Ständigt dessa kaftanklädda män!
Det är nog aldrig riktigt rätt timing för detta, men just nu känns det som absolut världens SÄMSTA timing. Jag har jobbat hela natten och nu ska jag sova. Skönt! Förutom... att när jag stod i badrummet och borstade tänderna så fick jag plötsligt, helt utan förvarning, en Thomas Di Leva-låt på hjärnan. Och jag vet inte ens vilken. Det är den där som han sjunger i lila kaftan. Den går så här: "Lalalalala, ombapaomba ombapaomba, lalala"
Och sen kan jag inte mer. Men den går på repeat i min hjärna nu. Så godnatt då. Hur man nu slappnar av med en kaftanklädd, guttaperkahoppande och vansinneslallande man för sin inre syn.
Nya skor
Istället för att köpa skor med hjärtan och psykedeliska rosa hästar på var det idag dags att stå för sina feministiska ideal. De stod förvisso bland killskorna, och där fanns det inga psyko-katter eller hästar med ögon större än tefat. Inte heller några skor i storlek 24 med klackar. Men vi köpte dem ändå. Och Isabelle älskar dem. Fast hon är tjej. Helt otippat liksom!
Guantanamo-Isabelle
Det verkar som att Isabelle har andra planer inför framtiden än vad vi har tänkt oss. Vi har sett Nobelpris, doktorstitlar och stordåd i hennes framtid. Nu verkar det tyvärr som att det kommit grus i maskineriet. Och vi är kanske inte helt nöjda med hennes eget yrkesval. Hon verkar nämligen öva inför att få anställning på Guantanamo. Helt lugnt och fredligt sitter man och ser på valfri Astrid Lindgren-figur på tv. Mysigt. Sen säger Isabelle: "Koja!" och lägger en filt över huvudet på mig. Trevligt, absolut, jag får sitta i en koja. Och sen tjongar det till i huvudet. Då slår hon mig. Och inte lite snällt, utan en riktig braklavett i huvudet. Och sen en till. Och en till. Själv försöker jag, efter den första chocken över den tortyrartade händelsen bara trassla av mig filten (koja, my ass!) för att sedan, lite försenat, kunna försvara mig mot de grova attackerna mot min existens. Och när filten väl kommer av möts jag av en mycket nöjd uppsyn från dottern. Visst, visst. Tio månaders graviditet (ja, tio, ungen var ju 19 dagar sen med att komma ut), elva timmars förlossning och hundratals timmar av eftersatt sömn, och detta är tacken man får. En filt över huvudet och sedan en brutal omgång stryk. Nåväl, lönen kanske är bra på Guantanamo. Hon har i alla fall börjat öva tidigt på sina tortyrmetoder, så det verkar föreligga en viss fallenhet för yrket.
Same procedure as last year.
Nu såhär när det börjar somras brukar jag tycka att det är en bra idé att jobba lite natt. För omväxling, glädje och gamman och för att mina glada nattkollegor ska få njuta av mitt sällskap. Eller, alltså, snarare INNAN sommaren brukar jag tycka det. Och så lovar jag upp mig på en massa nattpass. Och sen när det väl är dags att börja genomföra alla de där nattpassen, så slår det mig liksom att jag liksom inte gillar att jobba natt. Alls. För jag är ju trött då. Jättetrött! Men det är så dags att komma på att man är trött på nätterna då. För plötsligt är den där kollegan som ska ha semester i Grekland iväg på sin semester i Grekland. Och då är det ju jag som ska jobba istället. På natten. Så det är bara att se till att göra det. Trött eller ej. Men det är faktiskt rätt så synd om mig. Imorgon när jag kommer hem till min ljuvliga säng ska jag nog ta ut telefonen ur sovrummet innan jag lägger mig. Då kan jag nog sova lite längre än till klockan 14.
