Smugglosmurf

Här semestras det för fullt. Eftersom vi de senaste åren av olika anledningar varit väldigt dåliga på just semestrande har vi detta året tagit igen det med att semestra intensivt . Det vikigaste för mig när jag blev mamma var att allt skulle fortsätta vara som vanligt och jag såg inga hinder med att ta med en bebis överallt. Förrän hon kom. Och då blev jag precis sån som jag inte skulle bli. Det skulle ju ammas hela tiden. Och länge. Plötsligt fattade jag att allt nog ändå blev en smula klurigare att genomföra med en tio äpplen hög smurf med en glupande aptit och väldigt långsam äthastighet. Så då höll jag mig på replängds avstånd hemifrån. Och sen fortsatte jag liksom med det ganska länge. Men nu behöver jag ju inte det mer. Det är bara att slänga ner en Festis och en ask russin i handväskan och sticka (och blöjor, wipes, ett klädombyte in case of bajsexplosion, en resesäng, sju nappar, telefonen, numera känd som Pippivisar-mojängen och Foflaff-spelsattiralj, reseråttan, vällingflaskor och pyjamas. Men ni fattar på ett ungefär). Och det är gött. För när vi satt på flyget som just skulle lyfta mot Italien och jag satt och oroade mig för hur hennes små, känsliga öron skulle klara tryckändringen, då skrek hon i extas: "Nu KÖR vi!!" i värsta Ebba von Sydow-anda (hon säger ofta det. Hon och Björn Ranelid. Fast jag är inte säker på Björn Ranelid. Jag och maken brukar säga det med ett Ranelidskt uttal, men jag är inte säker på att han själv faktiskt säger det. Men, ni vet.). Ganska exakt där förstod jag att jag kunde släppa den ängsliga mamman jag aldrig ville bli. Hon var bara på lite snabbvisit.