Dagens utbrott såhär långt:
1. Hon får inte äta snö uppblandad med jord från en rabatt. Fem minuters hysterisk gråt.
2. Hon får inte äta snö uppblandad med jord från en rabatt (tio minuter senare). Två minuters hysterisk gråt.
3. Hon får inte loss en av knapparna som sitter fast på diskmaskinen. Tre minuters hysterisk gråt.
4. Stolen hon dragit fram till vasken för att "diska" samarbetar inte med henne.
5. Hennes mor gör lunch istället för att läsa om fofaffer (giraffer) för henne.
6. Hon får inte hälla ut djupfrysta ärtor över hela köksgolvet.
Vid det här laget har hela förmiddagen blivit till ett långt pre lunch-trauma som aldrig tar slut oberoende av vem du frågar. Två personer hinner ringa under denna tid, men jag vet fortfarande inte vad någon av dem ville. Det gick inte att höra genom gallskriken. Tvååringar är kul!
Det är underbart att ha barn. Det är det verkligen. Så underbart med all kärlek. Som man ger, som man får, som uppfyller ens hjärta, fyller ens liv med mening, ger själen näring. Så är det. Alla dagar. Utom vissa. Vissa dagar är det inte alls så där. Vissa dagar är man redo att lägga ut dem på den där bytessidan på facebook där man inte får sälja något utan bara byta eller skänka bort. "Bytes: Snart 2-åring mot finare flaska vin eller tre paket kaffe". Vissa dagar är man redo att föreläsa på barnlösas inspirationsdag om hur rätt de valt i livet och hur de där timmarna runt fem-sex på morgnarna endast upplevs i vaket tillstånd då de måste gå upp för att flyga till Bahamas, eller när de just kommit hem från krogen för att gå och lägga sig och sova hela dagen och sedan sitta framför tv:n och goffa i sig pizza och sedan sova ännu mer. Och sova, och sova, och sova. Och resa till Bahamas. Och resa på massa lång-weekends till storstäder. Och ha massa fina grejer i sitt hem utan att de blir förstörda av någon. Och kunna lägga ifrån sig sin telefon i en minut utan att någon tar den och byter språk till finska i menyn. Och kunna gå och bajsa i lugn och ro utan att någon rycker i dörren och skriker hysteriskt (FAST pappa är tillgänglig för lek och gamman i vardagsrummet!!!).
Men annars är det rätt bra nuförtiden. Visst, visst. Lillfisen vaknar konsekvent tidigare och tidigare. Hon började med tio i sex, och har sedan arbetat sig i femminutersintervall bakåt i tiden för att nu vakna mellan kvart över fem och halvsex varje morgon. Jag går upp fem i halv sex när jag jobbar, och jag behöver ingen väckarklocka längre. Men det är skönt annars, alltså, det är det. Hon är på ett sådant strålande humör när hon är vaken. Alltså, bortsett från när man säger att hon inte får göra något. Typ leka med knivar, jonglera med glas och balansera på soffkanten. Eller typ, när man måste gå ifrån lekplatsen, muséet eller biblioteket. Eller om man måste gå och handla eller gå och lägga sig, eller om man tar ifrån henne ömtåliga grejer hon fått tag på av misstag. Och också ibland om hon vill ha hjälp med något och man hjälper henne. För då ville hon plötsligt inte ha hjälp längre. Så då blir det visst fel. Och kanske ibland också om hon vill ha något och hon får det. För då vill hon plötsligt inte ha det längre. Så då blir det visst också fel. Och det är då, när det blir fel, som livet blir lite, men bara ytterst lite, som att leva sitt liv i skuggan av TERROR! De dagarna är det som jag kan föreställa mig att det var att (förlåt mig, älskade, kära Isabelle i framtiden när du läser detta, men tro mig, du kommer att fatta när du själv får barn.) leva med HITLER!
Det är mitt fel. Det är det där med blodsockret. Jag blir också rätt svår när jag är hungrig. Hon har det efter mig. Det är liksom bara det att hon VÄGRAR ÄTA när hon blir sådär sur. Idag satte hon alla sina tio små naglar i min hals när jag försökte få med henne hem från bibliotekets lekrum. Så jag erbjöd henne banan (vem hade inte gjort det efter att ha fått tio naglar inkörda i huden på halsen). Varpå hon skrek: "INTE BANAAAAAAN!!!!!" till mig. Liksom, vad gör man då? Tvingar på ungen alla ytterkläder (jävla skitväder för övrigt) under vilda protester inkluderandes illvrål och ormande som en pissförbannad ål. Och så går man hemåt för att laga mat. För ibland är potatismos det enda som hjälper mot det förbannade vrålet. Men det tar en stund att promenera hem. Och vi var tvungna att handla på vägen hem. Så då går man där med en illvrålandes nästan tvååring i vagnen. Själv ler man det där Stepford-leendet, för man kan inte göra något. Utom potatismos. Och potatismos är svårt att göra mellan Stadsbiblioteket och hemma. Jag minns att vi var på Hemköp. Det var något vi behövde. Jag tror det var brysselkål, wipes och tandtråd. Men jag är inte helt säker. Det visar sig att vrål från en nästan tvååring påverkar minnet hos dess vårdnadshavare.
Det är bra här alltså. Maken har haft fullt kör hela dagen och var bara som hastigast hemma och stekte pannkakor till eftermiddagsmellanmålet. Bemötandet var svalt. Eller mer typ: "INTE PANNKAKA!!!!!". Men nu har hon ätit potatismos. Och somnat. Trots glassbil. Mor dricker vin. Det är bra att vin finns. Och imorgon har mor sovmorgon efter fem morgnar av halvsex-uppvaknanden den här veckan. Kanske finns den där Gud ändå?
Nästa gång: Hur man överlever att klä på en nästan tvååring ytterkläderna i nästan en halvtimme utan att förlora förståndet och hamna på Psyk akut. Missa inte det.
Veckans pris går till maken som de senaste dagarna genom- och överlevt kommentarer i stil med:
"Jag kommer att döööö!", "Skjut mig! Skjut mig nu! Ta fram geväret bara och gör det!", "Älskling, tror du verkligen att jag kommer att överleva den här sjukdomen? Den känns terminal!" och (efter toalettbesök): "Gult. Som senap. Det var som att bajsa senap. Skjut mig!".
Det är konstaterat att jag när jag blir sjuk går in i det hela lite likt en man. Jag har varit totalt övertygad om att den magsjuka jag genomlevde under prisvinnande FEM dagar, faktiskt skulle ta mig av daga. Tapper var jag dock som inte satte mig på akuten och krävde dropp och intravenösa injektioner av anti-illamående-medicin. Där börjar och slutar tapperheten. Annars har jag famlat mig längs väggarna i min färd mot toaletten, jag har feberflämtat med en teatralisk handrygg placerad över pannan, jag har slitit mitt hår och jag har gråtit stora tårar, sörjandes min egen förestående död och med darr i rösten förklarat för Isabelle att mamma minsann är "mycket sjuk!". Jag kan lugna er med att hon tog det med ro. Svarade "Fabbe-Fabbe" om jag inte minns fel. Sedan tog maken med henne och tittade på många fiskar på museet, så att den hulda modern kunde florera ensam hemma likt kameliadamen. Så har det varit. Så när ni ser maken, bara ge honom en stödjande klapp i ryggen. Den förtjänar han.
Jag önskar att jag vore död. De senaste tre dagarna känns det som att jag tvättats på 95 grader, centrifugerats i 45 minuter och sedan blivit slängd i väggen med full kraft, likt en blöt trasa. Och det tar aldrig slut. Ur mina kroppsöppningar kommer motbjudande substanser med ursprung från Gud vet var. Jag misstänker att det är mina inälvor som kommer ut. Jag ligger i sängen och feberfrossar och sover om vartannat och undrar när jag ska få vandra vidare till dödens rike så att jag slipper denna plågsamma existens. Helvetet kan inte innehålla lika många plågor. Med ibuprofenets verkan på väg ur kroppen lämnar jag er och önskar er ett liv fritt från kräksjuka. Ingen förtjänar detta öde!
