Smugglosmurf

Jag förstår att ni är oroliga och spända. Att ni inte velat fråga. Men nu är det dags att ni uppdateras. Som ni vet tittar jag likt en uttråkad pensionär mycket ut genom mitt köksfönster. Jag vet inte varför. Jag vill nog mest veta vad som händer i mitt hood helt enkelt. Hon som var prostituerad och eller knarklangare är fortfarande spårlöst försvunnen. All good and well. Inga dansande unga män som kommer på nattliga besök längre. Nu har jag mest akvariemannen kvar. Och han har varit mycket borta ett tag. Jag blev orolig. Ena månaden sitter han i sin Inspector Gadget-skinnfåtölj i bar överkropp och spelar datorspel dagarna i ända, och sedan BAM, borta! Försvunnen. Uppslukad av jorden. Vad har hänt? Har han trillat ner i sitt akvarium och blivit uppäten av sina hundratusen fiskar? Nä. Förstås inte. Jag misstänker att akvariemannen blivit kär. Innan försvinnandet hade han mycket sällskap av en kvinna. Det var en fin tid, för då klädde han på sig på överkroppen. Det var nice. Akvariemannen är nämligen inte så mycket gym-typen. Inte just typen som klär i att gå med bar överkropp för jämnan. Säkert en trevlig herre, absolut, bara inte den borne atleten. Och sedan försvann han och kvinnan. Kanske till en annan lägenhet utan fiskar och Inspector Gadget-skinnfåtöljer. Ett tag. Typ ett par månader. Men nu är han tillbaka. Kvinnan är spårlöst försvunnen. Eventuellt har han ätit henne. Och eller alla sina fiskar. För tröjan är åter av och midjemåttet har ökat sedan sist. Och nu spelar han gitarr. Med bar överkropp. Det är inte vackert. Är det såhär man ska lära sig läxan att för helvete mind ones own business och lägga av att glo ut genom köksfönstret som en annan 90-åring?

Vissa dagar är det precis som att alla människor har vaknat på fel sida och bestämt sig för att livet suger allra extra särskilt mycket just idag. Är det måndag ökar risken avsevärt. En fredag eftermiddag är folk liksom sådär godvilligt medgörliga och välvilligt inställda till allt möjligt trams man försöker få igenom. Samma begäran på måndag morgon möts däremot av ett rungande "BITE ME!!!". Fast på yrkesspråk. Idag har liksom allt varit sådär orättvist, tungrott och administrativ mardröm har hopat sig på administrativ mardröm. Sjukresan som var en sjukresa i fredags är inte längre en sjukresa eftersom den går från en adress och inte en annan. Väntetiden i telefon förutsägs bli en minut som istället tickar till tjugo minuter innan någon svarar.

 

Tur att jag inte ärvt min mors gråt-gen gällande telefonköer. Hon börjar alltid gråta och svära när hon hamnar i telefonkö. Telefonköer och pannkakor. Hon svor alltid när hon stekte pannkakor under min uppväxt. Jag var det enda barnet i Helsingborg som helst inte ville ha pannkakor, för de medförde Kapten Haddock-liknande svordomsharanger under tillverkandet. När det väl var dags att äta dem satt jag med misstänksam blick mitt emot moderskapet för att se om stormen dragit över och det var ok att äta de förbannat samarbetsovilliga helvetespannkakorna. (Jag tror att problemet var att de trasade sönder sig och trasslade ihop sig under processen. Att två stekpannor användes simultant underlättade inte processen. Moderskapet har aldrig varit den simultankapacitetsmässiga typen om vi säger så, trots att motsatsen påstås om kvinnokönet.) 

 

Nåväl. Så efter en dag av att folk generellt varit på pissigt humör kände jag framåt tvåtiden den ytterst välbekanta värmekänslan infinna sig i kroppen. Febern. Eller, subfebriliteten snarare. Och snoret. Snoret är också tillbaka. Tur att jag har den excellenta förmågan att låtsas som ingenting. Den (och en halv väska full av febernedsättande) tog mig för inte allt så länge sedan igenom en lång-weekend i Paris. The förnekelse is strong in this one. Jag är INTE sjuk.

Idag bär det av till Paris! Jag känner redan hur Alvedon-brustabletterna börjar sänka febern och hur huvudvärken tillfälligt försvinner. För givetvis är jag sjuk. Resan har varit planerad sedan första februari, men varför skulle vi inte alla vara sjuka just denna helgen? Maken började, spred det vidare till mig och igårkväll hördes det fruktade öroninflammationsskriket från Isabelle. Men ska man till Paris så ska man (säger maken. Själv känner jag mig som världens sämsta mor som sticker mitt i sjukan från helvetet). Därför sitter jag nu här och dämpar symptomen med smärtstillande och hoppas att peaken på min sjukdom kom igår och att Isabelles öroninflammationsskrik bara var en vanlig mardröm, så att maken slipper vab och egen sjukdom samtidigt när jag är borta. Håll tummarna!