Dag 7: Något jag ångrar

Ja, alltså, ursäkta pausen. I söndags forslade vi hem hela familjen från semesterveckan i Småland och efter det har vi försökt återta vardagen så gott vi har kunnat. Det vill säga maken har börjat jobba igen och jag har återtagit min solituda föräldraledighet.
 
Nåväl, till saken: Något jag ångrar. Jag känner alldeles klart och tydligt igen det där, och tror att jag svarat på den frågan innan. Det är klurigt. Man vet ju inte var man hade varit idag om man gjort andra val i livet. Om man ångrar massa grejer och istället hade gjort dem annorlunda kanske man hade varit någon helt annanstans och det hade kanske varit toppen. Eller så hade det varit bajs. Eller så hade man kanske varit död. Om man fattat ett RIKTIGT konstigt beslut alltså. På det stora hela är jag nöjd med mitt liv. Jag är glad att jag varit utomlands några år och betett mig illa. Hade jag fått frågan precis när jag åkt hem för gott från Irland hade mitt svar garanterat varit att jag ångrade beslutet att åka hem.
 
Jag är glad att jag blev sjuksköterska, för det var verkligen ett skott i mörkret som lika gärna kunnat gå åt helvete. Fast sen kommer den där "tänk om"-tanken. Tänk om jag hade förstått varför det var viktigt med bra betyg. Inte bara "för att kunna plugga vidare om man vill". Tänk om någon hade sagt till mig att den enda chansen (nästan) att bli riktigt snuskigt rik är att plugga och bli något betydelsefullt. Jag tror inte riktigt att jag tänkte så. När jag gick på högstadiet tänkte jag mest på vem jag helst skulle vilja hångla med. På gymnasiet tänkte jag mest kvasiintellektuella tankar om Paris och såg på pretentiösa filmer. Visst pluggade jag, och visst fick jag bra betyg. Men inte bäst. Och det ångrar jag, för det hade inte varit så förbaskat svårt att gå ut med toppbetyg om jag bara hade lagt manken till lite mer. Om jag bara hade förstått att de där hånglen och den där vindsvåningen i Paris bara var blaj så hade jag kanske haft lite extra tid att lägga på böjningar av latinska verb. Om jag hade låtit bli att sitta och brevväxla med kompisar på mattegenomgångarna så kanske jag faktiskt hade förstått bara lite fler matteformler. Det är det enda jag kommer på att jag verkligen ångrar.
 
Det, och att jag en gång drog med maken på bio för att se "Farväl Falkenberg". Den sög så svårt att vi efter 35 minuter var tvungna att lämna salongen för att inte drabbas av små hjärnblödningar. Egentligen ville maken gå efter tjugo, men jag var snål och ville också ge filmen en chans att "börja". Efter 35 minuter förstod jag att det enda som skulle börja om vi satt kvar var vår egen ohälsa och också möjligtvis separation. Har ni läst "Liftarens guide till galaxen"? Då förstår ni kanske vad jag menar om jag säger att filmen med rättvisa jämförs med vogonsk poesi. Så illa var det. Det där är trots allt 35 minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Och 200 spänn som kunnat läggas på en riktigt god flaska vin.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!