Smugglosmurf

Nu såhär när vi går hemma och skrotar och är sjuka passar Isabelle på att rensa bokhyllan från böcker. Hon har förstås insett att hon måste läsa mycket för att själv bli en bra skribent. Ingen nit-wit, vår dotter.


Och den här bilden lägger jag bara upp för att jag tycker att Isabelle är världens sötaste bebis. Det är normalt. Man ska tycka det. Det är inte förkastligt och icke-jantelagigt att skriva så.

Snart ska jag ringa min chef och meddela att min tro på antibiotika har visat sig vara alltför stark och att det kära återseende jag planerat med mina kollegor imorgon klockan 06.45 helt enkelt måste skjutas upp ännu en dag. Som ni kanske vet är jag lätt anal vad gäller att sjuka sig från sitt arbete, och innan denna snart veckolånga episod av att inte infinna sig på jobbet på grund av klenhet har jag inte tagit en sjukdag sedan 2008. Jag satte väldigt mycket anal stolthet i detta faktum under många år. Det är därför det så bär mig emot att hela tiden förlänga min bortavaro med en dag i taget.

- Nej, Gud, jag mår helt ok. Helt ok, verkligen. Ja, jag hör ju ingenting på ena örat förstås. Och det gör ju JÄVLIGT ont, det gör det ju, men det är ju det man har smärtstillande till, hahaha. Jag behöver säkert bara en dag till att vila lite på, jag har ju fått antibiotika nu, så den där smärtan som gör att jag vill lägga örat på en huggkubbe och be någon svinga en yxa, den försvinner säkert vilken minut som helst. Jaadå! Vi ses helt klart på onsdag!

Det är bara det att jag har precis lika ont i örat idag som jag hade igår och jag hör, om möjligt, ännu mindre. Lägger jag fel öra på kudden på natten sover jag gott i tron att dottern inte gett ett enda ljud ifrån sig under hela natten. Och det är i stort sett aldrig sant.

Ok. Någon slags muterad viruspartikel har lyckats besgra mitt kärnvapen-immunförsvar. Jag var lite småsnuvig i onsdags, och om sanningen ska fram också lätt febrig efter min "jag är väl för fan inte sjuk"-promenad genom större delen av Malmö innerstad. Efter att dessutom envisare än ett helt tjog med åsnor ha envisats med att gå till jobbet i torsdags så antar jag att jag får skylla mig själv litegrann. Litegrann.

Idag mår jag mycket bättre. Om det då inte hade varit för att någonting igår hände med mitt öra. Först trodde jag att det var en vaxpropp, men efter att ha försökt spola igenom örongångarna med en såndär orange gummiblåsa och det mest började göra ont och jag slutade höra ännu mer insåg jag att jag nog behöver proffesionell hjälp. Så det är det jag väntar på nu. Jag hade lite mer tur med min VC-sköterska än vad maken hade. Dagen innan maken konstaterades ha en lunginflammation fick han höra av en sjuksköterska på Lundbergsgatan att han hade "en helt vanlig, hederlig bonnaförkylning". Snacka om rätt människa på rätt plats. Okunnig OCH otrevlig på samma gång. Precis sånt folk man vill prata med när man är sjuk. Nåväl, jag fick iallafall en tid direkt, så nu sitter mitt öra och jag och väntar på att bli diagnosticerade.

Förresten tror jag att jag ska starta en bloggserie om "rätt människa på rätt plats". Dels den eminenta sjuksköterskan på Lundbergsgatan och även den finnige tjugoåringen på Hemköp som på frågan "Har ni Revaxör?" svarar "Det vet jag inte ens vad det är. Nej. Det tror jag inte vi har." När jag gick därifrån, muttrandes och mumlandes, ser jag att han fortfarande spanar bort mot läkemedelsskåpet för att se om de har det, fast han har meddelat mig att de INTE har det. Han har också hunnit meddela mig om att Revaxör inte är "ett vanligt läkemedel". Tydligen kunskap som ingått i hans utmärkta Hemköp-utbildning. Vad är väl en sjuksköterskas kunskaper i jämförelse?

Idag gled jag in på jobbet sådär lite halvglassigt vid åttatiden. Lite för att jag måste ta ut mina övertidsflextimmar innan den första februari och lite för att dottern och maken agerar sjuk och sjukare här hemma på nätterna.

Dottern har natten till idag utsatt maken för "den hemskaste natt han någonsin varit med om". Han sov inne hos mademoiselle på turistsängen inatt för att vaka över snörvlandet. Dottern tackade genom att vakna två gånger i timmen och kräva att buffas tillbaka till sömns. Halvfem kom maken in till mig för den avlösning vi kommit överens om. Efter att åter ha buffats till en snorfylld  och snörvlig sömn sov faktiskt dottern bra mycket längre än förväntat, men jag tyckte att maken förtjänade åtminstone tre timmars sammanhängande sömn. Allt annat måste räknas som ren tortyr tror jag. Så lite sådär halvrevolutionärt ringde jag in till jobbet och meddelade att jag tänkte ta ut lite flextid. Sedan gick jag här hemma och blandade välling och plockade disk och väntade på dotterns uppvaknande. Som inte kom förrän jag lämnat hemmet, fick jag i efterhand höra. Inte ett pip hördes efter att hon konsekvent vaknat två gånger per timme hela natten.

När man befinner sig i en sådan situation som vi gör nu, när maken är sjuk, dottern är sjuk och jag själv har en lätt snuva och dottern de senaste tre dygnen knappt sovit alls är man ganska lättprovocerad. När folk som inte har barn skriver om sina "sömnbesvär" på facebook är det som ett ganska hårt knytnävsslag mitt i ansiktet när man själv de senaste nätterna turats om att springa i skytteltrafik mellan sin egen säng och dotterns och stått och buffat henne i rumpan ibland tjugo minuter i stöten ca en gång i timmen, för att sedan få sova i 30-45 minuter innan det är dags för nästa buffning. Då drömmer man om att få ha sömnbesvär. Att få ligga i sin mjuka, sköna, varma säng och vrida och vända på sig utan att behöva springa upp en gång varje timme och stå dubbelvikt över en spjälsäng. Det vore det bästa! Inatt är det min tur att sova på turistsängen och buffa dottern i rumpan när hon vaknar. Hoppas att min snuva hunnit gå över innan dess så att jag inte droppar snor på dottern i all sin oskyldighet. Dröm om mig och njut av era varma sängar och er sömn som inte avbryts av sjuk bebis!

Jahapp. Nu har maken smittat dottern. Jag har varit sjuk redan. Det hände i torsdags kväll under 45 minuter. Precis efter babysimmet hade jag ont i halsen och lite huvudvärk. Sedan gick det över. Jag funderar över att upplåta min kropp och dess kick ass-immunförsvar till forskning. Visst kan ett litet virus ta sig över bron, men det ångrar sig snabbt då mitt immunförsvar genast drar fram kanoner, morgonstjärnor, avsågade hagelgevär och bazookas för att bekämpa det. Det kan också vara så att mitt immunförsvar fått tag på kärnvapen. Iallafall går jag oberörd genom influensautbrott, vinterkräksjukor och whatnot. Jag blir hostad, nyst och kräkt på utan att bli mer än lätt småkrasslig under någon halvtimme en kväll.

Men ni vet ju hur det blir när dottern insjuknar. Hon slutar sova. Inatt har hon rejvat mellan halvtre och halvsju med paus för en snabb powernap på tjugo minuter. Så det var alltså den lediga helgen. Snor, halsont, sömnbrist och inställd födelsedagsmiddag (min). Jag och dottern tröstar oss med att dansa till Kapten Röd och jag försöker få henne att inse vad som kan hända när man försöker välta det lilla tidningsbordet vid soffan. Hon har lite våldtäktsmanssyn på det hela. Det vill säga, hon förstår ett nej, men respekterar det inte.

Efter lunch ska vi gå in i stan och köpa nya pyjamasar. En kombination av att alla pyjamasar ligger i tvätten och att vi har för få pyjamasar. Och att snöstormen igår satte oss i ofrivillig husarrest så att vi nu behöver komma ut på en ordentlig promenad för att bevara förståndet. Vi finns mer än tillgängliga för den som önskar promenad- eller fikasällskap!

Efter att ha haft en mycket trevlig middagsbjudning/ spelkväll igår har maken nu däckat fullständigt i sin förkylning. Ni vet, vi kvinnor vet inte hur det känns när en man är riktigt, riktigt förkyld. Dottern fattade inte alls det där med att hon fick vara uppe längre igårkväll för att hon skulle sova längre imorse. Alltså somnade hon klockan 21 igårkväll och vaknade tjugo över sex imorse med glada jollerljud. Och när maken är sjuk så finns det inte mycket annat för denna smugglosmurf att göra än att lämna sängens underbara mjukhet och värme när dottern kallar. De senaste fyra timmarna har vi ätit välling, druckit kaffe, krupit på golvet och bevakat det socialdemokratiska läget på Nyhetsmorgon.

Nu sover dottern middag och maken har återigen däckat i feberhallucinationer efter att ha druckit ett glas vatten och ätit en banan. Grannen ovanför lyssnar på något som låter som de där indianerna som spelar på gator och torg. Eller så kan det vara Julio Iglesias. Slemmigt är det i vilket fall som helst. Och högt.

Snart ska jag eventuellt ta en dusch och sedan kanske ta en promenad längs havet med dottern. Jag tror nämligen inte att maken är så upplagd för att åka till Ikea längre. Jag tror att han tycker det är illa nog att han är förkyld och vill troligtvis inte umgås med en tredjedel av Malmös befolkning på ett möbelvaruhus. Troligtvis alltså.

Ibland läser man sådant som får en att se rött och börja spruta rök och eld ur näsborrar och öron. En vän på facebook länkade till artikeln för att uppmärksamma oss på vansinnigheten i denna professors påståenden. Därefter förväntar man sig att folk ska kommentera länkens bissarhet (riktigt ord?). Och det gör också de flesta. Utom ett par tjejer, som håller med denna stolliga professor som tycker att mödrar ska stanna hemma med sina barn i tre år och att pappor är helt inkapabla till att ta hand om små barn för att de "sticker iväg till kompisar och kanske super" när de är pappalediga.

Det är egentligen de tjejerna som skrämmer mig mest. För professor Annika Dahlström bemöts snabbt och lätt av välutbildat mothugg där såväl hennes argument som hennes källförteckning sågas jäms med fotknölarna i den här artikeln. Men tjejerna som kommenterar på facebook går runt bland oss andra och litar inte på att fäderna till deras barn är kapabla att ta hand om sina egna barn. De är klumpigare och våldsammare med barnen och "statistik visar" att fler barn skadas i hemmet sedan pappor började ta ut mer föräldraledighet".

Vad det är för statistik får vi aldrig veta. Kanske för att den inte finns? Jag har inte letat. Jag behöver inte leta. Varje morgon cyklar jag till jobbet trygg i förvissningen om att maken tar excellent hand om vår dotter på dagarna. Hon gråter inte när jag går, men hon blir glad när jag kommer hem på eftermiddagarna. Visst saknar jag henne på dagarna, men jag tycker också att det är riktigt kul att vara tillbaka på jobbet. Jag vägrar tryckas ner av folk som hävdar att dottern på grund av detta kommer att bli osäker, fet samt hjärt- och kärlsjuk.
Om hon överlever makens våldsamma behandling överhuvudtaget vill säga. Tydligen har han både sämre syn och hörsel och har inte möjlighet att se vår dotters behov. Fast om du frågar mig så är hon både välnärd och glad. Ibland har hon fläckar av katrinplommon på sina kläder, men då säger jag bara till mig själv att maken ju faktiskt ser sämre än jag och låter det passera. För vad är väl en katrinplommonfläck på bodyn när allt kommer omkring?


Se själva så kreativ han är!

Snart är det dags för mina minsta favoritturer. Idag jobbar jag mellan 13.00 och 21.30 och imorgon börjar jag 06.45. Det innebär att jag inte ser lillfisen vaken på över ett dygn. Givetvis står jag och tittar på henne när hon sover när jag kommer hem på kvällen, men det räknas liksom inte riktigt. Jag använder nu förmiddagen som Isabelle-profylax. Maken har fått återgå till sängen med förkylning och huvudvärk och jag och lillfisen ska strax ut på långpromenad innan jag måste cykla till jobbet.


Isabelle ska bara se klart på Doctors först.

Idag har jag varit ledig eftersom hela helgen ska spenderas på jobbet med mina fabulösa kollegor (merparten av dem är faktiskt underbart trevliga och har inte för vana att kalla mig fet sådär willy nilly). Eftersom maken fick ett MYCKET trevligt brev från en dansk bank häromdagen begav vi oss således till den danska huvudstaden idag för att ta ut lite dansk skatteåterbäring (prisa Gud in the words of Robin Hood) . Därefter åt vi lunch, eller snarare frokost som de säger där bortom bron, på Frascati, där vi åt middag på vår allra första bröllopsdag på tiden det begav sig.

Därefter tog vi en promenad längs Stöget i halvstorm och köpte lite billigt vin och valde sedan att åka hem tillsammans med fyratusen pendlare på ett förkortat tåg. Jag och maken är minst sagt inga pendlare, eftersom vi båda har ett streak av passiv aggresivitet liggande under ytan, men jag tror att Isabelle eventuellt blir en pendlare. Hon muntrade upp stämningen på ett väldigt fint sätt för alla närvarande. Hon fick till och med en annan bebis att sluta skrika. Kanske kommer hon i framtiden att ha tid att lösa konflikten mellan Israel och Palestina? Det hade varit rätt bra. De kommer ju liksom inte alls bra överens nu.

Strax kommer J hit och dricker upp lite av vårt vin. Jag fick undan alla dammråttor på rekordtid när vi kom hem. Av någon anledning florerar det väldigt mycket damm i den här lägenheten. Tyvärr verkar det aldrig ta slut. Jag har också tänt många stearinljus. Det står i en av mina mammatidningar att det ser mer välstädat ut om man tänder många stearinljus. Jag tvivlar.

Man skulle kunna tro att jag är en väldigt känd skådis eller fotomodell. Inte för att jag är outsägligt vacker, lång som ett ösregn och underbart charmig. Nejnej, inte därför, utan för att jag förväntas ha bantat ner mig till ordinarie 54-kilosklass åtta månader efter att ha fött barn. Det gör ju skådisar. Två veckor efter att de fött barn har de gått på fyratusen zumbapass, sprungit en miljard steg på löpbandet och ätit fyra vindruvor för att på så sätt återta sin forna smalhet optimalt och snabbt och vips så väger de två kilo till sina 180-centimeterskroppar och har återigen ett BMI på 2.3 precis som sig bör.

Jäpps, kära vänner, det har hänt igen. En kollega frågade mig igår om jag "redan var gravid igen". Och då hade jag på mig en mycket rymlig sjukhusuniform. På min fråga om jag verkligen såg gravid ut fick jag det oerhört udda svaret: "Nej, men du är så röd i ansiktet. Det kan man ju bli när man är gravid."
Happ. Jag är alltså inte bara tjock. Jag är också alkisröd i ansiktet. Perfekt.

Jag funderar på att söka till Biggest Loser. Tror ni de tar mig?

För övrigt kan jag meddela att nästa person som frågar mig om jag är gravid kommer att få en slags laxativ eller vätskedrivande överraskning i sitt kaffe. Det är inte ett hot, utan ett löfte. När personen ifråga sedan springer till toaletten ska jag sätta krokben för vederbörande. När vederbörande då har bajsat på sig ska jag säga att hon är lite röd i ansiktet. Det kan man ju ibland bli när man bajsar på sig framför sina kollegor.

Jobbet går bra. Tror jag. Jag råkade intet ont anande igår starta en hetlevrad debatt angående ifall det verkligen är ok att vår sekreterare får flytta till ett mindre rum bara för att göra plats för två läkare. Den från min sida humoristiskt menade kommentaren "Men herregud!! Vart ska Ingela ta vägen?!" mynnade snabbt ut i en tjugo minuter lång diskussion där en undersköterska till och med lyckades få in ett genusperspektiv (även om det faktiskt gäller en manlig och en kvinnlig läkare i rättvisans namn). Själv satt jag under större delen av diskussionen mest och försökte gjuta olja (vatten?) på vågorna (oljan?) samt inflika små, vad jag själv tyckte var avväpnande, men nog egentligen mest måste definieras som nervösa, skratt. Ja. Bortsett från just den specifika händelsen tycker jag nog att det går ganska bra.

Med cyklandet måste jag säga att det går MAGNIFIKT! Ja, med stora bokstäver till och med. Numera tar jag kurvorna som på räls och redan på väg hem andra arbetsdagen gjorde jag upp storartade planer i mina tankar på att föreslå maken en cykelsemester. Får man dricka vin och cykla eller finns det några restriktioner för det där? Ni vet att jag gillar mitt vin på semestrarna. Och också ibland när jag inte har semester.

Dottern sover finfint i sitt nya egna rum. Om man med finfint menar att hon vaknar fem gånger per natt så att maken måste gå in och buffa, mata eller stoppa i napp. Han gör det och jag går upp vid den fullkomligt osmakliga tiden 05.30 varenda morgon. Det är ogudaktigt, är vad det är.

Imorgon går vi givetvis till Gustav Adolfs torg klockan 17 för att delta i manifestationen mot illegala vapen och organiserad brottslighet. Det hoppas jag att alla som kan gör.

Jo, men det är lugnt. Alla patienterna överlevde arbetspasset och vad mer imponerande: Jag överlevde cykelturen till och från jobbet, vilket länge var mycket osäkert. Jag cyklade först vinglig som Bambi på is över Tessins väg och sedan upp på Roslins väg. När jag insåg att gatorna var nästan helt fria från både folk och trafik cyklade jag så med allt starkare och självsäkrare tag hela vägen till sjukhuset utan att nästan dö ens en gång. En gång tog jag till och med en kurva utan att sättta i foten. Det ni!

Läskiga jobbångesten från igårkväll släppte såklart när jag möttes av idel glädje och kramar av kollegorna. Vad det verkar har de glömt den ständigt gråtande, läskiga och höggravida kvinna som lämnade dem för tio månader sedan och valde att komma ihåg den... eh, ja. Iallafall var de väldigt glada och kramades och hela kitet! Det stod till och med "Välkommen tillbaka!" på personaltavlan vid mitt namn. Man kan få en tår i ögonbrynet för mindre, men jag kunde inte gärna börja första dagen med att brista i gråt. Måste visa att jag slutat gråta stup i kvarten, så att de eventuellt snart har glömt den där dagen när jag höggravid och svullen grät mig igenom en hel arbetsdag. Ingen höjdpunkt i graviditeten, den dagen.

Isabelle och fadern klarade sig givetvis alldeles utmärkt utan den hulda modern (jag) kvar i hemmet. Maken kom dock på överraskningsbesök efter lunch för att ge mig en liten dotter-dos. Hon verkade mest intresserad av att vinka till mina kollegor, så jag tror nog att hon klarar sig finfint utan mig när jag är på jobbet. Nu ska denna trötta sjuksköterska gå och lägga sig. Det är som sagt inte mänskligt att lämna sovrummet innan klockan sex på morgonen.

Jahapp. Om mindre än tolv timmar smäller det. Om mindre än tolv timmar ska fem stackars patienter vara beroende av mina minst sagt ringrostiga sjuksköterskehänder. Max fem patienter hoppas jag. Man är ju inte direkt snabbtänkt nuförtiden. Jag blir liksom nöjd om jag kommer ihåg varför jag har lämnat ett rum och gått till ett annat.

Idag är också premiären för dotterns första natt i eget rum. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån mamma som skulle tycka det var jobbigt, men jobbigt är just vad det är. Vi har egentligen planerat att flytta henne hela december, men ingen av oss har varit riktigt pigg på det. Imorgon ringer dock mitt alarm klockan halvsex, och det vore ju ren tortyr för det stackars flickebarnet att uppleva och eventuellt skapa något slags underliggande behov av att bli sjuksköterska i framtiden (onödigt slöseri med tid med tanke på det stundande Nobelpriset). Så idag flyttade sängen med femtontusen nallar in i det som hela tiden varit tänkt som Isabelles rum. Hon verkar vara den som tar det hela bäst med tanke på att hon redan har somnat utan problem. Själv sitter jag här och tycker att det känns som att dottern redan är på väg att flytta hemifrån. Sjåpig?

Nu påbörjas de nya, sunda kostvanorna med hamburgare. Kanske börjar nya livet imorgon istället för idag?


Kanske ska Isabelle bli påve. Det diskuterades igår. Måste vara mitt fel med allt det där springet till kyrkan vareviga tisdag.

Efter finfint nyårsfirande hos svägerskan och svågern är jag, maken och och dottern nyårsgästerna som aldrig går. Vi halvligger i soffan, gungar Isabelles vagn och pillar med våra mobiltelefoner. När vi är klara med det ska vi äta nyårsrester och sedan ska vi åka hem så att jag kan ägna mig åt att ha ångest inför att jag ska börja jobba imorgon bitti. Det går säkert bra. Eller? Detta inlägg är mest ett testinlägg från androiden. Jag har letat med ljus och lykta efter en blogg.se-app utan att hitta en, så detta sker på något sätt via google. Jag är en teknisk katastrof.