Det mest effektiva Ikea-besöket known to man
Idag skulle jag och maken genomföra det mest effektiva Ikeabesöket known to man. Eftersom vi skulle hinna hem till A och hennes döttrar som båda är hemma på semester från världens största oroshärdar (inte Syrien och Libyen då, men väl Egypten och Norge) för att äta morotskaka och visa upp dottern innan maken skulle till jobbet klockan 19 och Ikea ligger precis i närheten skulle vi slå två flugor på smällen... i en smäll, menar jag, och som sagt genomföra ett vanvettigt kvickt besök på Ikea, för att få mer tid med morotskaka, A och döttrar. Det var en lång mening. Hoppas ni hängde med. Ni får andas när ni läser om ni vill.
Det började bra. Dottern blev hungrig. Bra såtillvida att jag insåg att maken kunde mata dottern medan jag rekordsnabbt hämtade det vi skulle ha. Sagt och gjort. Maken satte sig i en soffa i cafeterian med Isabelle. Jag gick till barnavdelningen. Plockade ut det jag skulle ha på ett effektivt och ofokuserat sätt. Skulle sedan ta mig vidare till täcke-avdelningen. Det tog fyra minuter innan jag insåg att jag gått i ganska snabb takt åt helt fel håll. Gick därefter i ännu snabbare takt åt rätt håll. Nådde täcke-avdelningen via make och dotter som fortfarande åt i lugn och ro. Plockade über-effektivt upp ett täcke, tio handdukar och 50 stearinljus, gick via snabbkassan ut till korvstället, ni vet, där jag brast i gråt för ca nio månader sedan när jag var gravid, trött och hungrig. Ringer maken. Han har matat färdigt och "svarar bara jättesnabbt på en undersökning" och ska komma om två minuter. Sju minuter går. Ingen make. Jag ringer maken igen. Han är på porslinsavdelningen. Han har tagit lite fel hiss och hamnat inte alls nära korvstället där jag brast i gråt för nio månader sedan när jag var gravid, trött och hungrig, utan bland porslinet. Jag känner mig inte riktigt i stånd att bli irriterad, då jag själv just gått fel, men blir lite irriterad i smyg iallafall. Fyra minuter senare står make och dotter vid korvstället. Fast dottern ligger ju lite mer än står, faktiskt. Hon är ju knappt fem månader och står inte alls just nu. Mer än om man stöttar henne. Vi är nu ganska kraftfullt sena till morotskakan, A och hennes döttrar.
Efter att ha väntat i en hiss där en mycket generös man i stil med reseledare alternativt klassföreståndare gärna vill fylla hissen med så mycket folk som möjligt innan han trycker ner hissen, når vi till slut bilen. Då säger maken: "Näe... Var är flaskan?". Det innebär inte att han tappat greppet och vill börja supa, utan att han glömt dotterns nappflaska i cafeterian. Det visar sig att "bara svara jättesnabbt på en undersökning" har orsakat en tankspriddhet gällande nedpackning av dotterns matnödvändigheter. Jag börjar undra om vi någonsin kommer att nå fram till morotskakan, eller om maken bara ska köra direkt till jobbet från Ikea. Lätt irriterad springer jag för att hämta nappflaskan i cafeterian. Möts i rulltrappan av ett sävligt, förbannat skånskt "Haur du bråttom ellörr?". Ibland måste man bara hata att bo i Skåne. Inte ofta, men vid sådana tillfällen måste man det.*
Får tag i flaskan och återvänder nedåt. Möter sävlige, dryge skåningen igen och överväger ett väl valt fälleben, men avstår storsint. Så, 45 minuter efter bestämd tid och efter att jag och maken utbytt ett par väsningar till varandra, kommer vi äntligen hem till A, döttrar och morotskaka. Hazaa! Vi hann både äta morotskaka, dricka kaffe och prata med A och döttrar i nästan en timme och en kvart innan det var dags för jobb (maken) och nattning av dotter (jag).
Sensmoral? Det finns helt enkelt inget som heter effektivt Ikea-besök. De suger in en, de jävlarna. Som de där i Ronja Rövardotter. Ni vet de där figurerna som lurar i dimman. Vad heter de egentligen?
Och Isabelles lekfilt blev dubbelt så stor som jag hade tänkt mig. Så går det när man stressar.
* Påminner mig osökt om när jag var episkt bakfull i 20-årsåldern på en Scandlinesfärja mellan Helsingborg och Helsingör och hamnade, väldigt illamående, i en toalettkö. Insåg att jag var tvungen att få gå före om jag inte skulle kräkas i kön istället för inne på toaletten. När toalettdörren öppnas frågar jag således kvinnan framför mig om jag inte kan få gå före eftersom jag mår väldigt dåligt. Hon tittar då på mig, uppifrån och ner och säger skeptiskt:
"Jaaaa, skau du krääkas ellörrr?". Anses det verkligen väldigt respektlöst att be folk bajsa på sig vid sådana tillfällen?
Det började bra. Dottern blev hungrig. Bra såtillvida att jag insåg att maken kunde mata dottern medan jag rekordsnabbt hämtade det vi skulle ha. Sagt och gjort. Maken satte sig i en soffa i cafeterian med Isabelle. Jag gick till barnavdelningen. Plockade ut det jag skulle ha på ett effektivt och ofokuserat sätt. Skulle sedan ta mig vidare till täcke-avdelningen. Det tog fyra minuter innan jag insåg att jag gått i ganska snabb takt åt helt fel håll. Gick därefter i ännu snabbare takt åt rätt håll. Nådde täcke-avdelningen via make och dotter som fortfarande åt i lugn och ro. Plockade über-effektivt upp ett täcke, tio handdukar och 50 stearinljus, gick via snabbkassan ut till korvstället, ni vet, där jag brast i gråt för ca nio månader sedan när jag var gravid, trött och hungrig. Ringer maken. Han har matat färdigt och "svarar bara jättesnabbt på en undersökning" och ska komma om två minuter. Sju minuter går. Ingen make. Jag ringer maken igen. Han är på porslinsavdelningen. Han har tagit lite fel hiss och hamnat inte alls nära korvstället där jag brast i gråt för nio månader sedan när jag var gravid, trött och hungrig, utan bland porslinet. Jag känner mig inte riktigt i stånd att bli irriterad, då jag själv just gått fel, men blir lite irriterad i smyg iallafall. Fyra minuter senare står make och dotter vid korvstället. Fast dottern ligger ju lite mer än står, faktiskt. Hon är ju knappt fem månader och står inte alls just nu. Mer än om man stöttar henne. Vi är nu ganska kraftfullt sena till morotskakan, A och hennes döttrar.
Efter att ha väntat i en hiss där en mycket generös man i stil med reseledare alternativt klassföreståndare gärna vill fylla hissen med så mycket folk som möjligt innan han trycker ner hissen, når vi till slut bilen. Då säger maken: "Näe... Var är flaskan?". Det innebär inte att han tappat greppet och vill börja supa, utan att han glömt dotterns nappflaska i cafeterian. Det visar sig att "bara svara jättesnabbt på en undersökning" har orsakat en tankspriddhet gällande nedpackning av dotterns matnödvändigheter. Jag börjar undra om vi någonsin kommer att nå fram till morotskakan, eller om maken bara ska köra direkt till jobbet från Ikea. Lätt irriterad springer jag för att hämta nappflaskan i cafeterian. Möts i rulltrappan av ett sävligt, förbannat skånskt "Haur du bråttom ellörr?". Ibland måste man bara hata att bo i Skåne. Inte ofta, men vid sådana tillfällen måste man det.*
Får tag i flaskan och återvänder nedåt. Möter sävlige, dryge skåningen igen och överväger ett väl valt fälleben, men avstår storsint. Så, 45 minuter efter bestämd tid och efter att jag och maken utbytt ett par väsningar till varandra, kommer vi äntligen hem till A, döttrar och morotskaka. Hazaa! Vi hann både äta morotskaka, dricka kaffe och prata med A och döttrar i nästan en timme och en kvart innan det var dags för jobb (maken) och nattning av dotter (jag).
Sensmoral? Det finns helt enkelt inget som heter effektivt Ikea-besök. De suger in en, de jävlarna. Som de där i Ronja Rövardotter. Ni vet de där figurerna som lurar i dimman. Vad heter de egentligen?
Och Isabelles lekfilt blev dubbelt så stor som jag hade tänkt mig. Så går det när man stressar.
* Påminner mig osökt om när jag var episkt bakfull i 20-årsåldern på en Scandlinesfärja mellan Helsingborg och Helsingör och hamnade, väldigt illamående, i en toalettkö. Insåg att jag var tvungen att få gå före om jag inte skulle kräkas i kön istället för inne på toaletten. När toalettdörren öppnas frågar jag således kvinnan framför mig om jag inte kan få gå före eftersom jag mår väldigt dåligt. Hon tittar då på mig, uppifrån och ner och säger skeptiskt:
"Jaaaa, skau du krääkas ellörrr?". Anses det verkligen väldigt respektlöst att be folk bajsa på sig vid sådana tillfällen?
Kommentarer
Trackback
