Smugglosmurf

Varit uppe varannan timme för andra natten i rad. Förutom under morgontimmarna, då maken efter att ha tagit sig en titt på mina desperata och rödsprängda ögon bestämde sig för att avlösa mig så att jag kunde få fyra timmars sammanhängande sömn för första gången sedan förrförra natten.
Nu frågar jag själv, så jag lovar att inte bli arg på svar som jag inte gillar, men hur är det egentligen med kaffe och amning? Eftersom alla dagar flyter ihop har jag dålig koll på hur de nätter som fisen inte sover hänger ihop med eventuellt intravenöst kaffedropp som pågått under dagen. Vissa säger att det inte alls påverkar och andra säger att det har jättestor inverkan. Någon som har några goda råd? Känns för tillfället lite som moment 22 eftersom sömnlösa nätter uppmuntrar till ökat kaffeintag. I värsta fall får jag väl öka dosen av motion för att bli piggare, men sådana drastiska åtgärder vill jag egentligen inte ta till förrän jag har testat allt annat.

Dagens utflykt går till MediaMarkt för inhandling av diskmaskin. Good times!

Jag tror att jag när en Margaret Thatcher vid min barm. Hon sov ju bara tre timmar per dygn när hon hade makten. Fast maken tycker mest att dottern liknar Winston Churchill. Vem kunde ana att vi skulle få en kombo av två före detta brittiska premiärministrar till dotter?

Och katten blir smalare och smalare. Hon äter i protest mot Nettos kattmat enbart upp såsen och lämnar kvar allt annat, det vill säga maten. Ur led är tiden.


Isabelle?


Winston?

Idag fick vi den mycket originella idén att åka till IKEA. Tydligtvis vi och vad som verkade vara 85% av Malmös befolkning. Maken sprang in för att köpa den bets (tydligen någon slags färg?) vi behövde medan dottern så fort maken lämnat bilen slutade sova lugnt och började skrika som om jag stuckit kniven i henne. Efter en balansakt med termos, vattenflaska och nappflaska med ersättningspulver i baksätet lyckades jag till slut få dottern att sluta skrika medelst nappflaska och avvärjde därmed ett antal samtal från bekymrade IKEA-kunder till de sociala myndigheterna.

Istället för att köpa balkongmöbler på IKEA styrde vi efter dotterns matkris kosan till annat valfritt lågprisställe på Svågertorp med mindre folk och lade för endast 500 riksdaler vantarna på följande balkongmöblemang:

Nu har vi balkongmöbler som vi kan torka damm från imorgon när helvetesrenoverarna på huset bredvid börjar jobba igen!
Aslan gillar också möblerna. Nu kan hon njuta av havsutsikten. Jag ska bara tillverka en säkerhetslina för katter så jag inte får hjärtsnörp när hon står där.


Vid en vild jakt på en humla glömde hon till och med bort att vara avvaktande mot dottern.


Imorgon är det dags för depressionssamtal på BVC. Det vill säga det samtal då BVC-sköterskan ska kolla så att jag inte deppat ner mig efter förlossningen. Tur att de inte har det samtalet tre veckor efter förlossningen. Då hade nog statistiken för förlossningsdepressioner varit alarmerande hög. För tillfället känner jag mig inte ett dugg deprimerad. En konstant lätt trötthet ligger över mig och en nytillkommen egenhet att säga fel ord på fel ställe har visat sig, typ ambulans istället för makaroner, men bortsett från det är jag ganska mycket som jag ska. Livet är överhuvudtaget inte alls som det var innan, men jag måste säga att det är förbaskat bra ändå.

Efter supertrevligt midsommarfirande hos faster Maria och farbror Henry är vi nu väl återkomna hemma hos Aslan i Malmö. Maken sover i dubbelsängen, dottern i sin vagn och Aslan under dotterns babysitter i soffan. Endast tomten är vaken, det vill säga jag själv. Efter en djupdykning i frysen har jag hittat en påse brunt guld, dvs Bolognese, som nu ligger på upptining. Eventuellt kan huset också frambringa en hyfsad flaska rödvin, men det är ännu inte helt säkert.


Barhäng på Lilla torg dagen innan midsommarafton.


Hänger med farbror Henry på midsommarafton.


Och med faster Maria förstås.


Och ett besök hos faster Cissi på vägen hem till Hår av hin.

Det man har lärt sig på åtta veckor är att man egentligen inte vet någonting och lärt sig leva med det. Inatt har dottern vaknat klockan två, ammat och somnat om, sedan klockan kvart över fyra, ammat och somnat om hjälpligt. Dock med det vi i vårt hem kallar för gubbagnöl. Gubbagnöl är ett läte som vid en blind lyssning allra mest påminner om någon slags harklande och stånkande man i åttioårsåldern. Vi vet inte vad det betyder, men har lärt oss att sova bredvid det. Man kan det om man snittat tre timmar sömn i stöten de senaste två månaderna. Klockan sex vaknade dottern igen för ett skrovmål, men var därefter ej på något slags humör att somna om. Maken visade sig envisare denna gång och lyckades vagga henne till sömns på en timme, varpå hon sedan vaknade klockan åtta. Då gav vi upp. Nu har jag, efter att ha jagat katten i trapphuset med en skrikande dotter i barnvagnen bredvid mig, ursprungligen på väg ner i tvättstugan, lyckats få henne att somna. Dock med förvissningen att hon kommer att vakna hungrig vilken minut som helst, och om inte innan så helt klart när vi ska ner i tvättstugan om 20 minuter.

Positivt: Jag är avprogrammerad från Sjunde himlen. Har inte sett det på flera dagar.
Negativt: De putsar fasaden på andra sidan nu. Här är varmt och instängt, men jag orkar inte storstäda hela lägenheten en gång till, så får snällt hålla fönsterna stängda som någon slags fånge. Avskyr instängd luft. Maken kallar mig impopulärt för vädringsfascist. Själv är han ostfascist, men det kan vi diskutera en annan gång.


Rea på H&M. Perfekt när man fortfarande har några kilo kvar att gå ner men ändå behöver nya kläder.


Man vågar inte gå för nära precis när hon har somnat.

Feck, nu är det dags att gå ner i tvättstugan. Den här gången önskar jag mig en fortsatt sovande dotter och ett Hår av Hin som håller sig kvar inne i lägenheten när jag öppnar ytterdörren.

En kul grej med att vara mamma är att man plötsligt får kalla alla sina vänner för tant utan att de kan bli arga. Iallfall de kvinnliga vännerna. Skulle man kalla sina manliga vänner för tant helt plötsligt skulle det ju bara vara superkonstigt. Dem får man däremot kalla för farbror. Det kan också vara så att man vare sig får kalla någon för tant eller farbror utan att det bara är jag som hittat på det själv och samtliga vänner nu är jättesura för att de plötsligt åldrats 20 år genom att jag börjat kalla dem för tanter och farbröder. I såna fall får ni säga ifrån så ska jag sluta.

Idag har iallfall tant Josephine bjudit på lunch på Kallbadhuset. Det är det nya favvostället. Det är nära, trevligt och tyvärr upptäckte jag idag att man ska lämna sin vagn utanför. Fast frågar man snällt och där är lite folk får man ta med den in iallfall. Efter en trevlig lunch med inside information från Malmös ambulansliv fick dottern mat och sov därefter till klockan 19.30.

Själv har jag ägnat eftermiddagen åt detektivarbete. På jobbet har vi en så kallad stammispatient, eller egentligen flera stycken, men specifikt en. Ända sedan 2006 har hon legat inne hos oss några gånger om året och hon är helt underbar. Jag har LOVAT henne att jag ska visa upp Isabelle, eftersom hon följt min graviditet på jobbet när hon legat inne. Hela tiden har hon varit bombsäker på att det skulle bli en tjej och nu måste jag ju få visa henne att hon hade rätt. Det är bara det att det är supersvårt rent sekretessmässigt att hitta en vårdtagare i den här staden. Jag tror att jag har lyckats spåra henne, men den sjuksköterska jag pratade med kunde inte avslöja om jag hade hittat rätt eller ej. Däremot tog hon mitt telefonnummer så att om hon eventuellt visste var denna kvinna befann sig skulle kunna vidarebefodra mitt telefonnummer. Så nu håller jag tummarna för att den här damen, som jag av sekretesskäl inte heller får nämna vid namn här, ska ringa mig och vilja att jag kommer på besök och visar upp Isabelle. Jag är så rädd att jag väntat för länge och inte skulle hinna och när jag nu väl tror att jag hittat henne vill jag egentligen inte vänta längre. Jag har ju faktiskt lovat henne. Fortsättning följer hoppas jag.

Ni som hade önskemål om att slippa för mycket rosenrött barntjafs på bloggen nu när jag fått barn kan sluta läsa det här inlägget nu. Anse er varnade.

Det är nästan skrämmande hur mycket man kan älska en sådan liten människa. Vi har skapat en alldeles perfekt liten varelse och ibland när jag tittar på henne får jag tårar i ögonen av hur mycket jag älskar henne. Det spelar ingen roll hur mycket hon inte sover, hur mycket hon skriker och hur ofta hon bajsar så att det hamnar bajs ända upp i nacken. Oavsett vad är hon den mest underbara människan i världen och jag skulle verkligen gå över lik för hennes skull. Jag visste inte att det var möjligt att älska någon så.

I fredags åkte Isabelle tåg för första gången. Vi har varit fiffiga och köpt sommarkort så att vi kan semestra i närområdet, eftersom vi troligtvis inte känner för att åka några längre sträckor just för tillfället. Isabelle gillade att åka tåg så länge hon slapp ligga i vagnen, och eftersom det ju är hon som bestämmer det mesta för tillfället så fick hon sin vilja igenom. Färden gick till Hyllinge där Isabelle fick träffa sin kompis Maja, som är åtta timmar yngre. Tillsammans hängde de i babygymet,


sov


och sedan bajsade Isabelle ner sin fina Polarn och Pyret-outfit. Fast det tog vi ingen bild på. Kanske nästa gång om intresse finns. Vi andra, alltså vi som är äldre än sju veckor, åt god mat, grillade och njöt av umgänge med andra småbarnsföräldrar. Det är ganska skönt att umgås med andra småbarnsföräldrar. Man behöver inte ha dåligt samvete för skrik och man kan ha djuplodande diskussioner om bajskonsistens utan att skämmas. Inte för att vi hade det, men vi hade kunnat om viljan hade funnits. Jag har ju lovat alla icke-föräldrar att jag under inga omständigheter ska diskutera bajs, så bara därför vill jag hemskt gärna diskutera det.

På vägen hem erfor jag den där "den som så mycket som kröker ett hårstrå på min dotters huvud ska jag avliva med hjälp av en smörkniv på ett väldigt plågsamt sätt"-känslan. I Lund klev det nämligen på vad som kändes som femtontusen fulla småglin som skulle till Malmö och festa. Med en väldigt liten och försvarslös dotter i vagn blir man varse hur stor och farlig världen är och hur klumpiga och fumliga femtontusen fulla småglin eventuellt kan vara. Jag och maken stod som elaka och sammanbitna säpo-vakter vid vagnen och blängde på alla som kom så mycket som en armslängd ifrån vagnen. Givetvis trillade ingen över vagnen. Då hade ni läst om mig i tidningen. "Vansinnig mor avlivade full studentajävel med smörkniv på Öresundståg" hade det stått på löpet.
 
Nu ska denna anemiska kvinna gå och lägga sig och hoppas på fyra timmars sammanhängande sömn. Det kan gå, faktiskt. Peppar, peppar.

Åh, jag är så trött! Jag förstår förstås att det är meningen att jag ska vara såhär trött eftersom jag är småbarnsmor. För övrigt känns det lika skumt att kalla sig för småbarnsmor som det kändes att kalla maken för maken precis när vi hade gift oss.
Jag är ledsen, men det står överallt att bäbisar sover 16-20 timmar per dygn. Vissa lyckliga, lyckliga nätter sover hon mellan midnatt och halvfem och sedan mellan fem och åtta, men det är ett bra tag sedan nu. Nu är det mer tolv till halvtre och tre till fem och vid fem tycker dottern, och bara Gud vet vem hon brås på när det gäller det, att det är dags att stiga upp och umgås. Sen sover hon eventuellt några timmar under förmiddagen, men helst om jag samtidigt som hon sover rör på mig, vilket helt utesluter att jag själv kan sova. Om jag inte hade ärvt min fars gen för att sova i rörelse vill säga. Han somnade en gång när han plockade svamp. Fast det är klart, han slog i hakan och fick ett stort sår, så nog ändå tur att jag inte ärvt just den genen. Nämnde jag att jag är lätt trött?

Annat jobbigt just nu är att hela lägenheten är täckt av ett relativt tjockt lager av damm. Huset bredvid får något på fasaden vidgjort, tydligen något som har med puts att göra. Moln av vad som ser ut som ökendamm drar förbi fönsterna och har man glömt ett fönster öppet, Gud förbjude mitt i sommaren när solen ligger på, så har man raskt skaffat sig en halvt sanitär olägenhet. Jag torkar upp dammet på golvet med strumporna. Genom att gå på golvet alltså. Tur att vi (maken) lagt trätrall på balkongen och att vi köpt fina randiga mickepocker till balkongräcket eftersom vi nu enbart kan sitta på balkongen om vi önskar drabbas av dammlunga. Alltså, Nobeltorget- finfin balkong, men området terroriserat av skräniga tonårsgäng. Ribersborg- finfin balkong, men dammlunga vid längre balkongvistelse. Vi kanske inte ska ha balkong.

Nu har maken gett upp nattningsförsök av dotter. Vi får kanske tolerera att hon vill vara vaken till tolv ikväll också, men det hade varit skönt om hon blev trött när vi blir trötta. En nåd att stilla bedja om.

Det är dags att spärra in mig nu. Idag var det läkarbesök på BVC precis samtidigt som det var Sjunde himlen på tv. Och vaddå då, tänker ni nu. Jo, det ska jag tala om! Jag grämer mig över att jag missade det spännande avsnittet där man får se om skenhelige, korkade sonen gifter sig med den giriga, intrigerande bruden som tvingat honom att köpa en förlovningsring för samma pengasumma som ett medelstort lands BNP. Kan någon vara snäll och ringa polisen och begära handräckning in till Psyk akut? Börjar det bli dags att läsa Tolstoj under förmiddagsamningen istället kanske?

Isabelle sover middag. Det gjorde hon igår också. OCH hon har sovit på nätterna. Jag börjar förstå att vi faktiskt är ganska tursamma. Jag vet att flera av er har sagt det, men jag är lite långsam i vändorna och har börjat förstå det först nu. Idag är dock premiär för att jag helt sonika lagt henne i vagnen i lägenheten och hon har somnat utan att jag behöver gå två varv runt Malmö innerstad. Synd kanske, för jag har ett antal kilo kvar att bli av med, och de försvinner ju inte framför datorn precis. Inga av mina normala jeans passar än, men idag har jag pressat ner mig i det största paret. Med en rymlig tröja över syns inte den överjästa degmagen som väller upp över kanten och hotar att ta över världen. Jag och min plånbok är sådär sugna på att köpa en tillfällig garderob i en storlek större än den ordinarie och jag saknar mina fina gamla jeans. De ligger i en resväska under sängen och ca en gång i veckan tar jag fram väskan och provar ett antal jeans för att se om de går på. Det är en relativt deprimerande sysselsättning som ni säkert förstår.

Nu kanske jag borde anamma det där "när hon sover ska du sova" förresten, istället för att sitta här. Eller så börjar jag baka cupcakes som någon slags Stepford-fru. Vad är förresten skillnaden på cupcakes och muffins? Är det inte samma sak? Jag tror det. Iallfall har jag köpt jättefina muffinsformar på Netto som är prickiga. Ibland gör jag sånt utan att förstå riktigt varför. Och så ser jag mig själv framför mig med sjalett i håret och ett gulligt förkläde runt midjan, skrattandes och bakandes med mjölfläckar på kinderna. När kommer polisen och hämtar mig till Psyk akut egentligen?

Discoverys "Hur funkar det?"- tråkigaste tv-programmet sedan Slas? Skulle nog tro det. Ikväll: Hur funkar plasmaskäraren? Det finns bara ett sätt att ta reda på det: Genom att plocka sönder den. Jag sympatiserar vid det här laget med de som tvingas lyssna på vogonsk poesi och gnager av sitt eget ben för att slippa undan med blotta förskräckelsen.
Mythbusters är förresten inte dåligt tråkigt det heller. Ville bara säga det.


Isabelle gillar't inte heller.

Efter sex relativt brutala veckor börjar det kännas, och jag säger detta i dess allra lösaste bemärkelse då jag blivit varse att saker och ting har en förmåga att förändras väldigt snabbt nuförtiden, som att vi kommit ut på andra sidan. Med på andra sidan menar jag sidan där vi faktiskt börjar förstå vad dotterns skrik betyder. Vi börjar veta när hon är trött och borde sova, när hon är hungrig och när hon eventuellt har en rap på tvären. Vi kan nu faktiskt sätta oss och ta en kopp kaffe på ett café utan att springa därifrån hals över huvud med en gallskrikande dotter och vi kan äta middag samtidigt. Idag hade vi till och med folk hemma och grillade på takaltanen.

Det är inte så många som berättar det här för en, men det är rätt så jäkla jobbigt att ta hand om en helt nyfödd bäbis. Själv gick jag under de första fyra veckorna runt med en stor klump i halsen för att jag kände att jag hade så dålig koll på läget. Det är svårt att känna det där rosenröda som är det enda folk pratar om i anslutning till den första tiden när man inte får sova och inte vet om ens barn får i sig det hon behöver, om hon är nöjd och om man själv gör allting rätt.
NU börjar det definitivt närma sig det rosenröda däremot. Hon sover, iallafall då och då och dessutom mest på nätterna och jag får sova lite mer iallafall. Hon ler och jollrar, skriker nästan bara när hon är hungrig och hon går upp i vikt som hon ska. Och jag sätter inte blöjorna snett så att allt läcker ut längre. Iallafall nästan aldrig.

Nu, såhär lite post det värsta, undrar jag hur någon kan se livet i rosenrött utan att ha hunnit vare sig äta, sova eller duscha. Måste vara superkvinnor. Såna där som bara behöver sova sju timmar i veckan, blir mätta på en ärta och bakar cupcakes och surdegsbröd samtidigt som de dubbelammar sina tvillingar. Hatten av för dem, men det hade varit kul att någon gång få läsa en blogg om någon som känner att det faktiskt inte är så himla lätt alltid. Fast det är klart, det är ju faktiskt de kvinnor som när de får en sekund över kastar i sig ett par köttbullar, torkar av sig den värsta svetten med en minihandduk från IKEA (Nobelpris?), powernappar i fyra minuter och torkar av den värsta smutsen i badrummet innan det är dags för nästa amning.


I Folkets park idag med kusin K, alias Antigonish.
Vi kunde vara där i flera timmar innan hon blev hungrig och på dåligt humör. Så skönt har livet varit i flera dagar nu!

Får man bjuda på en bild från häromdagen? Vill bara poängtera att det då regnade och blåste.

Strax ska vi iväg på födelsedagskalas hos svågern på Rosenvång och dagen till ära har jag sminkat mig. Igen! Börjar sakta men säkert komma ur mitt gravid/post förlossningssunk som pågått under en längre tid nu. Dags att börja bry sig om litegrann hur man ser ut och klär sig. Lite lättare nu när man inte har andningsbesvär pga de 20 extrakilon man laggat runt på. Nu är det bara 7 extrakilon kvar. Osmickrande, men de orsakar åtminstone inte andningsbesvär. Och de bilaterala fotödemen har lagt sig. Igår fick jag även på mig min vigselring. Fingrarna har varit oroande korvliknande lång tid efter förlossningen, men nu börjar de alltså återta sin forna pianoglans (hrm, host).

Dottern har börjat sova mer än tidigare. Nu springer vi istället oroade fram och tillbaka för att se så att hon andas istället för att som tidigare oroa oss för att hon bara sov åtta av dygnets 24 timmar. Börjar se ett mönster här: Alltid något som oroar en. Har hört av andra föräldrar att man nu har ca 20 år av oro framför sig, så antar att jag får vänja mig.

Nu ska jag försöka hitta ett någorlunda smickrande klädesplagg som dessutom tillåter att jag på ett smidigt sätt kan slänga fram ena bröstet utan att involvera mig i någon slags striptease-show. Utmaning.

Såhär glad blir modern vars dotter tillåter ett besök på mysiga uteserveringen ett kvarter hemifrån. Notera:
1. Att modern för en gångs skull orkat sminka sig.
2. Det krampaktiga taget om vagnen som hela tiden vaggas fram och tillbaka för att dottern inte ska yttra någon form av missnöje med besöket.

Besöket förlöpte mycket väl. Först låg Isabelle och pratade med sitt reklambi (som alla nyförlösta får i "present" av ett välkänt blöjföretag) och sedan somnade hon faktiskt och sov ända fram tills det var dags att betala och gå hem.

Som alltid finns det förstås förståsigpåare som ojar sig över att Retsina är en alkoholhaltig dryck. Senast för ett par dagar sedan när jag gjorde en snabbvisit på jobbets personalfest nere på Ribban fick jag kommentaren: "Jaha, ammar inte du?" när någon räckte mig ett glas vin. Som nybliven mor är man ett öppet mål, likaså som när man var gravid. Det är fritt fram att uttala sig lite hur som helst och komma med dömande kommentarer och förvänta sig förklaringar från den gravida/modern. Häromdagen fick jag också förklara mig för grannens hemtjänstpersonal om varför Isabelle hade så varma byxor på sig när det var så varmt ute (för att hon skulle direkt ner i bilen med AC var det enkla svaret som jag visst var skyldig att redovisa för kvinnan jag träffat i trappan vid ett par tillfällen tidigare).

Hur bemöter man okunskap, fördomar, misstänksamhet och socialt bristande kompetens? Helst av allt vill jag säga till folk att det har de inte med att göra, men min uppfostran förbjuder mig. Men när jag upplyser kollegan vänligt om att det numera är helt ok att ta ett eller två glas vin fast man ammar bemöts jag av ett "JAså!" (höjt tonläge i början följt av ett menande ögonkast med undertonen "det där har du nog allt fabricerat ihop själv" följt av blick åt annat håll som insinuerar att samtalet nu är över). Man kan helt enkelt inte vinna. Jag önskar bara att kvinnor kunde samarbeta istället för att motarbeta varandra hela tiden. Det är nämligen aldrig en man som ifrågasätter huruvida jag tar ett glas vin eller hur jag klätt min dotter. Bara andra kvinnor som "menar väl". Men hur ska jag då klara av mitt moderskap de övriga 23 timmarna och 45 minuterna av dygnet som de inte är där med kloka kommentarer? Eller sitter dessa kvinnor hela tiden med hjärtat i halsgropen och oroar sig över spädbarn i deras närhet som far illa? Låter som ett rimligt straff i sådana fall. Jag sitter här och har det bra och dottern ligger i vaggan och sover. Hur mycket kläder har hon på sig? Hur varmt är hennes täcke? Det berättar jag inte. Men hon sover gott och skriker inte, så jag tror att det är precis lagom för henne.

Jag vet, usel blogguppdatering! Det är bara för att jag ordentligt ska få äta upp hur jag skrattade åt det där paret som åt i skift på filmen under föräldrautbildningen. Det är sjukt svårt att få ihop tillvaron med allt vad det innebär. Till och med Ebba von Sydow erkänner det, I tell you! Fast hon hinner ju onekligen med lite mer än jag, men ändå.

Det jag kämpar mest med är att inte bry mig om vad folk tycker om mitt/vårt föräldraskap. Det är svårt. Senast inatt, efter att ha läst en kommentar på makens statusrad på facebook, fick jag ångest över att Isabelle kanske borde sova hos oss i sängen. Så, efter treamningen la jag henne sonika mellan oss i dubbelsängen. Och hon skrek. Och skrek. Och skrek. Hon var mätt, blöjan bytt, allt var bra. Efter 20 minuters tröstande och vyssjande testade vi att lägga henne i vaggan. Hon slutade skrika omedelbart och sov efter fem minuter. Det visar sig, trots att ingen av oss vet vad vi håller på med i det här med föräldraskap, så har vi ändå rätt bra koll på vad just vår dotter tycker fungerar. Det är bara jag som behöver lära mig att vi faktiskt har det och inte få stora skälvan bara för att någon säger att man bör göra på ett annat sätt. Säg till mig på skarpen nästa gång! "Du HAR koll, Johanna", ska ni säga till mig. Och då ska jag lyssna. Förhoppningsvis.