Dag 8: Min favorittid på året
Om jag ska vara tråkig ska jag säga att jag gillar hur årstiderna växlar. För det gör jag. Sedan gillar jag alltid det som jag har framför mig lite mer än vad jag gillar det som är just nu. Vilket innebär att när det är vår ser jag fram emot sommaren och på sommaren ser jag fram emot hösten. Fast jag ser aldrig fram emot vintern. Nä. Det gör jag inte. Jag hatar vintern. Jag hatar minusgrader, snö och sättet som ens hud bara torkar ut och dör på vintern, oavsett mängd av fuktighetskräm, och hur man alltid, ALLTID, fryser om händerna oavsett hur många vantar man har på sig. Och så hatar jag när det är halt och hur man riskerar att dö varje gång man går ut bara för att fastighetsskötarna inte håller efter sina livsfarliga istappstak. Och så hatar jag hur snön smälter från skorna i små pölar på hallgolvet som är skitiga, blöta och salta och sabbar golvet.
Förresten tycker jag det är rätt läskigt med allt ljus på sommaren, när jag ändå är igång och klagar. Jag gillar ljus, det är inte det, men jag tycker det är onödigt att det är ljust klockan tio på kvällen. Så i hemlighet, när alla andra suckar över att det efter midsommar går mot mörkare tider, gläds jag rätt mycket åt att det faktiskt gör det. Fast alltså, jag vet inte vad slutsatsen blev riktigt. Min favorittid på året är alltså inte vintern. Helt klart inte. Och kanske inte riktigt sommaren heller. Jag blir jämt så besviken när somrarna regnar bort. Våren är ok, helt klart, även om jag tycker att våren egentligen bara är ett par veckor mellan snöstormarna och junimonsunerna. Jo, det får nog bli hösten. Man får köpa nya varma tröjor, alla bra tv-serier drar igång på en gång, man kan laga enorma laddningar med bolognese som man sedan fryser in och det är fullt legitimt att sitta hemma och uggla när det är mörkt och regnigt ute. Jäpps, definitivt hösten. Och sommaren. Om sommaren är en bra sommar. När det har slagit över lite så att det iallafall blir mörkt vid 21. Det är bra. Det är fina fisken.
Förresten tycker jag det är rätt läskigt med allt ljus på sommaren, när jag ändå är igång och klagar. Jag gillar ljus, det är inte det, men jag tycker det är onödigt att det är ljust klockan tio på kvällen. Så i hemlighet, när alla andra suckar över att det efter midsommar går mot mörkare tider, gläds jag rätt mycket åt att det faktiskt gör det. Fast alltså, jag vet inte vad slutsatsen blev riktigt. Min favorittid på året är alltså inte vintern. Helt klart inte. Och kanske inte riktigt sommaren heller. Jag blir jämt så besviken när somrarna regnar bort. Våren är ok, helt klart, även om jag tycker att våren egentligen bara är ett par veckor mellan snöstormarna och junimonsunerna. Jo, det får nog bli hösten. Man får köpa nya varma tröjor, alla bra tv-serier drar igång på en gång, man kan laga enorma laddningar med bolognese som man sedan fryser in och det är fullt legitimt att sitta hemma och uggla när det är mörkt och regnigt ute. Jäpps, definitivt hösten. Och sommaren. Om sommaren är en bra sommar. När det har slagit över lite så att det iallafall blir mörkt vid 21. Det är bra. Det är fina fisken.
Dag 8: Min favoritfödelsedag
Utan tvekan 30-årsdagen. Maken satsade stenhårt och fixade med såväl överraskningsfest, hotellövernattning och min älskade lilla laptopkompis i födelsedagspresent. Need I say more?
Dag 7: Något jag ångrar
Ja, alltså, ursäkta pausen. I söndags forslade vi hem hela familjen från semesterveckan i Småland och efter det har vi försökt återta vardagen så gott vi har kunnat. Det vill säga maken har börjat jobba igen och jag har återtagit min solituda föräldraledighet.
Nåväl, till saken: Något jag ångrar. Jag känner alldeles klart och tydligt igen det där, och tror att jag svarat på den frågan innan. Det är klurigt. Man vet ju inte var man hade varit idag om man gjort andra val i livet. Om man ångrar massa grejer och istället hade gjort dem annorlunda kanske man hade varit någon helt annanstans och det hade kanske varit toppen. Eller så hade det varit bajs. Eller så hade man kanske varit död. Om man fattat ett RIKTIGT konstigt beslut alltså. På det stora hela är jag nöjd med mitt liv. Jag är glad att jag varit utomlands några år och betett mig illa. Hade jag fått frågan precis när jag åkt hem för gott från Irland hade mitt svar garanterat varit att jag ångrade beslutet att åka hem.
Jag är glad att jag blev sjuksköterska, för det var verkligen ett skott i mörkret som lika gärna kunnat gå åt helvete. Fast sen kommer den där "tänk om"-tanken. Tänk om jag hade förstått varför det var viktigt med bra betyg. Inte bara "för att kunna plugga vidare om man vill". Tänk om någon hade sagt till mig att den enda chansen (nästan) att bli riktigt snuskigt rik är att plugga och bli något betydelsefullt. Jag tror inte riktigt att jag tänkte så. När jag gick på högstadiet tänkte jag mest på vem jag helst skulle vilja hångla med. På gymnasiet tänkte jag mest kvasiintellektuella tankar om Paris och såg på pretentiösa filmer. Visst pluggade jag, och visst fick jag bra betyg. Men inte bäst. Och det ångrar jag, för det hade inte varit så förbaskat svårt att gå ut med toppbetyg om jag bara hade lagt manken till lite mer. Om jag bara hade förstått att de där hånglen och den där vindsvåningen i Paris bara var blaj så hade jag kanske haft lite extra tid att lägga på böjningar av latinska verb. Om jag hade låtit bli att sitta och brevväxla med kompisar på mattegenomgångarna så kanske jag faktiskt hade förstått bara lite fler matteformler. Det är det enda jag kommer på att jag verkligen ångrar.
Det, och att jag en gång drog med maken på bio för att se "Farväl Falkenberg". Den sög så svårt att vi efter 35 minuter var tvungna att lämna salongen för att inte drabbas av små hjärnblödningar. Egentligen ville maken gå efter tjugo, men jag var snål och ville också ge filmen en chans att "börja". Efter 35 minuter förstod jag att det enda som skulle börja om vi satt kvar var vår egen ohälsa och också möjligtvis separation. Har ni läst "Liftarens guide till galaxen"? Då förstår ni kanske vad jag menar om jag säger att filmen med rättvisa jämförs med vogonsk poesi. Så illa var det. Det där är trots allt 35 minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Och 200 spänn som kunnat läggas på en riktigt god flaska vin.
Dag 6: Tanken bakom mitt bloggnamn
Smugglosmurf var ett epitet jag fick så tidigt som 1999. Det var sommaren efter studenten. Innan utlandet och poesiskrivningen i de dragiga parisiska vindsvåningarna skulle påbörjas (trodde jag) var det dags att erövra den Helsingborgska sommaren. I väntan på svar från alla jobbansökningar var vi i Båstad och drack sötsliskig cider tillsammans med hotshotsarna från Stockholm, eller kanske snarare i samma lokal som de Stockholmska hotshotsarna. I Helsingborg förtärde vi de vanvettigt sliskiga drinkarna Isbjörn och Boaorm, som numera inte får komma i närheten av mina smaklökar. En av alla dessa kvällar satt vi på utestället formerly known as Struprännan, dåmera Snaps, numera... whatever.
Det var jag, bästa kompisen, bästa kompisens pojkvän och bästa kompisens pojkväns kompis Smurf-Johan. Alltså, han hette inte Smurf-Johan, han hette egentligen bara Johan. Men för oss var han Smurf-Johan. Han, och troligtvis vi i viss mån, hade ett osunt intresse för smurfars varande och leverne. Det diskuterades smurfgrammatik, smurfgenetik, då mest med inriktning på hur stackars Smurfelina egentligen lyckades befolka hela Smurfbyn, och hur det aldrig någonsin blev inavel. Såna grejer. (Seriöst, tänk på det en dag, hur livet egentligen ÄR för stackars Smurfelina. Just saying).
Som sagt, vi satt på Snaps med varsin Isbjörn eller Boaorm i handen och eventuellt med en cigarett mellan fingrarna. Jag tror inte att vi diskuterade smurfar just då. Däremot tror jag att vi diskuterade att vi skulle ta oss vidare till en nattklubb. Närmare bestämt Q, vilket nog var den enda nattklubb vi vid den tidpunkten var gamla nog att få komma in på. Av oklar anledning skulle vi gå raskt och smidigt innan min Isbjörn var ens halvdrucken, och det vet ju minsta småbarn att sprit lämnar man liksom inte bakom sig bara sådär hipp som happ. Så Isbjörnen skulle med. Förbi de biffiga vakterna ut i den Helsingborgska natten. Och ut kom den. Medsmugglad i min tröjärm (alternativt jackärm. Minns inte så noga.) mitt i trängseln förbi vakterna och ut i friheten. Så där och då fick jag mitt erkännande av Smurf-Johan. Mitt eget smurfnamn: Smugglosmurf.
Dag 5: Det här hade varit najs att äta idag
Vilket töntigt och fruktansvärt fantasilöst ämne. Men ska man följa spelets regler så ska man. Idag är det midsommarafton. Då ska man äta sill, jordgubbar och dricka öl och snaps. Personligen har jag aldrig riktigt förstått mig på the swedish way med högtidsmat. Snacka dålig fantasi! Varenda jäkla högtid ska man äta sill. Bör, liksom. Gud förbjude att man under någon högtid bara sket i den där sillen, som faktiskt i ärlighetens namn bara smakar sådär. Och visst är det trevligt med öl och snaps, men det går inte upp mot ett par glas Amarone eller ett glas iskallt rosévin. Fast visst, jordgubbar med vispgrädde är rätt nice.
Om jag fick skapa min egen högtidsmat hade den nog sett ut såhär:
- En dignande ostbricka med surdegsbröd och ett par päron uppskuret i skivor.
- Någonting med spaghetti. Min favoriträtt alla dagar. Bacon är till exempel aldrig fel att lägga i en spaghettisås.
- Delikatesstallrik med italienska charkuterier och mozarellaost. Kanske lite vitlöksbröd till det.
Men så länge får jag nog bida min tid och tolerera att sillen har en högstående position i vårt samhälle. Jag äter den, visst visst, och den är helt ok. Men bara ok. Lite kejsarens nya kläder om ni frågar mig. Fast den är förvisso rätt nyttig, vilket kompenserar litegrann iallafall.
Dag 4: Mitt hus
Mitt hus är inte mitt hus utan min lägenhet. När lillfisen bara var ett embryo insåg vi att en 2.5:a vid Nobeltorget (för er icke-Malmöbor innebär Nobeltorget förvisso hyfsat centralt, men också relativt ghetto neighbourhood) inte var ett bra ställe för vår lilla blivande Nobelpristagare att växa upp på. Så snabbt och lätt hittade vi vår blivande familjelägenhet. Och när jag säger snabbt och lätt menar jag med tårar och tandagnisslan, då vi förvisso hittade en ny lägenhet snabbt, men den gamla fick vi behålla ett par månader längre än vi tänkt. Nåja, det är ju inte viktigt i hela den här historien. Bara en liten bakgrund.
Min (och makens) lägenhet är en charmerande trea på Ribersborg i Malmö. Än en gång, för er icke-Malmöbor innebär Ribersborg ett stenkast från havet och ett kast med liten boll (om man kastar den lilla bollen ganska långt) från Turning Torso. Den är inte så stor, men ganska fiffigt upplagd, så det finns ett rum till mig och maken, ett rum till lillfisen och ett vardagsrum. Från balkongen ser man havet och om man lutar sig ut ganska farligt mycket från köksfönstret ser man Turning Torso.
Mannen som tidigare bodde i vår lägenhet brydde sig inte så mycket om den (och så hette han Valeri!!!). Färgen flagnade på väggar och tak och persiennerna hängde på trekvart. Det tog oss (maken) en stund att få fason på lägenheten, men nu är den ganska ungefär så som vi vill ha den, bortsett från att badrummet ser ut precis som det gjorde på 1950-talet när huset byggdes. Huset i sig är sisådär. Just för tillfället håller ett gäng dammiga grabbar på att byta våra stammar, som är relativt ruttna och ibland regnar det visst in genom taket, men det drabbar mest dem som bor högst upp.
Dag 3: Smeknamn jag har och varför
Jag heter Johanna. Jag har aldrig sett någon topp-tio-lista över namn i början av 1980-talet, men jag är rätt säker på att Johanna hamnar relativt högt upp på den. Dock är Johanna inget vidare namn att vränga om till ett smeknamn. Fler än en har försökt och misslyckats att få Jojjo som ett namn jag ska lystra till. En sväng på gymnasiet satte vi -is som ändelse på alla namn, så under en kort tid var jag Johannis. Min mailadress vittnar fortfarande om denna tid. Lätt infantilt, men jag har helt enkelt aldrig kommit mig för med att byta den.
Efter skoltiden var jag som ni ju redan vet en sväng på de brittiska öarna. De hade stora svårigheter att få till ett riktigt Johanna. Där blev det, i bästa fall, Joanna, och i allra sämsta fall Joanne. Jag hade en chef som kallade mig Joanne i ett halvår, trots att till och med stammisarna sa till honom att det inte var det jag hette.
När jag började jobba som sjuksköterska delade jag avdelning med inte mindre än två andra Johannor. Det föranledde att vi alla tre fick kallas vid våra efternamn. Ni vet, lumpen-style. Och mitt efternamn, som jag sällan eller aldrig skriver ut här i bloggen, är Lidfors. Så under en tid gick jag under tilltalsnamnet Lidfors av kollegorna. Tills en dag. För tydligen är Lidfors lätttare att göra om till ett smeknamn än vad Johanna är. En av kollegorna kom en dag på det fullkomligt fruktansvärda smeknamnet... nä, jag vill knappt skriva det. Jo, jag får väl göra det ändå. Det namn som mina kollegor under minst ett års tid kallade mig, till och med vår mycket strikta och proffesionelle överläkare, var Lidis. Fattar ni? Lidis. Jag tror det är det fulaste smeknamn jag har hört NÅGONSIN. Fulare än Berra, Uffe och Tompa tillsammans. Under den värsta perioden av detta smeknamn inroducerades jag till och med för nya kollegor som "Hon heter Johanna, men vi kallar henne för Lidis". Tack och lov har detta hemska smeknamn glömts bort i takt med att gamla kollegor slutat och nya har börjat, och jag tycker att vi alla nu direkt glömmer bort att jag någonsin har kallats för... Lidis.
Dag 2: I min handväska
Jag saknar handväskor. Nuförtiden är det föräldraledighetsdagar, och det är förvånansvärt osmidigt att ha handväska när man kör runt en vagn. Alltså är min väska fylld av blöjor, babywipes, något att äta och dricka till lillfisen, min plånbok, nycklar, lypsyl, tuggummi och pass. Många människor finner det udda att springa runt med sitt pass i väskan, men det är en gammal kvarleva från tiden i Dublin, där det svenska id-kortet inte godtogs som legitimation. Jag är ganska trött på att komma med kommentaren: "Ja, men då kan jag snabbt och smidigt lämna landet om jag skulle få för mig att råna en bank en dag. Hähä!", men den funkar hjälpligt som ursäkt fortfarande.
I övrigt gillar jag handväskor, men är alltför snål för att köpa en riktigt fin och dyr. Jag är inte heller värst kunnig inom ämnet. Jag vet att en Birkinväska är da shit, men det är mest på grund av SATC och Gilmore girls. Dock sportar jag en äkta DKNY-plånbok som jag köpt på NK för ett par år sedan. Det enda som verkligen, verkligen fattas i min handväska, blöj- eller ej, det är cigaretter och tändare. För två år sedan hade det varit handväskans viktigaste innehåll, men sedan lillfisen gjorde sin entré i min värld genom ett plus på en graviditetssticka försvann cigaretterna både ur handväskan och ur livet. Troligtvis relativt passande för en lungsjuksköterska. Men dock.
Dag 1: Presentation av mig själv
Då så, från en semestervecka i de småländska skogarna kastar jag mig in i min 30 dagar långa utmaning. Vi är analoga, konservativa och introverta och börjar helt enkelt med dag 1 den första dagen, vilket är så som synes en presentation av mig själv:
Den 26:e januari 1980 föddes jag i ett snötyngt Helsingborg. Jag minns det inte, men det är så det berättats för mig. Under 19 år levde jag så i denna stad med en ständigt ökande längtan efter dragiga vindslägenheter i Paris och övriga pretentiösa planer och drömmar om den stora världen som bredde ut sig bortom Helsingborg och Helsingör. Jag kom inte längre än först till Devon, en oerhört vacker men också mycket sömnig del av England, sedermera London och därefter Dublin. Långt ifrån mina poetiska planer om lyrik skriven i Paris fann jag mig serverandes öl och musslor till hel- och halvfulla irländare. Tydligen passade det mig ganska bra, för jag blev kvar i tre år. Tills min mor såg det lämpligt att jag började bruka allvar. Något som min irländska husläkare nog bara kunde hålla med helhjärtat om. Kommentaren "Do you have a deathwish?" klingar fortfarande i mina öron. Den handlade om att en 22-åring inte rimligen skulle röka 30 cigaretter om dagen och dricka.... ja, det vill jag inte ens gå in på. Så till slut åkte jag hem. Eller hem och hem, jag åkte till Malmö, för det var där de skulle göra mig till sjuksköterska.
Efter bara en och en halv termin av tråkigt pluggliv sprang jag på maken. Fast då var han inte maken, utan först dejten, sedan pojkvännen, därefter sambon och numera maken. På den vägen är det så nu. Jag blev, mycket riktigt såsom utlovat, sjuksköterska. Vi skaffade en katt, flyttade till en större lägenhet, gifte oss, flyttade till en ännu större lägenhet och skaffade lillfisen som nu är 14 månader gammal och har den samlade envisheten från såväl sin mor som sin far.
Jag är smärtsamt ärlig. Brutalt ärlig, some might say. Iallafall gentemot de jag tycker om. De jag inte gillar brukar bli relativt snabbt varse detta. Mina skådespelartalanger lämnar mycket övrigt att önska. Jag är cynisk och irriterar mig ofta över att folk inte använder hjärnan. Det tar mig lång tid att lära känna folk. Lite för att jag är blyg och lite för att jag ibland vill vara folk till lags så pass mycket att jag glömmer bort vem jag själv är. Om jag inte får mycket tid för mig själv blir jag irriterad. Jag behöver min ensamtid dagligen, annars blir jag kokobello i huvudet. Troligtvis var det på grund av det som föräldraskapet kom som en sådan chock för mig i början.
Jag har ingen hobby och har alltid haft lite dåligt samvete över det. Jag trivs bra framför tv:n, men kan inte sticka, sy, virka, knyppla, meka med bilar, spela ukulele eller snickra verandor. Jag tycker mycket om att dricka vin och äta god mat. Jag försöker bli duktig på att se feminin och vän ut, men har misslyckats i 32 år. Min dröm är att uppfostra lillfisen i en värld där det inte är viktigare för kvinnor än för män att se bra ut och den dagen hon lägger sig under kniven för att förbättra sitt yttre, det är den dagen jag har misslyckats kapitalt med min uppfostran.
Jag älskar att skriva och när fortfarande en banal dröm om att skriva en roman. Jag och hälften av Sveriges övriga befolkning that is. Jag läser mycket i perioder. Med upp till Småland tog jag Raskens, för att läsa om (femton år sedan sist). Idag köpte jag en chick lit-bok av en irländsk författare. Det sammanfattar mitt litterära liv alldeles superbt. Jag tycker alltid det är dags för mig att plöja de ryska klassikerna, men jag gör det aldrig.
Jag har korta ben och måste alltid sy upp byxor. Jag hatar damm och har lite lätt skräck för inlandet. Jag anser att man behöver kunna ta sig till havet på mindre än 15 minuter. Jag är outsägligt glad att man bara behövde gå igenom högstadieåren en enda gång och jag har riktigt, riktigt dålig syn. Nu har jag nog fått med ungefär hälften av det som är jag, vilket passar sig alldeles utmärkt med tanke på att lilla fisen just precis nu verkar vakna efter sin tupplur på verandan.
Den 26:e januari 1980 föddes jag i ett snötyngt Helsingborg. Jag minns det inte, men det är så det berättats för mig. Under 19 år levde jag så i denna stad med en ständigt ökande längtan efter dragiga vindslägenheter i Paris och övriga pretentiösa planer och drömmar om den stora världen som bredde ut sig bortom Helsingborg och Helsingör. Jag kom inte längre än först till Devon, en oerhört vacker men också mycket sömnig del av England, sedermera London och därefter Dublin. Långt ifrån mina poetiska planer om lyrik skriven i Paris fann jag mig serverandes öl och musslor till hel- och halvfulla irländare. Tydligen passade det mig ganska bra, för jag blev kvar i tre år. Tills min mor såg det lämpligt att jag började bruka allvar. Något som min irländska husläkare nog bara kunde hålla med helhjärtat om. Kommentaren "Do you have a deathwish?" klingar fortfarande i mina öron. Den handlade om att en 22-åring inte rimligen skulle röka 30 cigaretter om dagen och dricka.... ja, det vill jag inte ens gå in på. Så till slut åkte jag hem. Eller hem och hem, jag åkte till Malmö, för det var där de skulle göra mig till sjuksköterska.
Efter bara en och en halv termin av tråkigt pluggliv sprang jag på maken. Fast då var han inte maken, utan först dejten, sedan pojkvännen, därefter sambon och numera maken. På den vägen är det så nu. Jag blev, mycket riktigt såsom utlovat, sjuksköterska. Vi skaffade en katt, flyttade till en större lägenhet, gifte oss, flyttade till en ännu större lägenhet och skaffade lillfisen som nu är 14 månader gammal och har den samlade envisheten från såväl sin mor som sin far.
Jag är smärtsamt ärlig. Brutalt ärlig, some might say. Iallafall gentemot de jag tycker om. De jag inte gillar brukar bli relativt snabbt varse detta. Mina skådespelartalanger lämnar mycket övrigt att önska. Jag är cynisk och irriterar mig ofta över att folk inte använder hjärnan. Det tar mig lång tid att lära känna folk. Lite för att jag är blyg och lite för att jag ibland vill vara folk till lags så pass mycket att jag glömmer bort vem jag själv är. Om jag inte får mycket tid för mig själv blir jag irriterad. Jag behöver min ensamtid dagligen, annars blir jag kokobello i huvudet. Troligtvis var det på grund av det som föräldraskapet kom som en sådan chock för mig i början.
Jag har ingen hobby och har alltid haft lite dåligt samvete över det. Jag trivs bra framför tv:n, men kan inte sticka, sy, virka, knyppla, meka med bilar, spela ukulele eller snickra verandor. Jag tycker mycket om att dricka vin och äta god mat. Jag försöker bli duktig på att se feminin och vän ut, men har misslyckats i 32 år. Min dröm är att uppfostra lillfisen i en värld där det inte är viktigare för kvinnor än för män att se bra ut och den dagen hon lägger sig under kniven för att förbättra sitt yttre, det är den dagen jag har misslyckats kapitalt med min uppfostran.
Jag älskar att skriva och när fortfarande en banal dröm om att skriva en roman. Jag och hälften av Sveriges övriga befolkning that is. Jag läser mycket i perioder. Med upp till Småland tog jag Raskens, för att läsa om (femton år sedan sist). Idag köpte jag en chick lit-bok av en irländsk författare. Det sammanfattar mitt litterära liv alldeles superbt. Jag tycker alltid det är dags för mig att plöja de ryska klassikerna, men jag gör det aldrig.
Jag har korta ben och måste alltid sy upp byxor. Jag hatar damm och har lite lätt skräck för inlandet. Jag anser att man behöver kunna ta sig till havet på mindre än 15 minuter. Jag är outsägligt glad att man bara behövde gå igenom högstadieåren en enda gång och jag har riktigt, riktigt dålig syn. Nu har jag nog fått med ungefär hälften av det som är jag, vilket passar sig alldeles utmärkt med tanke på att lilla fisen just precis nu verkar vakna efter sin tupplur på verandan.
Sömn!
Imorse vaknade jag klockan tio i sex. Inte av barnskrik eller joller utan av egen maskin. Och när jag väl vaknat till liv lite insåg jag att jag faktiskt inte vaknat under natten mer än en gång vid tvåtiden av bröl från ett gäng onyktra män på gatan. Det är då man sätter hjärtat i halsgropen, för om lillfisen för det första inte vaknat en enda gång under natten och för det andra inte vaknat och krävt uppstigning klockan 05.20, ja, då måste hon vara död. Det var den enda rimliga förklaring jag kunde tänka mig. Så istället för att vända på mig och somna om störtade jag med en känsla av fasa i bröstet in i lillfisens rum, redo att skåda död bebis i valfritt scenario som kan ta en bebis av daga i en spjälsäng (typ death by Hår av Hin eller dylikt). Inte död, men högst levande stod lillfisen lutad mot spjälorna i tyst begrundan och tittade förvånat på mig när jag kom in med fasa i blick istället för sömndrucken och hålögd såsom brukligt. Alltså, efter chocken, ett högst angenämt scenario. Dels att vakna av sig själv, sovmorgon till tio i sex en söndag, inte illa, och dels att ha sluppit springa ut och in med nappar och buffningar en gång varannan timme mellan 23 och 05. Helt klart en bra söndag!
Jag sitter och överväger om jag ska starta en sådan där 30-dagarsbloggtjohejsangrej eller om jag ska skita i det. Åsikter i frågan emottages tacksamt.
Dag 1: Presentera mig själv
Dag 2: I min handväska
Dag 3: Smeknamn jag har och varför
Dag 4: Mitt hus
Dag 5: Det här hade varit najs att äta idag
Dag 6: Tanken bakom mitt bloggnamn
Dag 7: Något jag ångrar
Dag: 8: Min favoritfödelsedag
Dag 9: Min favorittid på året
Dag 10: Min dag
Dag 11: Det här upprör mig
Dag 12: Det här får mig att gråta
Dag 13: Det här får mig att må bättre
Dag 14: Favorit-superhjälte
Dag 15: Tio dödssynder
Dag 16: Mitt badrumsskåp
Dag 17: Min familj
Dag 18: Min tro
Dag 19: En första
Dag 20: Något jag längtar efter
Dag 21: Mina rädslor
Dag 22: Någon jag skulle vilja byta liv med, för en dag
Dag 23: Min favoritbok
Dag 24: Ett ögonblick
Dag 25: Mitt motto
Dag 26: En ovana
Dag 27: Mina gummistövlar
Dag 28: Något jag inte klarar mig utan
Dag 29: En bild från en tid jag saknar
Dag 30: Mina drömmar
Jag sitter och överväger om jag ska starta en sådan där 30-dagarsbloggtjohejsangrej eller om jag ska skita i det. Åsikter i frågan emottages tacksamt.
Dag 1: Presentera mig själv
Dag 2: I min handväska
Dag 3: Smeknamn jag har och varför
Dag 4: Mitt hus
Dag 5: Det här hade varit najs att äta idag
Dag 6: Tanken bakom mitt bloggnamn
Dag 7: Något jag ångrar
Dag: 8: Min favoritfödelsedag
Dag 9: Min favorittid på året
Dag 10: Min dag
Dag 11: Det här upprör mig
Dag 12: Det här får mig att gråta
Dag 13: Det här får mig att må bättre
Dag 14: Favorit-superhjälte
Dag 15: Tio dödssynder
Dag 16: Mitt badrumsskåp
Dag 17: Min familj
Dag 18: Min tro
Dag 19: En första
Dag 20: Något jag längtar efter
Dag 21: Mina rädslor
Dag 22: Någon jag skulle vilja byta liv med, för en dag
Dag 23: Min favoritbok
Dag 24: Ett ögonblick
Dag 25: Mitt motto
Dag 26: En ovana
Dag 27: Mina gummistövlar
Dag 28: Något jag inte klarar mig utan
Dag 29: En bild från en tid jag saknar
Dag 30: Mina drömmar
Lyssnar högst ofrivilligt på Pitbull
Förlåt för igår. Att vi åkte ur EM alltså. Det var inte meningen. Jag och maken lovar att aldrig mer se på fotboll. Var ändå bara kul i typ fyra minuter, så det känns inte som någon större uppoffring att göra.
Efter en dag i åskvärmen med kompisar som också går upp klockan halvsex på lördagmorgnar har jag nu det magnifika nöjet att försöka natta lillfisen med grannens fest i bakgrunden. Det är mycket Pitbull och Swedish house maffia och det utgör ungefär lika bra grund för lillfisens sömn som glassbilens trudelutt gör varannan fredag. Nattningen är alltså ett stort fiasko såhär långt och volymen på musiken höjs successivt i takt med antal drinkar som dricks (det är iallafall min kvalificerade gissning). Vi håller alla tummar för att festen är en förfest. Annars kommer snart denna hulda moder att bli vred.
Morgonpigga kompisar.
Efter en dag i åskvärmen med kompisar som också går upp klockan halvsex på lördagmorgnar har jag nu det magnifika nöjet att försöka natta lillfisen med grannens fest i bakgrunden. Det är mycket Pitbull och Swedish house maffia och det utgör ungefär lika bra grund för lillfisens sömn som glassbilens trudelutt gör varannan fredag. Nattningen är alltså ett stort fiasko såhär långt och volymen på musiken höjs successivt i takt med antal drinkar som dricks (det är iallafall min kvalificerade gissning). Vi håller alla tummar för att festen är en förfest. Annars kommer snart denna hulda moder att bli vred.
Morgonpigga kompisar.
Bollen är rund
Jag och maken är okarakteristiska och ser på fotboll. Vi kan ungefär lika mycket om fotboll, jag och maken. Inget alltså. Hittills har det yttrats saker som "Stora handskar", "undrar varför planen är randig" och "det där med offside har väl något att göra med var bollen är och var spelarna är typ?". Det ökar inte precis engagemanget att vi ligger under. Vi tycker lite att vi bör belönas för vårt engagemang genom en vinst. Det tycker vi faktiskt.
Sedan vet jag inte riktigt, men de där "proffskommentatorerna" i halvtid, hur proffsiga är de egentligen? Jag menar, tips som "Ge inte de engelska anfallarna för mycket utrymme" och "Spela mer offensivt", det hade ju till och med jag kunnat räkna ut. Är det inte ganska basic? Jag bara väntar på kommentaren "Det vore ju bra med lite fler mål från det svenska laget". Men alltså, själv tycker jag liksom mest att bollen är rund, vi har elva spelare på plan och att det nog ändå känns rätt viktigt att markera de engelska spelarna, spela lite mer offensivt och göra ett par mål. Tipsa sportkanalerna om mig. Jag är quite the sportkommentator, I tell you!
P S. Var har jag varit den senaste veckan? Jag har först surat lite över att ingen har kommenterat mina blogginlägg på femtontusen år och sedan åkte jag till Stockholm med lillfisen. Nu vet ni.
En gris vi såg på Skånes djurpark förra helgen. Den säger vov-vov enligt lillfisen.
Sedan vet jag inte riktigt, men de där "proffskommentatorerna" i halvtid, hur proffsiga är de egentligen? Jag menar, tips som "Ge inte de engelska anfallarna för mycket utrymme" och "Spela mer offensivt", det hade ju till och med jag kunnat räkna ut. Är det inte ganska basic? Jag bara väntar på kommentaren "Det vore ju bra med lite fler mål från det svenska laget". Men alltså, själv tycker jag liksom mest att bollen är rund, vi har elva spelare på plan och att det nog ändå känns rätt viktigt att markera de engelska spelarna, spela lite mer offensivt och göra ett par mål. Tipsa sportkanalerna om mig. Jag är quite the sportkommentator, I tell you!
P S. Var har jag varit den senaste veckan? Jag har först surat lite över att ingen har kommenterat mina blogginlägg på femtontusen år och sedan åkte jag till Stockholm med lillfisen. Nu vet ni.
En gris vi såg på Skånes djurpark förra helgen. Den säger vov-vov enligt lillfisen.
Ont i håret
Idag har jag ont. I håret. Flotten blev Lilla torg som blev stort vitt tält på Ribban med ett icke sinande flöde av rosévin. Ickeförty mycket trevligt, men mina intentioner var aldrig att komma hem klockan halvtvå. Maken höll sitt löfte mycket gentilt och lät sin rosévinsstinna fru sova hela natten och hela morgonen ända fram till klockan tio, så hårvärken är lyckligtvis endast av väldigt lätt karaktär.
Idag ska vi gå och andas rosévin över de andra kyrkföräldrarna och barnen, och lillfisen ska väl hångla med några intet ont anande andra barn som vanligt och sjunga ut sin tacksamhet över att Gud gett henne en sådan välfungerande kropp (Kroppen är toppen på alla sätt och vis. Den har jag fått av Gud. You know the drill). En helt vanlig tisdag alltså.
Här hade jag haft en finfin bild på en vacker Malmökväll flytandes fram till trubadurtoner av Evert Taube. Om jag inte hade glömt kameran hemma igår. Vilket jag gjorde. Ni får föreställa er det själva. Det var grönt och lummigt. Och trubaduren sjöng Taube.
Idag ska vi gå och andas rosévin över de andra kyrkföräldrarna och barnen, och lillfisen ska väl hångla med några intet ont anande andra barn som vanligt och sjunga ut sin tacksamhet över att Gud gett henne en sådan välfungerande kropp (Kroppen är toppen på alla sätt och vis. Den har jag fått av Gud. You know the drill). En helt vanlig tisdag alltså.
Här hade jag haft en finfin bild på en vacker Malmökväll flytandes fram till trubadurtoner av Evert Taube. Om jag inte hade glömt kameran hemma igår. Vilket jag gjorde. Ni får föreställa er det själva. Det var grönt och lummigt. Och trubaduren sjöng Taube.
Flotten
Idag friskförklarar jag mig själv. Lite för att jag tänkt följa med på personalfesten på jobbet som går av stapeln på en flotte med trubadurer som behagligt tar en fram längs kanalens grönska medan man äter och dricker vin, och lite för att jag faktiskt känner mig hyfsat återställd trots en natt av lite uppevarande med lillfisen. Nu: Kaffe. Jag har vare sig druckit vin eller kaffe på hela helgen. Fatta hur sjuk jag har varit då!
En hals
Eftersom vi i familjen tyckte att det var så länge sedan någon av oss var sjuk så passade en otippad bubblare på att sjuka ner sig i fredags. Hon med det där immunförsvaret som slår ner små ekorrar på bakgården. Jag, alltså, om det inte framgick. Jag, som skröt med åratal av arbete utan så mycket som en endaste sjukdag, har nu på ett och samma år lyckats drabbas av the infamous öroninflammation från helvetet OCH något som jag bara kan omnämna som världhistoriens segast framryckande halsinfektion. Den började i början av veckan och kulminerade, lämpligt nog, precis innan jag skulle klä upp mig för att gå på en kär väns 35-årsfest, med 38 graders feberfrossa i fredags. Men vem är jag att ringa och anmäla mitt frånfälle 45 minuter innan fest. Svaret var Ibumetin och en varm dusch. Resultatet lät inte vänta på sig. Festen var trevlig och nöjt konstaterade jag en temp på 37.4 när jag kom hem.
Tyvärr talade därefter nattens feberfrossa sitt tydliga språk. Och eftersom maken jobbar helg och man ogärna hålller på med vab-dagar ringdes hela kavalleriet på svärsidan in. Jag har alltsedan igår vid lunch haft sällskap och barnpassning nanny style och närhelst jag velat gått in i mitt mörka sovrum, satt på Gilmore girls på dvd:n och feberslumrat behagligt. Därmed har jag troligtvis sovit mer det senaste dygnet än vad jag gjort hela det senaste året. I tell you, har man gift in sig i den bästa släkten eller vad?
Tyvärr talade därefter nattens feberfrossa sitt tydliga språk. Och eftersom maken jobbar helg och man ogärna hålller på med vab-dagar ringdes hela kavalleriet på svärsidan in. Jag har alltsedan igår vid lunch haft sällskap och barnpassning nanny style och närhelst jag velat gått in i mitt mörka sovrum, satt på Gilmore girls på dvd:n och feberslumrat behagligt. Därmed har jag troligtvis sovit mer det senaste dygnet än vad jag gjort hela det senaste året. I tell you, har man gift in sig i den bästa släkten eller vad?
Hello?
Det tog ett år, en månad och tre dagar. Men till slut hände det oundvikliga. 
Isabelle fick en Hello Kitty-väska av grannen. Först Teletubbies, sen hoppsan doppsan, snoris boris och nu detta. Vart är världen på väg egentligen?
