Smugglosmurf

Idag har jag haft en sån där eftermiddag och kväll på jobbet där man inte riktigt vet vad man själv heter vare sig i för- eller efternamn. Den började rörigt och slutade lite lätt rörigare. Eftersom vi nu inte längre får flexa eller ens mer än i enstaka fall betalt för den tid vi stannar över är det så också bara att snällt packa iväg sig från jobbet 21.30 oavsett om man är klar eller ej. Det är en lätt frustrerande situation, men eftersom jag tyvärr inte har några Florence Nightingale-drag i min persona och är ganska negativt inställd till gratisarbete så är det bara att lyda. Så nu sitter jag här och hoppas att jag hunnit rapportera över allt till snälla nattkollegan. Det hann jag säkert.

Maken i sin tur har bråkat med det högersträvande paret i Vellinge ikväll. Jag ringde tidigare idag och undrade varför hon inte berätttat varför vagnen hade en sned metallarm och ville att köpet skulle gå tillbaka. Ikväll ringde hennes man till min man och berättade att de inte alls ville ge tillbaka oss några pengar och att vi minsann får behålla den högersträvande vagnen. Så går det när man inte skriver kvitto, gott folk. Även till synes snälla småbarnsföräldrar i Vellinge ljuger sig gula och blå både på blocket och i telefon om att de säljer felfria Teutoniavagnar. Må tusenlapparna de fått för sin felaktiga vagn flyga över de blåsiga fälten och landa precis utanför transitboendet för ensamkommande flyktingbarn i Hököpinge. Jag har ju alltid varit misstänksam mot Vellingebor tidigare. Inte så mycket mindre efter denna händelse, I tell you!

Kvällen avslutas över kursinformation från Lund. Jag har lite sådär på en femtioöring halkat in på en lungspecialistsjuksköterskeutbildning (långt ord. Och kanske bara eventuellt rätt beskrivning av utbildningen eftersom jag knappt hunnit andas idag, än mindre läsa igenom kursinformationen) i Lund, så imorgon bär det av mot en heldag i skolbänken. Kul! Tror jag. Men jag får läsa igenom mina papper innan jag kan säga det med all säkerhet. Kitos! (=Tack på finska? Kanske.)

Idag har vi varit och köpt en begagnad sittvagn i Vellinge. Vi var hemskt nöjda ända tills vi insåg att den drar helt vanvettigt mycket åt höger när man kör den. Därefter kom jag på att det inte var särskilt konstigt med tanke på var vi köpte den. Sedan skrattade vi i fem minuter. Eller, alltså, maken skrattade ett "HAHAHA"-skratt. Ni vet när man liksom mer säger hahaha än man skrattar fram det. Om man ska vara petig alltså. Själv skrattade jag på riktigt i fem minuter. Det tyckte jag nog ändå att skämtet var värt. Helt opartiskt.

Faktum kvarstår ju dock att vagnen drar väldigt mycket åt höger. Lite som en trulig kundvagn. MEN, vi har äntligen våra svängbara framhjul. Så, Murphy, nu är det bara att köra på med en helt överjävlig snöstorm med meterhöga drivor. Vi vet båda att du vill.


Det enda rätta sättet att bära med sig något när man kryper.

Jag kan inte bli långrandig. Då poppar venen i makens panna. Vi är nemlish på väg till Systrar och bröder för att äta brunch, och maken har aldrig riktigt tagit till sig det här med den akademiska kvarten så som jag har. Efter brunchandet ska jag bege mig mot jobbet där jag sedan ska tillbringa resten av helgen och maken och dottern ska umgås med farmor och farfar.

Tänkte bara innan dess skryta lite med att jag har börja laga mat. Jäpps, ni läste rätt. Jag har nu utökat repertoaren som innehåller rostat bröd med ost till att även innehålla nedanvarande excellenta pastarätt.

Den smakade i all ärlighets namn sådär, men eftersom "nånting med spagetti" är min favoriträtt så var jag själv ganska förlåtande. Också tycker jag att ansträngningen med att klippa ut receptet ur Sydsvenskan och lägga ner all min kärlek och alla mina svordomar i rätten ändå är värt en hel del.

Jag tänkte också bara meddela att om ni ser mig IRL idag så får ni säga till mig att jag ser strålande vacker ut i min hy. Jag har nämligen köpt smink för 650 spänn och jag hoppas innerligt att det är värt alla de slantar jag lagt ner på det. Förvisso pengar jag fick i födelsedagspresent, ska sägas. Men dock.

650 spänn?! Är de inte kloka? Eller snarare, är JAG inte klok?

Jag är inte en som i vanliga fall ser på Melodifestivalen sådär värst mycket. Men igår var jag förstås tvungen. Jag menar, vem är jag att missa herr Ranelids aldrig tidigare skådade medverkan? Det var förstås inte värst bra. Men det var förbaskat underhållande. Och om jag har förstått det rätt så är det väl just det Melodifestivalen ska vara nuförtiden med alla fyrahundra deltävlingar. Det är ju inte som att han har "förstört" hela tävlingen. Det är en följetong på mer än en månads melodifestivalprogram, så det må väl vara hänt att Ranelid fick vara med på en hörna. Om det är till någon tröst tror jag att det betydde rätt mycket för honom att vara med.

För Ranelid är en fascinerande figur. Vad som är än mer fascinerande är detta brinnande hat som finns mot honom. Folk har alldeles vanvettigt starka åsikter om Ranelid, och allt som oftast är det negativt. Jag är nyfiken på vad det är som får folk att hata så mycket. Varför är det ok att vissa människor (män) slår sig för bröstet och hävdar sin storhet, medan andra genast ska tryckas ner så fort de gör det? När Zlatan hävdar sin storhet är det bara charmigt och Zlatan-esque och när Per Morberg och Filip och Fredrik dominerar vår tv-tablå med sina självbelåtna skrin kluckar vi belåtet i tv-soffan. Det är bara Ranelid som ska tryckas ner. Vad beror det på egentligen? Jag säger vare sig bu eller bä om det egentligen. Jag är bara rädd för att det handlar om att det är ok att i grupp enas om vem som är ok, godkänd eller icke godkänd och därefter kollektivt mobba ut den person som inte godkänts av den stora massan. Jag får läskiga högstadie-vibbar och jag tror att det är därför jag väljer att ställa mig på Björn Ranelids sida. Ni andra? Ni får de andra fyrahundra deltävlingarna som är Ranelid-fria.


Från svt.se

Otippat över allt otippat slutade hela besöket med att vi köpte en grön matta. Vi väljer annars uteslutande svarta, vita eller röda möbler och textilier. Vi är vanvettigt stolta över att vi gått ifrån våra invanda mönster. Så, vad sägs om denna gröna matta?

Det är knappt man tror det. Jag är långledig och än så länge är ingen av oss sjuk. Hazaa! Vi tar lite i trä och skickar iväg en fjäskig bukett rosor till Murphy för att han ska låta oss förbli friska. Idag, as we speak, är maken på tippen och slänger den skabbiga ursäkt till matta som vi haft liggandes på vardagsrumsgolvet alltför länge. Den var dyr, men är nu sedan länge totalförstörd av två olika katter som använt den som klovässarverktyg. Efter att mattan begravts är tanken att vi ska skaffa oss en helt ny och fin matta som Hår av hin kan vässa klorna på ute på Ikea (hon ska vässa klorna på mattan, inte på Ikea). Vi ser även mycket fram emot att äta lunch på Ikea. Det är tydligen sådant man ser fram emot när man är småbarnsförälder. Check!

I förrgår hjälpte Isabelle maken att höja diskmaskinen så att hon inte ska få den över sig när hon reser sig mot den. Det är bra. Vi vill inte att Isabelle ska få diskmaskinen över sig.

Idag är det premiär! Premiär för min allra, allra första VAB-dag. Jag försökte slippa undan in i det längsta och cyklade till jobbet i god tro att maken skulle tillfriskna. Det var när jag hörde att han hade 38.5 i temp och farmor var lika sjuk hon som jag insåg att det var dags att cykla hem för att ta hand om lillfisen så att maken kunde få retirera till sängen. Så här sitter vi, jag och lillfis. Hon leker med sina leksaker på golvet och nyss har vi sett på Hem till gården. Good stuff!

För att försvåra tillståndet ytterligare får vi inte använda några av våra avlopp idag, det vill säga toalett badrumsvask, badkar eller köksvask. Lyckligtvis har makens misstänkta kräksjuka ännu inte resulterat i något faktiskt kräk. Tur, eftersom jag inte tror att vi äger någon kräkhink. Skulle vara mopphinken. Eller så får han ställa sig på balkongen och kräkas utanför räcket. Vi får improvisera när det väl är dags.

De goda nyheterna är att jag hör på vänster öra igen. Iallafall ganska bra. Och betongnäsan är mer som en vårflod nu. Och eftersom jag bara mår lite, lite illa och bara har haft en diarré idag så intalar jag mig att den där misstänkta kräksjukan är något helt annat än en kräksjuka. Jo. Så måste det vara.

För övrigt är det mycket lättare att vårda maken än att vårda barnet. Maken fick ett glas nyponsoppa och somnade sedan. Dottern är däremot inte ett dugg intresserad av någon sömn. Fast det är nog ungefär som vanligt om jag tänker efter.

Efter en natt av idoga uppvaknanden från en viss lillfis och en näsa som känns igentäppt av flytande betong är jag nu mer än redo för ännu ett kvällspass på jobb. Ja, verkligen, riktigt taggad och laddad på alla möjliga sätt. Glaset är, indeed, halvfullt. Det spelar ingen roll att jag inte hör, att jag inte får luft genom näsan, att ingenting smakar något eller att jag måste tugga med öppen mun för att inte kvävas till döds när jag äter. Det gör inget. Jag jobbar så gärna så, jojo. Visst, visst, visst.

Ja. Jag tycker också att jag har bloggat dåligt på sistone. Det betyder inte att jag inte tycker om er längre, utan bara på att jag på sistone tyckt så vansinnigt synd om mig själv. Givetvis är det dagens i-landsproblem att tillfälligt inte höra på ena örat på ett par veckor, men för någon som aldrig, aldrig blir sjuk har detta varit relativt traumatiskt. Stackars lungöverläkaren på jobbet har tvingats undersöka mitt vänsteröra med ortoskop i stort sett dagligen. Hon har ordinerat antibiotikakur nummer två och tvingat på mig Panodil-brustabletter och Diklofenak. Allt utan synbar effekt. Så idag, efter att jag fått ännu sämre hörsel efter ett öppna förskolan-besök i kyrkan tillsammans med dottern och vad som kändes som ungefär 400 000 andra vrålande ungar, fick lungöverläkaren för femtioelfte gången titta in i mitt öra med ortoskopet. Och blev (jag citerar) "orolig" eftersom hon såg (jag citerar) "någonting vitt". Varpå jag genast defensivt utropade ett skyldigt "MEN JAG LOVAR ATT JAG INTE HAR PILLAT! JAG HAR INTE DET, OK!!".

Sedan tyckte lungöverläkaren att det nog ändå var dags att remittera till en öronspecialist. Eventuellt för att hon börjar bli jäkligt trött på att titta in i mitt vänstra öra stup i kvarten, men det behöver förstås inte vara sant. Jag menar, vem vill inte titta in i mitt vänsteröra? Det högra örat däremot, det är en annan femma, men det vänstra örat är egentligen en ren fröjd att besöka i sällskap av ett ortoskop.

Nåväl, så efter att smidigt ha blivit remitterad och lite halvt telefonkonsulterat med en öronläkare och en öronundersköterska befann jag mig plötsligt på akuten i sällskap med ett gäng sjukisar med näsblod, brutna armar och whatnot. Föga kunde ju öronspecialisten ana att mitt lokalsinne är lika med noll, och att hans genväg till öronakuten för mig givetvis skulle bli en senväg så jag utgick från att akutintaget var det enda rätta. Och att sedan tränga sig förbi brutna armen och näsblodet för att få mitt öra konsulterat kändes lätt förmätet, sjukhusuniform till trots, så jag tog snällt en nummerlapp för att vänta på min rättmätiga tur. Då ringde till slut öronundersköterskan till min mobil och undrade var jag egentligen hade tagit vägen. Jag tror nog fortfarande att "Jag står här ute bland ALLA ANDRA, för jag visste inte vart jag skulle ta vägen!" i efterhand lät sådär lite lätt förmätet och överlägset, men jag hoppas förstås att näsblodet och brutna armen hade förståelse.

Örat då? Tja, öronspecialisten var väldigt snäll och så, men jag tror nog inte att han tyckte att jag egentligen hade sådär jättemycket behov av en akuttid sådär en fredagkväll. Och det hade jag nog inte heller. Jag försökte ändå försvara mitt fall med att 37.6 grader ett par timmar efter febernedsättande medicin nog ändå får räknas som feber och att jag tyckte att jag tryckutjämnat jättebra med mina fejkade gäspningar (som gör att jag ser mer än lovligt retarderad ut flera gånger per dag). Så sådant är läget. Livet utan hörsel fortskrider på antibiotikakur nummer två med alla biverkningar ni kan tänka er som medförd bonus. Och ni behöver inte tycka synd om mig för det. Det gör jag så bra själv. Speciellt när jag nu av helt outgrundliga skäl drabbats av ännu en förkylning redan innan förkyling nummer ett hade försvunnit. I tell you, när immunförsvaret från helvetet faller så faller det som hela romarriket!


Vi muntrar upp oss med en bild av lillfisens high five. Skulle kunna vara med i 8 mile vilken dag som helst.

Oh, förresten, anus är ju ett ganska otrevligt ord att bara hålla på att slänga sig med sådär i tid och otid, men det är faktiskt de onämnbara Filip och Fredrik (ADHD+ ännu, ännu mer ADHD) som har inspirerat mig. Jag tror att det eventuellt är det enda bra de har bidragit med, men jag måste återkomma gällande det. De kan kanske ha gjort en bra sak till precis i början av sina karriärer innan de fick dela programtablån på femman fifty-fifty med CSI-programmen (New York, Miami, bluddiblä, blittan blu och så vidare). Kanske. Nu MÅSTE jag gå och sova.

Bra: Jag har inte haft ont sedan klockan 12 idag när jag tog en värktablett.
Anus: Jag hör fortfarande ingenting.
Anus: Jag har haft sensationellt mycket att göra på jobbet idag.
Anus: Jag slutade 21.45 istället för 21.30.
Anus: Jag börjar 06.45 imorgon bitti.
Anus: SNORET TAR ALDRIG SLUT! GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Godnatt på er.

Idag är det dags att återgå till någon slags normalitet. Jag hör fortfarande inte ett jota på vänster öra, så jag ser fram emot en ganska lugn kväll på jobbet. Natten var iallafall lugn. Maken var uppe och matade och buffade dottern i en halv evighet utan att jag hörde ett jota förrän maken kom och lade sig igen. Det gör fortfarande rätt ont i örat. Många har uttryckt sin skepsis över min återgång till jobbet idag om jag ska vara ärlig. Som sagt, jag hoppas på en lugn kväll. Det går säkert bra.