Svettig mäklare
Tyvärr är det någon idiot som envisas med att hela tiden bjuda emot oss. I skrivande stund är det vi som lagt senaste budet och vi väntar antingen på telefonsamtalet från mäklaren som gratulerar oss till vår nya lägenhet, eller helvetes-sms:et som meddelar att idioten bjudit över oss. Igen.
Igårkväll var vi på visning på Nobelvägen 82. Gör inte om vårt misstag. I krokarna lurade en jättefamilj, varav tonårssönerna stod och bankade på en stackars porttelefon. Familjebilen var utan registreringsskyltar. Men bortsett från luriga familjen, trafikbruset, skräpet, klottret och den mycket finurliga planlösningen på lägenheten (läs korkad), så var hela upplevelsen spektakulär.
Eftersom vi ska köpa lägenhet så måste vi ju också sälja. Därför blev vi med mäklare igår. Niklas Hård, also known as Niklas Stenhård från Friskis och Svettis. Han är inte klok. Han är kort, skallig och muskulös. På Friskis och Svettis leder han ett vanvettigt populärt pass på lördagsmorgnar (klockan 10. Folk är helt bananas!) som alltid är fullbokat till sista plats. Där flyger Niklas svett runt på övriga motionärer och de älskar det.
Vi struntar högaktningsfullt i Niklas svett och hoppas istället på att han är lika duktig på att sälja lägenheter som han är på att svettas. Till den blygsamma summan av 45000 spänn ska Niklas Stenhård marknadsföra vår lägenhet. Vi gråter en smula över arvodet, men har samtidigt en soft spot för Erik Olsson, som är jätteduktiga. Igår fick vi kaffe latte och mintchoklad när vi satt och väntade på att få hjälp. Erik Olsson, you had me at mintchoklad.
Oj, och glöm inte hålla tummarna för att vi får vår drömlägenhet! Alla som håller tummarna får komma på grillfest på vår nya innergård!
Social misär och socialrealism
Till Peters försvar så tog jag faktiskt av misstag med honom på Farväl Falkenberg på bio för några år sedan. Det VAR ett misstag, för på någon vänster hade jag lyckats blanda ihop den med Underbara älskade, fråga inte hur det gick till. Efter tio minuter ville Peter gå. Jag fösökte försvara filmen med att den nog skulle bli bättre snart. Efter tjugo minuter ville Peter gå. Jag också, men ville ändå se om den kanske inte skulle bli bättre om en liten stund. Efter 40 minuter insåg vi båda att filmen var en pretentiös katastrofzon gjord av någon slags haschrökande motsvarighet till Möllan-tomtar (Olympianer i Helsingborgsk översättning. Ni känner till typen). Så efter 40 minuter reste vi oss och lämnade bion, till bänkgrannarnas oförståelse:
- Va? Ska ni GÅ?
- Ja... Ska inte ni???
Nåväl, kvällens film var var ingen pretentiös katastrofzon, utan kan varmt rekommenderas, även om Peter inte kommer att se den. En liten trailer:
Helgen består av ytterligare tidiga jobbmorgnar. Mycket nöjd med att ha haft två hyfsat bra dagar i rad utan illamående och bara vanligt trött istället för sjukligt trött. Må illa och gå upp halvsex på morgonen går inte riktigt hand i hand. Nu ska denna pensionären gå och lägga sig. Får snyfta mig vidare genom Precious och Brothers under helgen. Peter får spela Starcraft.
Supplies!
Ni vet ju att jag har slutat röka. Och att jag på sistone varit magiskt trött. Vad ni inte vet är att jag mått kroniskt illa, kissat två gånger i timmen, inte klarat av smaken eller ens tanken på kaffe den senaste veckan samt att jag under de senaste två veckorna haft en vit period längre än vad jag haft på över tio år. Jag äter som en häst och dricker mjölk som om det inte fanns någon morgondag. Jag äter förbanne mig till och med obehagliga folsyratabletter, som i ärlighetens namn borde kunnat drageras med något material som gör dem bara lite lättare att svälja. Mådde man inte illa från början så gör man det garanterat efter att en omöjligsvald folsyratablett börjat lösa upp sig i svalget på en.
Ja, jag är alltså, som Bridget Jones skulle uttrycka det, mit bébé. Bortsett från allt ovanstående gnäll, jag är trots allt fortfarande en gnällig själ, så är det riktigt, riktigt roligt. Peter döpte relativt omgående (efter att med glasartad blick tittat på det positiva grav-testet en bra stund och ha gått ett par oplanerade varv runt vardagsrummet) det lilla embryot till Ernst-Hugo. Vi får se hur det blir med den saken.
Första veckan, jag snackar nu post positivt grav-test, gick i sanningens namn mest åt till avgiftning. Även om det är självklart att genast lägga av med rökning och drickande så betyder inte det att det är en dans på rosor bara för att man har ett embryo att ta hand om. Jag trodde alltid att vinet skulle vara värst, men ciggen var långt värre. I slutet av första veckan "benådades" jag med illamåendet, som gjorde att det enda, och då menar jag det ENDA jag var sugen på var rostat bröd. Och mjölk.
Jag har nu varit nykter på min brors bröllopsfest, en kräftskiva och en födelsedagsfest. Det är fascinerande. Jag klarar inte av så långa stunder av det. Tre timmar är rätt lagom. Sen tenderar folk att bli rätt tjatiga. Och högljudda. I vissa fall väldigt flirtiga. Sån var jag inte alls själv på fyllan. Jag var spirituell, charmerande och ytterst humoristisk. Fråga inte folk om det, bara acceptera det som en sanning.
Ernst-Hugo (bara för tillfället, fast det helt säkert är en flicka) är bara nio veckor. Nästa vecka är hon ett foster istället för ett embryo. Om två och en halv vecka planerar jag att må lite bättre. Iallafall om man ska lita på sånt som står på nätet. Det gör jag. Fast idag har jag mått ovanligt bra. Har till och med druckit en vansinnigt liten slurk kaffe. Smakade bäver, men jag provade iallafall.
Så, kära vänner, nu vet ni varför min blogg varit så klent uppdaterad på sistone. När jag inte sover så springer jag runt och tycker att det luktar bacon någonstans. Eller kattkiss. Dåligt med tid för blogg då.
Välkomna nya tv-vännen
Stora tv-vännen kvarstannar i Arlöv (Karibien?). Hjärndöd utan möjlighet till överlevnad, mer än rent fysiskt.
Idag var det dags att komma över sorgen efter stora tv-vännen och ersätta den med inte-fullt-lika-stora-men-ändå-helt-ok-tv-vännen.
Efter lite muttrande och mumlande blev det en sådan som syns till höger. Muttrandet och mumlandet gällde främst Fujitsu Siemens tv-kvalitet och det faktum att den för tre år sedan kostade 12000 spänn, för att nu helt ha gått i graven i späda år.
Muttrandet och mumlandet gällde i andra hand vårt tydligen inte så eminenta försäkringsbolag som har valt att ersätta oss med 2000 spänn. De fobblar bort en med någon lång historia om procentsatser och förlorat värde (Jodå, I'll say, 10000 på tre år, snacka värdeminskning!) och sen ska man vara glad för allmosan 2000 spänn. Iochförsig, hade man inte varit så kräsen hade man kunnat få ca 20 tjock-tv:ar för 2000 spänn (såg en på Blocket för 75 spänn). Nåväl, nu blev det alltså denna finfina variant. Lite mindre, men försäkrad upp över antennen. Vis av erfarenhet tog vi en treårig tilläggsförsäkring. No tv of mine ska någonsin gå i graven efter tre år igen utan att jag får en ny!
Nu ser jag på tjockis-tv och äter godis. Det är motsägelsefullt, men mycket trevligt!
Trött
Ikväll har jag suttit och bloggsurfat. Förutom den obligatoriska Katrin Zytomierska-bloggen (som har så många läsare att man kan bli grön av avund) har vi Kattis Korvapa, som häromdagen tipsade om nästa excellenta blogg, nämligen denna: http://hyperboleandahalf.blogspot.com/.
Imorgon eftermiddag kommer det hit en mäklare för att värdera vår lägenhet. Inte en dag för tidigt.
Undrar hur lång tid det tar för ett vykort att komma fram från Karibien... Jag saknar tv-vännen.
Oharmonisk
En geting förföljer mig. Den har Frodos ring, så ibland, när jag ber någon att döda honom, blir han osynlig. När jag är själv attackerar han mig. Han vill illa. Mer illa än your average geting, som bara den menar illa.
Karibien?
Stora platt-tv-vännen är saknad sedan i förrgår. Sågs senast i Arlöv hos en klurig tv-reparatör. Sagda man skulle ringt igår, men så har ej skett. Jag tror att han och stora platt-tv-vännen är i Karibien vid det här laget. Jag tror att klurige tv-reparatören och platt-tvn går hand i hand mot solnedgången. Undrar om man fortfarande kan få ut pengar till en ny tv på försäkringen om så skulle ha skett? Finns säkert någon klausul som hindrar ersättning vid romantiskt bortrövande. Typiskt.
Annars är återgången till arbetet endast halvtraumatisk. Patienterna är harmoniska, jag är harmonisk.
Fråga mig igen imorgon när jag för första gången på fyra veckor ska gå upp klockan 05.30. Jag känner redan nu att det INTE andas harmoni.
Labil
När vi kommer hem efter sex timmars bilfärd från Stockholm (varav jag låg två i baksätet och sov. Influensa på gång tror jag) luktar det kattkiss i lägenheten. Frågorna hopar sig. Har det alltid luktat kattkiss i lägenheten och det är först nu vi märker det efter att ha återfått vårt luktsinne? Har katten kissat någonstans där hon inte ska? Luktar det från kattlådan? Efter att vi båda krupit runt på golvet och sniffat som hundar i tjugo minuter bestämde vi oss för att bordlägga frågan. Imorgon dras soffan fram för inspektion och rengöring.
Överraskning nummer två. Lagom till te- och smörgåsstunden ska teven sättas på för lite gemytligt How I met your mother-hygge. Teven säger "tssssss", luktar bränt och, tror jag, somnar fridfullt in. NEEEEEEEEEEJJJJJJ! Inte teven! Det är min favoritmöbel av alla möbler. Lilla laptopkompisen är en mycket kär vän, men stora platt-tv-vännen har OCKSÅ varit en jättefin stöttepelare genom åren. Jag fullkomligt älskar att titta på tv. Jag tittar på tv nästan jämt. Sorgen känns brutal.
Te- och smörgåsstunden omplaneras till balkongen. Vi ackompanjeras av kvarterets ungdomsgängs bröl. Osten (Grevé) vägrar samarbeta. Trillar ihop i sina beståndsdelar bara man andas.
Efter detta ska vi hitta kvittot till tv-n. Jag och min man har massor med fina egenskaper. Två fina egenskaper som vi däremot inte har, är struktur och noggrannhet. Kvittot är garanterat inte slängt. Men det kan ligga precis var fan som helst. I stunder som denna blir jag alltid mycket frustrerad över varför jag inte har ett fiffigt pärmsystem som normala människor. Maken hittar till slut kvittot. I skänken. Givetvis. Varför skulle det ligga bland de andra viktiga papperna för? Klart det ska ligga på ett helt annat ställe.
Imorgon ska det bli kul att ringa försäkringsbolaget. Gissar att tv-n kommer att åka bort från oss under en längre period för long overdue HLR. Det är mycket sorgligt detta. Barnen som svälter i Afrika har inte en aning om hur vi har det här.
Courtyard Stockholm by Marriott. Och räkor.
Ovan ser ni en halväten räkmacka som jag fick till middag igår. Observera HALVäten. Sällan har jag skådat en sådan mängd räkor på ett och sama ställe. Ironiskt nog inbeställd eftersom jag inte var så hungrig...
Ovan bor vi två dagar framöver. It's very good shit. Courtyard Stockholm by Marriott på Kungsholmen. Vi bortser tillfälligt från att Marriott tidigare varit mina arbetsgivare i London (The Renaissance London Gatwick Hotel) och betalade riktiga slavlöner och hjärntvättade oss i att kunden alltid har rätt, samt hur man bäst fjäskade för dem. Fjäsket känns iochförsig rätt relevant nu när vi är gäster, så stryk den där sista biten.
Nu ska vi strax möta upp med moderskapet som bjuder på middag på restaurant Kungsholmen. Moderskapet har hela dagen insisterat på att jag ska spöka ut mig i någon konstig tantklänning bara för att det är karibiskt tema på morgondagens fest. Själv ska hon ha en fin svart klänning, men JAG ska ha en ful disktrasa på mig, bara för att det är kul. I think not. Hoppas för övrigt att den klänning jag har med mig fortfarande passar. Semestern har satt sina spår i form av bilring som är föga smickrande.
Hotel du Nord
Efter en rökfri tur genom Sverige har vi nu landat i Linköping. Tagit in på det pittoreska hotellet Hotel du Nord (med en känsla av Frankrike måntro?) som synes ovan. Receptionisten had me at fri internetuppkoppling, resten hon sa var bara blurr i mina öron.
Ikväll äter vi middag någonstans och imorgon kör vi vidare mot Stockholm. So that's pretty much life in Linköping. Har jag nämnt att jag är röksugen? I förmiddags utbrast jag glatt att detta var den bästa dagen hittills i röksug mätt. Visar sig nu att denna dagen bara varit omvänd. De andra dagarna har det varit jobbigast på förmiddagarna, men idag är det då tydligen tvärtom. Frukta ej för mig dock. Jag klarar detta galant.
Rökfri dag nummer tre
TGI Friday var mycket trevligt dock. Trevligt folk hjälper mot röksug rätt mycket. Också mycket duktigt av mig att gå ut överhuvudtaget under dagar som dessa.
Att inte röka visar sig på plussidan ha den effekten att man får mycket annat gjort (typ äta HELA TIDEN så att man blir jättetjock). Idag har vi tvättat, städat, till och med hyllorna i köket OCH fönsterkarmarna, sorterat ut gamla kläder som ska till Myrorna och gjort iordning lite i arbetsrummet. Jag har till och med strukit kläder. Det har jag inte gjort på flera år.
Imorgon tuffar vi iväg mot Stockholm. Eftersom det kostar 3000 spänn för oss två att ta tåg till och från Stockholm, och det är inte ens första klass, ska maken köra. Vi kör lite road trip style och stannar någonstans lite mer än halvvägs och sover över. Någon som har bra tips på trevligt, prisvärt boende i Linköpingstrakten?
I Stockholm ska vi på broderns och broderns frus bröllopskalas. De gifte sig i smyg i våras, men i helgen kompenseras vi för hemlighetsmakeriet.
Som vanligt har jag frossat framför booking.com för att hitta ett perfekt hotell till oss. Booking.com och hemnet är som porr för mig. Jag kan sitta i timtal och läsa om hotellsängar, gratis WiFi, välkomnande fruktkorgar och byxpressar. Jag vet att det är supertöntigt, men jag kan inte hjälpa att jag är sån. När jag kommit över rökningen ska jag ta itu med booking.com-missbruket.
Nobeltorget. Igen.
Jag tror inte att ungdomsgänget nedanför är informerade om att jag ganska nyligen slutat röka. Jag vill inte säga att de svävar i livsfara, nejnej, jag vill bara säga att deras brölande och sönderslagande av trädgårdsmöbler inte är det soundtrack jag just nu önskar mig till livet.
Är det inte längesedan jag sist meddelade att JAG HATAR NOBELTORGET??!!
Rökstopp
Såhär i hjärtstilleståndstider får man inse att det är dags. Dags att sluta röka alltså. Först var det bestämt att det skulle slutas när semestern slutade, men idag bestämde jag mig för att there's no time like the present. När semestern slutar är det så mycket annat trist som pågår, och varför inte bespara mina kollegor lite av antikristbeteende?
Sista ciggen idag vid tretiden. Det kommer regelbundna stunder när jag hinner tänka: "Ah, ska gå ut på balkongen och röka." De följs omedelbart av tanken: "Äsch, javisst, ja!"
Det är inte roligt. Försöker trösta mig med att det iallafall inte blir värre än såhär. Måste ju bli bättre.
Maken har med slutat, fast han tar snus till hjälp. Jag kör kall kalkon.
Hav tålamod med mig! Jag ska försöka att inte vara SÅ sur.
Konstig?
Själv mår jag sådär. Svårt att sätta fingret på varför, men antar någon slags efterreaktion på alla spänningar som har släppt. Sitter och försöker motivera mig till någon slags tagande i hampan och kanske börja städa eller något. Är så trött bara.
Är detta livet?
Livet är overkligt. Vår vardag består av sjukhusbesök och det som är där emellan. Ikväll tvingade vi ut oss själva på middag i Västra hamnen. Restaurant Albatross, en kvarleva från 80-talet om vi får gissa. Supertrevlig personal dock.
Vi skulle inte tänka på Håkan ikväll sade vi när vi gick hem från sjukhuset vid fyratiden. Sanningen är att vi inte tänker på annat. Och vi pratar inte om mycket annat heller. Det som är livet i vanliga fall är just nu en dålig parodi på en mardröm som aldrig vill ta slut. De senaste fem dagarna känns utan överdrift som minst dubbelt så lång tid. Folk säger att det är slöseri på min semester. Jag säger att det är tur att jag har semester. Det finns ingen bra tidpunkt för ett hjärtstillestånd, men skulle det vara någon tid så är det just min semester. Det finns ingenting annat just nu än att få lägga all tid vi kan på IVA. Ingenting är viktigare.
Håkan är stabilt dålig. Imorgon ska han extuberas. Vi hoppas, men vågar inte hoppas för mycket. Det är ett uttröttande tillstånd det där, att hoppas men ändå inte. Livet pågår runt omkring oss, men vi är inte riktigt medverkande.
I måndags, när Peter berättade vad som hade hänt, så trodde jag att det var mitt jobb att finnas till för honom när hans vän var sjuk. Så har det inte visat sig vara. Det är vi som måste finnas för varandra när vår vän är sjuk. I sådana här stunder önskar jag att jag var religiös. Troende människor har någon att be till och en tilltro till högre makter i allt som händer. Att ha varandra och fantastiska vänner och familj är underbart, men en tilltro till högra makter hade kanske underlättat. Vad vet jag. Önskar bara att denna mardröm till verklighet kan förvandlas till det liv som vi känner till och njuter av. Med Håkan. Jag ska aldrig mer klaga på att han pratar så mycket, bara han klarar av detta.
Extremt
Extrem samlare (ES) med huset fullt av skräp (prylar) möter extremt förstående terapeut (EFT).
EFT: Men du.... (mycket förstående ton) den här kappan (läs: vita uteliggarliknande kappan) som är i storlek 36 (läs: nu har du ju storlek 52 sedan 20 år tillbaka) som du köpte för 35 år sedan... måste du verkligen ha kvar den?
ES: Jag... jag... har så många fina minnen från tiden i den kappan. Med... mina.... (snyftar ljudligt) BARN (here come the waterworks!).
EFT: Eh, dina barn... har ni mycket kontakt nu?
ES: (Ljudliga snyftanden) Nä, de får inte PLATS i mitt hem längre... för att.. för att... (mer ljudligt snyftande) jag har för mycket grejer!
EFT: Var är du på obehagsskalan just nu?
(Red: Obehagsskalan: 0= inget obehag, 10= extremt obehag)
ES: NIO!
EFT: Men du kanske kan slänga kappan och få ett bättre förhållande till dina barn när du har rensat ut alla de här sakerna?
ES: Jo, men jag har ju alltid tänkt att... den är så fin (du, bruden, den kappan var inte fin ens för 35 år sedan) och att kanske, ja, att jag kanske går ner i vikt (60 kg?).
EFT: Fundera över det. Vad som är viktigt för DIG.
Long story short: Kvinnan hade en fullkomlig ocean av grejer. Den mycket förstående terapeuten la ner typ femton minuter på att resonera om varenda pryl i kombination med en mätning av obehagskänsla. Det tar ju flera tusen år om man ska hålla på sådär! Vad sägs som att hon istället får packa ner tio kartonger med de grejer som är viktiga, ta ut henne på en fika (alternativt en lugnande drink) medan det kommer dit folk med grävskopor och containrar som rensar ut skiten?
För helvete, det finns folk i världen som lever på soptippar, föräldrar som säljer sina småbarn till prostitution. HIV sprids lavinartat i Afrika och folk hålls fångna utan chans till rättegång. Vad sägs om: Släng dina jävla grejer nu så att du kan bjuda in dina barn på middag nästa söndag?
Ååh, ibland blir jag så trött!
Tar dagen som den kommer
Å andra sidan, efter att vi varit och ätit lunch idag fann vi Håkan sittandes i en slags sittsäng. Fortfarande intuberad, men han kände igen oss, kramade våra händer och när vi gick vinkade han faktiskt med ena armen.
Vi försöker att inte förvänta oss för snabba framsteg och ta en dag i taget. Och ikväll känns det mycket bättre än i förmiddags.
Under IVA-s vilotid gick vi och gjorde en hälsokontroll på Peter på mitt jobb. Jag tog ett EKG på honom och stackars Dr Hanan blev så nödd och tvungen att tolka det. Henne anlitar jag konstant till både det ena och det andra. Peter är frisk. hans hjärta låter finfint och EKG:t var nästan lysande. Vilopuls på 58 minsann.
Själv fick jag EKG taget för några månader sedan. Jag har en lätt släng av hypokondri. Det finns många som är värrre däran, men jag är inte helt symptomfri. Jag HADE faktiskt bröstsmärtor, men mitt EKG var utan anmärkning. Jag har också i min hypokondri lidit av HIV, hjärntumör och olika andra sorters cancersorter. Tur man jobbar på sjukhus så att man kan få snabb diagnos på det man inte har. En gång hade jag 77% i saturation, men till slut kom vi fram till att mätaren var sönder, så slapp åka rullstol ner till akuten.
En annan väldigt skön sak i allt detta är att jag känner Håkans doktor, Dr Jun. Idag kom hon till och med och satte sig och åt lunch med oss på CRC. Skönt att veta vem hans läkare är och till och med i lugn och ro få information över hennes lunchrast. Tänkte först att hon nog inte ville sitta hos oss, men hon kom själv och satte sig, och sedan började hon själv prata om Håkans provsvar och planering framöver. Hon är toppen!
Champagne!
Champagnen är uppkorkad! Håkan är vaken, rörlig och, låt oss inte sticka under stol med detta, jävligt förbannad. Personalen på IVA är långt mer än underbar, alla yrkeskategorier inkluderade. Håkan ville slå dem på käften, men han vet förstås inte riktigt var han är ännu, så han är exkulperad.
Underbara Dr IVA berättade för mig idag att ca fem procent av dem som får ett hjärtstillestånd utanför sjukhuset inte klarar sig. Vi är fantastiskt glada över att Håkan är en del av de fem procenten.
Vi har varit där nästan hela dagen, och nu får vi inte vara kvar mer för att han ska vila. Så vi åkte hem och öppnade vår champagneflaska. Finns det någon bättre anledning till att öppna en flaska bubbel som sparats länge?
Vi är också dödströtta och en smula gråtmilda. Det som känns som en veckas anspänning just har släppt.
Bra grejer att bära med sig är hur personalen på IVA beter sig. Jag tror nog inte att jag är en dålig sjuksköterska, men att vara anhörig sätter vården i ett annat perspektiv. De har ett lugn och en omsorg som är mer än beundransvärd. Detta är supermärer, men det har funnits mycket gott att hämta ur denna hemska situation. Nu har jag svamlat klart och ska återgå till firande och lättnad. Än en gång, mina oändliga tack till alla som stöttat oss i detta!
Ibland liksom stannar tiden ett slag.
Långsamt, långsamt, som tiden har gått sedan klockan halvfem igår eftermiddag. Vi är på IVA, vi vankar av och an hemma, vi försöker sova. Tiden går sakta, så sakta när man inser att den enda uppgift man har är att vänta. Vi är maktlösa. Vi ömsom gråter ömsom skrattar. Vi berättar anekdoter, drar gamla klyschor. Vi städar upp i hans lägenhet. Men vi väntar. Hela tiden väntar vi. Och vi hoppas. På att den man som väcks imorgon är den man som sövdes ner igår. Och vi vet att han är det. Annars hade vi ju inte kylt champagnen. Vi måste veta att han är det, för annars klarar vi inte av att vänta mera. Vi har redan väntat i flera hundra timmar.
Jag känner enorm kärlek till er alla som funnits vid vår sida i detta. Vi visste att ni var fantastiska från början, men nu saknar vi ord. All denna kärlek i allt kaos är den stöttesten vi har, och det vill inte säga lite. Ni är fantastiska.
