Smugglosmurf

Med en skål firar vi att maken nu återgår till jobbet medan jag hädanefter, eller iallafall till i augusti, är den som stannar hemma med lillfisen.

Nu är vi lyckligt återbördade hemma efter en finfin födelsedagshelg hos farmor och farfar. Vi har med oss världens mest överstimulerade ettåring som idag varit trött och alldeles, alldeles utfestad efter gårdagen. Hon har idag inte velat särskilt mycket alls. Men igår däremot var hon the life of the party!

Loket på födelsedagståget fick bara sitta kvar en liten stund.


Antigonish äldste terrorist var lillfisens bodyguard under större delen av kalaset.


Brio-hund från kusinerna.


Första födelsedagstårtan! Dock tyckte hon inte den var särskilt god själv, så vi andra fick äta upp den i hennes ställe.


En mycket nöjd födelsedagsfirare med födelsedagsloket i munnen.

Nu går två mycket trötta föräldrar och lägger sig efter en dag av att ha försökt tillfredsställa en överstimulerad matvägrare, som till slut slocknat i sin säng efter ett skrovmål välling och ersättning. Det är jobbigt att fylla ett, visar det sig, och minst lika jobbigt att vara förälder till en nybliven ettåring. Pust och stånk!

Idag blir det födelsedagskalas för ettåringen ute hos farmor och farfar. Just för tillfället håller maken på med all mat vi ska goffa i oss ute i Bjärred, medan jag har den angenäma uppgiften att vänta på att lillfisen sover middag tillräckligt länge för att orka med massa födelsedagstjohoppsan i eftermiddag.

Bortsett från att glädjas över dotterns första födelsedagskalas ägnar jag mig åt att ha vanvettigt ont i halsen. Det är något jag för övrigt har haft hela veckan utan att något har blivit bättre. Så för säkerhets skull frågade jag vår överläkare på avdelningen igår hur lång tid jag har kvar. Innan den spridda cancern tar död på mig alltså. Jag har en mycket svullen, typisk spridd cancer-körtel på halsen nämligen. Han ville dock inte gå med på att det var en spridd cancer jag drabbats av, utan snarare kanske någon slags körtelfeber som en annan tonåring. Vilket förvisso går bra ihop med alla finnar jag fått i ansiktet på sistone, så why not, liksom. Good news, alltså, egentligen, att jag inte ska dö i cancer (just för tillfället iallafall, man vet ju aldrig i framtiden). Bad news med det halsonda. Tur att det finns paracetamol. Nu känner jag makens brännande blickar på mig (ända från Bjärred. The force is strong in that one) att jag nog borde göra mig iordning och packa ner grejer så att vi kan sticka så fort lillfisen vaknar. Imorgon får ni fotobevis från första födelsedagskalaset. Hazaa!

För ett år sedan vid just den här tidpunkten låg jag halvknarkad i rum 11 på förlossningen och mådde rätt så peachy. Maken åt medhavd lunchlåda medan jag fick ett par torra mackor med ost. Epiduralen var i full effekt och Gilmore girls spelade tryggt på lilla laptopkompisen.

Ungefär alldeles strax vid den här tiden för exakt ett år sedan bestämde jag mig för att jag skulle upp och gå lite med ett gåbord för att kicka igång förloppet lite mer. Alldeles precis efter att jag bestämt mig för det fick maken fånga upp mig när vi insåg att epiduralen nog tagit lite snett neråt högerbenet, som liksom inte alls ville upp och kicka igång någonting, utan mer leka förlamat. Och alldeles precis lite efter det så började det göra rent förbannat ont. Igen. Och det var då nattbarnmorskan Elna konstaterade att jag var öppen tio centimeter. Då kör vi, trodde jag, för det gör man ju jämt på film när man är öppen tio centimeter. Fast Elna gick iväg, hon. Jag fattade ingenting, så jag knarkade vidare på lustgasen en stund innan jag nog tyckte det var dags att hon kom och fick bort lite av den där vanvettiga smärtan. Och då var det visst dags. Att gå på toaletten, trodde jag. Så jag höll emot, för jag ville liksom inte ligga där och bajsa på mig inför min gamla sjuksköterskestudent (som givetvis gjorde sin enda nattplacering på förlossningen just precis när jag skulle föda). Fast det var ju inte det jag skulle, det var ju Isabelle som skulle ut.

Därefter följde ett par hemska timmar när jag var helt övertygad om att det nog ändå var bäst att de skickade upp mig för ett kejsarsnitt, medan de hurtigt nog tyckte att det inte fanns någon anledning till det. Undersköterskan ville inte alls lyssna på mina djupa försäkringar om att jag verkligen inte trodde att jag skulle klara av en enda minut till, utan insisterade på klämkäcka kommentarer i stil med "men då har du ju gått igenom de senaste tio timmarnas jobb i onödan" varvat med "det klarar du visst det".

Och det gjorde jag tydligen. För ut kom hon till slut, två minuter innan midnatt, nitton dagar efter utsatt tid.

Grattis på ettårsdagen, älskade lilla Isabelle! Du är det bästa som hänt i livet.

Inte illa att vakna upp till denna frukost efter en slitig helg på jobbet. Efter frukosten var det dags för lillfisens första besök hos tandhygienisten (God bless her). Jag hade slöläst lite på kallelsen. Slöläst adressen alltså. Så jag och lillfisen gav oss hemifrån en timme innan det var dags för att vi skulle hinna med en liten tupplur på vägen. Tio minuter innan det var dags att vara där hade jag sett till att jag skulle befinna mig i närheten av tandläkaren. Det gjorde jag också. Jag befann mig i närheten av tandläkaren. Bara inte just DEN tandläkaren som jag hade blivit kallad till.

Jag hade läst något om "Varvsgatan" och "Dockan" på kallelsen. Och tandläkaren låg mycket riktigt på en Varvsgata. OCH vid Dockan. Bara inte på Stora Varvsgatan som jag trodde, utan på Lilla Varvsgatan. Förvisso på Dockan, vilket faktiskt gjorde att en språngmarsch med vagn inte gjorde mig mer sen än två minuter. Detta är en ganska klassisk Johanna-grej. Att slöläsa en kallelse och tro att jag vet vart jag ska. Och sen inte kolla upp det närmre. För att komma svettig och med andan i halsen dit jag ska. Så att allas intryck av mig ska vara den där svettiga tidsateisten med dålig koll. Lillfisen kommer att skämmas över mig när hon blir vuxen nog...

Nåväl. Tandhygienisten pregade upp munnen på Isabelle för att kolla hur många tänder hon hade. Efter att Isabelle hjälpligt gått med på det (och med hjälpligt menar jag att hon åmade sig som en orm och knep ihop läpparna, men undvek att gallskrika) applåderade hon uppmanande, så som för att meddela oss att hon varit duktig och förtjänade en applåd. Jag tror att jag ska börja göra samma sak när jag fått tandsten borttagen hos min grymma tandhygienist. Det gör ont och kostar 800 spänn. Man förtjänar en applåd efter något sånt. Lillfisen är helt rätt på det!

Isabelles tandbok.

Och så har jag fallit till föga. För ett par år sedan hade jag konstiga tankar om att jag minsann inte skulle köpa riktiga Converse-skor, utan ett par fula rip-offs som kostade 75 spänn. Och det var ju billigt och bra. Och obekvämt och fult. Så idag köpte jag ett par riktiga Converse. De kostade inte 75 spänn. Men de är fina!

Eller hur?

Och nu ett tips från min skattkammare. Om man önskar bli värdigt sen till sitt arbete så ska man se till så att ens make åker två mil bort med ens nycklar i blöjväskan. Då kan man inte gå hemifrån alls, för man kan varken låsa ytterdörren efter sig eller låsa upp sin cykel. Fillibom, tralala, här sitter jag hemma vid mitt bord och jag börjar jobba om tre minuter. Good times!

Jahapp. Så var den då slutligen inlämnad, den med blod, svett och tårar impregnerade hemtentan. Nu är det snart dags för nästa uppgift, men jag tror att det blir lite välbehövlig paus innan jag påbörjar den.
Medan lillfisen och maken vilar middag sitter jag och förbereder mig inför arbetsdagen med en kopp kaffe och försöker motivera mig att gå och ta en dusch.


Det här har ingenting med någonting att göra, men vem lyssnar egentligen på de här gynnarna? Plötsligt är de med överallt och det är så sorgligt att de ska sluta spela ihop. Men, alltså... vilka ÄR de egentligen? Vem lyssnar egentligen på The Soundtrack of Our Lives? Egentligen? Är det bara jag som inte kan nämna en enda låt de har gjort? Och handen på hjärtat, kolla in dem riktigt, riktigt noga, är de inte bara ett gäng förbaskat pretentiösa gubbar med Björn- och Bennykomplex? Jag vill inte döma någon, inte alls (bortsett från att jag gärna och ofta dömer både den ena och den andra hårt, glatt och skoningslöst), men ska det inte bli rätt skönt att slippa dem?

Idag tittar jag på Malou och Björrrrrrn, tvättar, dammsuger och roar bebis. Det enda jag inte gör är att skriva på hemtentan. Det ska jag göra efter jobbet imorgon. Eftersom maken är iväg på galej idag och jag ska jobba i eftermiddag ska lillfisen passas av sin faster.

Som vanligt när någon ska passa henne försöker jag motstå att skriva en lång lista med förhållningsregler (låt inte lillfis äta kattsand, akta för bövelen så att hon inte sväljer någon av knapparna på fjärrkontrollen, och var snäll och låt henne inte balansera på balkongräcket!). Fast jag inser att de som passar henne har gjort alldeles eminenta jobb med att uppfostra sina egna telningar som nu inte bara är begåvade och bra människor, utan faktiskt helt enkelt, på ett väldigt basalt plan, fortfarande finns kvar i livet, så är jag fortfarande en sjåpig hönsmamma som är livrädd för att lillfisen ska slå sitt lilla ömtåliga huvud i klinkergolvet i köket om man tittar bort i två nanosekunder. Tydligtvis är det ett tillstånd man ska fortsätta befinna sig i under resten av livet. Iallafall om man ska tro alla andra föräldrar.

Så flög en dag förbi. Sådär som de gör. Mediciner har delats ut, patienter har tagits hand om, en chef har slutat och en ny har börjat. En storhandling har utförts, en middag har lagats och en dotter har pussats på och nattats. Och så var det kväll. Och en hemtenta ska pysslas med. Fast det orkar jag inte. Brygger en kopp te istället och läser i tidningen jag just börjat prenumerera på, innan det är dags att sova och det är dags för en ny dag att flyga förbi i flängande fart.

Tycker ni att jag liknar Ebba von Sydow? En patient som varit hemma på permission över helgen och tittat på Gokväll kom tillbaka idag och trodde att han sett min syster på tv. Jämför och döm själva:


Härifrån


Foto taget av talangfulla Sara som gör alla vackra på bild.

Jag försökte fobbla på honom att det nog var Angelina Jolie han blandat ihop mig med, men det ville han minsann bestämt inte gå med på. Attsingen!

En god morgon önskas ni från Ribersborg. De där morgnarna när man inte känner attt man riktigt är i fas känns det alltid lite bättre när man får andas in en dos havsluft innan man cyklar till jobbet. In the words of Björn Ranelid: Nu körrrrrrrr vi!

Jaha, så satt man då här igen. Efter att ha ätit frukost, städat ovanpå kylen, slösurfat runt på alla bloggar jag följer så är det nu bara en dusch, påklädning och bryggande av en kanna kaffe som står mellan mig och resten av hemtentan. Tänk, ibland kan en suck vara så djup att den genljuder över hela internet. Hörde ni den?


Bild på Isabelle som bara har det syftet att den ska förklara för er att i detta hemmet bor världens sötaste bebis.

Jäpp. Här sitter jag. Den enda skillnaden är att kaffekoppen är utbytt mot ett vinglas. Jag finner att vinet gör mig mer påhittig när det kommer till att hitta på egna helt kluriga och osanna anledningar till hur man egentligen reder ut huruvida diafragma står högt på höger sida, eller om det helt enkelt bara är lite gammal hederlig pleuravätska. Jag menar, om hemtentan går åt skogen kan jag kanske iallafall ge ut min version som barnbok. Eller något sånt. I den stilen. Fast om jag ska vara helt ärlig verkar dottern bara marginellt intresserad av diafragma och pleuravätska, så det är kanske inte ämnet att snöa in på om man ska skriva en barnbok. Nåväl, jag önskar er en trevligare lördagskväll än denna! Jag ska nu fortsätta på min påhittighetsbana, bara vagt understödd av en bok om lungsjukdomar.

Jaså, jaså, var har du befunnit dig hela veckan när du inte har bloggat en endaste gång, tänker ni. Jojo, tänker ni, visst visst, bara roar sig för jämnan, åker till Maldiverna och whatnot och skiter i sina hårt förvärvsarbetande bloggläsare som troget bläddrar fram till smugglosmurf vareviga dag utan nyheter. Visst, visst, passar fint att plötsligt bara SLUTA SKRIVA sådär mitt i alltihopa. Nä, vi bryr oss minsann INTE ska hon tro!

Jag ska berätta vad jag håller på med. Eller snarare vad lillfisen och maken håller på med. DE ÄR SJUKA!! Men, vadå sjuka, tänker ni nu. Det var de ju innan. Och så en gång innan dess. Och så var det en gång till därförinnan. Ja, men de är sjuka igen, ok? Lillfisen har fått öroninflammation igen, denna gången på öra nummer två. I kombination med att öroninflammation nummer 1 inte hade läkt ut ordentligt den heller. Den enda positiva uppsidan på det är att den allvetande sjuksköterskan på Lundbergsgatans vårdcentral nog äntligen har fattat att när familjen Lidfors är sjuk så är den sjuk på riktigt, så nu slipper maken böna och be om en läkartid till lillfisen.

Maken är som sagt också sjuk. Han har feber och låter såhär var 30:e sekund: "HFKJSHDJLSAHJSAHG". Det är sjuksköterskespråk för odefinierbart harkel som inte bara är frekvent utan också ganska högt.
Igårkväll var jag sådär förstående som bara en sjuksköterska kan vara. En sjuksköterska som jobbat mellan 6.45 och 15.45 utan att få lunchrast då alltså. Och lyssnat på allsköns halsharkel i nio timmar redan. Inte så förstående som en kärleksfull fru bör vara alltså. Så när jag klockan 21.30 till slut väste: "Till natten får du ta lite Cocillana så att det blir lite tyst på den där jävla hostan", var det kanske inte bara yttrat i kärlek och omtänksamhet, utan också lite, lite lätt irritation och affekt. Kanske.

Så, i sammanfattning har ni en sjuk make som vill sova, en sjuk dotter som (egentligen aldrig) vill sova, men inte kan för att hon har ont i örat och bara sover ytterst oroligt medan de smärtstillande medicinerna verkar. Jag önskar så att jag kunde få ta över den där öroninflammationen i hennes ställe, men det verkar inte som att det är så det funkar här i världen. En bra grej, däremot, är att jag är långledig i helgen. Hazaa! Det är bara det att eftersom jag är lite sådär, ni vet, lagd åt... eeh... vad heter det... det lite... ska vi säga... bekväma hållet? Så ni vet, den där hemtentan? Den är liksom inte alls klar. Och det ska den vara på fredag. Och i nästa vecka jobbar jag. Så om den där hemtentan ska hända, så ska den hända i helgen.

Alltså, när ni tror att jag sippar paraplydrinkar på Maldiverna, så sitter jag egentligen och sliter ut allt kvarvarande hår ur min förtvinande skalp och tänker djupa tankar om högstående diafragmavalv och whatnot. Under tiden tar sjuka maken hand om sjuka dottern under dagarna, medan jag tar hand om nattpassen. Så Maldiverna, not so much just nu. Men kanske snart. Om vi får lite mer skatteåterbäring. Och ingen är sjuk. Eller har hemtenta. Äh, feck off Maldiverna! Vi ses på andra sidan. Andra sidan hemtentan, that is.

Jaha. Då var det dags. Jag lämnar det högtstående diafragmavalvet åt sitt öde en stund (eftersom det är en helt omöjlig uppgift) och börjar med att försöka förklara varför oxygenbehandling är en dålig lösning på problemet till en patient med ventilationsproblem. En smula lättare. Tror jag.

På påskafton för ett år sedan låg jag ungefär såhär dags och fick vara med om den bisarra upplevelsen att få, iallafall kändes det så, min livmoder flyttad 360 grader. Givetvis var det inte det de gjorde. De hinnsvepte mig. Det gjorde förbaskat ont, men skulle tydligen få lillfisen att känna för att komma ut. Föga ut kom hon dock. Tre hinnsvepningar fick jag, men inte en enda av dem fick någon lillfis att vilja komma ut. Hon kom ut när hon var damn good ready for it, 19 dagar efter beräknad ankomst. En tidsoptimist, min lilla fis, precis som sin mor.

Och i april förra året snöade det minsanneda inte, ska jag be att få tala om!

Jag minns en tid när långfredagen var just lång. När allt var stängt och allt som gick på tv var evighetslånga filmer om Jesu lidande på korset. Inte så att jag är särskilt religiös, sångtimmen på St Andreaskyrkan aside, men meningen med långfredagen var väl ändå inte att alla affärer skulle ha öppet och att de ska visa femtonhundra roliga filmer på tv? Jag menar, antingen eller. Antingen kör vi hela "sätta-sig-in-i-Jesu-lidande-på-korset-varianten" och tråkar oss igenom 24 timmar av året (eller tolv, för man får väl ändå fortfarande äta och sova?), eller så kör vi all in. Och med all in menar jag att förutom att alla andra affärer har öppet så kan väl även Systembolaget ha öppet? Varför inte? Långfredagen är ju inte bara Jesus och lammens dag, utan även den heliga snapsens dag. Eller är det påskafton? Nåja. 

Själv är jag trött som ett ålderdomshem efter en ganska kymig natts sömn och en uppstigning i en väldigt arl timma. Inte så att dagen på jobbet har tyngt mig något särskilt mycket, då jag liksom flöt lite utöver det ordinära arbetet just idag, men en tidig uppstigning i det arla kan ändå ha en viss uttröttande effekt.

Lillfisen har precis gett upp. Och med "gett upp" menar jag just precis "gett upp". Det tar sisådär 45 minuter att natta henne. In till sista svettdroppen kämpar hon för att hålla sig stående. Ikväll ställde hon sig upp i princip sovandes, för att därefter drössla ner i en liten utmattad bebishög för att slutligen buffas till sömns. De där som säger att bebisar sover typ jämt ska komma hit och ta sig en titt på vårt exemplar. Jag är helt säker på att hon sover precis så länge som det behövs för att hon ska överleva och inte så mycket som en sekund längre.


Såhär såg jag och maken ut innan lillfisen var påtänkt. Maken hade plåtskål på huvudet, jag hade lugg och Isis (lillfIsis?) var fortfarande kattunge. En bild från min skattkammare.

Jag vet, jag vet, ni har väntat på fina bilder hela dagen och vill förstås veta hur jag ser ut i håret nuförtiden. Ni har inte sagt något om det, men i hemlighet har ni väntat och väntat. Så här kommer den äntligen, efterbilden. Bry er inte om att jag ser ut som profeten Mohammed på ögonbrynen. De ska bara blekna lite innan de ser normala ut igen.

Och hallå, klart jag vet att man inte får avbilda den helige profeten! Jag menar ögonbrynen på rondellhunden såklart!
Nu ska jag se vidare på mina kära kollegor på Kanal 5.

Idag är jag ledig inför en påskhelg fylld av jobb (får genast Askungen-vibbar. De ska nog fixa det ska du se. Med jobb, jobb och jobb). Alltså borde jag ta itu med gigantiska tvättberget, multipla dammråttorna som flyger genom lägenheten och sätta mig ner med hemtentan som ska vara klar den 20 april. Men... jag tror att jag går till frisören istället och tar itu med det här:

Jäpp. Så får det bli.

Idag är jag sur som en citron. Ingen vet riktigt vade det beror på, men det verkar som att det är den berömda måndagsångesten som spridit sig över min själ och lekamen. Jag har hållt mig lite på min kant och försökt att delta lite halvhjärtat i saker och ting. Inga större katastrofer har skett, och nu är måndagen snart över. Jag har svårt att se hur morgondagen ska bli bättre med tanke på att min morgondag börjar redan 05.30, men de är ju trots allt tisdag och inte måndag. Det kan ju egentligen bara vara positivt.

Ah, så är då ordningen återställd. Efter att ha ätit gott på Dal Cuore (men om ni ska dit ät för guds skull Osso buccon och inte den hängmörade oxen), tagit ett glas vin på Lilla torg, SOVIT och tagit en lång lat frukost framför Gilmore girls med en lång tidningsläsningssejour var det så änligen dags att hämta lillfisen. Det är underbart att vara ute på stan en lördagskväll och sen få sova en hel natt, men det allra underbaraste var ändå att få se vår älskade lillfis igen. Så cheesy har man blivit sedan man blev en huld moder.

Efter att ha ätit vad som kännns som ett ton kinamat är jag nu lite däst och tänker lägga mig ner i soffan och dricka te. Man hade kunnat tänka sig att jag skulle sätta mig ner med femton böcker och maniskt börja skriva på den hemtenta som lades ut på studentportalen idag, men det tänker jag alltså inte göra. Nejnej.

Back in business