Smugglosmurf

Då så, från en semestervecka i de småländska skogarna kastar jag mig in i min 30 dagar långa utmaning. Vi är analoga, konservativa och introverta och börjar helt enkelt med dag 1 den första dagen, vilket är så som synes en presentation av mig själv:

Den 26:e januari 1980 föddes jag i ett snötyngt Helsingborg. Jag minns det inte, men det är så det berättats för mig. Under 19 år levde jag så i denna stad med en ständigt ökande längtan efter dragiga vindslägenheter i Paris och övriga pretentiösa planer och drömmar om den stora världen som bredde ut sig bortom Helsingborg och Helsingör. Jag kom inte längre än först till Devon, en oerhört vacker men också mycket sömnig del av England, sedermera London och därefter Dublin. Långt ifrån mina poetiska planer om lyrik skriven i Paris fann jag mig serverandes öl och musslor till hel- och halvfulla irländare. Tydligen passade det mig ganska bra, för jag blev kvar i tre år. Tills min mor såg det lämpligt att jag började bruka allvar. Något som min irländska husläkare nog bara kunde hålla med helhjärtat om. Kommentaren "Do you have a deathwish?" klingar fortfarande i mina öron. Den handlade om att en 22-åring inte rimligen skulle röka 30 cigaretter om dagen och dricka.... ja, det vill jag inte ens gå in på. Så till slut åkte jag hem. Eller hem och hem, jag åkte till Malmö, för det var där de skulle göra mig till sjuksköterska.

Efter bara en och en halv termin av tråkigt pluggliv sprang jag på maken. Fast då var han inte maken, utan först dejten, sedan pojkvännen, därefter sambon och numera maken. På den vägen är det så nu. Jag blev, mycket riktigt såsom utlovat, sjuksköterska. Vi skaffade en katt, flyttade till en större lägenhet, gifte oss, flyttade till en ännu större lägenhet och skaffade lillfisen som nu är 14 månader gammal och har den samlade envisheten från såväl sin mor som sin far.

Jag är smärtsamt ärlig. Brutalt ärlig, some might say. Iallafall gentemot de jag tycker om. De jag inte gillar brukar bli relativt snabbt varse detta. Mina skådespelartalanger lämnar mycket övrigt att önska. Jag är cynisk och irriterar mig ofta över att folk inte använder hjärnan. Det tar mig lång tid att lära känna folk. Lite för att jag är blyg och lite för att jag ibland vill vara folk till lags så pass mycket att jag glömmer bort vem jag själv är. Om jag inte får mycket tid för mig själv blir jag irriterad. Jag behöver min ensamtid dagligen, annars blir jag kokobello i huvudet. Troligtvis var det på grund av det som föräldraskapet kom som en sådan chock för mig i början.

Jag har ingen hobby och har alltid haft lite dåligt samvete över det. Jag trivs bra framför tv:n, men kan inte sticka, sy, virka, knyppla, meka med bilar, spela ukulele eller snickra verandor. Jag tycker mycket om att dricka vin och äta god mat. Jag försöker bli duktig på att se feminin och vän ut, men har misslyckats i 32 år. Min dröm är att uppfostra lillfisen i en värld där det inte är viktigare för kvinnor än för män att se bra ut och den dagen hon lägger sig under kniven för att förbättra sitt yttre, det är den dagen jag har misslyckats kapitalt med min uppfostran.

Jag älskar att skriva och när fortfarande en banal dröm om att skriva en roman. Jag och hälften av Sveriges övriga befolkning that is. Jag läser mycket i perioder. Med upp till Småland tog jag Raskens, för att läsa om (femton år sedan sist). Idag köpte jag en chick lit-bok av en irländsk författare. Det sammanfattar mitt litterära liv alldeles superbt. Jag tycker alltid det är dags för mig att plöja de ryska klassikerna, men jag gör det aldrig.

Jag har korta ben och måste alltid sy upp byxor. Jag hatar damm och har lite lätt skräck för inlandet. Jag anser att man behöver kunna ta sig till havet på mindre än 15 minuter. Jag är outsägligt glad att man bara behövde gå igenom högstadieåren en enda gång och jag har riktigt, riktigt dålig syn. Nu har jag nog fått med ungefär hälften av det som är jag, vilket passar sig alldeles utmärkt med tanke på att lilla fisen just precis nu verkar vakna efter sin tupplur på verandan.