Smugglosmurf

42+ 2.

Nu börjar det ju faktiskt närma sig förlossning, vare sig den saktmodiga vill eller inte. Ifall vi inte träffar på en av de där läkarna som inte tycker att det behöver sättas igång fast man har gått 18 dagar över tiden. Läkaren vi träffade igår sa att "de flesta" tycker att det bör sättas igång efter 18 dagar. "De flesta" är ju inte alla, så det hade väl varit ganska typiskt att stöta på en sån.

Idag fick jag sista Gilmore-boxen i förlossningspresent av maken. Eftersom jag är en glaset-är-halvtomt-kind of människa räknar jag med en enormt lång förlossningshistoria, så 883 minuter Gilmore Girls är ganska bra att ha med sig in, tror jag. Jag vet att det finns konstigt folk där ute som hade sett 883 minuter av Gilmore Girls som ren tortyr, men de har bara inte ännu förstått storheten i denna episka serie.

Hur rengör man egentligen sin laptop? Min blir jättedammig mellan tangenterna jämt, och sist när jag dammsög den så lossnade s-et och sögs in i dammsugarpåsen. Det är INTE roligt att leta efter saker i dammsugarpåsar, så nu efterlyser jag ett bättre sätt att rengöra den. Allt annat är nämligen redan rengjort. Utom vår walk in closet, men där orkar jag inte dammsuga och plocka undan, så den räknas inte.

Idag har vi hängt på prenatal igen. CTG ser bra ut, blodtrycket är bra, urinen är bra och fostervattenmängden är bra. Så vi fick välja själva vad vi ville skulle ske härnäst. Jag försökte skövla över ansvaret för det på maken, men han skövlade raskt över det på mig igen. Så jag bestämde att vi skulle ha lite is i magen. Eller typ isblocket som Titanic gick på grund efter att ha kört in i. Det är mycket is nu. Nu väntar vi alltså fortfarande på att bäbisen själv ska bestämma sig för att komma ut. Den har fram till onsdag på sig, sedan är det dags för nästa prenatalbesök, och vid den kontrollen tycker tydligen de allra flesta läkare att det börjar bli dags att sätta igång processen oavsett vad bäbisen har bestämt sig för.

Så här sitter man, i vecka 42 plus två. Jag tror att vi alla vet att den här människan inte kommer att bestämma sig självmant för att komma ut. Blir som gisslandrama på onsdag när han/hon ska tvingas att komma ut med hjälp av förhandlare (barnmorska). Fick mig en hinnsvepning idag när vi ändå var på prenatal, och efter det har jag legat på mitt underlägg i sängen och slumrat till "Nio månader" som råkade gå på tv. Se inte den, om ni inte redan har gjort det. Den skulle vara kul, men det var den inte. Inte i vecka 42 iallafall.

Imorse klockan fem, just när jag vaknade för mitt första toalettbesök, slogs jag av det uppenbara att ingen förlossning påbörjats under natten. Det brutala i den insikten gjorde att jag var komplett oförmögen att somna om, så jag gick ut i vardagsrummet för att se på tv. Vad visar de på tv klockan 05.00? Förlossningskliniken. Lätt dumdristigt valde jag att titta på det. Efter fem minuter hade det förlösts bäbisar till både höger och vänster i en takt som gjorde mig matt. Och avundsjuk. Och gråtmild. Snyftande gick jag och la mig igen, i full tro att vår bäbis aldrig någonsin kommer att komma ut.

Vid uppvaknande nummer två, vid den mer humana tiden 09.30, förstod maken att det var distraktionsdags ifall hans fru (jag) inte skulle få ett fullständigt psykbryt och förlösa mig själv medelst brödkniv på köksgolvet, och föreslog en tripp till Halland för lite distraktion från Antigonish med familj. Där har vi alltså varit hela dagen och blivit omhändertagna, matade med blåbärspaj och grillat och ihällda alkoholfritt vin. Vårt blivande barn, som nu tilldelats epitetet "Den saktmodiga", fick sin första ödla, hemvirkad och charmig med slittåliga ögon och svans. Den heter Newt och ser ut såhär:


Den saktmodiga är nu bjuden på ett 18-årskalas, ett bröllop, har en hel garderob klar, har såväl färdmedel som säng och vagga och har nu även fått sin första ödla. Vad mer krävs egentligen för att hon/han ska vilja ta sig ut i världen?


Newt löste ett brott nere vid sjön.

Jag är speciell. Enbart ca 2 av 100 kvinnor går över 42 veckor enligt säker källa på nätet. Välkomna till vecka 42 dag 1 utan resultat. Hinnsvepning, schminnsvepning- inget har hänt. Och jag som har haft underlägg under mig överallt utifall att vattnet skulle gå. Inget vatten har gått. Idag åker vi till Halland för lite tröstbesök hos kusin K med make och terrorister och imorgon är det dags för besök nr 2 på Prenatal.

Visste ni att man tekniskt sett, om bäbisen mår bra, kan gå upp till vecka 43 utan att föda. Det händer 1 på 1000. Jag är ju redan bevisat speciell i 2 av 100-klassen, så varför inte köra på att vara riktigt promillespeciell? Har någon något gammalt jag kan dra över mig?

Idag ska vi föda barn. Kanske. Eller kanske inte. Ingen vet. Om en timme ska vi iallafall iväg och göra de där undersökningarna och få den där hinnan petad på. Sen får vi se. Det är en helt absurd känsla kan jag meddela.


En sak är säker, ju fler dagar som går utan bäbis desto mer synd blir det om vår katt.

Nä, fortfarande nada. Dessutom har barnmorska direkt tekniska problem, så hela planen med att ringa och få en tid till imorgon är tillintetgjord. Vår nya plan är att åka in till prenatal i all vår fysiska prakt för att få den där tiden till imorgon. Jag är vid det här laget vanvettigt trött på att vara gravid. Det är varmt, hela jag är svullen och mina handleder gör ont av det där förbaskade karpaltunnelsyndromet. Man borde få medalj när man är gravid!


Snygg, sexig och glad.

Hur det gick med ballerinaskorna? Mina fellow kollegor inom sjukvården, låt mig måla upp en bild för er. Mina fötter i ballerinaskorna såg ut som... hmm... Föreställ er en äldre dam med hjärtsvikt som kommer in och har slarvat med sina vätskedrivande tabletter under en tid, bara för att de tröttnat på att springa och kissa stup i kvarten. Ni vet hur deras fötter och ben ser ut. Om de överhuvudtaget fått på sig ett par skor ser dessa ut som om de är på väg att bokstavligt talat på ett explosionsartat sätt vara på väg att tillintetgöras vilken sekund som helst för att upplösas i sina beståndsdelar och spridas över hela avdelningen. Så, mina älskade vänner och bloggläsare, såg mina fötter ut när jag tvingat ner dem i mina ballerinaskor från Benetton. Bara för att jag tycker så mycket om er har jag tagit ett foto, enkom för er skull, så att ni kan starta påskfirandet med ett skratt.


Tur att vinterstövlarna inte bränts på bål riktigt än.

Inga värkar. Ingen vattenavgång. Däremot har jag utvecklat något slags karpaltunnelsyndrom. Iallafall enligt självdiagnostisering på nätet.

Idag ska jag försöka pressa ner mina feta fötter i mina ballerinaskor från Benetton. Vinterstövlarna må vara effektiva kylavstötare, men vad gäller att avstöta värme lämnar de fortfarande mycket övrigt att önska. Hur gravid jag än är kan jag nu inte längre utsätta min omgivning för dessa malätna, fula och stinkande vinterstövlar, oavsett hur bekväma de är. Ikväll ska vi påskgrilla på vår takaltan. Tänker minsann inte sitta och rulla tummarna i väntan på någon bäbis. Visste ni förresten att man blir fulare och fulare för varje dag man går över tiden? Nähä. Men det blir man iallafall.


Blä!

Jag gör inte detta för att ni ska ledas att tro att jag fött barn sedan sist. Uppdaterar bloggen dåligt alltså. Igår gick jag en längre promenad än jag gjort sedan jag blev gravid. Mer eller mindre promenerade jag faktiskt mellan halvtio och två. Det straffade sig när jag kom hem med en episk yrsel och allmän sjukdomskänsla, eller så var det bara en släng av solsting. Vet inte så noga. Efter att ha blivit matad med årets första takterassgrillkorv däckade jag framför box nummer 6 av Gilmore Girls och tyckte allmänt synd om mig själv.

Alltså fortfarande ingen barnafödsel. Planen är som följer (om ni vill veta. Annars får ni helt enkelt sluta läsa nu): På fredag ska vi ringa till Prenatal och säga att vi vill komma in på påskafton och bli undersökta (mest jag då. Jag tror inte att de vill undersöka maken). På påskafton ska vi sedan åka till KK, göra ultraljud, CTG och hinnsvepas (någon bisarr grej de gör med någon hinna som tydligen kan påskynda ankomsten). Efter det ska vi åka hem, eller till svärföräldrarna och äta påskmat, beroende på vad klockan är, och vänta på att det hela ska sätta igång. Om det inte gör det, ska vi åka till KK igen på annandag påsk och göra om allt som gjordes på påskafton. Minus påsklunchen hos svärföräldrarna, för eventuellt sätter de faktiskt igång förlossningen på annandag påsk, och då är man kanske inte så sugen på att åka iväg på påsklunch. Dessutom är vi inte bjudna på påsklunch på annandagen, så då vore det ju konstigt att plötsligt dyka upp hemma hos svärföräldrarna och förvänta sig påsklunch. Så, anse er underrättade om planen framöver. Själv parkerar jag mig i soffan så länge, i väntan på Godot. Han kom ju aldrig heller, den där Godot.

Det är ändå något visst med att ha havsutsikt från balkongen. Idag ska bli en bra dag. Klockan är 07.25 och jag har redan tvättat håret (en ansträngande syssla med min kroppshydda), ätit två frukter (äpple och kiwi) och tagit min järntablett. Snart ska jag göra frukost och ska sen ta en längre och raskare promenad än igår. I eftermiddag har jag förhoppningsvis fått en plan inför framtida barnafödande och det helst innan semestrarna börjar.

(Läste just om det där med frukterna. Låter hemskt friskusaktigt och obehagligt gjort av mig. Jag menar att jag har druckit tre koppar tjäraliknande kaffe, rökt ett paket cigaretter och hostat upp en stor slemklump. Man är ju ingen Gunde Svan.)

Igår var en finfin dag trots den eviga väntan. På morgonen var vi på finfin brunch hos svägerskan, tätt följt av en tur till IKEA där vi köpte alldeles för få, men dock, trätrallsgrejer till balkongen så att den kan börja pimpas inför sommarens användning. De räckte bara till halva, men den halvan av balkongolvet är väldigt fin. På eftermiddagen satt jag på balkongen med Sydsvenskan och vakade ängsligt över Hår av Hin som vi har tänkt oss försöka avdramatisera balkongen för. Som det tidigare varit har hon med sin övernaturliga hörsel vaknat upp ur komatös sömn så fort hon hört balkongdörren öppnas, för att direkt komma rusandes för att se vad det är för ställe vi vägrar låta henne komma till. Vi är nämligen rätt sjåpiga och tror att hon direkt kommer hoppa över kanten och rasa ner mot en plötslig död. Igår var det däremot dags att försöka låta henne tillbringa lite övervakad och lätt avspänd tid där ute, för att hon ska förstå att balkongen inte är ett paradis med ständig tillgång till fri skinka. Det gick bra för henne. Själv låtsades jag läsa tidningen med hjärtat i halsgropen ständigt fruktandes hoppet över kanten, som givetvis aldrig kom.



Efter att ha spanat dels över kanten, dels nere vid golvet, var det här hon hamnade:


I tryggt förvar, halvvägs inne i lägenheten, precis där vi vill ha henne. Till slut (när min aorta närapå hade brustit av nervositet) gick hon självmant in igen och lade sig på hallmattan för en eftermiddagslur. Mission accomplished! Tror jag iallafall. Idag har hon inte alls varit intresserad av balkongen nämligen.

Just när balkongexperimentet var överståndet fick jag en vanvettigt trevlig överraskning. En gammal kursare som läst på bloggen om Baby Land-fiaskot (då när jag grät i en timme över ett påslakanset med stjärnor som kostade 500 spänn som vi inte hade råd att köpa) droppade förbi med påslakan och filt till vagnen med, tadaa, stjärnor på! Jag blev alldeles till mig i trasorna, och idag har jag bäddat vagnen med dem. Maken har börjat kalla mig crazy vagn-lady eftersom jag med jämna mellanrum gör något med vagnen. När jag föreslog att vi skulle gå en promenad med vagnen utan bäbis i tittade han på mig som om han övervägde att köra mig till psyk akut.

Här är finfina stjärngrejerna som snälla Isabel köpt till oss:


I love stjärnor!

Efter detta blev vi inbjudna på inpromptu grillmiddag hos N, P och J. Mycket trevligt fram tills min gravida mage verkade sträcka på sig åt alla håll, men mestadels uppåt platsen där mina lungor fick plats för länge sedan, så gick hem och till sängs med andningsbesvär á la KOL-patient. Klockan tre vaknade jag och kunde inte somna om. Tittade på en usel film på tv som började klockan fyra. Jag förstår varför den inte fick någon mer prime time sändningstid, för den var urusel. Den lyckades dock få mig att somna om till slut, så den var inte helt meningslös.

Idag har jag haft fortsatta andningsbesvär, gått på en promenad som var tänkt att bli både lång och rask, men som blev ingetdera. Däremot innehöll den glass och kaffe, vilket var trevligt. Lägenheten är städad och tvätten är tvättad. Igen. Idag var det dags för duschdraperi-tvätt. Imorgon ska vi till barnmorskan. Jag tror att det är imorgon hon kommer att berätta för oss att allt bara har varit ett stort skämt från början till slut och att vi inte alls ska ha någon bäbis. I will fill you in. Fast ni vet kanske redan att det bara är på skoj alltihopa?

Igår middag på Via Napoli. Ät inte pastan där. Satsa på pizzan. Rosépeppar och vattenmelon till Carbonara var förvisso ett nytt grepp, men när det kommer till Carbonara är jag väldigt traditionalistisk och vill ha melonfritt och med svartpeppar. Nu mot brunch på Rosenvång med en del av den Ohlssonska klanen.

Ikväll ska ni se på film på TV 4 klockan 21. In Bruges är en riktigt bra film inspelad i supermysig miljö. Ville omedelbart åka till Bruges när jag hade sett den.

Idag har jag ringt Försäkringskassan och ätit humble pie. Det hela började med att jag var på 401:a platsen i telefonkön, men eftersom de faktiskt erbjuder sig att ringa upp får man nog ändå säga att det gick relativt smidigt till. Jag fick tag på en sträng handläggare tror jag. Hon lät väldigt barsk och oresonlig och väldigt "kanske får du pengarna i slutet av april, kanske får du dem i slutet på maj." Efter att jag tre gånger sagt att det hela var mitt fel och att jag tog fullt ansvar för att jag var en klumpig och ovärdig människa (fattades enbart att jag erbjöd mig att ordna en steningsceremoni av mig själv på Stortorget) mjuknade kvinnan något och bad mig vänta i luren. Efter ett par minuters väntan återkom hon med beskedet att jag skulle få mina pengar i slutet av april trots allt. Jag krälade ytterligare i stoftet, tackade 500 000 gånger och försäkrade henne om att jag lärt mig mycket av mitt misstag och aldrig mer kommer att göra om det. Tur att jag inte är en människa som har svårt för att erkänna när jag har gjort fel iallafall. Är fortfarande inte nöjd med att behöva förlita mig på Försäkringskassan för försörjning, men nu känns det iallafall lite bättre. Silverkanten idag är att vi äntligen kan köpa en fotpall till vår soffa, eftersom försörjningen nu är tryggad.

För övrigt kan bäbisen komma när den vill. Idag har till och med fönsterna i vardagsrummet blivit putsade. Inte för att bäbisen kanske bryr sig överdrivet mycket om det, men jag gör det.

Tur att maken är så duktig på att baka bullar nu såhär när jag på mitt sedvanligt klumpiga vis helt har negligerat att man kanske skulle anmäla föräldrapenningdagar för att få några pengar i slutet av månaden. DEN HÄR månaden då alltså. Det visar sig att jag och Försäkringskassan har olika åsikter om vad "vara ute i god tid" innebär. För mig är det två veckor, för dem fyra. Där fick jag svaret på varför man kanske skulle gått på en sån där informationsträff som de anordnar.

En annan fundering: Om jag ljuger lite, kan jag få den där arga snickaren att renovera vårt badrum då?

Såhär såg det ut i vårt residens igår. Det var, efter att ha våndats över det i nästan två veckor, dags att deklarera. När jag säger deklarera menar jag inte att det var dags att ta fram telefonen och skicka iväg ett sms, utan ta fram de fyra pärmarna med dåligt insorterade papper från lägenhetsförsäljningen i höstas plus diverse papper från lägenhetsförsäljningen 2007. Jag kallar det ren tur att jag inte har slängt de där papperna, givet mitt stora hat för alla slags papper, men jag antar att jag på någon nivå förstått att de här papperna behövde sparas. Tack och lov. Nu, efter viss hjälp från svärföräldrarna och viss hjälp från Skatteverkets hjälplinje (Jag: "Ska vi fylla i K2-formuläret också?" Tanten på Skatteverket: "Varför skulle ni göra det?" Jag: "Nä, nä... jag vet inte...") ska allting vara rätt ifyllt och skatten på vinsten på ett slutgiltigt sätt uppskjuten (inte preliminärt, som man kunde ledas att tro av de där gynnarna på Skatteverket). Idag ska vi personligen lämna in deklarationerna på Skatteverket och sedan slänga en trasig stol och en ful kruka på tippen. Fula krukan lämnade förre lägenhetsinnehavaren kvar på balkongen till oss. Den och en mycket ful matta som ser ut att rymma massa smuts och äckel. Kanske kan vi lämna de grejerna på Skatteverket också förresten? Som ett tack för en förstörd dag fylld med deklaration? Nä, nä, kanske inte ändå. 

Magen för ett par timmar sedan.

Jag sitter för tillfället och ångrar att jag gav Filip och Fredrik en chans till. Eftersom man börjar bli lite gammal och tycker att tillbakablickar till 90-talet är en rolig företeelse så ledde det till en lätt övervikt till fördel för programidén och jag bestämde mig för att bortse från att jag har ett stadigt ökande hat för de banala männen som är Filip och Fredrik och faktiskt se programmet. På 30 minuter har tre kvinnor nämnts/förekommit i programmet.
1. En storbystad tjej som kommer ur ett Big Brother-hus.
2. En "salope" (=hora) som en av de två pellejönsarna haft sex med i Paris en gång i tiden.
3. Naomi Campbell som sagt något korkat.

Bortsett från det är det som vanligt bara män som har gjort bra och roliga grejer och bara män som bjudits in till studion. Har jag nämnt att jag tycker att Filip och Fredrik är två töntiga pellejönsar som, motsatt till vad de själva tror, inte på långt när uppnår minsta lilla Hasse- och Tageklass på sin humor? Varför är de här pojkarna kändisar?
Positiv överraskning är däremot E-Type som har ett charmigt och avväpnande sätt att driva med sig själv.  

Ni undrar varför jag drömmer att jag ammar katten?

Jahapp. Jag ber er att notera att klockan är 07.30 en lördagmorgon och jag är pigg som en mört. Maken var precis uppe på toaletten, kisade mot solljuset, sa "sova mer" och gick tillbaka till sängen. Själv vet jag inte riktigt vad man tar sig för klockan 07.30 en lördagmorgon. Förslag emottages tacksamt. Om någon är vaken vill säga.

Jag och maken på väg ut på galej. Dagen till ära har jag lyckats bära både strumpbyxor OCH högklackade skor. Det var därför vi behövde ett fotobevis, för det har inte hänt på mycket länge. Vår nya kvarterskrog, Via Napoli, är ett ställe som varmt kan rekommenderas. Trevlig italiensk restaurant med vedugn och till och med en pianospelare och rödvitrutiga dukar. Och tillräckligt nära hemma för att jag skulle orka gå både dit och hem höggravid i högklackade stövlar. Det var annat än när vi nyinflyttade vid Nobeltorget skulle testa kvarterskrogen Rex. När vi bad om en vinlista kliade sig servitören i huvudet och gick därefter och hämtade en dammig flaska rödvin och frågade om den funkade. Det var första och enda gången vi gick ut och åt i våra egna kvarter. Skönt att vara tillbaka i civiliserade hoods igen!

Jag tycker om när rättvisa till slut skipas. Efter att ha fått terrorisera en hel stad med omnejd under flera år utan att ha blivit dömd för i stort sett någonting har den där förbänkade gryningspyromanen äntligen fått ett rejält fängelsestraff på åtta år. Jag antar att det förmildras i hovrätten framöver, men åtta år var väl faktiskt mer än välförtjänt. Dessutom ett bra skydd för mannen ifråga, eftersom jag tror att någon stackars Ystadbo annars snart fått nog och puttat pyromanen ur sitt elände (ett känt gammalt svengelskt talesätt) medelst vapen.


Även om jag inte har tittat så mycket på tv som jag trodde att jag skulle göra under min ledighet (jag hade förr gjort mig av med soffan innan tv:n hade fått ryka) har jag fascinerats lite över en del tv-serier som existerar. Hur har till exempel Jims värld:
1. Kommit till?
2. Överlevt mer än tre avsnitt med fler än tre tv-tittare?
 
Detta är en helt sinnessvag serie som handlar om en dryg, ful och fet man som är gift med en snygg och vän, om än något tråkig, kvinna. Varenda gång jag zappar förbi det håller han på med något själviskt och otrevligt och hon är en aldrig sinande källa av förståelse och milt överseende. Det ska vara någon slags komediserie, men det är mest beklämmande att skåda. Folk som skrattar åt sånt måste vara lite konstiga. Eller så är det någon slags amerikansk humor som vi inte förstår oss på i Sverige. Har iallafall aldrig träffat på någon vars favorit-tv-serie är Jims värld. Vill ni beskåda tragiken så går den någon gång på morgonen på någon kanal. Troligtvis Kanal 6, för de är duktiga på att sända usel tv med en lätt manschauvinistisk touch.

Idag har jag varit på stan och fixat presenter till makens födelsedag som är på söndag samt införskaffat säsong nr 5 av Gilmore Girls. Man behöver mycket Gilmore Girls när man går i väntans tider. Graviditeten ger upphov till en hel del frågor när man elefantar runt på stan. I de affärer där expediterna frågade när det är dags uttrycktes det stor skepsis inför att det skulle dyka upp någon bäbis under morgondagen, och det är väl ungefär det jag själv tror. Jag har iochförsig ingen erfarenhet av hur det ska kännas dagarna innan man åker till förlossningen, så troligtvis har jag bara påverkats av expediterna. En av dem tipsade mig att jag ska bluffa till mig en igångsättning genom att säga till barnmorskan att det kliar i handflatorna och under fötterna. Då sätter de visst igång en ganska omgående. Tror dock jag väntar tills det faktiskt börjar klia innan jag säger att det gör det.

Imorgon är det BF. Det är, enligt de som vet, en dag man ska se till att ha andra planer för eftersom färre än 5% faktiskt föder den dagen de är beräknade till, och om man inte gör det sitter man och väntar och väntar och blir bara väldigt besviken när klockan slår 00 och inget har hänt. Imorgon ska vi till alltså till barnmorskan för kontroll. Därefter har jag tänkt mig att bjuda brodern på födelsedagslunch (BF= äldste broderns födelsedag), fast honom har jag inte fått tag på än, så det hänger löst. På kvällen ska vi fira makens kommande födelsedag med middag på en av våra kvarterskrogar, Via Napoli, tillsammans med vänner. Och vips kommer BF-dagen att ha gått och inte en sekund kommer vi att ha väntat på att värkarna ska sätta igång. Det är iallafall planen.


Ingen vet varför hon ligger där, men själv verkar hon tillfreds.

Idag har jag gjort motsatsen till det jag gjorde igår. D v s gått upp sent, förvisso varit en sväng på biblioteket, men sedan legat i sängen och läst precis hela dagen. Trött som en pensionär. Har dock ikväll varit hemma i Thomas och Sannas nya lägenhet på middag. Himmelsk lammstek och lika himmelsk paj med glass efteråt. Inget vin och ingen whiskey till mig, men har man lärt sig uppskatta en god paj as much as the next guy så gör det inte så mycket. Vi fick till och med med oss pajresterna hem (efter att de hört hur jag beordrade maken att göra paj till mig imorgon och förbarmade sig över honom). Nu sitter jag här med mina graviditetsrelaterade andningsbesvär och ska strax ta dagens sista Niferex och sedan lägga mig tillrätta i sängen med min nyinförskaffade chick-lit, Sophie Kinsella. Jag rekommenderar henne inte, men i mitt nuvarande tillstånd passerar den utan besvär. Min koncentrationsnivå är i klass med en treårings. Om ni ursäktar tjatet om Von Sydow så tycker jag att hon börjar verka lite fed up. Fullt förståeligt när man har gått tio dagar över tiden. Själv har jag gått ingen dag över tiden och börjar ändå tycka det känns lite småjobbigt. Det kan dock vara för att jag är rätt duktig på att måla fan på väggen och ser framför mig hur jag går fjorton dagar över tiden. Fast för det mesta försöker jag låta bli att tänka på det.

Vet inte om det var någon bra idé att gå upp sådär tidigt imorse. Det känns som om idag har pågått väldigt länge nu. Har gått frukostpromenad, varit sällskapsdam åt Isis en timme, druckit kaffe, skrivit ett par blogginlägg, läst ett antal andra bloggar (Ebba har inte skrivit något sedan igår), ätit lunch, vilat middag, storhandlat, tvättat (däribland kuddöverdragen till stjärnkuddarna i soffan och den nya amningskudden), dammsugit upp fjädrar från kuddarna och därefter resten av lägenheten (som dammsögs senast i lördags), ätit kryddstarka korvar som lunch nr 2 OCH tittat på Beverly Hills på tv. Jag är rädd för att jag håller på att förvandlas till någon slags manisk hemmafru. Det står förvisso i ett par av mina mammaböcker att man i slutspurten av graviditeten vill ha en tom tvättkorg och en ren lägenhet, vilket lätt blir lite småjobbigt när man inte vet exakt när det är dags för avfärd till förlossningen. I vanliga fall tvättar jag i bästa fall var fjortonde dag. Tacksamheten och smärtfriheten efter att Guds vrede har lämnat mig gör mig också eventuellt något hyperaktiv och tacksam över att jag kan existera som en normal människa igen.

Eftersom mina stora, gravida clownfötter inte verkar trivas i några andra skor än de magnifikt fula vinterskorna jag köpte i vintras i storlek 38 var det ett misstag att gå på promenad i basketskorna i storlek 37. Vägen till Västra hamnen var trevlig och friskusaktig, men på vägen hem klämdes en mellantå på ett sätt som orsakade en linkande, patetisk gång. Nåväl, en promenad på en halvtimme blev det none the less. Nu har det gått två timmar sedan järntabletten, ergo införtjänad kopp kaffe.





Häromdagen sprang jag på en gravidblogg som gjorde mig ganska illa berörd. Jag tycker på intet sätt att allt man ska skriva om är bäbisfjun och ulliga spjälskydd, och även om jag inte delar Von Sydows sjukliga intresse för kungafamiljen, så är det skönt att hon inte bara lägger upp bilder på bäbiskläder.

Bruden vars blogg jag nämner ovan verkar dock ha tagit det där ett steg för långt. Uppenbarligen har hon någon slags osunt kostintresse i botten och ser rent anorektisk ut på bilderna från början av graviditeten. Så fort den här bruden har klämt ut bäbisen (vilket verkar ha hänt i början på mars) är det viktnedgång som gäller. Det är viktkontroller, pulsklockor, fan och hans moster. Till midsommar ska hon ha gått ner till 48 kg. Hon kommer redan nu i sina jeans i storlek 24. Visst nämner hon sin dotter då och då, men det viktigaste verkar vara att hon ska gå ner till 48 kg till midsommarafton. Förvisso känner jag mig elefantig för tillfället och ser fram emot att så småningom gå ner alla graviditetskilon, men att fokusera på det det första man gör efter förlossningen känns direkt sjukligt. Den här människan verkar, för att lägga sten på börda, dessutom jobba som dietist. Inte så kul med en anorektisk dietist som dessutom rackar ner på lata tjockisar i sin privata blogg. Ingen dietist jag hade velat ha hjälp av...

För en mammaledig människa (sans bébé) är jag ovanligt tidigt uppe. Frukosterad, duschad, bäddad, iklädd förlossningsbyxor (de enda som är rena för tillfället) och väntandes på tvättid. Eftersom jag håller på med min mycket strikta Niferexbehandling får jag inte dricka kaffe förrän efter klockan nio, vilket känns lätt tortyraktigt. Sitter och överväger en rask morgonpromenad och sedan är det lagom dags för kaffe när jag kommer hem. Ja, så gör jag nog. Morgonpromenad är mycket friskusaktigt! 


Aslan fortsätter sova sin väg genom livet.

ÄNTLIGEN åker verktygskistan upp på vinden. Bärarna ser mycket skeptiska ut till att händelsen behöver dokumenteras, men för mig är det en monumental händelse. Jag har nämligen stått ut med denna mastodonta kista i vardagsrummet sedan vi flyttade in i början av januari. Maken tycker att platsen där kistan stått ser tom ut. Jag tycker det ser gudomligt ut. Fortfarande ingen som har en fåtölj eller fotpall de vill bli av med?

Är hemma efter en halvtimmes uppfriskande kvällspromenad från Rosenvång och hem. Bussen gick inte när vi hade tänkt, och en promenad som var tänkt till nästa busshållplats blev en trevlig tur hela vägen hem ingluttandes i de rika människornas hus längs Linnégatan. Längsta gravidpromenaden på länge, men väldigt uppfriskande. Innan dess har vi hängt i svägerskans och svågerns trädgård, ätit gudomlig mat och jag och min mage har agerat nöjesattraktion. Eller iallafall magen. Bäbisen har showat runt och jag har mest suttit still och låtit folk gissa rätt på kroppsdelar (som jag inte själv har en susning om). Till skillnad från många andra har jag inte ett levandes dugg emot att bli klämd på magen. Det är när folk börjar negga på att jag har gått upp för mycket i vikt som jag blir sur, och det är en helt annan femma.


Populär mage.

Idag har vi storstädat, tvättat elefantoverallen, hängt upp två tavlor och ska strax bege oss mot Rosenvång för umgänge med svägerska+ svåger samt Antigonish med tillhörande make och terrorister.

Ebba har fortfarande inte fött och jag ska härmed sluta tjata om min nedkomst. Det är trots allt sex dagar kvar till BF och det kan bli vansinnigt tröttsamt för er om jag varenda dag ska hålla på och tjata om bäbis som inte har kommit redan innan den är planerad. Det finns ju annat att skriva om. Svältande barn i Afrika och dylikt.

Har ni förresten märkt hur Skavlan har smygöppnat dörren för norska deckare och dylik norskifiering på tv? Jojo, det var bara en tidsfråga. 

Till slut insett att mina eftermiddagslurar troligtvis beror på uselt Hb och köpt järntabletter. Är magiskt trött varje eftermiddag och det känns som en mycket bra idé att ha ett normalt Hb-värde när förlossningen väl får för sig att starta. Nu är det högdos-Niferex i kombination med färskpressad apelsinjuice som gäller.

Igår var en av svägerskorna här och utsatte oss för fotograftortyr (jag hatar att vara med på foto och spänner varenda muskel i ansiktet när någon tar foto på mig), men resultatet blev överraskande bra. Litet smakprov:

Förresten har Ebba fortfarande inte fött och hon skulle ha fött förra helgen. Illavarslande. I värsta fall kan jag vara gravid i tre veckor till. Känns som tre år till. Är kanske elefantbäbis som inte kommer att komma ut förrän nästa sommar...

Aslan ställer upp för konsten och provar en dregglis. Tydligen behöver bäbisar många dregglisar, så nu har vi sex dregglisar. Sex dregglisar and no baby. En vecka kvar till BF idag.