Ny blogg
Naken-Janne?
Nobelpris
Den förstoppade dottern tittar misstänksamt på vällingflaskorna som i smyg preparerats med katrinplommon, vilket givit mixturen en klart misstänkt brunaktig färg:
"Vad är det, mamma?" Riktar knubbigt och anklagande finger mot ena flaskan.
"Va, alltså, det är bara vanlig välling." ljuger den hulda modern med trovärdig ton.
"Tror inte det, mamma. Tror det är katrinplommon." Säger 2.5-åringen tvärsäkert. Hade hon därefter bara vetat hur man gjorde hade hon ryckt på axlarna och för sig själv ställt frågan "Hur dum tror de att jag är egentligen?" För att sedan utan besvär sluka välling med katrinplommon och allt.
Har jag ju sagt hela tiden att hon ska ha ett Nobelpris! Alternativt bli någon slags detektiv.
Zen 2013
Det finns ju folk som är sådär onödigt negativa. Med min finfina zen-lika 2013-outlook på livet säger jag bara såhär: När livet ger dig citroner, gör citronsaft. Och den här veckan har jag och maken blivit representanter för den svenska citronsaft-industrin. För när bilen går sönder för andra gången på mindre än två veckor, vad kan man då annat säga än att det känns förbaskat fint att ha fått vara med och förbättra miljön? Så skönt! Tänk, så mycket vi inte kört. Jaså, den där mickepocken som har gått sönder kostar över tretusen spänn, begagnad, och då tillkommer sedan arbetet för att mecka in den begagnade mickepocken i bilen. Ändå fint. Tänk att få hjälpa till och gynna den svenska ekonomin och skapa nya arbetstillfällen inom transport-branschen. Vi älskar det!
Ja. Sedan var det ju det där med att kylen och frysen, bara dagen efter att bilen valt att packa in och vifta ett ljuvt adjö till oss, plötsligt lät väldigt lite. Ja, så lite lät kylfrysen, att man liksom kunde misstänka att den helt tappat intresset för att fortsätta kylfrysa våra matvaror. Det hade den också. 17 grader må vara en ganska fesjonken sommardag, men det är liksom ändå ingen temperatur som man önskar för sin frukostost och sin filmjölk. Man får ändå förstå kylfrysen säger jag. Den var gammal och trött. Eller, alltså, gammal och gammal. Vi köpte den för ett drygt halvår sedan. Men trött var den förstås. Och det fattar man ju i dagens samhälle. Alla krav och all press. Allt man ska hinna. Kylfrysen gick helt enkelt in i väggen. Pallade inte trycket. Man kan ju själv bli trött också, så man får ändå ha förståelse. Tänk om garantin i den skumma vitvarubutiken på Persborg varit längre än två månader. Då hade den stackars kylfrysen fått åka iväg på reparationer och annat lidande. Nä. Do not resuscitate säger jag. Låt kylfrysen få ett värdigt slut.
Skönt också att få lite existentiellt perspektiv. Man ska inte fästa sig så vid döda ting. Är det inte så de där tibetanska munkarna säger? Faktiskt. Till slut äger tingen dig, liksom. Bättre då att de får passera vidare. Det tycker jag. Synd bara att just en kylfrys är lite svårt att leva utan, om man inte råkar bo på Nordpolen. Fast då måste jag ändå få tillägga att det i morse var oerhört effektivt för morgonschemat att inte ha äga någon mat utan små bakteriesamhällen osynligt växandes på sig. Ingen frukostfil, ingen morgonsmörgås eller lunchlåda att spendera tid på att packa ner i väskan. Morgnarna är så stressiga i vanliga fall, men icke idag. Nejnej. Så tidigt har jag minsann inte varit på jobbet på flera månader. Det tror jag faktiskt verkligen att kollegorna uppskattade. Bara det är ju värt mycket. Det tycker jag nog.
Men, ja. En kylfrys behöver man ju. Se, vilken utmaning! Ty bilen är sönder. Kaputt. Hur får man hem en ny kylfrys då bilen saknar en mickepock som fungerar? Aha, säger ni, hemkörning! Aha, svarar jag då. Hemkörning på måndag, säger butiken. Ytterligare en ljuv utmaning. Man måste ändå älska utmaningarna i livet, det tycker jag faktiskt. För med världens bästa vilja går det säkert finfint att klara en helg utan kylfrys om man uteslutande äter hämtmat. Och hämtmat kan förstås vara mycket exotisk. Man ska inte klanka ner på hämtmat. Men vi kände ändå, jag och maken, att vi nog gärna skulle vilja äga en kylfrys igen så fort som möjligt. Och kanske inte en från den där skumma vitvarubutiken på Persborg. Man ska gynna olika affärsidkare. Det är bra för den svenska ekonomin. Sånt måste man tänka på.
Och så får man mitt bland alla dessa ljuvliga utmaningar och plötsliga ting att lägga alla högar av sparpengar på också bevis på att man har rätt bra folk i sin närmsta krets. Se, vilken tur att inte alla människors bilar och kylfrysar går sönder på samma gång. Så måste man tänka! Svågerns bil var inte trasig, och lämpade sig utmärkt för transport av en ny kylfrys till det Lidforska hemmet. Se bara där, en sån lyckosam och utmanande vecka! Också ett bra hål att stoppa pengar i. Man ska ju inte hålla på och spara. Man ska spendera sig ur krisen. Gynna ekonomin. Ja! Vi är en stor kugge i det första steget ur den ekonomiska krisen!
Dåliga ursäkter. Eller nytt namn till grannen mitt emot?
Man tycker det är länge sedan jag bloggade nu. Det kan ha att göra med lite olika saker:
1. Dottern vaknar numera klockan fem. Eller kvart över fem. Eller 05.18. I sällsynta fall 05.25. En dag 05.45. Det har hon gjort sedan så länge jag kan minnas nästan. I alla fall sedan den där förbannade sängen kom in i bilden. Minnen. Fina minnen. Trötta minnen. Vi ser så fram emot den här helgen när vintertiden inträder. Ett par dagar när jag tänkte på vintertiden skrockade jag nöjt för mig själv:
"Haha" skrockade jag. "Snart ska hon få se! Snart lurar vi henne med vintertiden! Fobblar bort henne helt och hållet med en timme! Sovmorgnar, here we come!"
Fina dagar, de där dagarna. Synd bara att jag är så förbaskat korkad. Vintertiden och utemöblerna. Fram med utemöblerna, fram med tiden. In med utemöblerna, tillbaka en tim... Nej. Vänta nu. Om utemöblerna ska in, då ska ju klockan ställas tillbaka. En timme. Vad blir det? Klockan fem blir klockan... Fyra. Klockan blir fyra då. Snälla, snälla, skjut mig innan söndag! Jag tror att jag hellre vilar i graven än att behöva gå upp klockan fyra varenda dag i ett halvår.
2. Akvariemannen. Han är inte en stor del av mitt bloggande, men blott en vital del. Eller, kanske inte vital. Men han är en stolpe runt vilken mitt bloggande viras. Då och då. Därför måste jag sorgesamt meddela att han måste döpas om. Han har inte bara köpt trummor. Han har också sålt sitt akvarium. Kanske för att ha råd med trummorna. Det är mellan Gud och Akvariemannen. Jag är liksom inte ens säker på att han har kvar sin Inspector Gadget-fåtölj i vitt skinn. Och så har han börjat ha på sig en tröja. No more bukfett-akvarieman med fåtölj i vit skinnimitation. Nu sitter han bara och spelar trummor dagarna i ända. Men var är fiskarna? Vart tog de vägen? Hela min världsbild skälver och jag vet inte om jag blir mig lik igen.
3. Jag har börjat på författarkurs (som jag högtravande kallar den, fast den egentligen heter "Skriva roman och novell"). Den ödmjuka vägen mot Nobelpriset i litteratur börjar ju som bekant med ett steg, och det steget heter kvällskurs. Varje tisdagkväll sitter jag med tio andra Nobelpris-aspiranter på Folkuniversitetet och lär mig att ta kritik. Det går bra. Varje gång vi ses tycker jag att de ser ut att tänka att jag minsann snart borde få ett Nobelpris i litteratur. Rent generellt drog jag ett lättnadens andetag första gången vi sågs, eftersom jag innan första tillfället föreställt mig de andra kursdeltagarna som ett gäng surdegsfantaster med pulled pork-fantasier och hipster-mustascher. Fast det är förstås ett helt annat blogginlägg.
Så för att sammanfatta: Jag har alltså varit lat och försummat min blogg. Men snart kommer jag att gå upp klockan fyra på morgnarna (morgnarna? Bah! Nätterna!) och då, då ska jag nog kunna blogga regelbundet igen. Se fram emot något åt det bittra hållet. Jag är ingen morgonmänniska (men kanske en nattmänniska?).
Trip down memory lane
En lördagmorgon klockan nio för fyra år sedan väcktes jag abrupt av ett jävla liv på gården utanför. Det lät ungefär som ett barn som höll på att dö en plågsam och utdragen död. Min allmänna åsikt om barn på den tiden sträckte sig inte mycket längre än till att de var relativt störiga väsen som mest var i vägen, lät för mycket och hade för kladdiga fingrar. Inte så mycket angelägen om vad som hände med barnet nedanför som vad som hade hänt med min sköna lördagssömn rasade jag upp ur sängen för att beskåda vad det var för oväsen och hur jag bäst kunde få det att sluta, så att min helgsömn kunde få fortlöpa en timme till.
Väl ute på balkongen möttes jag av en speciell syn därnere på gården. På gräsmattan i en av plaststolarna som tillhörde pergolan satt en av våra grannar. Han såg helt nollställd ut. Uppgiven liksom. Och trött. Han stirrade oseende rakt framför sig. Bredvid honom på gräsmattan stod hans son, gissningsvis två år gammal, och tjöt så högt att man såg stämbanden på honom ända uppifrån min balkong på fjärde våningen. Jag var upprörd. Beyond upprörd. "GÖR NÅGOT!" tänkte jag passivt aggressivt medan jag förgäves blängde ner på den uppgivne och hopplöse mannen. "TA IN UNGEN!!" tänkte jag ännu argare. Inget hände. Ungen skrek. Pappan satt kvar med hopplösheten hängande som ett stort moln över huvudet. Min sovmorgon var effektivt slut, och jag drämde igen balkongdörren efter mig på väg in i lägenheten igen.
En torsdagsförmiddag fyra år senare sitter jag på en sandlådekant. Det blåser styv kuling (eller åtminstone något åt det hållet) och det är kallt. Framför mig står dottern och skriker så högt att jag ser ända ner till hennes stämband. Hon har skrikit i närmre tjugo minuter och jag har provat allt för att få henne att sluta. Allt. Dockan ligger brutalt nedkastad med ansiktet nervänt i sanden snett bredvid mig och trehjulingen, som fått samma ogästvänliga behandling, ligger vält bredvid dockan. Jag ser nollställd ut. Uppgiven liksom. Och trött. Jag stirrar oseende rakt framför mig. Jag vet att jag snart måste inse att dottern aldrig kommer att sluta skrika sådär, utan att hon måste transporteras hem tillsammans med trehjuling, docka och randig dockfilt. Vilt skrikandes, skanderandes gutturala hotelser hela vägen hem. Hon är arg, och jag vet inte varför. Bara att det tar lång tid innan det går över. Hopplösheten hänger som ett moln över mitt huvud.
Grannen, jag vet att det är fyra år sedan och troligtvis till föga hjälp för dig nu, men från djupet av mitt hjärta: Förlåt för min passiva aggressivitet. Och, I hear you, brother!
För övrigt, bör sova till nio en lördagmorgon liksom. Vad var jag? Full eller?
För nordmännens raseri bevare oss, herre min gud.
Här hemma har vi på sistone levt lite som gisslanförhandlare, jag och maken. Vi vet inte riktigt vad vi förhandlat om eller vem som är gisslan. Gissningsvis har vi båda varit en kombination av förhandlare och gisslan på ett bisarrt sätt. Dottern har agerat oberäknelig, lättstött och aggressiv terrorist.
I onsdags efter förskolan försökte jag, svettig och tillkämpat pedagogisk, förklara orimligheten i att åka till lekplatsen och cykla på trehjulingen utan att först åka hem och hämta trehjulingen. Jag visste liksom att jag hade rätt. Att hennes nåds önskemål (läs krav) helt enkelt var en fysisk omöjlighet. Men terroristens vilda protestvrål fick mig att tvivla. Skulle det kunna gå? Har hon i själva verket rätt? Men nej. För att cykla på trehjulingen direkt efter förskolan måste man faktiskt hem för att hämta trehjulingen. Man måste det. Nåväl. Som av Guds försyn avbröts det specifika utbrottet av att vi träffade på en bekant. Terroristen är långsint och svår att avleda, men är ändå mån om att upprätthålla en viss cred hos släkt och vänner. Således lyckades vi ta oss hem för att hämta trehjulingen och ta oss till närmsta lekplats utan större misstag från gisslanförhandlarens sida.
Väl framme skulle terroristen parkera cykeln. Utom synhåll. Och förlåt mig, men som gisslanförhandlare måste man ändå vara lite street smart och inse att en trehjuling nog trots allt ändå måste stå inom synhåll om man inte vill att någon klåfingrig annan terrorist ska ta över ägandet. Det, mina vänner, var denna veckans största misstag i gisslanförhandlandet. Stället som jag valde att ställa cykeln på var, på ren svenska, helt åt helvete fel. Terroristen fick tuppjuck. Hon vrålade. Hon grät. Hon slängde cykeln ifrån sig. Hon boxade på sin handväska med alla Pippi Långstrump-gummifigurer (som av oklar anledning skulle medfölja till lekplatsen). Jag svettades. Jag talade med len röst. Jag kramades. En pappa till en annan terrorist kom fram och berättade för henne att hon hade en fin keps. Botch. Allt var fel. Speciellt när jag försökte röra cykeln eller väskan med alla Pippi-figurerna. Då vrålade terroristen bara etter värre och kastade cyklar och Pippifigurer vilt omkring sig.
Efter fem minuter av utbrott var det bara att konstatera att det var dags att avbryta allt förhandlande och ta över kommandot på bestämt och auktoritärt manér. "Nu ska vi gå hem!" sa jag. "NEEEEEEEEEEEEEEJJ!" vrålade terroristen. Så jag lyfte upp henne. Och väskan med alla Pippifigurer. Och trehjulingen. Sedan började jag gå.
Jag vet inte vad ni har för erfarenhet av att bära en pissförbannad 2-åring, en trehjuling och två handväskor. Om ni inte har någon kan jag berätta följande: Det är helt förbannat, jävla omöjligt. Trehjulingen är förvisso stor och otymplig, och två handväskor kan vara nog så krångligt att hålla redo på, men en pissförbannad tvååring kan man inte bära utan att först sätta på dem tvångströja. Tio meter klarade jag innan terroristen höll på att glida ur mitt grepp. Den här gången snackar vi exorcist-ilska. Var hon arg fem minuter tidigare var det ingenting i jämförelse. Terroristen vrålade och skällde ut mig efter noter. Vid ett tillfälle är jag helt säker på att hennes huvud snurrade runt, men jag tror tyvärr inte någon annan såg det. Ännu en gång möttes jag av blint raseri varje gång jag rörde vid cykeln eller väskan. Vid det här laget insåg jag två saker:
1. Ensamstående föräldrar förtjänar medaljer och statssubventionerade ensamsemestrar på en årlig basis.
2. Jag är inte ensamstående!
Så jag ringde maken. Han var och handlade, men fick släppa allt. För två händer, en exorcist-tvååring, två handväskor och en trehjuling går inte ihop. Det är en omöjlig ekvation. Vi hade fått bosätta oss på den där lekplatsen hundra meter hemifrån om inte maken kommit.
Så, jo, man är lite trött. Dagliga gisslanförhandlingar med terrorister och uppstigning klockan fem gör det med en. Men det går ju snart över. Visst går det snart över?
Minnen av sömnlöshet
Vi är rätt så sammanbitna här hemma nuförtiden. Det har ganska lite att göra med en tamponad som stoppades upp i en liten lucka mellan tandköttet och en av mina visdomständer i onsdags av en tandläkare som göttade sig bara en liten gnutta för mycket åt hur fina röntgenbilder han fick, liksom för att impa på sin tandsköterska, och sedan för vad han lyckades tömma ut ur den där fickan innan han fick in tamponaden. Fråga inte. Men ja, det var äckligt och gjorde nästan lika ont som att föda barn. Nästan.
Men det är inte därför vi är sammanbitna. Vi är sammanbitna för att dottern fick en ny säng för cirka tio dagar sedan. Ikea kallar den för "Minnen". Vi kallar den för "Familjens förlorade sömn och förstånd". De senaste tio dagarna har dottern agerat gubben i lådan nätterna i ända. Att kunna gå upp när man vill är lite som att vinna på Lotto för henne. Hennes föräldrar får däremot djupare påsar under ögonen för varje dag som går och tålamodet är nära nog i klass med Håll käften-karaktären i filmen Strul. För er som inte sett Strul kan karaktären sammanfattas ungefär som så att hans enda genomgående replik under hela filmen är just "Håll käften!". Så är det. Vi är trötta och vi vill att folk ska hålla käften. Och vi vill sova. Så enkelt är det. Och vi förstår inte hur det går till att hon inte är lika trött som vi. Hon är ju trots allt också vaken tre gånger per natt innan hon slutligen kräver uppstigning och morgonmål strax efter fem på morgonen. Så nu frågar jag för sista gången. Är det någon som vet var dottern har sitt amfetamin-stash? För jag behöver snart låna lite.
På plussidan kan jag meddela att akvariemannen:
1. Gått ner i vikt. Ny brud?
2. Börjat spela trummor. I bar överkropp.
Jag dör! Jag älskar honom! Mycket för att han inte bor i lägenheten bredvid och spelar trummor. Då hade han nog varit tvungen att kastas ner i sopnedkastet.
Äpplet faller inte så långt från persikoträdet
Den senaste tiden har maken försökt lära mig skillnaden på aprikoser och nektariner. Ja. det är sant. Jag har aldrig riktigt vetat. Min första ursäkt var att frukterna ändå får anses som rätt exotiska och inte existerade så mycket på 80-talet när jag växte upp. Maken sköt genast argumentet i sank. Varpå jag skyllde på att hemma hos oss åt vi mest typ äpplen, päron och bananer och andra svenne banan-frukter. Så jag har liksom aldrig riktigt bekantat mig med övriga fruktfamiljer. Maken såg vidare skeptisk ut. Det var då den slog mig. Ursäkt nummer två. Och den tar en stund att utveckla. Here goes:
På gymnasiet var vi 32 personer i min klass. Jag har aldrig varit något vidare på namn. Men visst, jag lärde mig givetvis allas namn. Typ. Det var bara det att i klassen gick två tjejer som liksom hängde ihop. Ni vet sådär som vissa barn/ungdomar liksom bara hänger ihop under uppväxten. Tänk Bill och Bull, Kling och Klang, Dunder-Karlsson och Blom, Tommy och Annika et cetera. Låt oss kalla dessa två tjejer för Ulla och Anna-Karin. De var glada tjejer. Hade man använt epitetet "bubblig" på 90-talet hade de varit typiskt bubbliga. På 90-talet kallade vi dock saker och ting vid dess rätta namn och kallade dem för störiga. Eller, vi och vi, jag kallade dem störiga sådär lite diskret i mitt eget huvud. De var snälla och så, inte alls elaka eller illasinnade på något sätt. De fnittrade mycket. Och när jag säger mycket menar jag MYCKET. De fnittrade, sedan fnittrade de och när man trodde att de inte kunde fnittra mer, ja, då fnittrade de lite till. Sammanfattningsvis ganska mycket fnitter på det hela taget.
Jag visste mycket väl vad de hette. De hette Ulla och Anna-Karin. Den ena var lång och smal och den andra lite kortare och... inte så smal. Den ena var lite mörkare. Den andra mer råttfärgad. Den ena hade mycket acne. Den andra hade det inte. Och de hette Ulla och Anna-Karin. Den ena hette det ena namnet och den andra hette det andra namnet. Problemet var bara att jag hade ingen aning om vem av dem som hette vad. Jag såg dem liksom mera som en enhet. En fnittrande massa av meningslöst hopsatta atomer. Och det tog mig tre år på gymnasiet att lära mig vem av dem som hette vad. Jag skaffade ett knep under tredje året. Den långa smala hade ett kort namn och den korta... inte så smala, hade ett långt namn. Kort namn till lång, långt namn till kort. (Inte en helt bortkastad utbildning, vad det verkar.)
Bara en gång under gymnasiet kände jag ett behov av att kalla på en av dem (tack och lov!). Det var under en basketmatch i tvåan. Jag och Ulla spelade i samma lag. Jag måste ha varit inne i någon slags ambition av att höja mitt betygsnitt genom att satsa på VG i gympa eller något dylikt, eftersom jag när Ulla hade bollen kastade ur mig ett: "Ulla, passa till mig!" (som värsta Michael Jordan plötsligt, tydligen. Vill man ha VG i gympa får man lägga manken till.) Ulla reagerade inte. Hon passade till någon annan. Och jag insåg, till min stora fasa, att jag i stundens hetta mitt i denna episka basketmatch bara varit tvungen att be den enda jag inte riktigt hundra kunde namnet på passa bollen till mig. Och sagt fel namn. Det var inte Ulla som spelade i mitt lag. Det var Anna-Karin.
Så vad lär vi oss av detta? Jo, följande:
1. Jag är ganska elak som kallar före detta klasskamrater för en massa av meningslöst hopsatta atomer, och kommer därför troligen att brinna i helvetets eldar vad det lider.
2. Jag har en genetisk missbildning som gör att jag har svårt att skilja saker och ting åt som på något vis liknar varandra. Ulla/Anna-Karin: Lika till sättet. Aprikoser/nektariner: Lika till utseende (och smak!).
Bara en sak talar emot detta. Det faktum att jag häromkvällen mycket nöjt frågade maken om han ville dela en uppskuren persika med mig. Maken tittade på mig lite som om han trodde att jag drev med honom när han såg att jag höll i en aprikos (eller en nektarin). När han insåg att det var just det jag inte gjorde, utan verkligen hade lyckats blanda in en tredje intet ont anande frukt i dramat, så såg han lite mer ut som att han inte kunde fatta att han faktiskt gift sig med mig. Om jag går en treårig utbildning till kanske jag till slut kan lära mig att skilja på de här grejerna också. Finns det liv finns det hopp.
Fotnot: Ulla och Anna-Karin heter egentligen något annat.
Vattengympa
Ni vet ju hur jag nuförtiden är världens Gunde Svan? Bortsett från att Gunde Svan garanterat aldrig drack sådär värst mycket vin som jag gör, fast det skyller jag faktiskt på min mycket långvariga semester som jag tackar mitt nattarbete för. Men nu kommer vi ifrån poängen. Jag är alltså Gunde Svan. Eller var. Fram tills jag skadade mitt knä för några veckor sedan, ni vet då när jag slog rekord i kombination med att min RunKeeper-app valde att radera all kännedom om sagda händelse. Först gjorde höger knä ont. Sedan gjorde höger höftböjare ont. Sedan höger skinka, och därefter höger knä ännu en gång. Så jag vilade en vecka. Högst motvilligt. Min kondition hade trots allt uppnått oanade höjder, och jag var inte sådär supervärst sugen på att börja träna upp den från början igen. Maken stöttade mig jättemycket. När jag oroade mig för att jag var världens första fall av generell högersidig cancer klappade han mig på ryggen och försäkrade mig om att det definitivt inte var cancer jag fått på höger sida. Jag tyckte eventuellt att han himlade lite med ögonen när han sade det, men det var säkert bara jag som såg fel.
Nåväl. Senaste veckan har jag börjat springa igen. Fast jag har ont. Och varje gång jag sprungit gör det ännu ondare. Så idag insåg jag att det nog faktiskt är ren idioti att springa när det bara fortsätter göra ont. Vad göra? Aha! Simma! Vatten ska ju vara bra för klent byggda individer. Eftersom min planerade simning krockade med vattengympa bestämde jag mig för att joina vattengympa-gruppen. Visste ni att det bara är pensionärer som tränar vattengympa? Det visste inte jag. Lite sådär atletiskt överlägsen stod jag där i vattnet bland de lönnfeta pensionärerna och skrockade lite för mitt inre. Jag, Gunde Svan, i denna grupp. I will vattengympa your asses off, tänkte jag! Sedan började passet. De rockade förstås. De gjorde allt perfekt och deras gråa kalufser glänste likt delfinhudar i den solfyllda simhallen. Jag däremot for runt som en liten vante. Halkade, kunde inte hålla takten, svalde vatten och vad fan då "sitta i vattnet och lyfta benen rakt framåt"? Man kan väl inte sitta i vattnet?? Jo. Tydligen. Ja, inte jag då, men alla pensionärerna kunde (utom eventuellt han med den grå råttsvansen och ringen i örat). Efter 45 minuter var det bara att erkänna. Jag skulle behövt en sån där vattenkorv att hålla balansen med. Det hade sparat mig lite förnedring om inte annat. På plussidan har jag åtminstone inte cancer på höger sida just för tillfället. Och en helt nyvunnen respekt för vattengympande pensionärer.
Precis när man trodde man lärt sig...
Efter ett par regniga dagar med mestadels innesittande aktiviteter såsom tittande på Pippi Långstrump tyckte vi idag att vi skulle hitta på något roligt. Alltså cyklade vi till Folkets Park, där vi storslaget beslutade oss för att gå in på Terrariet. Storslaget beroende på att kostar lika mycket som att gå på bio. Eller snarare, vad det kostade att gå på bio för fyra år sedan när jag var på bio sist, vill säga. Inte en förmögenhet, men tillräckligt mycket för att man ska vilja bli road en lång stund (av de stackars inspärrade djuren. Jag vet, jag vet, grader i helvetet och whatnot).
Där inne finns apor, ormar, sköldpaddor, fladdermöss, spindlar, ödlor, känguruer samt den papegoja, alltså THE papegoja, som spelade Rosalinda i filmen Pippi på de sju haven. Något till åren kommen och lite kalare än då det begav sig, men dock!
Isabelle ägnade ormarna och ödlorna ca 45 sekunder av sin uppmärksamhet innan hon hittade en vattenslang som låg i en liten minibassäng fylld med gråbrunt vatten. "Vill bada" kom direkt. Att inte bada accepterades, men det hindrade inte henne från att spendera fem minuter vid det skabbiga vattnet. Då vi äntligen lyckades släpa henne vidare till sköldpaddorna och papegojorna visade hon sig föga imponerad. Inne hos aporna hade hon fått nog. Aran Bosses jonglerande med stenar hade bara ökat på olustkänslorna hos damen ifråga och nu ville hon hem. Hem, hem, hem utan att passera gå. Hem för att se "Pippi haven" (ironiskt nog). Ett gäng silkesapor distraherade i tio sekunder, men sedan startade ånyo skanderandet med krav på omedelbar hemgång blandat med ångestfylld gråt. De hulda föräldrarna fattade noll. Mer än att denna bild, uppsatt på Dödskalleapornas bur skulle visa sig bli denna utflykts största succé:
Murphys lag
Igår hände följande:
1. Jag slog rekord i löpning. 7.8 km på 45 minuter.
2. Min Run Keeper-app laddade upp på Facebook att jag sprungit 0.05 km.
3. Inom tre minuter hade jag fått fyra skadeglada kommentarer angående att inte ta ut mig (försöker att inte sätta detta i samband med sommarens övriga skrytiga Run Keeper-uppdateringar, men det är ändå relativt svårt att inte se sambandet där faktiskt.)
4. Efter att frenetiskt (you ain't seen frenetiskt until you saw me yesterday, man!) ha försökt få Run Keeper att ladda upp RÄTT info på Facebook belönade Run Keeper mig med att radera hela skiten. Förutom de där 0.05 kilometerna jag tydligen sprungit. De är kvar.
5. Mitt högra knä valde att säga: "Adjö, tantjävel! Nu lägger jag av." Och gjorde därefter magnifikt ont. Och ont, och ont och ont.
Sammanfattningsvis har jag därmed denna veckan slagit rekord utan att någon annan fått uppleva det (förutom maken: "Du SER ju här på Run Keeper att jag HAR sprungit 7,8 km, det SER man ju!!") och gjort något väldigt konstigt med mitt knä. Tur att man har den magiska Google-förmågan. På tio minuter diagnostiserade jag mig själv med "löparknä". Det betyder att jag har ont för att jag är klen. Det betyder att jag måste träna för att kunna träna. Jag måste styrketräna för att kunna löpa. Fattar ni det hemska i det? Jag måste träna för att kunna träna. Det är brutala nyheter som får mig att vilja köpa hemskt mycket lösgodis. Här är man tapper och springer varannan dag och slår sina egna rekord. Och efter fyra veckor får man veta att man är för otränad för att springa så mycket. De säger inte att man måste springa fyra gånger i veckan för att dricka två flaskor vin och äta en stor påse godis. De säger att man måste träna upp muskelstyrkan i knä, lår och rumpa tre gånger i veckan för att kunna fortsätta springa varannan dag. Är du nöjd nu, Murphy? Själv blir jag lite lätt utmattad faktiskt.
P. S. Troligtvis bättre att ha löparknä än knäcancer.
P. S. 2. Finns knäcancer? Hoppas inte att jag är feldiagnostiserad. Nåväl. I så fall är det mitt eget fel.
Nattarbete
Det var ju det där med nattarbete. Inte helt fel. Inte helt fel alls. Jobba fyra, ledig sex. Från denna hörnan hörs inga klagomål idag.
Två toaletter. Tänk!
I förrgår var jag och maken på banken. I Veberöd minsann, för det är just där de tycker om att låna ut pengar till oss. Eller, det är just där de sliter sitt hår när vi genomför bostadsaffärer utan att ha sålt den lägenhet vi bor i än. Men allt det där är ju historia, och pre lillfisens ankomst. Då var hon inte lillfis, utan embryo. Det var då vi fortfarande fick sova längre än till sex på morgnarna.
Men nu vill vi alltså ha mer pengar. Vi vill expandera vårt Lidforska territorium och befria vår älskat snacksaliga grannfru Ulla från ett av sina fem rum och förvandla vår trea till en fyra. På banken slet de sitt hår i vanlig ordning. Först efter att bankdamen hummat och tryckt på sitt tangentbord och hummat igen, maken gått med på att sälja en njure på svarta marknaden och jag på att prostituera mig ett par timmar varje onsdagkväll samt att vi skulle donera vårt nästkommande barn till banken i Veberöd gick hon med på att låna ut lite pengar till oss. Men inte så mycket pengar som vi kanske hade tänkt oss. Så i detta nu ligger ett mail i vår ordförandes inkorg, redo att tas upp till diskussion mellan big-shotsen i föreningen om huruvida man kanske eventuellt skulle kunna tänka sig att vi får befria vår älskat snacksaliga grannfru Ulla från ett av de fem rummen till ett lite billigare pris än vad de kanske tänkt sig från början. Svar på detta kommer senare i veckan. Fast det är lugnt. Jag vill detta enormt mycket. Fabulöst mycket önskar jag att vi ska få ta över det där sovrummet som inte målats sedan 1950, och lika mycket drömmer jag om att få ha en toalett till. Tänk bara, att få ha TVÅ toaletter i EN lägenhet. Det är drömmen! Inga fler "Jag måste bajsa på ett urakut sätt"-repliker från maken två minuter innan jag ska cykla till jobbet och bara måste sminka mig först. Alltså kommer det inte att hända. Maken säger att jag är en negativ själ, men det råkar liksom bara vara så att jag är typen som saker inte går vägen för riktigt. Ja, alltså, jo, jag har förstås hälsan, min familj och jobb och sådär, och det är ju fint. Jättefint, egentligen allt man kan begära och whatnot. Men that's it, liksom. Är det något jag VERKLIGEN VILL så blir det inte så. Det blir alltid nästan så. Fast inte riktigt. "Du fick NÄSTAN jobbet". Lite så har det varit genom historien. Så jag försöker att rikta in mig på ett negativt svar. För då blir jag ju inte besviken. Eller, jo. Det blir jag förstås ändå. Ingen som har hundratusen spänn till övers som ligger och skräpar i någon byrålåda? Annars kanske maken kan sälja den andra njuren också. Vad är lite livslång dialysbehandling mellan två äkta makar egentligen?
Molnets guldkant
Det där med att jobba natt är ju inte odelat negativt. Just den här helgen skördar jag till exempel frukterna av nattjobbet med fyra lediga dagar, varav tre spenderats i ett hus vid ett träd vid en sjö. Här badar vi, matas med god mat och drar Isabelle på en plasttraktor runt huset tills våra händer blöder. Jag agerar avlastare åt övriga deltagare genom att upplåta min kropp till skogens mygg (same procedure as last week). Det var ju därför jag valde att jobba natt! Det kom plötsligt tillbaka till mig. Inte på grund av just myggen då kanske. Mer det andra jag nämnde.
