Laga mat?
Ökänd häst
Samma sak hände när min hårddisk kraschade för några år sedan. Då blev jag också sådär ledsen och ältade och ältade med alla som orkade lyssna på mig. Med ett glas vin satt jag tårögd och ställde samma frågor om och om igen: "Men varför? Varför jag? Har jag gjort något? Hade jag kunnat bete mig annorlunda för att undvika det?"
Som en dumpad och förorättad flickvän satt jag där, rödgråten. Och alla gav mig samma svar. "Nejnej, det var inte ditt fel. Det är sånt som händer. Man vet inte varför, det bara händer. Det viktiga är att man går vidare. Slutar sörja." Ok, det där sista sa de kanske inte. Men vad de borde säga är ju sanningen. Och sanningen är förstås följande: It's not it. It's me.
Glada minnen
Då jag satt och slösnokade på facebook (ja, jag erkänner att jag är en facebook-snokare) sprang jag på vår gamla mäklares profil. Jag kan meddela att jag fortfarande rodnar när jag ser honom på bild, fast det är över ett år sedan vår lilla... incident. Komer ni ihåg det? Det var fruktansvärt! Om ni har glömt, eller bara vill få er ett gott skratt än en gång, on the house, så kan ni ju kolla in blogginlägget först den 31/8 2010 och sedan den 15/9 2010. Inlägg nummer ett heter "Svettig mäklare" och det andra inlägget bär samma namn som mäklaren ifråga. Japp, det var definitivt INTE bra. Så, kör igång, unna er ett gott skadeglädjesskratt såhär första advent. Det förtjänar ni!
Vi har köpt mossa! Jag har blivit julpysslig och således har Fan nu blivit religiös.
Hämndglass
Jag undrar i mitt stilla sinne om jag blivit en sådan där förälder som jag svor att aldrig bli. Igår blev Isabelle nämligen väckt av den förhatliga glassbilen, blev lite mer än halvt hysterisk och vägrade somna om på en och en halv timme. Eftersom detta sammanföll med att min middag just var färdig och Idol precis skulle börja (tajmat) blev jag bara lite, lite irriterad på det förhatliga företag som kallar sig för Hemglass. Så efter att jag hade ätit min kalla middag, nattat om dottern och missat Idol helt och hållet, bortsett från en strof ur "Nothing compares to you", satte jag mig ner för att skriva ett mail till Hemglass. Visst, jag har alltid hatat deras otäcka glassbilar och deras äckliga glass, men jag har aldrig mailat dem för att tala om det tidigare. Förrän igår då alltså. Mailet osade av martyrskap, hat och bitterhet samt sju månaders samlad småbarnsförälderströtthet. Och det var när jag klickat på "sänd" som det slog mig. Var det inte en sådan här förälder jag INTE skulle bli? Och med det sagt vill jag bara uppmana alla att bojkotta Hemglass och deras äckliga glass. Till råga på allt verkar de att döma av hemsidan ha någon slags samröre med Nestlé, och det säger faktiskt väldigt mycket. Jojo, väcka små sovande bebisar i väst och exploatera fattiga mödrar i Afrika. Jojo, jag känner nog till typen, jag!
Tillbaka till 50-talet
Jag tycker det är kul att sitta och skratta åt hur korkade människorna på de där forumen är, men ibland sätter till och med jag skrattet i halsen. Vad är det egentligen för människor man delar värld med? Idag är ett av de hetaste ämnena en kvinna som stenas på familjelivs forum för att hon en gång i månaden lämnar sina två barn till farföräldrarna över helgen för att hitta på saker hon själv tycker är kul. Genast får hon veta av den anonyma massan (barnpsykologer hela bunten vad det verkar) hur hennes barn kommer att bli TRAUMATISERADE och att det känner sig ÖVERGIVNA och att barn som lätt tyr sig till andra vuxna än sina föräldrar är OTRYGGA BARN.
Vissa skriver "good for you", men vill då givetvis samtidigt annonsera att de själva minsann ALDRIG skulle kunna TÄNKA SIG att lämna bort sina barn i mer än tio minuter förrän de fyller 45, men verkligen, KUL FÖR DIG att DU kan tänka dig att göra det.
Vad sägs om att vi slutar döma varandras föräldrainsatser och inser att alla gör så gott de kan i sin föräldraroll? En majoritet av våra barn växer faktiskt upp till ganska trevliga individer oavsett om deras mammor suttit på familjelivs forum och debatterat eller om de lämnats av sina mammor till kärleksfulla släktingar ett par dagar i månaden. För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.
Max två glas
Idag är jag vanvettigt hungrig, såsom man ska vara när man druckit lite för mycket kvällen innan, och ganska så trött fast jag fått sova nästan hela natten tack vare snäll dotter och make som gick upp tidigt. Han samlar ihop poäng till en utekväll och en ledig söndag dagen efter utekvällen säger han. Själv tar jag det lite lugnt framtidsvis. Det finns en anledning till varför två glas vin är en ganska lagom kvantitet har jag upptäckt.
Yaze, tack för de värmande orden. Det känns genast lite lättare att återvända till jobbet när man hör att man är efterlängtad. Och tänk, nu när jag inte är gravid längre så behöver ni inte vara rädda för att jag ska brista i gråt över minsta lilla skitsak, utan kan köra på som vanligt. Jag ska inte heller sitta med benen uppslängda på en pall och gorma över att jag minsann är för gravid för att springa med blodgaser stup i kvarten och att någon annan för fan kan göra det. Mm, nu måste jag hitta andra anledningar till varför jag inte kan springa med blodgaser stup i kvarten. Tur att jag har några veckor på mig att fundera ut giltiga ursäkter.
Jobb
Det som ytterligare förtristade måndagen lite var ett slutgiltigt samtal med chefen angående när jag ska börja jobba igen. Jag har stött och blött detta under ett par veckors tid, så det kommer förstås inte plötsligt, men när orden "då är det bestämt" kom över chefens läppar kändes det liksom så slutgiltigt och verkligt. Ett tag närde jag en dröm om att kunna jobba natt under en period för att få vara med Isabelle så mycket som möjligt, men eftersom det tyvärr inte gick går jag nu på min gamla vanliga hundraprocentiga dagtjänst igen. Till arbetsplatsens förfogande från och med den första januari. Tur att Isabelle har en sådan eminent och underbar far som kan vara hemma med henne fram till april, när jag ska vara föräldraledig igen (till chefens stora fasa lät det som). Dock var det något som lade ytterligare en nyans av grå över min måndag.
Sömnen har de senaste två nätterna varit eminent, tackar som frågar! Bortsett från att hon gett lite ljud ifrån sig har hon faktiskt sovit hela nätterna. Igår ända till kvart över åtta, vilket räknas som en fantastisk sovmorgon nuförtiden, och idag till tjugo över sju. Inte illa det heller! Sovande bebis= glada föräldrar.
I can't get no sleep
Än så länge, den senaste timmen, har hon vägrat äta två gånger, gäspat femtontusen gånger och gnuggat sig i ögonen lika många gånger, blivit lagd i sängen två gånger och vägrat somna och blivit satt i sin antilopstol två gånger. Nu sitter hon där, och jag sitter här bredvid och försöker att inte förlora det lilla förstånd jag har kvar.
Maken har gått och lagt sig i soffan och satt klockan på halvfyra, då mitt pass slutar och hans pass börjar. Vi har under de senaste månaderna kommit fram till att det man behöver, verkligen basalt behöver i sömn, är fyra sammanhängande timmar. För artens fortlevnads skull är det verkligen tur att de inte berättar sånt här för folk som planerar att skaffa barn. (Nu gäspade dottern igen. Då tror man att man kan lägga henne. Det kan man inte, för då sätter hon först igång en one woman show som inkluderar fotakrobatik samt kast med liten apa. Efter showen, som varar ca tio minuter, börjar hon skrika av pur uttråkning, tills man tar upp henne och sätter henne i antilopstolen igen. I fredags höll vi på så i tre och en halv timme innan hon till slut sov i två timmar. Sedan började det om igen.)
Dottern dansar i antilopstolen till den här. Hon fattar tugget. Vi kanske helt enkelt ska gå ut och klubba? Inte sälar då, utan det andra.
You do not talk about Fight Club
Att vara småbarnsförälder är lite som att ha blivit medlem i en hemlig klubb. Typ som Fight Club. Ni vet, när Edward Norton pratar om att man aldrig pratar om Fight Club, men att man liksom nickar tyst i samförstånd när man träffar en annan medlem i Fight Club. Så är det att vara förälder. Igår hade jag ett skönt och väldigt tyst samförstånd med en pappa jag passerade på Kronprinsen. Han gick med sin vagn och jag med min. Mina påsar under ögonen var episka. Hans också. Våra blickar möttes över vagnarna i ett par sekunder. Ingen nickade eller sa någonting, men de utbytta blickarna sa ungefär det här:
GPUÖ1 (Gigantiska påsar under ögonen 1): Sovit?
GPUÖ2 (Gigantiska påsar under ögonen 2): Nej.
GPUÖ1: Inte jag heller. Blir det bättre?
GPUÖ2: Kanske om tio år?
GPUÖ1: Kanske.
Sedan går man vidare. Inget har hänt, inget har sagts, men på något kryptiskt sätt mår man lite, lite bättre. För när man sitter där mitt i natten med en envist vaken dotter i en Antilopstol, så kan man tänka på den där pappan på Kronprinsen. Inte för att han var het, utan för att han säkert också sitter vaken någonstans med en envist vaken dotter i en Antilopstol.
Sedan finns det den andra sortens förälder. Den som aldrig möter ens blick och nickar i samförstånd. Det är deras ungar som sover från åtta till åtta, sover middag på fasta tider och öppnar munnen när en sked med mat närmar sig. Det är de som bakar cupcakes och gör små klisterlappar med kaligraf-skrivstil till den hemlagade maten de puréar till sin perfekta telning. De behöver inte möta någons blick i samförstånd, för det finns liksom inget behov av det. Men vet ni vad? Jag slår vad om att deras ungars Pippidockor inte utför avancerade dansnummer till Swedish House Maffias låtar. Och seriöst, vem vill inte ha en housedansande Pippidocka? Nä, jag menar det. Frågor på det?
Från flickdirect.com
Utvärdering av natten
Ett tag var jag helt säker på att vi fått fel välling, typ rave-vällingen istället för godnattvarianten, men efter några timmar av extrem vakenhet insåg vi att det istället var en förkylning som smitit in ungefär samtidigt som godnattvällingen. Alltså ska vi inte dissa godnattvällingen helt än, även om jag trots allt har mina tvivel.
Dottern var vaken från 23.00 till 02.20 utan någon som helst sömn. Maken sov på soffan till fem, och när jag höll på att börja gråta av uppgivenhet efter att ha sovit mellan halvtre och halvfem (vilket var tiden då dottern återigen slog upp ögonen) var det min tur att sova ett pass på soffan, och därefter en sväng i sovrummet. Sedan har maken fått sova en sväng medan jag och dottern roat oss med en långpromenad.
Ändå ganska glada. Efter omständigheterna då.
Ikväll ska vi försöka oss på att hyra en film. Det ska bli intressant. Jag vill se Bridesmaids och maken vill se... ja, inte Bridesmaids iallafall. Vi brukar kunna vara kvar i videobutiken ganska länge och ha långdragna och bitvis hätska förhandlingar, men nu har vi ju en dotter som troligtvis inte kommer att tillåta någon längre utflykt. Vi räknar också med att dottern kommer att vara vaken en stor del av kvällen. Och eventuellt natten. Troligtvis natten.
And the kamp continues
Välling 0, bebis 1.
Med "godnattvälling" menar jag inte "somnar i 50 minuter och vaknar sedan knallpigg-välling" utan snarare "somnar och vaknar tio timmar senare-välling". De skulle specificerat 50-minutersbiten på förpackningen. Då hade jag kanske tänkt två gånger innan jag köpte den. För mig är 50 minuter mer tupplursaktigt liksom.
Nåväl, efter att vi förgäves försökt natta om henne har hon suttit uppe med oss och sett på Idol och gnuggat sig i ögonen. I skrivande stund är hon nattad för andra gången och hennes föräldrar är lite mer döda än levande. Lite. Det finns inte längre några förhoppningar inför natten, men vi gläds förstås väldigt med föräldrarna till den sömniga bebisen på vällingförpackningen.
Godnattvälling?
Ok, vi har gått igenom det hela noga med Isabelle. Hon har fått studera förpackningen med alla sinnen, mest med munnen om vi ska vara ärliga och vi har pedagogiskt förklarat hela det här med hur månen är den enda som är vaken på natten och hur alla andra bebisar som får den här vällingen sover i tolvtimmarssjok. Titta här, har vi sagt, vilken trött bebis på förpackningen. Den ska äta sin välling och sedan sova i tolv timmar, har vi sagt.
Nu är det bara att vänta och se. Jag har lusläst innehållsförteckningen, men har svårt att hitta den godnattiga substansen. Vi bibehåller dock en positiv attityd och hoppas på det bästa. 
Månen är bakom giraffhuvudet. Giraffhuvudet i sin tur är där för att dölja namnet på det företag som tillverkar denna suspekta godnattvälling. Deras namn hemlighålls tillsvidare, tills de bevisat sin trovärdighet. Som ni ser är bebisen på bilden väldigt trött. Det bådar gott. Nu tycker jag att vi alla tar ett glas vin så håller jag er uppdaterade om sovstausen och godnattvällingens eventuella förträfflighet.
Bakom det röda draperiet
Vissa dagar tar jag liksom med jämnmod och pratar med psykologröst om "utvecklingsstadium" som "måste få ta den tid de tar" och att det "bara är att gilla läget". Andra dagar heter det mer "jag fattar att det är ett jävla utvecklingsstadium och whatnot, men tar det aldrig slut det här?!" och "varför kan hon för helvete inte bara sova?" alternativt "men hon åt ju den jävla gröten igår, varför kan hon inte göra samma sak idag?!".
Som sagt, det går lite upp och ner. Inatt klockan halvtre såg maken på mig att jag höll på att krackelera, och tog utan diskussion på sig att blanda till ett midnight snack till dottern, för att sedan buffa henne till sömns, och gick sedan tyst som en mus upp med henne klockan tio över sex och lät mig sova till åtta. Därefter försökte jag introducera dottern till morgon-tv, men hon sparkade liksom alldeles bakut när hon fick syn på Anders Björk, så det vara bara att lämna sängen. Vi lägger i detta uttalande ingen politisk värdering, utan en högst personlig. Han är läskig. Som människa. Så tycker jag och så tycker tydligtvis även dottern. Punkt slut.
När dottern vaknar ska vi göra det umptielfte försöket med lunch. Hon äter typ varannan dag. Varannan dag inte. Det är lagom för att vagga in oss i en semifalsk trygghet om att det "har vänt". Uppdraget efter lunch är att gå och köpa godnatt-välling. Det finns faktiskt! Jag hoppas att den är snäppet mer rogivande än den där bed time-babyoljan vi köpt tidigare. Efter en vecka utan en hel natts sömn har jag dessutom inga direkta betänkligheter över varför de kallar den godnattvälling. Krossade sömntabletter i vällingen säger ni? Jaja, det är väl bättre än aflatoxiner? Och så sover de längre!
Efterbilder!
Är ni redo? Är ni redo att se the new and improved badrum? Jaaa!!!! här kommer det:
Fortfarande från 50-talet och ska uppdateras med lite hyllor ovanför toaletten, men rent och fräscht och med the added twist av nytt, rött duschdraperi. Allt detta är no thanks to me, eftersom jag är hopplöst okunnig på allt som har med hemmafixande att göra. Detta är helt och hållet makens förtjänst. Själv har jag 50-talsaktigt tagit hand om dottern istället. 50-talsbadrum, 50-talsfru.
Nu är det dags för babysimsförberedelse. Eftersom bilen fortfarande är hos reparatör sedan förra veckans nervösa sammanbrott måste vi nu GÅ till babysimmet, ve och fasa! Vissa kallar det för motion. Jag kallar det för att bli ännu senare än jag vanligtvis blir.
Innan tal kommer tanke. För vissa.
Jag: Äh, det här med Twilights ändrade åldersgräns från 15 till 11 år, vad spelar det för roll egentligen? Jag menar, om tio år kommer de inte ens att komma ihåg den där filmen. När jag var tretton fick jag minsann se på Twin Peaks på tv, och jag... (hindrar mig mid sentence och inser att jag precis målat in mig själv i ett hörn).
Maken: ...kan fortfarande vid 31 års ålder inte ens börja tänka på Killer Bob utan att hålla på att bajsa på dig? Nä, det är förstås svårt att se varför det skulle behövas åldersgränser.
Vänner, bara som ett tips från mig till er, det är alltid en bra idé att tänka över vad man ska säga en liten stund innan man säger det. Bara ett litet tips i all enkelhet.
Före-bilder på badrummet
Lovely 50-talsbadrum.
Notera även den smuts som medföljt efter 60 år utan kärlek eller ommålning.
Givetvis är även taket grönt.
Så, nu kan ni med spänning vänta på efterbilderna, som troligtvis dimper in någon gång under morgondagen. Hazaa!
Inte måndag
Bild från lingonberrie.se
In kommer Gösta
Sista budet är att hon faktiskt var hungrig. Otippat med tanke på den stora vällingportionen hon slukade klockan halvsju, men tippat med tanke på att hon under dagen helt konsekvent knipit ihop munnen så fort en sked närmat sig den. Börjar verkligen trotsåldern såhär tidigt? Förresten, ni som inte har barn men planerar att skaffa dylika, ett litet tips bara: Utgå ifrån att ni aldrig vet någonting och att inget är vad det synes vara, så har ni kommit en väldigt lång bit på vägen. En väldigt lång bit. Nu ska jag avlösa maken. Igen.
Gösta.
Murphy, din gamle gynnare
Versatile blogger
Jobb nummer ett är att länka till uppdragsgivaren, alltså som sagt Anna in Australia. Anna och jag gick i samma klass på gymnasiet på den tiden det begav sig. Hon flyttade sedermera till Australien där hon nu har bott under en längre tid, med lite pauser för boende i London och Amsterdam. Anna bloggar om sin tillvaro i Australien, där hon försöker uppnå ett zenaktigt och meditativt lugn, tänk hippie. Tyvärr har hon nyfunna fiender i de bush turkeys som insisterar på att förstöra hennes trädgård och samtidigt sätter det där meditativa lugnet på prov. Jag kan inte annat än att rekommendera att ni läser om hennes kamp mot bush turkeys samt allt annat som innefattar ett liv down under, till exempel koalabjörnar i trädgården och hur man aldrig tackar nej till en gratis kopp kaffe. Det enda koalaliknande på Ribersborg är den på lördagsnätter rödgråtna, fulla grannbruden mittemot, och henne klarar man sig utan. Men nu kom vi visst ifrån ämnet.
Jobb nummer två är nämligen följande: Att dela med sig av sju saker som man inte tidigare delat med sig av på bloggen.
1. Jag kan inte rapa utan att kräkas. Så har det varit så länge jag kan minnas. Två gånger har jag plötsligt och utan förvarning rapat UTAN att kräkas, men generellt är det en rätt bra regel att snabbt flytta sig om man hört en rap komma över mina läppar.
2. Fram tills jag var 21 hade jag inte lärt mig hur man snyter sig. När jag var 21 bodde jag på Irland och var så knallförkyld att min finska roomie förbarmade sig över mig på pubtoaletten och lärde mig hur man gör. Det var bara det att snoret aldrig slutade komma när jag väl börjat. Så jag var tvungen att gå hem från puben tidigare (en dödlig synd på den tiden) och fortsätta snyta mig. Ni behöver inte tro mig om ni inte vill, men jag snöt mig utan avbrott från klockan 22 till klockan 02. En mycket obehaglig historia, utan att gå in på alltför närgångna detaljer. Sedan dess har jag inte snutit mig. Man vet ju aldrig när snoret tar slut, och jag har annat att göra än att hålla på att snyta mig i timtal.
3. Att jag är hopplöst anal när det gäller det svenska språket med allt vad gäller stavning och grammatik vet ni ju sedan gammalt. Däremot, vad ni inte vet, och som jag ogärna erkänner, är att jag ända sedan högstadiet haft väldigt svårt med styckeindelning när jag skriver. Jag har helt enkelt svårt för att se helt kristallklart när det ska vara nytt stycke och när det inte ska vara det. En skam är det, I tell you!
4. Att jag under förlossningen, efter att narkosläkaren till slut, efter tre misslyckade försök, lyckades sätta epiduralen sa följande till honom när han bad om ursäkt för alla felstick: "Äsch, det var bara trevligt!".
Jag tänkte att man faktiskt aldrig vet när man springer på narkosläkare på jobbet, och att det kunde vara bra att ha gjort ett gott intryck liksom. Jag var också rätt hög på syrgas.
5. Jag är ganska passivt aggressivt lagd, trots att jag försöker att inte vara det. Min första tanke när jag drabbas av en oförrätt är att jag vill skriva en arg lapp, och jag tvingar nästan alltid mig själv att låta bli att göra det.
6. Jag har inte körkort, för jag tror att någon kommer att dö om jag skaffar körkort. Det känns som att jag i kombination med ett ton stål är en mycket dålig kombination. Tyvärr, för den det nu är som kommer att dö, har jag bestämt mig för att det nog ändå snart är oundvikligt att inte ha körkort. Kommer ni ihåg den gamla Hassan-busringningen till en körskola? Uppringaren kontaktar en körskola och låtsas att hans förra körskolelärare till slut avfärdat honom med orden "Åk taxi för helvete, i resten av ditt liv". Det kommer att vara jag. Fast på riktigt.
7. Jag har ett uselt ansiktsminne i kombination med ett uselt namnminne. För två veckor sedan var jag på Normans Deli och åt lunch. Efter lunch frågade jag en svartklädd tjej som stod vid buffén om kaffe ingick i lunchen. Hon sa att hon inte visste, för hon jobbade inte där. Däremot berättade hon för mig att hon är med i min mammagrupp på BVC. Vi har träffats tre gånger tidigare. Hon heter... något. Jag försökte fotografera in henne i mitt minne innan hon gick. Inte för att det spelar någon roll längre, för den pinsamma situationen har redan inträffat, men jag kan ju försöka komma ihåg henne ändå, så att jag kan be om ursäkt en extra gång när vi ses igen. Risken är bara att jag ber om ursäkt till någon annan i mammgruppen vars ansikte jag inte heller kommer ihåg, och då blir det bara ännu värre.
Sådär ja. Jag hoppas att ni känner mig en liten smula bättre nu och att ni helt säkert lovar att hoppa undan om ni skulle höra mig rapa någon gång. Nu är tanken att jag ska skicka vidare uppgiften till femton andra bloggare som ska utföra samma uppgift.
1. Antigonish, du slipper aldrig undan!
2. Att vara någons fru, som jag är ganska darn säker på inte följer min blygsamma blogg, men jag skickar ändå vidare till henne, för en gång kommenterade hon ett av mina inlägg med ett "ha ha ha ha", så det finns ändå en mikroskopisk chans vill jag tro.
3. Jiaozi, du slipper aldrig heller!
4. Frikadellen, som inte bloggat på länge, men helt klart värt ett försök.
5. Yaze, du hinner säkert eftersom du redan köpt alla julklappar (hähä).
Det var inte femton, men ni få hålla tillgodo med fem, för jag tänkte lägga mig bredvid maken i soffan ett tag.
Gås och giftbollar
Efter att ha traumatiserat dottern åkte vi till svärföräldrarna, aka farmor och farfar, för att äta en onaturlig mängd gås, sås, gelé, rödkål, potatis och giftbollar (=dotterns kusins benämning av brysselkål) följt av en obscen mängd äppelkaka med vaniljsås. Efter en tupplur på tio minuter såg dottern sedan till att underhålla massorna ända till halvnio, då hon däckade för att faktiskt sova sig igenom hela natten, trots både bussfärd hem och överflyttning till sin säng. De säger att det händer plötsligt.
Hon vaknade inte ens klockan fyra när grannen mittemot sedvanligt blev avsläppt av en av sina erövringar, som tyckte det var en bra idé att tuta en sisådär tio gånger. Förrförra veckans erövring tyckte det var en bra idé att köra runt, runt i en snäv cirkel klockan fyra på morgonen, medan grannen skrek till honom att han skulle åka hem och göra något obscent med sin fru. Jag tror att grannen mitt emot är utsänd för att få oss att minnas the goings on of Nobeltorget. Det ska bli spännande att se vad nästa veckas erövring ska hitta på. De har alltid bil, så det brukar vara bilrelaterade grejer som händer. Det skriks ofta också, men ibland sätter de bara på stereon väldigt högt och dansar utanför bilen. Som sagt, väldigt Nobeltorgesque! Kul att veta att det finns folk som är up and about sådär tidigt på morgnarna och har fantasifulla idéer om vad man kan hitta på också.
Hartjosan
Hartjosan innan ugn.
Hartjosan efter ugn.
Hartjosan är alltså renskavstjosan fast uppdaterad efter makens senaste jakt i skogen. Detta är en av få rätter jag behärskar att laga.
Ikväll är första fredagen vi har en middagsgäst under Idolsäsongen. Han och maken diskuterar ammunition och jag ser på Idol.
Såhär lätt är det att mata vår dotter. Det syns kanske inte på bilden, men hon gör tungan onaturligt stor för att ingen mat ska kunna passera. Vi kallar det för dagens utmaning att ge henne lunch.
Mythbusters
Maken ser på Mythbusters på Discovery. Jag har precis kommit underfund med att jag hatar han den där i basker, runda glasögon och getskägg ungefär lika mycket som maken hatar Tyra Banks. Maken ligger i soffan, precis som jag brukar göra när det är Top Model, medan jag sitter vid bordet vid datorn, precis som maken brukar göra när det är Top Model. Och plötsligt förstår jag varför maken då och då liksom väser till som en katt när det utropas ett "Tyra mail" eller när brudarna inser att de ska få en make-over eller helt enkelt bara har ett "iiiiih" att avvara vid någon ganska ordinär händelse, typ att någon säger hej till dem eller bara uppenbarar sig framför dem.
Jag förstår. För när jag ser den där outsägligt irriterande mannen i Mythbusters med sin vita skjorta, sin pretentiösa basker och de där fruktansvärda glasögonen och det vedervärdiga skägget, så känner jag samma sak. Jag vill väsa som en katt. Och jag känner också ett behov av att citera Joey i Vänner angående hans känslor inför Chandlers flickvän Janice: "I want to... rip off my arm just to have something to throw at her."
Det är sådana känslor jag hyser inför denna hemska, självgoda, pretentiösa man med basker. Och det de håller på med. Vilket seriöst slöseri med tid! För att inte tala om komplett ointressant. Jag förstår till fullo att maken kan säga detsamma om Top Model. Jag utövar bara rätten att uttrycka min åsikt om Mythbusters nu när det är jag som sitter vid datorn.
Ni ser ju! Han retas ju enbart genom att finnas till. Man ser liksom på honom att han litegrann finns i onödan.
(Bild från modmyi.com)
Road trip
Sedan, åter i Malmö, och precis när jag återvänt till bilen efter att ha gjort en mycket snabb hit and run på Systemet för att få tag på en box rött innan stängningsdags (you've gotta have that rödvin till Bron varje onsdag klockan 21) valde bilen att säga... ingenting. Mer än puff. Knappt. Så jag fick snällt ta dotter, vagn, pick och pack och påbörja en promenad hem medan maken fick ringa bärgningsbil. Så här är vi nu, kraftigt försenade med kvällen och ska just äta en bit kött med ett par kladdar bearnaisesås. Huvudsaken är att man inte missar Bron. Bron är veckans bästa tv-händelse. Faktiskt nästan lika stor som Idol. Det är stort. Det vet ni. Nu kommer maken alldeles strax att stampa med foten för att köttet just landat på tallrikarna och den stampande foten undviker vi helst. Va? Läppen? Ja, den ser ut som att den fått botox på ena sidan men inte den andra fortfarande. Ge den ett par dagar till så har den tagit över hela ansiktet.
Efterbilder
Nåväl, efter en mycket rask promenad genom halva stan kom jag så hem för att avlösa de hungriga farföräldrarna och också ganska lagom till nattning av dotter, som nu sover. Det visar sig tyvärr att ett päron till kvällsmat inte är riktigt fullgott för mig, så jag ska snabbt publicera lite efterbilder innan jag placerar mig framför mitt favorit-iiiiiiiiiiih-program, det vill säga Top Model, med någon slags mer mättande föda än ett päron. Päron är nog mer passande föda just för dem, nu när jag kommer att tänka på det. De är ju rätt smala. Modellerna alltså.
Jag vet, jag vet, jag är en för taskig fotograf, men det är iallafall, som ni ser, bra mycket kortare än innan och har en nyans av mellanbrun. Troligtvis är detta det närmsta jag kommit min egen hårfärg på ca 17 år. Mycket spännande! De uppspärrade ögonen är koncentration för att jag inte ska se helt vansinnig ut, vilket jag oftast gör då jag tar foto på mig själv, i kombination med att jag är vanvettigt hungrig.
När jag berättade för min frisör att jag använt Sunsilk de senaste månaderna förbarmade hon sig över mig och gav mig en rejäl rabatt på lite Bed Head-produkter. I love my frisör! Nu: Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih! Tyyyyyyyyra maiiiiiil!!!!!
Ny frisyr, någon?
Idag är det dags för första frisörbesöket sedan innan Isabelle föddes. Ni behöver inte säga det, jag säger det så gärna själv. Mitt hår ser rent för taskigt ut. Nu blåser dock förändringens vindar. Ny läpp, nytt hår!
Som brukligt, en före-bild (inte förebild. Ingen ska ha den här frisyren som någon slags förebild):
Skåda också, som bonus, den vackra gröna färgen i vårt badrum. Très magnifique!
Leve revolutionen!
Men annars mår jag bra.
Vem är du och vad har du gjort med Johanna?
Man gör mycket skumma grejer när man får barn som man aldrig trodde att man skulle göra. Ibland reser man sig i fullständig panik ur soffan och springer som en gasell från ett hungrigt lejon in i sovrummet, till synes av ingen uppenbar anledning alls, mer än att man plötsligt fått för sig att ens barn har dött i sin spjälsäng medan man själv suttit och tittat på tv i godan ro. Ganska ofta stoppar man även grejer som tappats på golvet, oavsett golv, i sin egen mun som sterilisator innan man ger det till sitt barn igen. Man diskuterar barnets bajsmängd och bajsets konsistens med en sådan intensitet att det faktiskt skrämmer en själv litegrann.
Men det allra mest okarakteristiska som hänt såhär långt är pysslandet. Jag skäms nästan över att säga det, men, ja, det är sant. Jag har börjat pyssla. Idag har jag pysslat med en sådan intensitet att jag plötsligt blev tvungen att sluta eftersom limstiftet tog slut. Fattar ni? Limstiftet som jag köpte för ett par månader sedan tog slut. Innan dess har jag haft typ ett limstift i femton år utan att det tog slut. Man undrar om de samtidigt med epiduralen under förlossningen sprutade in någon personlighetsförändrande drog med långtidsverkande effekt, eller om det helt enkelt bara är så att man har blivit någon slags vuxen. 
Bara det att man köpt en sån här bok för över 200 spänn gör lite att man borde spärras in tycker jag nog.
Men så gör tanken på hur glad Isabelle ska bli när hon bläddrar i den om femton år att det är värt hur mycket som helst att sitta och göra slut på limstift efter limstift.
Måndag
Det typiskt måndagsaktiga ligger i den stålgrå himlen i kombination med en episk tvättmängd i tvättkorgen och dammråttor stora som angorakaniner som hotar att ta över lägenheten. På något vis kännns måndagarna allltid lite jobbigare att hantera när helgen varit sådär perfekt som bara en perfekt helg kan bli. Jag håller med om att det borde vara tvärtom, men jag bär på lite norrrländskt svårmod (far) och lite finländskt mörker (mor) och är därmed inte riktigt som andra.
En bild från babysimmet piggar upp även den gråaste måndag.
En helg på landet
Efter en helg av hårt arbete på landet, och med hårt arbete menar jag att jag försökt peta i Isabelle en väldig massa små portioner av olika saker medan värdparet petade i oss lammstek, ost, lax och kyckling, har vi nu lyckligt landat hemma igen. Med hårt arbete menar jag också att det tydligen utfördes någon slags arbete utanför huset, medan vi kvinnor var väldigt 50-talsaktiga och höll oss inne i huset och ägnade oss åt att ta hand om barnen.
På kvällarna kom även männen in för barnumgänge.
Tyvärr blev det lite mer barnumgänge än vi hade tänkt oss. Isabelle valde att ha en av sina sällsynta kvällsvaks-extravaganser. Det innebär att hon efter att ha nattats rekordlänge bestämmer sig för att det inte alls är dags att sova utan snarare att vara uppe ungefär fyra timmar till på ren vilja. Det ser ut ungefär såhär:
Man ska ju inte klaga och så, för hon är alltid väldigt glad. Förstås. Hon har ju vunnit striden om sömnen. Till slut var alla väldigt, väldigt trötta. Alla utom Isabelle.
Efter att vi alla däckat någon gång runt 23-tiden, till och med Isabelle, valde hon att förskona oss från 05.20-uppstigningen just idag och sov till rekordsena 07.30. För en småbarnsförälder (förutom de lyckligt lottade mödrarna i min mammagrupp vars ungar sover till nio varenda dag) är 07.30 en underbar sovmorgon.
Det lovely med att vakna upp på landet är att svägerskan knackar försynt på dörren när hon vaknar, hämtar Isabelle och låter de utslitna föräldrarna sova vidare eller ligga och läsa fram tills det är frukostdags.
Kalaspuffar intogs av nostalgiska skäl till frukost.
Mot landet!
Dottern sover middag.
Maken också, efter att ha återtagit morgonpasset med dottern.
Jag packar grejer inför en övernatttning på landet, duschar, tvättar håret och skriver ett snabbt blogginlägg innan vi åker iväg, och ingen kan hindra mig. Moahahaha!
Bilderna är en liten aning suddiga, men det är bara för att jag rör mig så snabbbt. Man vet aldrig hur länge folk sover i det här hushållet, så alltid en god idé att skynda sig och aldrig stå helt stilla.
Färdigtänkt
Dottern vaknade halvfem imorse. Nicht gut (jag läste franska under skoltiden, så är det felstavat får ni skjuta mig). När jag till slut flyttade över henne till min säng utsatte hon mig för en rad ganska våldsamma saker, typ sparkar och hårborttagning, tills jag förstod att hon ville att vi skulle gå upp. Därav hann vi med att ringa vaktmästaren på telefontiden, eftersom vi haft stopp i köksvasken hela veckan nästan. När han kom betedde jag mig genusvidrigt genom att inte veta hur man tar bort köksluckan till vaskskåpet. Illa. Fast jag tror ändå att han lyckades lösa proppen med sin sån där gummigrej som han hade med sig. Själv stod jag patetiskt och försökte få tag på maken så att han telefonledes kunde hjälpa oss med köksdörren. Måste verkligen gå lite kurser i praktiskhet. Jag är hopplös.
Nu försöker jag hålla dottern vaken och på gott humör fram tills maken kommer hem. Är han något lite som jag har han saknat henne helt vanvettigt mycket sedan i onsdags, även om han uppdaterats med kontinuerliga mms, så jag tänker att hon inte ska sova när han kommer hem. Än så länge går det över förväntan, mycket tack vare den gode vännen babybjörn. Nu sitter hon dock i sin stol och säger babababa, vilket helt klart indikerar gott humör. Som vi alla vet vid det här laget kan det dock vara ett bedrägligt lugn som väldigt snabbt byts ut mot vrålhunger och komplett utmattning. Klurigt.
Gräsänkar vidare
Dagens lunch. Ambitiös samling rester med en aning många sugar snaps eventuellt. I min iver att äta grönsaker kan jag ha sluntit lite med sugar snaps-påsen (slinta, slant, sluntit?).
Dottern åt en tesked ris, kyckling och grönsaker. Jag ska inte stressa över smakportionerna, jag ska inte stressa över smakportionerna, jag ska inte stressa över smakportionerna.
Koll på läget
Igårkväll nattades dottern som sagt vid 18-tiden och sov sedan ganska lugnt och harmoniskt fram till klockan tjugo över fem. En kritisk brytpunkt. Hon brukar i vanliga fall vilja äta vid halvfyra, för att sedan sova vidare till sex, då hon vill gå upp. Man förstod ju vad det här betydde. Hon ville gå upp klockan tjugo över fem. Det ville INTE hennes mamma. Verkligen, verkligen inte. Efter att ha fått äta och fått sin blöja bytt var det alltså dags. Det var ungefär då jag tänkte att man ju måste börja med uppfostran någon gång, och vad bättre att börja med än att lära henne att det inte är ok att gå upp innan klockan sex om man inte måste antingen:
1. Till jobbbet eller
2. Passa ett flyg som går till någon trevlig paradisö.
Vi skulle imorse vare sig till jobb eller paradisö, varför jag åter la ner dottern i sängen, släckte och påbörjade mitt buffande. Buffande är, för den oinsatta, lätta slag i rumpan på barnet, som tydligen ger någon slags rokänsla som ibland och ibland inte får bebisar att somna. Imorse fick den dottern att sova, förutsatt att jag inte slutade buffa. Det är ju bra förvisso, att hon somnade, men tanken var ju också litegrann att jag själv skulle få sova, inte att jag skulle ligga och buffa mellan halvsex och halvsju. Tyvärr var det exakt det jag fick göra, mer eller mindre fram till kvart i åtta. Jag tror dock att jag somnade mellan buffningarna, utan att bli väckt på några minuter, för under över alla under känner jag mig relativt utsövd. Och det viktigaste, jag slapp faktiskt lämna sängen klockan sex. Seger!
Nu sover dottern middag och själv har jag lyckats både äta frukost, duscha och klä på mig. Jag ger mig själv hittills väl godkänt som tillfälligt ensamstående förälder. Hazaa!
Inte så många tankar verkar det som
"I thought it'd be nice to have some time alone with my thoughts, but it turns out I don't have as many thoughts as you think."
Så här sitter jag med en kopp te framför tv:n och vet inte riktigt vad jag ska ta mig för. Isabelle var episkt trött redan vid kvart i sex, så hon sover sedan en dryg timme tillbaka. Idag har vi:
- Äntligen gått till Kockum fritid för att kolla upp vad de har för träningsalternativ. De visar sig ha ett ganska klent och skralt gruppträningsschema jämfört med gamla hederliga Friskis och Svettis. Mannen i kassan var väldigt intresserad av att göra reklam för mamma- barngympapasset och berättade tre gånger på lika många minuter hur bra det passet är. Själv försökte jag lika många gånger föra in samtalet på spinning. Jag kände att han och jag hade lite olika fokuspunkter. Tyvärr ligger ju Friskis och Svettis numera alldeles för långt bort för att det ska vara görbart att träna där.
- Gått på inte mindre än två promenader. Mycket för att Isabelle överhuvudtaget skulle sova middag.
- Tvångsätit kyckling, ris och grönsaker (Isabelle). Det gick ned ungefär två skedar innan läpparna kneps ihop.
- Försökt att ha en lättsam inställning till det här med mat och bebis (jag). Lyckats endast delvis. Försökt intala mig att ingen vuxen människa bara äter välling och att det säkert ordnar upp sig.
- Legat på mage på golvet och grymtat "Gnmpmffffffffff!!!" (Isabelle). Frustrerande att bara kunna ta sig bakåt och runt i en cirkel när det man egentligen vill är att krypa framåt.
- Ringt ett samtal jag borde ringt för längesedan och bokat in en liten tur till Mellbystrand i nästa vecka.
Oroar mig lite inför att ensam ta alla nattpass plus morgonpasset med Isabelle. Hon har efter sin feberepisod lagt sig till med ovanan att vakna flera gånger per natt. Förvisso bara en gång för att äta, men illa nog när de andra gångerna involverar att ligga och säga "bababa" tills hon buffats till sömns igen alternativt att skrika till ganska högt i sömnen. Maken brukar vara en klippa med morgopasset medan jag själv, not so much the morgonmänniska, tar nattpassen. Bäst att se det som en utmaning. Och kanske eventuellt att lägga sig ganska tidigt.
Typiskt också!
Iallafall handlade filmen i söndags om en polismördare (kommer jag ihåg såhär två dagar senare), vilket fick mig nyfiken på polismördare i verkliga livet, varpå detta prompt kollades upp på wiki-appen på min androidtelefon. Inte särskilt otippat dök Jackie Arklövs namn upp relativt högt upp under sökordet "polismord". Eller ska jag kanske säga Jackie Banny Arklöv? Jag skrattar sällan högt och länge, men följande mening är lätt det roligaste jag läst på mycket, mycket länge:
"I april 2008 kunde medier meddela att Arklöv registrerat sitt namn som varumärke hos patent- och registreringsverket. Det innebär bland annat att ingen kommer att kunna registrera en komersiell verksamhet i detta namn." (Wikipedia.se, sökord Jackie Arklöv)
Den här killen är ju verkligen hur skojig som helst! Inte nog med att han varit nynazist, fast han är född i Liberia och uppenbarligen inte kvalificerar riktigt som "renrasig arier", verkligen har ansträngt sig för att söka upp ett krig som han inte har någon koppling till bara för att få bete sig illa och tortera folk OCH har varit korkad nog att skjuta ihjäl två poliser, utan då skapar han ett varumärke av sitt namn! Hahaha, förstår ni hur roligt det är? Precis som att någon överhuvudtaget skulle vilja på minsta lilla sätt förknippas med någonting som han är eller står för. Typ "Åh, nej, jag som precis skulle starta "Jackie Arklövs presentbutik", och nu GÅR inte det, för han är ett varumärke. Typiskt också!"
Tänk att få klättra in i hjärnan på den mannen. Jag ser framför mig en öde plats där det då och då blåser förbi en sån där stor dammboll som man ser i öknen (på film då alltså). Nåväl, min idé om Jackie Arklövs presentbutik har alltså gått i stöpet. Jag antar att jag får vänta på nästa storslagna idé i lugn och ro.
