Smugglosmurf

Ni känner mig förstås såpass väl vid det här laget att ni vet att ett av svaren är vin. Vad ni kanske inte visste är att livet utan ost också hade tett sig grått, trist och meningslöst för mig. Jag klarar mig heller inte utan alla säsongerna av Gilmore girls på dvd. Det finns inget bättre en barnfri dag än att lägga sig i sovrummet med fördragna gardiner och se ett par avsnitt Gilmore girls. Jag klarar mig inte länge utan min lilla laptopkompis, och nu har min iPhone kvalat in på listan också. Den gamla androiden kan slänga sig i väggen och gå sönder i miljoner delar. Jag börjar förstå den där läskiga Apple-sekten lite bättre nu.

 

Jag klarar mig inte utan kaffe och troligtvis inte heller utan pizza. Jag klarar mig definitivt inte långt utan mina linser, eftersom jag utan dem är nästintill blind. Jag klarar mig inte utan hårband eftersom jag alltid sätter upp håret. Jag klarar mig inte utan böcker och inte utan nycklar. För om jag inte hade haft några nycklar hade jag inte kommit in i min lägenhet. Dööh.

På tisdag ska jag göra något som jag ser fram emot pinsamt mycket. Jag ska åka till Ullared. Jag vet att det är något som kreti och pleti ägnar sig åt, men i den familj som jag kommer ifrån så ägnar man sig inte åt sånt som kreti och pleti ägnar sig åt. Man ser inte på Jönsson-ligan, man läser inte deckare, man lyssnar inte på dansband och man åker definitivt INTE till Ullared. Jag har till dags dato ännu inte sett en enda Jönssonligan-film (och mår ändå helt ok faktiskt), jag har läst en och annan deckare (även om min mor kallar det för "ett mognadstecken" när man slutar läsa deckare) och jag kan garantera er att jag aldrig ens när världen endast består av glödande magma kommer att lyssna på dansband. Men det är tyvärr så att jag under en längre tid känt att det är oundvikligt att jag åker till Ullared. Jag vet inte vad det är och vad det består av. Jag kan inte ens se såpan Ullared utan att bli lite illa till mods. Men jag har en känsla av att jag kan hitta massor av bra grejer där. Och jag gillar bra grejer.

 

Maken tycker att jag inte är klok. Han har muttrat saker som: "Kommer du hem med något som det står Carpe Diem på så är äktenskapet över". Han pratar med avsmak i rösten om platinablonderade kvinnor med mörk utväxt och leopardkläder som handlar lattefärgade kaffekoppar och överviktiga män i fotbollströjor som tittar på snuskiga canvastavlor. Därför ska han inte följa med. Jag tror att det är det sista stället på jorden jag fått med honom till. Så jag ska åka med min svägerska och mitt sviskon (sviskon är den korrekta benämningen på makens kusin i förhållande till mig). Sviskonet är mycket van vid Ullared och svägerskan är, som jag, Ullareds-oskuld och, tror jag, lite, lite skamsen över utflykten. Fast ändå stolt. Vi är ju så ekonomiska! Köper kläder till barnen och whatnot. Förresten är jag inte helt Ullareds-oskuld. Jag var där med första pojkvännen och hans mamma. 1996 tror jag det var. Jag köpte ett par Pocahontasstrumpor. Det var väl allt jag hade råd med. Annars minns jag mest att vi åkte bil och att pojkvännens mamma var orolig för att det skulle vara köer, så därför åkte vi typ klockan halvfyra från Helsingborg för att komma i tid. Typ alltså. Men det är ju trots allt sexton år sedan. Så det är dags att åka dit igen. Jag tycker det. Undrar om de fortfarande har Pocahontasstrumpor. I så fall ska jag ha tio par!

 

 

Jag var tvungen att fråga maken igår vad jag egentligen har för ovanor. Han definierade mina ovanor som:

1. En förmåga att aldrig vara färdig i tid när vi ska någonstans.

2. Att aldrig veta vad jag ska ha på mig när vi ska iväg någonstans.

 

Sedan ville jag inte höra mer. Jag kommer på mina egna ovanor istället. Känns mycket tryggare. Here goes:

- Vin är min last. Graviditeten satte käppar i hjulen för vindrickande och lillfisen sätter käppar i hjulen för att dricka i excess nuförtiden. Vilket ju faktiskt är ganska bra. Innan graviditeten drack nog jag och maken vin fem eller sex dagar i veckan. Gärna tre eller fyra glas. Nu, såhär i lillfistider så försöker vi att hålla fler vinfria dagar än vinfyllda varje vecka, och det blir faktiskt ganska sällan mer än två glas per gång. Det är helt enkelt ren självbevarelsedrift. Ska man upp halvsex och se på barnprogram är man inte i världens bästa form efter tre rejäla glas vin kvällen innan.

- Städning. Jag är en obotlig pedant som avskyr grejer som ligger på fel ställen och damm. Som föräldraledig har jag haft lyxen att kunna städa två gånger i veckan, något jag förstår att jag inte kommer orka ägna mig åt när jag börjar jobba på heltid igen.

- Jag har också för ovana att blänga på män som uppenbarligen varit och köpt sig en fru i Thailand. Ni vet de där paren där han är 65 och hon är strax över 20. Jag vet att det egentligen går emot mitt motto om att man ska sköta sig själv och skita i andra, men det går också emot min känsla för rättvisa och jämlikhet, eftersom jag vet att kvinnorna inte helt sällan blir ganska illa behandlade och sällan vet vad de har för rättigheter. Så jag fortsätter blänga.

- Jag har för ovana att äta massor av ost varenda gång jag tar fram den till frukost. Två skivor på smörgåsen och femton skivor i munnen.

 

Nu låtsas vi att det är slut på ovanor

Mottot jag borde ha är att skita i vad andra tycker och tänker om mig. Det är iallafall mottot som jag hoppas att dottern kommer att leva efter. Det är så jobbigt när man bryr sig om andras åsikter stup i kvarten. Jag vet inte om Sartres lite småbittra "Helvetet är andra människor" räknas som motto. Nej, det är nog bara en vanlig fras. "Sköt dig själv och skit i andra" tycker jag är ett rätt bra motto, typ för homofober och annat intolerant pack. Så länge folk håller på med sånt de gillar och inte skadar någon annan så tycker jag inte att det finns så stort fog för att springa runt och bli alldeles kolerisk och ilsk.

 

Jag skulle vilja leva efter mottot "Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad". Det går bra, så länge de som ska behandlas är normalt, vettigt folk. Sedan vet ju både ni och jag att folk som folk är mest är idioter, och då blir det plötsligt förbaskat svårt att behandla dem trevligt och omtänksamt när allt man egentligen vill göra är att ta deras bagage och kasta ut det från tåget. Till exempel. Och så ska man ju inte glömma att det där mottot i slutänden fick Jesus korsfäst i ganska unga år. Det är viktigt att bära med sig tycker jag. Inte korset, utan konsekvensen.

 

Så för att summera: Det finns motton jag skulle vilja efterleva och det finns motton jag tycker att andra ska leva efter. Och så är helvetet kanske eller kanske inte andra människor. Och Jesus var rätt ung när han dog. Och hade han haft ett annat motto kanske han hade levt ett par år till. Fast ändå varit död idag. Ja. Det är nog ungefär det jag vill komma fram till.

Vi är på Pearse station i Dublin. Jag, Marie och Charlotte. Klockan är runt halvtio på kvällen och jag har just slutat ett tiotimmarspass på puben där jag jobbar. Jag är bakfull som en örn efter kvällen innan och min vita jobbskjorta är fläckig av sås och öl efter de tio timmarna på puben. Marie och Charlotte har kommit in från Malahide och vi ska gå på en 21-årsfest för Charlottes ragg. Den går av stapeln på ett av hotellen i närheten av Pearse station i centrala Dublin. Jag skulle egentligen inte följt med, och har därför inget ombyte med mig och jag luktar nog ganska illa och ser sjavig ut.

 

Marie och Charlotte har med sig sex burkar öl till förfest. Marie har på sig sina blågrönglittriga sjöjungfrubyxor och av någon anledning har Charlotte med sig ett extra svart linne som de med lite knepande och knåpande (minns jag fel om jag kommer ihåg att säkerhetsnålar användes?) får att passa mig så att jag slipper ha min skitiga jobbskjorta på mig. Där sitter vi sedan. På en bänk på en tågstation. Vi dricker öl ur burkar och vi skrattar och undrar hur fan vi ska hitta till det där hotellet. Och egentligen är det inget särskilt. Bara det att det är precis det det är. Kvällen visar sig bli helt bisarr och vanvettigt rolig. Men det är förstås en helt annan historia.

Nu borde jag skriva "Krig och fred" eller "Brott och straff". Men det tänker jag förstås inte göra. Min favoritbok, som jag tror att jag har läst säkert femton gånger, är "En oväntad semester" av Marian Keyes. Jag gillar alla Marian Keyes tidigare alster, men En oväntad semester tar hem priset. Jag skrattar fortfarande högt när jag läser den, oavsett var jag befinner mig. Den handlar om en irländsk tjej som bor i New York och tycker att hon rekreationsknarkar. Dock är det något hennes bästa vän och pojkvän inte håller med om, utan plötsligt befinner hon sig på ett flygplan hem till Dublin för att checka in på ett behandlingshem. Historien klipper mellan hennes tid på behandlingshemmet och hennes tidigare liv i New York som lett fram till vistelsen. Ett litet utdrag:

 

Då snubblade Brigit över en lapp som jag försökt skriva precis innan jag somnade. Det var samma gamla vanliga sentimentala, fåniga poesiskit som jag ofta skrev när jag var påverkad. Saker som verkade väldigt djupsinniga just när jag skrev dem, då jag trodde att jag förstått hemligheten med universum, men som fick mig att rodna av skam när jag läste dem i nyktert tillstånd- det som gick att läsa vill säga. Dikten gick ungefär såhär:

"Mummel, mummel, livet..." sedan något oläsligt, "skål med körsbär, mummel, det enda jag får är kärnorna...".

Sedan- och jag mindes knappt att jag hade skrivit det där- tänkte jag ut en jättebra titel på en dikt om en snattare som plötsligt hade fått samvetskval. Den skulle heta Jag kan inte ta mer."

 

För er som inte läst "Blonde" av Joyce Carol Oates är den ett måste. Det är en fiktiv biografi över Marilyn Monroes liv, som innehåller en scen med en Kennedy som man verkligen hoppas är just fiktiv. Och så förstås "Godnatt Mister Tom" av Michelle Magorian. Det är egentligen en barnbok, men håller helt klart även när man är vuxen. Den handlar om den lille killen Willie som under andra världskriget placeras på den engelska landsbygden för att komma undan flyganfallen mot London. Han hamnar hos en gammal enstöring som dragit sig undan all gemenskap i byn. En underbar vänskap växer fram mellan de två och det visar sig att Willie har att problematiskt liv hemma i London.

 

Det var förvisso tre böcker, men med tanke på alla skurar som sköljer över oss dagligen hinner ni nog läsa alla tre innan sommaren (och när jag säger sommaren använder jag den termen väldigt löst) är slut.

 

 

Jag har funderat länge nu, det var därför det inte blev något blogginlägg igår. Först var jag superytlig och tänkte mig att byta liv med Paris Hilton eller någon annan som har väldigt mycket pengar. Sedan siktade jag lite högre och tänkte mig att byta liv med Barrack Obama. Sedan gick jag till ytterligheter och tänkte mig att byta liv med Anders Behring Breivik eller Peter Mangs. Sen kom jag fram till att jag nog faktiskt skulle vilja byta liv med någon som har det svårt på något sätt. Någon som är förlamad, någon som kämpar för att få mat för dagen eller någon som lever i krig eller under förtryck. Jag vill jämt bara ha och ha. Jag vill renovera badrummet, jag vill åka på dyra resor, jag vill gå ut och äta, jag vill ha nya möbler, ny telefon, jag surar när mina appar inte fungerar eller när bussen kommer tre minuter senare än den skulle. Jag säger inte att man inte ska sträva efter att få det bättre, men det skulle inte precis skada att vara en smula mer ödmjuk över vad man faktiskt har. Och det är kanske fruktansvärt klyschigt att säga det, men jag gör det ändå. Att man själv är frisk och ens familj är frisk är det viktigaste av allt, bortsett från möjligtvis mat för dagen och tak över huvudet. Fast idag är jag jag och fortsätter att längta efter min nya telefon, som har fem arbetsdagars leveranstid. Hur understår de sig att ta fem dagar på sig att leverera en ny telefon!

För det första är jag sjukligt rädd för att hålla tal.Inte sådär, nervös tio minuter innan talet, utan nervös flera dagar i förväg, och under dagen det gäller kan jag knappt fungera som en normal människa. Länge var jag också rädd för att ta kål på någon när jag började jobba som sjuksköterska. Jag var så uppe i varv hela första halvåret att jag ofta var på väg upp ur sängen mitt i natten för att jag trodde att jag skulle beställa röntgentider till mina patienter.

 

Det jag är allra mest rädd för är att jag ska ta kål på lillfisen. När vi skulle åka hem med henne från familje-BB ställde vi oss nervöst och hovrade utanför sjuksköterske-expeditionen för att de skulle komma med alla förmaningar, råd och regler samt tidpunkter vi skulle ringa in för att stämma av med jourhavande barnmorska som skulle vara ansvarig för Isabelles väl och ve. "Hejdå och lycka till!" sa barnmorskorna och vinkade glatt. "Okej'rå............." fick vi olyckligt fram och stegade osäkra och rädda ut i den stora världen med världens sårbaraste lilla fis i sitt babyskydd (som jag tyckte borde vara gjort i pansar).

 

Och från den dagen när man insåg att man själv och maken är ansvariga för att lillfisen inte ska svälta ihjäl, inte kvävas på stenkulor, inte få hjärnskakningar efter att ha trillat ner från sängar och inte drunkna i vattenpölar, då har man alltid hjärtat lite, lite i halsgropen. On that note kan jag lika gärna erkänna direkt att hon har ett fem centimeter långt sår i pannan som hon fick idag efter att ha trillat ur sängen med en skokartong i händerna. Jag har försökt vara sådär cool de senaste dagarna sedan hon lärt sig klättra upp i sängen och soffan för egen maskin. Har försökt intala mig att om hon kan komma upp så måste hon också ta sig ner för egen maskin. Och det har gått bra. Fram tills idag då alltså. Eller, alltså, ner kom hon ju om man ska vara petnoga. Bara inte sådär smidigt på bägge fötterna som man kanske hade önskat som mor. Hela dagen har jag sedan duckat blickar från andra föräldrar på lekplatsen. Lite sådär förföljelsemaniskt tyckte jag att de tittade anklagande på hennes sår och sedan på mig, såsom att jag låtit henne springa runt obevakad med en kniv. Fast det kan som sagt ha varit lätt förföljelsemaniskt.

 

Jag är också vanvettigt rädd för alla slags seriemördare, inbrottsmän, rånmördare och våldtäktsmän. Jag älskar att titta på Efterlyst, men kan tyvärr bara se det om maken är hemma. Det händer ibland att jag ser det fast han inte är hemma, men då smyger jag runt som en rädd mus i lägenheten efteråt och viskar: "Hallå, är det någon där..?" och när maken väl låser upp ytterdörren när han kommer hem hoppar jag två meter upp i luften i tron att jag slutligen ska stå öga mot öga med den seriemördare som ska ta mitt liv.

 

Lite i samma kategori finner vi Killer Bob från Twin Peaks. Han är den läskigaste jag vet, och efter att ha sett Twin Peaks har jag väldigt svårt för att samtala med folk som har långt grått hår. Fast det kan också lite ha att göra med en hyresgäst mamma hade när jag var 14. Hon hade långt grått hår och skällde ut folk i duschen varje morgon. Hon var speciell. Efter den händelsen har jag också lite svårt för folk med bylsiga halvlånga dunjackor i 80-talsstuk. I kombination med det långa gråa håret uppnår man nära nog Killer Bob-status.

 

Och så är jag rädd för att cykla snabbt, rädd för att ta körkort och döda någon med min bil, rädd för getingar, rädd för att gå ner i tvättstugan efter mörkrets inbrott, rädd för kamphundar och rädd för att gå på hala golv. De hala golven tillkom under graviditeten. Jag halkade konstant på hala golv som gravid. Ändrad tyngdpunkt och whatnot.

Sömn! Jag längtar efter sömn! Jag längtar efter nätter utan att behöva gå upp flera gånger och jag längtar efter att få sova till klockan åtta på morgonen. Vi har ju kommit fram till att ha barn är det finaste som finns och att det ändå är underbart att se sin lilla telning hoppa upp och ner av upphetsning i spjälsängen när man kommer in sömndrucken klockan halvsex på morgonen. Men sömn är också rätt fint, alltså. Numera får vi allt fler glimtar av livet som det kommer att bli så småningom. Hon vaknar kanske bara två gånger på natten och sover ibland faktiskt ända till halvsju. Så det är förstås supernice. Dock ännu större känsla av förtvivlan efter en natt som natten till idag som kantades av ett tiotal tårfyllda uppvaknanden (från både mor och dotter) och slutligen en skarp förfrågan om uppgång klockan tjugo i sex (inte från modern).

 

Och så måste jag förstås längta efter något mindre själviskt än sömn. Så då längtar jag efter världsomspännande jämställdhet mellan män och kvinnor. Lika lön för lika arbete, allmän rösträtt för båda könen, fifty-fifty män och kvinnor på samhällets viktigaste poster, dödsstraff för traffickingbrott (eller kanske bara livslång tortyr. Jag är emot dödsstraff. Och egentligen tortyr. Dock villig att göra ett litet undantag i detta fallet). Det längtar jag efter. Och så längtar jag efter att bli ekonomiskt oberoende. Fast det klassificeras nog mer som dröm än som längtan. Och också lite åt det själviska hållet. Men mest sömn. Nämnde jag att jag är ganska trött sedan ungefär 15 månader tillbaka?

Åh, min första kyss! Snacka om att det så INTE var någon romantisk upplevelse. Jag var tretton år och trodde att jag aldrig någonsin skulle träffa någon som ville kyssa mig. Eller som jag ville kyssa för den delen. Jag tror att det var Helsingborgsfestivalen 1993. Det var disco på ABF på Södergatan. Fancy schmancy. Givetvis var det alkoholfritt. På den tiden umgicks jag mycket med en tjej som hette Sandra. Hennes pappa hade ett barskåp, till motsats från min mamma som bara hade vinflaskor hemma. Sandra invigde mig högtidligt (och när jag säger högtidligt så var det nog inte ett dugg högtidligt faktiskt) i konceptet häxblandning. I en halvliters-petflaska blandade hon hårt och skoningslöst olika spritsorter som vi båda skulle förtära innan vi gick till ABF-discot på Södergatan.

 

I en gångtunnel på söder stod så jag och Sandra och drack häxblandning ur en petflaska klockan åtta på kvällen. Jag klarade inte av att dricka sådär värst mycket. Det smakade bajskorv (såsom whiskey, gin, vodka och baccardi gör i kombination med varandra) och någonstans tror jag att jag närde en skräck inför vad min mamma skulle säga om jag kom hem i version apfull trettonåring. Dock ickeförty var det mitt första möte med sprit, så man får nog ändå kalla det för en fylla, om än en ganska blygsam sådan.

Efter att ha druckit vad vi skulle gick vi till ABF-discot. Sandra hade många "coola" kompisar som vi plötsligt skulle umgås med, och någonstans där mitt ibland dem satt det en polack som hette Pommac. Eller kanske var det Tomec. Jag tror att han var rätt full. Och jag har ingen aning om vad vi pratade om. Men plötsligt kysstes vi. Jag har ett vagt minne av att vi kanske gick vidare ut på Helsingborgsfestivalen, i grupp då givetvis. Och så försvann han väl plötsligt. Good riddance. Det var inget vidare. Och den blygsamma mängden häxblandning jag druckit i gångtunneln försvann ganska snabbt ur blodomloppet, så när jag kom hem var det inte i version apfull trettonåring, utan högst ordinär. Fast premiärkysst. Av Pommac.

Jag är en hedning. Jag är inte döpt, inte konfirmerad och inte gift i kyrkan. Samma dag jag fyllde 18, eller var det kanske möjligtvis veckan därpå, gick jag ur Svenska kyrkan. Jag har aldrig riktigt förstått mig på folk som väljer att ha sitt livs högtidliga stunder i kyrkan trots att de inte är särskilt religiösa, även om jag med tiden har lärt mig att respektera dem ändå. Det enda som blir lätt skrattretande är när man vill ha "så lite som möjligt om Gud" med i sin ceremoni. Vad är kyrkan då? En schysst lokal med billig hyra? Nåväl, många som jag älskar och respekterar har valt att fira olika händelser i kyrkan, så jag har fått lätta lite på min tidigare rigida ställning gentemot vad jag på den tiden nog hade kallat för hycklare.

 

Rent allmänt sådär så tycker jag att religionen sätter upp rätt schyssta rättesnören för hur man ska bete sig mot sina medmänniskor. Älska din nästa, behandla andra som du själv vill bli behandlad, hedra din moder och din fader (genom att inte vakna klockan fem på morgnarna) och vänd andra kinden till. Tyvärr tycker jag att man ganska ofta stöter på folk som har missuppfattat själva grunden, som mer predikar hur folk ska brinna i helvetet för än det ena och än det andra. Att kvinnor är mindre värda och ska hålla käften och att homosexuella människor är sjuka avarter. Det är en grej som jag ännu inte har fattat. Hur religionen, som ska förespråka det goda i oss och vägleda oss i att ta hand om vår nästa, gång på gång i samhälle efter samhälle bara skapar hat, illvilja och död.

 

Men de där få, ni vet de som man träffar på då och då, som verkligen har fattat vad det går ut på, dem kan jag avundas. De är trevliga mot alla, hjälper till och de dömer ingen. Och så har de det där lugnet i blicken, som utsrålar en inre trygghet. Kanske är det säkerheten i att de vet hur vi hamnat på jorden och de vet vad som händer efter döden. Och det är det jag avundas. För jag är säker på att de har fel. Men jag vet inte vad som är istället. Men tänk ändå, att få vara helt säker på alla de stora frågorna. Det måste vara skönt.

Det riktigt, riktigt häftiga när man blir vuxen är att man kan skapa sin egen familj. Ibland, ganska ofta, tittar jag och maken på lillfisen och kan fortfarande knappt fatta att vi faktiskt har skapat henne själva. Vår egna självständiga och envisa dotter.

Maken är omtänksam och osjälvisk. Han har den torraste humor man kan tänka sig och man vet att han alltid ställer upp när det gäller. Han är kärleksfull men envis. Det krävs mycket för att göra honom arg, men har man lyckats reta upp honom så är man både blind och döv om man inte märker det. Han är hetsig bakom ratten som en sydlänning och han blir gramse när man uttalar klingon fel. Han gillar Gilmore girls och tittar gärna på Star Trek. Somnar gör han bäst med en ljudbok av Jan Guillou i ena örat. Bortsett från lillfisen är han det finaste som hänt mig, och även om vi ibland bråkar så att det slår gnistor finns det ingen annan jag hade kunnat tänka mig att dela mitt liv med.

 

Isabelle är bara 14 månader gammal, men hennes personlighet är lika påtaglig som din och min. Hon älskar ost och hon älskar att bläddra i sina pekböcker med olika djur. Hon tycker det är slöseri med tid att sova (ända sedan första dagen i livet) och när saker och ting går henne emot blir hon förbannad som ingen annan. Hon har en osviklig förmåga att göra sig själv hal som en ål när man försöker lyfta upp henne vid fel tillfälle och hon vet hur man får sina föräldrar att smälta till små pölar. På väldigt kort tid har hon gjort sig oumbärlig i våra liv, och det går inte längre att föreställa sig ett liv utan henne. Att man inte längre får sova vare sig på morgnar eller nätter spelar ingen roll när man kommer in till ett strålande solsken varje morgon innan fan har fått på sig skorna. Det finns inget bättre.

 

Aslan är vår katt. Vi köpte henne på Blocket 2005 när hon var åtta veckor gammal, bortstött av sin mor. Aslan går även under namnet Hår av hin, då hon konsekvent fräser på merparten av folk som kommer på besök eller går med på att passa henne när vi reser bort. Hon lever för att sova och äta skinka och hon accepterar Isabelle i stort sett förutsättningslöst.

Here it is. Fullt av grejer som jag inte använder. Typ deodorant. Föredrar att lukta svett. Fast alltså, nä, deon använder jag. Det är mest Laura Ashley-parfymen som doftar tyngre än en koncentrerad äng av blommor upphöjt till tio som jag inte använder. Och Hugo Boss-parfymen som bara påminner mig om gymnasietiden och inte alls känns 2000-tal. Men man kan ju inte slänga parfymer. Eller?

 

Nagellacken använder jag inte heller sådär jäteofta. När jag jobbar får jag inte ha nagellack av hygieniska skäl och när jag är föräldraledig orkar jag inte bry mig och dessutom är det en utmaning attt måla naglarna med en nyfiken bebis i faggorna. Och när jag väl målar naglarna är jag sedan för lat för att ta bort det när det blir chippat och det ser rätt illa ut med tre veckor gammalt nagellack som sakta flagnar bort. Hmm, blev plötsligt sugen på att måla naglarna. Kanske ska göra det, kvällen till ära. Fast jag är rätt dålig på att måla naglarna. Hamnar jämt utanför. Är nog dålig kvinna som inte lärt mig såna basala kunskaper.

Detta har på intet sätt något att göra med mitt badrumskåp (förutom möjligtvis att jag behöver duscha och sedan använda min deo). Jag vill helt enkelt bara passa på att skryta med att jag denna vecka har börjat springa. 14 månader post bebis-anländande är det dags att ta tag i den usla konditionen. Ser ni, ser ni att jag tagit i så mycket att jag fått en svettfläck på mitt linne? Va, ser ni? Jag är mycket stolt över min svettfläck! I sanningens namn har jag påbörjat ett schema som än så länge innebär att jag inte springer sådär hemskt mycket just nu, men vecka för vecka trappas det upp, och om nio veckor säger de att jag ska springa fem kilometer på ett bräde. Vi får väl se. Jag pustar som en atlantångare efter bara 90 sekunders joggande i nuläget, så jag är lätt skeptisk.

Tuff uppgift. Dödssynd är ju ett ganska starkt uttryck, och även om jag blir lätt upprörd så går det nog ändå rätt långt innan jag börjar kalla företeelser för dödssynder. Nåväl, jag kör tills det tar stopp. (Utan inbördes ordning.)

 

1. Att aldrig kunna erkänna att man har fel. Jag kan inte respektera folk som aldrig någonsin kan be om ursäkt eller medge att de gjort något fel.

 

2. Fysisk och psykisk misshandel. Kräver knappast någon vidare förklaring.

 

3. Härskartekniker. Folk som använder sig av sådana för att armbåga sig fram är fula människor med ett svart inre.

 

4. Oödmjukhet. Det är inget ord, men jag menar alltså motsatsen till ödmjukhet. Det är det osexigaste som finns.

 

5. Att försöka pracka på någon annan sina åsikter eller något man säljer (den snodde jag, Antigonish). Jag respekterar folk som har starka åsikter och som engagerar sig. Men ett nej är ett nej. Om jag går på stan och blir attackerad av valfri person som vill sälja något/ be mig donera pengar vill jag kunna få gå förbi med ett enkelt "nejtack". Telefonförsäljare är en dödssynd för sig. Numera svarar jag och lägger på luren direkt. De suger!

 

6. Trafficking. När människor behandlas som objekt som kan köpas och säljas blir jag ledsen ända in i själen.

 

7. Incest. Förstås.

 

8. Djurplågeri. Att utöva sin makt över djur bara för att man känner sig maktlös för övrigt är avskyvärt.

 

9. Att vika ut sig. För det ska aldrig finnas ett behov av det.

 

10. Diskriminering. All diskriminering, oavsett om det gäller kön, klass eller etnicitet.

Maken och lillfisen kommer förstås på en given förstaplats. Annars mår jag bra av att resa bort. Just nu när jag en dröm om en weekendresa till Paris, som eventuellt kanske kan bli verklighet om vi får allting att klaffa. Kanske.

Jag mår bra av att gå ut och äta god mat, av ett gott glas vin, av en bra film (Bridesmaids, så sent som igårkväll. Snuskrolig film! Amerikansk, men ändå inte über-amerikansk.) eller en bra bok. Jag mår bra av att umgås mycket med Isabelle och jag mår bra när jag får ett litet andrum att bara lägga mig på sängen och titta på skräp-tv en timme. Jag mår bra av att träffa vänner och jag mår bra när jag får sova ordentligt en hel natt.

 

Long time, no bild.

Det här inlägget hade mina kollegor kunnat få skriva. Vissa av dem har väldigt roligt åt att jag under min graviditet var ganska hormonell. Eller, det är snarare en sån där grej som är rolig nu i efterhand. Då kunde nog de flesta hålla sig för skratt faktiskt. En dag grät jag precis hela dagen, och det kan jag tala om att jag fortfarande får äta upp. Jag skyllde det dessutom på en annan kollega som, tyckte jag, hade lämnat kvar en massa oavslutade arbetsuppgifter på ett sätt som gjorde min arbetsdag omöjlig att utföra. Det var den inte. Men jag hade nog fått mer jobb gjort om jag inte hade gråtit hela tiden. Under små pauser var jag tvungen att samla mig för att kunna gå in till mina patienter. Det var liksom inte helt kosher att gå in till sjuka patienter och själv gråta, så mycket var jag med på. När jag vid tvåtiden den dagen frågade chefen om det var ok att jag gick lite tidigare svarade hon lite för snabbt: "Oh, ja!" De stod helt enkelt inte ut med mig och mitt gråtande, och jag tror attt de var rätt lättade när jag gick på föräldraledighet.

 

Graviditet är alltså nummer ett på listan över vad som får mig attt gråta. Annars är jag en såndär som börjar gråta när jag är riktigt arg, vilket är sablarns irriterande. Jag börjar nästan alltid gråta i slutet av filmer där det är tänkt att man ska börja gråta. Jag skäms alltid över det, så jag är ingen free flow-gråtare, utan försöker harkla mig och låtsas att något är fel med mina linser. Jag börjar gråta över barn som dör eller unga föräldrar som dör. Jag börjar gråta över djurplågare. Jag börjar sällan gråta över patienter, men det har hänt vid ett fåtal tillfällen. Jag skulle inte säga att jag är en ofta-gråtare, men jag gråter definitivt oftare nu än vad jag gjorde tidigare i livet.

Åh, herregud, var ska jag börja? Det är nog bäst att vi tar det här i punktform och utan inbördes ordning. Och vi kanske får begränsa oss till tio punkter? Jag har en känsla av att vi har gjort det här innan, men ingen mår väl dåligt av en eventuell repetition? Nä. Då kör vi.

 

1. Särskrivare. Bör särskriva. Vi är i svenskar. I Sverige särskriver man inte. Det går inte att skylla på att man varit på språkkurs i Brighton i 14 dagar för tjugo år sedan och där lärt sig att man inte särskriver på engelska och att man därför har svårt att ha koll på skillnaden mellan engelsk och svensk grammatik. Jag bodde på Irland i tre år och borde enligt den logiken särskriva with the best of them. Det kan ha att göra med att jag lyssnade på svensklektionerna. Eller ska jag säga svensk lektionerna.

 

2. Folk som särskriver OCH skriver ihop ord. Då respekterar jag en särskrivare mer, för de är åtminstone konsekventa och därmed inte riktigt lika korkade. Man kan ju inte i en mening särskriva och i nästa skriva som man ska. Det är ju bara för dumt.

 

3. Folk som orkar få koleriska anfall över ordet "hen". Jag lovar, din son kommer inte att bli bög bara för att ordet hen riskerar att komma in i SAOL.

 

4. Folk som sitter i vagnen som är reserverad för barnvagnar och rullstolar på tåget fast det inte finns någon som helst anledning till det. När man har barnvagn måste man åka hiss. Man måste också sitta i barnvagnsanpassad vagn på Öresundståget. Man måste inte sitta där när man är 25 eller om man råkar ha en liten resväska med sig. Litet tips, när alla runt omkring dig har barn eller sitter i rullstol så är du på fel plats. Tuff skit om du måste stå upp, men resten av tåget är ditt. Den där vagnen (som för övrigt är supertråkig att sitta i) är det enda stället vi har.

 

5. Folk som vill gå på tåg innan alla som ska gå av har gått av. Precis som om man inte kommer med när man ändå står längst fram vid dörrarna. Förresten finns det inga platser med välkomst-fruktkorgar och champagne, så vem bryr sig om var man hamnar?

 

6. Med risk för att uppröra en stor del av bekantskapskretsen: Laleh. Varför Laleh? Hon suger riktigt tungt. Jo, hon gör det. Hon sjunger som ett barn och beter sig som ett barn. Det där läskiga sättet som hon går upp en ton i slutet av varje mening, precis som om hon är fem år gammal. Och don't get me started on det det där upprörande harkelljudet/kräkljudet hon höll på med under tiden när hon bara var känd för P3-publiken. Synd att hon tvunget skulle vara med i Så mycket bättre. Annars hade hon kanske fått förfalla i glömska, så som hon borde gjort för länge sedan.

 

7. Damm. Varför finns damm? Och hur ofta måste man egentligen städa bort det?

 

8. Überföräldrar. De som vet bäst när man själv känner sig som världens sämsta mamma. De där som berättar för dig att ditt barn sover på fel ställe, att du ska göra det ena, men definitivt inte det andra. De som i din mörkaste stund framställer sig själva som mummy of the year och klappar dig lite facebook-förstrött på huvudet när du slänger ut ett desperat rop på hjälp efter en nattning som tagit två timmar. Tur att de flesta facebook-vännerna inte är såna utan den absoluta motsatsen.

 

9. De och dem. Seriöst. Det är väldigt basal grammatik. "De" är subjektsform och "dem" är objektsform. Kan man inte skillnaden är det kanske bättre att skriva "dom". Det ser inte riktigt lika korkat ut. Jag förstår om folk som skriver fel på "de" och "dem" i sitt CV förblir arbetslösa. Vem vill anställa någon som slutat lyssna på lektionerna redan i sjuan?

 

10. Folk som cyklar på trottoaren. Eller, rättare sagt, folk som cyklar på trottoaren och blir arga på en när man inte flyttar sig. Jomenvisst, ers skabbiga curling-unges nåd, visst ska jag kasta mig ur er väg när ni kommer cyklandes i 190 på trottoaren bredvid Slottstadens lugnaste gata där det kör tre bilister i timmen i 20 km/timme. Jovisst ska du cykla på trottoaren, du BOR ju här precis bredvid, och dina föräldrar har aldrig nekat dig en enda grej, så varför ska du plötsligt behöva typ, följa trafikregler och sånt nu? Ööööööööh, kanske för att din mamma  har gjort dig världens fetaste otjänst i hela ditt liv och nu är det dags att lära sig att i den stora världen där alla vi andra bor, så funkar det ganska mycket bättre om alla följer typ, samma regler och lagar. Du vet, liksom, för att alla ska typ, kunna chilla och sånt. Och typ, inte bli såhär, påcyklade och skadade och sånt. Därför.

 

Ååh, vilken underbar outlet! Bättre än terapi, I tell you! För att utvärdera, såhär i efterhand, så kunde jag förstås slagit ihop vissa punkter till en för att på så sätt få med fler grejer som upprör mig, men på det stora hela tycker jag ändå att jag fått med det viktigaste. Jag har inte resten av listan över dagarna i huvudet, men jag hoppas  att det i framtiden kommer något som får mig att framstå mindre... ja, alltså, arg. Det gör det nog. Snart.

 

P. S. Jag glömde Joel Alme. Jag blir verkligen, verkligen upprörd av Joel Almes musik. Jag borde nog sluta lyssna på P3. De spelar honom jämt.

Livet med barn innebär en massa olika grejer. Bland annat att man brukar ha hunnit med mer innan klockan nio på morgonen än en normal människa hunnit med innan det börjar skymma. Idag gav maken mig sovmorgon trots att han själv skulle till jobbet. Att sova till åtta är väldigt uppskattat jämfört med att sova till sex. Lillfisen vaknade länge redan klockan fem på morgnarna, men den senaste veckan har vi fått lite respit med uppvak mellan sex och halvsju. Skillnade på fem och sex är milsvid, eftersom man nog ändå får säga att morgonen börjar klockan sex, medan fem faktiskt är natt.

 

Nåväl, idag gick jag alltså upp kvart över åtta och passade på att duscha innan maken stack iväg till jobbet. Att duscha själv med en bebis i badrummet brukar inte vara någon särskilt god idé. På fem minuter hinner lillfisen med mycket fanstyg. Typ att rulla ut allt toalettpapper från rullen på golvet, dra ut duschdraperiet från badkaret så att vatten hamnar överallt i badrummet, slå huvudet i handfatet, släcka lampan i taket så att man inte ser något och klämma sina fingrar i dörren.

 

Efter duschen var det grötdags för lillfisen, och därefter mamma-frukost. Min frukost då vill säga. Tyvärr måste den ske efter lillfisens gröt, för så fort osten åker fram vägrar Isabelle konsekvent att äta något annat än ostskivor. Inte bröd, inte gurka, utan ost. Vi tror att detta är ett arv från mig, då jag ser livet som totalt ovärdigt om det inte innehåller stora kvantiteter av ost. Jag brukar äta frukost och läsa tidningen medan Isabelle sitter i sin antilopstol och goffar i sig ost under nöjd tystnad. Efter frukost ägnade vi oss åt något så inspirerande som städning av lägenheten. Isabelle är en liten tyrann. Det accepteras inte att man sitter framför tv:n eller datorn. Däremot gillar hon mycket när man städar, så det gör vi när vädret suger. Jag undrar om hon har något slags muntligt avtal med någon manschauviniströrelse angående detta, men än så länge har jag inga bevis. Under städningen sliter Isabelle fram de leksaker jag plockat undan för att kunna dammsuga, jagar Aslan, stoppar fingrarna i toaletten  och tuggar på olika dammsugarmunstycken. Jag har också gjort vissa pauser för att uppföra bejublade dansnummer. Helt klart en positiv grej med att skaffa barn. INGEN har applåderat min dans förrän nu, vilket jag finner... tja, alltså, ganska förståeligt ändå eftersom jag inte har någon taktkänsla. En gång blev jag erbjuden danshjälp av en kille på en nattklubb i Dublin. Danshjälp av en IRLÄNDARE. Fattar ni hur dåligt man dansar då?

 

Nu sover Isabelle middag efter att ha ätit lunch. Själv har jag ätit en nyttig lunch bestående av rökt lax och sallad med fetaost och sitter nu med en kopp kaffe och funderar över eftermiddagen. Troligtvis kommer den att innehålla besök på någon lekplats och en långpromenad. Dagarna som föräldraledig är svåra att skilja från varandra. Mat var tredje timme, middagsvila och lek blandat med städning och inhandlingar. Inte helt illa pinkat faktiskt, när man har vant sig vid det. Speciellt inte den här månaden med tanke på en trevlig skatteåterbäring och semesterlön. Dock lätt ensamt just nu med tanke på att många trevliga människor lämnat staden för att fira semester på landet.