända till förskolan (nyårslöfte: Måste börja säga förskola istället för dagis). Tur att flygbiljetternna inför sommarsemestern redan är bokade. Hoppas bara att jag får semester i anslutning till de datum biljetterna är bokade till. Återstår att se. Vad hittar ni själva på med för något idag?
Protection
Inte varje dag man får en magnifik lammstek till middag. Inte heller varje dag man får sitt vinglas skyddat av tre biffiga plastmän. Just saying.
The 2013 way
Kanske borde man städa när lillfisen sover. Eller tvätta. Kanske borde man tvätta när lillfisen sover. Eller ta ner julen. Eller så tänker man som så att detta är sista föräldraledighetsdagen innan allvaret börjar igen på måndag. It's the 2013 way. Så då lägger jag mig under min stjärnfilt i sängen, ignorerar dammet, smutstvätten och julgrejerna och sätter på det här:
Fler Pippi-betraktelser
Rätt intressant det där samhället där Pippi Långstrump bor. Soft för poliskåren helt klart. Det finns två polismän och två bovar. Hemskt praktiskt. I stort sett är det ju liksom bara att punktmarkera brottslingarna. Ändå får Pippi själv försvara sina pengar mot tjuvarna. Kan det vara för att poliskåren (de två som finns) springer så förtvivlat långsamt?
Feng shui?
Tolkningsfråga.
2012-smugglosmurf hade muttrat "Faaaan också!" efter att ha blåst ut det där ljuset i hastigaste laget. 2013-smugglosmurf rycker på axlarna. Efter att ha tänkt "Men för ända in i helvete också, då!!" Eller alltså, det gör ju inget. Jag behöver faktiskt inte ta fram mopp och dammsugare nu iallafall. Och mina strumpor är torra och fria från glassplitter. Alltid något, eller?
Dagens tips
Om man inte riktigt vet vad man ska göra en dag i kombination med att man saknar en odör av jul i hemmet i kombination med att köket behöver dammsugas och moppas i kombination med att man känner för att byta strumpor i kombination med att man behöver gå ner och sopsortera, vad gör man då? Jo, det ska jag tala om. Man tappar en flaska glögg på klinkergolvet i köket samtidigt som man sitter på huk på det, och vips så har man täckt in allt ovanstående. Man dränker in sina strumpor i glögg och glassplitter, det luktar jul (och sprit), och man tvingas göra en fullständig sanering av köket för att inte lillfisen ska få glas i sina små änglafötter.
Man får också en chans att öva på sin nya positiva 2013-outlook på livet. 2012-Smugglosmurf hade genast börjat gaffla om vem fan som ställt den där jävla glöggflaskan på ett så förbannat dumt ställe (Jaså, var det jag själv?) medan 2013-Smugglosmurf hade en mycket mer zen-lik attityd till hela incidenten. Såsom "Tur att vi hade druckit upp rätt mycket av den där glöggen så vi slapp städa upp mer glögg". Tänker liksom inte alls att jag ändå aldrig har fattat varför glögg överhuvudtaget finns. Slöseri att värma upp vin när man kan dricka vanligt hederligt gott vin istället och slippa hela debaclet med massa russin, hackad mandel och whatnot. Alkohol som behöver tillbehör är ingen alkohol att ha. Se bara på tequila. Det finns inget gott att säga om tequila. Så tänker jag alltså inte längre. Min syn på hela händelsen var odelat positiv. Maken verkar också ha adapterat en lugnare version av sitt 2012-jag. "Vad var det??" utropade han när han hörde kraschen. "Jaha, bara glögg! Jag var rädd för att det var en flaska Amarone-vin. Tur!" Alltså, 2013, the year of Zen-likt lugn. Nästa gång dylikt händer måste jag se till att ha en kamera i närheten. För bloggens skull alltså.
P.S. Påminn mig inte om det här inläggget när det zen-lika lugnet har försvunnit någon gång i mitten av januari, så är ni hemskt snälla.
Igen...
Och igen...
God jul då!
Såhär är det alltsom oftast. Plötsligt står man på lekplatsen med tio kottar och tre kvistar i händerna, sjunger alla verserna i Pippi Långstrump utan att någon längre står kvar och lyssnar efter första strofen, springer och gömmer sig bakom en boklåda på bibliotek utan att ha blivit informerad om att kurragömmaleken är avslutad. Och plötsligt, helt utan förvarning, sitter man med en stor, uppblåsbar jultomte i knät utan att riktigt förstå varför. Så är det att vara mamma.
