Smugglosmurf

Kolla in vem som är klar innan maken! Haha!

Ikväll är maken och jag barnfria. Wehey, utropade vi. Och sedan tyckte vi att det blev väldigt, väldigt tyst här hemma. Så då var vi tvungna att ringa faster och kolla så att allt går bra (45 minuter efter att de åkt härifrån och Isabelle glatt vinkat hejdå till oss genom bilfönstret). Nåväl. Det gick bra, tydligen, så nu fokuserar vi på att jag ska göra mig iordning (efter det här blogginlägget. Venen i makens panna har redan börjat pulsera, så vi får göra det här snabbt och smärtfritt) och sedan gå ut och äta. Och dricka mycket vin. Imorgon återbördas dottern till oss igen efter att vi tagit en lång sovmorgon. Konstigt bara att det känns som att någon skurit av mig ena armen plötsligt. Nåväl, jag fokuserar på att jag ska få dricka vin och sova ut. Hazaa!

Igår på utbildningen blev jag överlycklig när jag plötsligt förstod den här formeln: PO2+ 1,25 x PCO2= 20.
Ni ser, min hulda mor har alltid upplyst mig och mina bröder om att vi i vår familj inte har någon mattegen. Vi kan helt enkelt inte förstå matte. Det var ganska skönt att få höra på högstadiet och gymnasiet. Frågan är bara var man varit idag om man inte hade fått höra det. Om man faktiskt hade fått försöka och tro att man eventuellt faktiskt hade kunnat klara av det.

På gymnasiet skulle vi lära oss andragradsekvationer i tvåan. Vår mattelärare, God bless her, hade det föga smickrande smeknamnet Flodis. Efter flodhäst alltså, som ni kanske kunde gissa er till. Ingen sofistikerad förolämpning precis... Det var inget direkt fel på Flodis, men hon hade tyvärr inte det där lilla extra som krävdes för att jag skulle förstå var x skulle stå, varför och varför i hela fridens namn det tvunget skulle vara med så förbannat ofta och dessutom på båda sidor av likamed-tecknet. Otroligt nog fanns det dock någon som kunde förklara det där för mig på ett ytterst pedagogiskt sätt, och det var mitt dåvarande squeeze, Jonas. Ja, alltså, squeeze och squeeze. Han hade nog önskat mindre andragradsekvationer och mer squeeze, ty det hela blev en ganska kort romans. Jag var en ombytlig sjuttonåring och tröttnade snabbt på mina erövringar. Men under över alla under, jag fick VG på det där matteprovet. Det var det första och sista matteprovet jag fick VG på, men jag fick faktiskt ett VG.

Idag när jag kollar upp honom på facebook verkar det inte ha hänt så mycket sedan den där tiden. Han hänger på samma pub som han hängde på då och ser ut ungefär som han gjorde då. Och jag kan inte låta bli attt tänka att det var förbaskat slöseri på någon som var så duktig på andragradsekvationer. Jag menar, han hade ju kunnat komma långt. Tror jag. Eller så överskattar jag värdet av andragradsekvationer.

Sensmoralen är att min dotter aldrig ska få höra att hon saknar mattegenen. Och att man inte behöver bli squeezad bara för att någon hjälper en med andragradsekvationer. Om man inte vill, förstås.

Min tidsoptimism har nått nya höjder. Imorse skulle jag med tåget till Lund, utbildningsdag i den bildade staden hela dagen nemlish. Jag skulle träffa mina kollegor vid Triangeln klockan 07.05. Jag cyklade hemifrån 07.00. Jag kan meddela att det tar ca 15 minuter att cykla från Ribersborg till Triangeln. Det vara bara det att jag tyckte att jag cyklade så vanvettigt snabbt att jag trodde att jag skulle klara det på fem minuter. Så när jag kom fram trodde jag att det var fridens liljor och lugna bananer och att klockan var kanske ungefär 07.07. Ja, jag tyckte egentligen att jag cyklat så snabbt att jag faktiskt cyklat bakåt i tiden.

Men klockan var förstås 07.15. För det tar 15 minuter att cykla från Ribersborg till Triangeln. Och man kan inte cykla bakåt i tiden. Jag vet det nu. Jag visste det egentlligen innan också. Men nu vet jag det verkligen. Inga fler missförstånd eller missuppfattningar gällande det. Och vi hann faktiskt med tåget. Och jag låste bara fast min egen cykel i cykelstället idag. Jag antar att man tar igen på gungorna vad man förlorar på karusellerna.

Efter en helg som gått i de lungsjukas tecken, jobbet alltså, är det nu dags för en ledig dag. Dottern firade genom att vakna vid två tillfällen inatt. Helt ok. Jag har lärt mig hur man blandar ersättning och byter blöja i sömnen.
Här hemma går brytpunkten vid klockan sex på morgonen. Jag tar allt som händer före sex och maken tar hand om allt som händer efter sex, bortsett från när jag ska upp och jobba klockan kvart i sju. Då tar maken allt som händer hela tiden eftersom det är synd om mig som har satt väckarklockan på halvsex. Så när dottern slog upp sina blå ögon med ett hurtfriskt "baba" vid sjuiden var det alltså dags för maken att stiga upp och mig att sova vidare. Inte illa alls för en människa med ett sjukligt dåligt morgonhumör, ska jag säga er.

Idag ska vi, på dotterns begäran (är jag helt säker på, även om hon inte pratar än), ge oss ut på stan och hitta något nytt och fint för den hulda modern (mig) att sätta på sig. Det är dags att lämna de före detta fina, vita, vackra vinterstövlarna åt sitt öde och hitta ett par vårskor. Kanske. Eller iallafall hitta en tröja som döljer den muffinsaktiga massa som envisas med att välla över byxkanten.


Sedan ska jag hem och bita i de här papperna inför onsdagens föreläsning i Lund. Känner mig osedvanligt positiv när det gäller pluggande nuförtiden. Behövde bara sex års paus efter att ha gått ut sjuksköterskeutbildningen. Inte så lång paus.


Åh, se! Min dotter ska bli ingenjör! Jag antar att hon kan ta Nobelpriset lite senare. Eller Nobelpriset i... ingenjörism, kanske?

Vad har man för en slags diagnos när man inte bara sitter och tittar på Smartare än en femteklassare, utan dessutom skrattar... nej, förresten, inte skrattar, skrockar, när han den där klämkäcke göteborgaren (jag vill säga Lasse Kronér) efter att ha rullat in ett skelett säger att han vill presentera en engelsk herre som heter "Ben Rangel"?
Vad betyder det här egentligen? Är det dags att sätta upp sig i kö till seniorboende? Jag hade liksom ingen aning om att det skulle komma så plötsligt. Kom det med föräldraskapet? Jag menar, Så ska det låta, Gäster med gester? Man skäms, I tell you, man skäms!

Ikväll har maken övergivit oss för att passa dotterns kusin så att dennes föräldrar ska kunna gå på opera. Nervöst undrade jag först hur vi skulle göra med den vidriga antibiotikablandningen som lillfisen tvingas i under högljudda protester tre gånger per dag. Sedan undrade jag nervöst vad jag ska äta när han är borta. Jag fick ingen lunchlåda idag, så har bara ätit mackor på jobbet och kände behovet av något med lite mer substans innan jag ska äta den chipspåse jag idag inhandlat särskilt för tillfället. Alltså, jag skulle inte vilja säga att jag är bortskämd, jag är bara... eh... ja, kanske rätt bortskämd då.

Så innan maken stack iväg gav han dottern medicin och slängde snabbt ihop en gräddsås till mig så att jag kan äta köttbullar, potatismos och gräddsås. Undrar vad för slags vin som funkar till det? I väntan på kvällsmaten leker vi nu riva ner alla grejer vi kan-leken och tittut i en ganska salig blandning.


Och det ser ut ungefär såhär.

Det var den härs fel att jag blev sen till jobbet igår. Är den inte bedårande, så säg? (Varning för ålderdomlig kommentar á la 40-tals glada-gossarna-i-flottan-film. Vem pratar så egentligen?) Nåväl, den var så fin att jag blev sen. För den var också lite tunn, så jag var tvungen att väga nytta mot användbarhet under en ganska lång stund innan jag köpte den.

Det värsta idag, men ändå ganska karaktäristiskt för min personlighet, var att jag inte hann köpa en flaska vin till den stackars vanärade sjukgymnasten vars cykel jag så självsvåldigt låste fast i förrgår, för hade jag gjort det hade jag blivit sen till jobbet. Och bara Gud, och han allena, vet vems cykel jag då hade låst fast i cykelstället. Hela grejen känns som en ganska ond cirkel. Jag kanske behöver kognitiv beteendeterapi för att lära mig att för helvete bara cykla hemifrån i tid när jag ska till jobbet. Jag menar, jag är bara sjuksköterska. Jag har faktiskt inte råd att springa och köpa vin till folk vars cyklar jag låst fast i cykelstället, för att inte tala om tid, för att inte tala om vad de ska säga på Systembolaget på Kronprinsen när jag börjar springa där dagarna i ända. Herregud. Quite the ond cirkel det här. Bäst att jag går och lägger mig så jag kommer upp klockan halvsex imorgon bitti. Did I hear a blä? Blä!

Jäpps, helt klart en mycket stressig förmiddag! Iallafall var den det innan jag ringde den där misstänkt mycket, mycket arga kvinnan som fått sin cykel shanghaiad av mig igårkväll. Hon förklarade att hon mycket riktigt varit heligt förbannad, men detta hade lyckligtvis lagt sig över natten. Hon ville inte ha någon reseersättning och ville inte höra talas om någon flaska vin. Fast det får nog bli en flaska vin iallafall, tror jag. Hon var vanvettigt förstående och till och med tacksam för att jag vågade ringa henne. Telefonsamtalet förestods av en hel del gulp kan jag meddela.

Alltså, slutet gott allting gott. Och i fortsättningen ska jag alltid komma i tid till jobbet och aldrig vara stressad. Ehrmm. Alltså, jag kan ju försöka iallafall. Eller åtminstone försöka att låsa fast rätt cykel i cykelstället.

Ikväll har jag ju varit på jobbet, som ni vet. Innan jag cyklade till jobbet skulle jag "bara en snabb sväng inom Lindex" för att köpa lite nya kläder till lillfisen. Jag kan tala om för er att det här med att handla nya barnkläder är det roligaste man kan göra nästan. Inte riktigt, men nästan. Det är alldeles, alldeles underbart att ha en heltidslön och kunna gå och titta på barnkläder i evigheters evigheter. Det var bara det att jag skulle inte ha så många grejer, men så blev jag liksom som uppslukad, så helt plötsligt blev det liksom lite bråttom att hinna till jobbet i tid. Ni vet hur det är. Så när jag kom fram till jobbet var klockan 13.12. Jag börjar 13.15 och ska då vara uppe och ombytt på avdelningen.

Klockan är alltså 13.12. Jag står och ska låsa fast min cykel med mitt moheffa-lås i cykelstället. Det är bara det att där står så många cyklar så jag måste liksom klättra över till andra sidan för att komma åt att låsa fast framhjulet i cykelstället. Cykeln blir dock snabbt och enkelt fastlåst med moheffa-låset i cykelstället. 13.16 är jag uppe på avdelningen ombytt och redo för åtta timmars arbete.

Så slutar jag då, 21.30. 21.35 ska jag låsa upp min cykel. Hittar dock inte mitt moheffa-lås. "Vad fan! Vem har snott mitt lås men lämnat kvar min cykel?!" Tänker jag. Fattar inget. Tittar mig förbryllat omkring. Bredvid min cykel står en väldigt snarlik cykel. Fastlåst med ett moheffa-lås i cykelstället. Jag tittar på moheffa-låset. Och ser en lapp:


Fattar ni vad sur den här kvinnan är på mig? Jag har LÅST FAST hennes cykel i cykelstället, så att hon inte kan cykla vare sig hem eller till jobbet imorgonbitti. Ser ni på sättet hon strukit under hur jävla pissförbannad hon är på mig? "MIN" och "CYKLA HEM".

Och hur rätt har hon inte? Alzheimers, table for one, please! Tokig, jävla sjuksköterska låser fast intet ont anande kollegors cyklar med stora moheffa-lås i cykelstället. Jag skäms som en get. På andra sidan (ni ser ju pilen) står ett namn och ett telefonnummer till en avdelning som jag kan få kontakta imorgon när jag skamset ska krypa till korset och meddela vilken klantig clown jag är. Det ska inte bli roligt. "INTE".

Alla sover utom jag. Maken, som tagit morgonpasset med lillfisen har återvänt till sängen och lillfisen som tröttat ut sig genom att köra slut på maken ligger och förmiddagslurar. Själv sitter jag med det obligatoriska kaffet och förbereder mig mentalt inför ett eftermiddagspass på jobbet. Fast det där med att jag förbereder mig mentalt betyder mest att jag sitter och slösurfar och väntar på att Hem till gården ska börja. Tänk om jag blir en sån som börjar spela in det de dagar jag jobbar!

Här är min stilige make i frack på väg till sin invigning och välkomnande in i det allra heligaste. Han har lovat att inte gå med på att äta några skor eller dricka någon konstig sponk, så jag hoppas att det går vägen.

Tack och lov kom Jenny med pizza en kort stund efter att maken gått. Ni vet ju att jag får dåligt med föda i mig så fort maken lämnar hemmet. Efter pizza och vin och en vag känsla och förhoppning om att det värsta av lillfisens öroninflammation är överstånden tänker jag nu lägga mig i sängen med en god bok och hoppas på en natt fylld av sömn.

(Om ni är förundrade över mitt numera konstiga användande av "T" så kan jag meddela att den tangenten har börjat jävlas med mig på ett udda sätt. Oftast blir det ett t för lite, men ibland även ett för mycket. Jag har aldrig haft det problemet innan, så jag utgår ifrån att det har med tangenten att göra. Ni vet hur genant jag tycker det är med stavfel, så jag kände mig tvungen att förklara mig. Korrekturläsning tar de flesta, men inte alla tydligen.)

Lillfisen sover och sover. Jag tittar på Hem till gården i väntan på att hon vaknar. Hem till gården är helt klart briternas motsvarighet till Days of our lives. Den stora storyn nu verkar vara att Vivs make har haft sex med sin sons blivande fästmö när Viv sat i fängelse (!?) för att ha tagit på sig skulden för något hennes man gjort. Jag känner ett behov av att citera Chandler i Vänner: Man, that's good tv!

Idag roar vi oss med att se på Faher Ted, dricka kaffe och förbereda oss inför ett besök på YH-mässan. Ikväll ska maken klä sig i frack och bli en pompom-bror. Han hoppas få slippa äta pompom-skor, men han säger att han inte är helt säker.

Här hade det passat bra med ett inbäddat klipp från youtube på lite pompom-bröder, men jag har tydligtvis fått någon slags cerebral påverkan och har helt glömt bort hur man bäddar in youtube-klipp i bloggen. Jag kommer fortfarande ihåg hur man kopierar webb-adresser dock, så jag antar att det alltid är något: http://www.youtube.com/watch?v=qan4js40bwg.

Har ni någonsin försökt ge en katt medicin? Bra. Ta svårighetsgraden på det, multiplicera det med tio och lägg till ett antal kaskadspyor av återbördat läkemedel uppblandat med magsaft så får ni ett ungefärligt hum om hur de är att ge vår lillfis flytande antibiotika. Till slut ringde jag sjukvårdsupplysningen för att be om råd och kanske se om någon där satt på lite Kåvepenin-suppar, för att peta upp piller i folks bakdelar är bra mycket lättare än att ge dem kräkmedel i munnen. De satt inte på några Kåvepeninsuppar och tyckte att vi skulle dela upp tortyren på flera olika tillfällen. Såhär långt har hon kräkts upp 15 ml och fått i sig 10 ml. Allt som allt en lyckad dag, antibiotikamässigt. Nu är det bara 13 administreringstillfällen kvar. Hazaa!

Sjuksköterskan som kallade makens pneumoni för "en hederlig bonnaförkylning" för någon månad sedan försökte idag på telefon fobbla bort maken med att lillfisen också hade "en helt vanlig förkylning" och därmed inte behövde något läkarbesök. Då blev maken lite... gramse... och krävde en tid till läkare idag. Det må så vara att denna nobla sjuksköterska som är så sparsam med vårdcentralens läkartider är väldigt glad i att diagnostisera folk med "förkylningar", men för andra gången visade de sig att hon hade fel (som vanligt, kan vi snart säga. Om vi inte listar om maken och lillfisen vill säga), för lillfis hade öroninflammation. Kanske en helt vanlig, hederlig bonna-öroninflammation, men trots allt ändå i behov av antibiotikabehandling. Silverkanten på denna sjukdomsperiod är att vi själva är friska och är fullt kapabla att ta hand om sjuk dotter. Trötta, men kapabla.

På måndagarna går det ett program på tv som handlar om folk som har något fundamentalt emot att använda sig av preventivmedel. Eller som inte har hört talas om att det finns preventivmedel. De har ungefär en sisådär 125 barn per familj. Lätt överdrivet, men ni fattar ungefär hur många det rör sig om. Det är när jag ser dem som jag inte förstår hur vi, jag och maken, som har ETT litet, litet barn ingår i någon slags force majeur-situation varje gång hon blir sjuk. Vi delar upp oss på fyratimmarspass, febervakar, torkar spya, matar och vyssjar i skift och sover i skift. Tänk er bara, om vi skaffade fler barn. Det hade ju blivit katastrofläge av aldrig tidigare skådat slag.

En uppiggande nyhet, om man som jag har väldigt liten tro på mänskligheten i vanliga fall: Min plånbok har under hela eftermiddagen, kvällen och natten legat ute i vagnen i trapphuset. Av någon outgrundlig anledning kom jag på det först imorse när jag stod i badrummet och satte in mina linser (Linser är dyra, kostar mycket pengar, pengar, plånbok, VAR FAN ÄR PLÅNBOKEN!?). Tro det eller ej. Kvar ligger plånboken endast halvt dold av lillfisens mössa. Och kvar i plånboken ligger bankkort och pengar. Not bad, I tell you, not bad. Vi har antingen mycket ärliga grannar och tidningsbud eller mycket blinda grannar och tidningsbud. Troligtvis blinda. En ärlig människa hade väl ringt på och meddelat att det ligger en plånbok i trapphuset.

Veckan framöver innehåller sex dagars arbete. Alltså hoppas vi för makes och lillfis skull att den här femtioelfte sjuka som drabbat henne detta år snart går över så att lugnet åter kan infinna sig. Det är svårt att jobba i skift när den ena skiftarbetaren är på jobbet nämligen. Blir liksom lite platt fall.

Alltså, det här med den där håriga armhålan som råkade hamna i kameravinkeln i slutet av lördagens melodifestival. Snacka om att den stackars armhålan de senaste dagarna har symboliserat precis vad som är fel på vårt samhälle. Och ni vet precis varför.

Ser ni på Sveriges värsta bilförare på torsdagar? Där är det med en kille som är det mest osmakliga schabrak jag någonsin skådat på tv. Han är både ful, fet, korkad och vräker ur sig den ena mer sexistiska kommentaren än den andra. Jag är helt säker på att han inte har rakat sig under armarna heller. Men det är ok. En man behöver aldrig försvara varför han ser ut som en bilolycka och han behöver inte bry sig om osmickrande kroppsbehåring. Han behöver inte framhäva en kroppsdel, gömma en annan och ursäkta sig för sin existens. På bästa sändningstid sitter den där osmakliga människan och säger korkade grejer och boxar på sin kusin i förarsätet vecka efter vecka, och inte någonstans har jag läst något om hur äcklig han är. Men när en glad kvinna i publiken till Melodifestivalen håller upp armarna i luften när Loreen vinner så blir det riksnyheter i en vecka.

Vi kvinnor får gärna vara med på tv och visa upp oss och sådär. Vara ute bland folk på stan och så. Vi ska bara se till att vara representabla och något fint att vila ögonen på. Fast... vi ska helst inte ha på oss för utmanande kläder. Då kan vi bli för mycket ögongodis och fresta lite för mycket. Och då får vi skylla oss själva. Eller, inte skylla oss själva, men, ja, alltså, alla vet ju hur flirtiga vi kvinnor kan bli på fyllan. Sänder ut fel signaler och så. Då kanske man får räkna med vissa konsekvenser. Tunn linje att balansera på det där. Ögongodis, men ändå inte för mycket ögongodis. Rakade armhålor, men inte för urringad topp. Rakade ben och höga klackar. Men inte för höga klackar. Gärna kjol. Men inte för kort.

Kan vi inte bara för enkelhetens skull säga såhär: Raka dina armhålor om du vill, men låt tjejen på tv som diggade Loreen låta bli att raka sina. Allt det hat du känner över håret under hennes armar tar du sen, och så omvandlar du det till energi att bearbeta våra makthavare för att få dem at inse att det är år 2012 och att det verkligen börjar bli på tiden att män och kvinnor får lika lön för lika arbete. Kan vi säga så? För ni vet lika väl som jag att det där armhåret bara var jävligt löjligt att tycka någonting om överhuvudtaget.

Jag har lite dålig inspiration idag, så jag slänger in en lista jag har snott av excellenta Anna.

Namn: Johanna

Stjärntecken: Vattuman

10 ord som beskriver mig: Tidsoptimist, pedant, ärlig (mot folk jag tycker om iallafall. Annars är mitt ordspråk att man bäst pratar om folk bakom deras rygg, så slipper man konflikter), falsk (se föregående parentes), empatisk, tankspridd, cynisk, glad, långsint och kortbent.

Ordspråk: Den som inte kan vara ett gott föredöme kan ju alltid bli ett varnande exempel.

Yrkesdröm i gymnasieåldern: Vad som helst som tog mig bort från Helsingborg. Och Sverige.

Hur gick det med drömmen: Hur bra som helst. Fast det visade sig att min lever inte klarade av Irlandstiden så bra som jag hade tänkt mig. 

Det viktigaste (och jobbigaste) som hände mig 2011: Åh, lillfisens födelse förstås!

Var jag firade milleniumskiftet: Lund (?!). Somnade klockan ett om jag inte missminner mig. Ett relativt ljummet firande.  

Fem vanliga maträtter jag gör: Renskavstjosan, kyckling med ris och tomatsås, köttbullar med makaroner och tomatsås (ett återkommande tema), quiche Lorraine (tills maken berättade för mig att den var vattnig. Nej, älskade, det preskriberas aldrig) och rostat bröd med ost.

Godis top 5: Aeäeh, jag vet ju inte vad något heter. Passar på den. Filidutter är allt jag kommer på.

Fem saker jag är bra på: Komma med goda råd, hålla huvudet kallt i akuta situationer, dricka vin, blänga på folk som gjort något dumt och cykla väldigt snabbt när jag har bråttom.

Tre saker jag är dålig på: Att komma i tid, hålla tyst när jag har en stark åsikt om något och att ringa folk jag tycker om.

5 hobbies jag gillar: Se på tv, sova, dricka vin, läsa och promenera.

5 saker jag inte gillar: Damm, inlandet, getingar, skägg och dumma människor

Fulaste kläderna: Stentvättade jeans och allsköns jag-vill-vara-ful-men-egentligen-också-snygg-kläder. För att förstå detta närmre rekommenderas ett besök på krogarna runt Möllevångstorget i Malmö.

5 favoritleksaker: Lilla laptopkompisen, tv:n, cykeln (tro det eller ej), sängen (leksak?) och nya Teutoniavagnen.

Viktigaste världsfrågan: Att kvinnor och män ska vara lika mycket värda. Att vi ska ta ansvar för vår miljö. Att vi börjar lägga större vikt vid integrationsfrågor innan de högerextrema partierna tar över ännu mer.

Ovanlig talang: Enligt maken (och jag citerar): "En förmåga att återkoppla till ämnen där man trott att du inte har lyssnat, men sedan visar det sig att varenda detalj har gått in."




Exempel på kris-situation, samt min hantering av densamma:
Massor med situationer på jobbbet som knappast är intressanta, förutom för dem som jobbar inom sjukvården eller är väldigt intresserade av sjukvårdsserier. På ett privat plan väljer jag för en gångs skull att inte dela med mig. Alltså hade jag kunnat ta bort hela rubriken. Nåja.

Jag hade velat ha telefonnumret till den där "professorn" som hävdar att män är inkapabla att ta hand om sina barn. Hon hade kunnat få komma hit på studiebesök om hon hade velat. Här är det nämligen maken som har full koll. Alltsom oftast är det han som lyckas bäst med nattningar och matningar. Han vet att det enda man kan få i henne i matväg som inte kommer i flaska numera är leverpastejmacka och leverpastej blandat i potatismos. Han är den som har koll på att hon vägrar matas om hon inte får maten på gaffel. Han vet att hon inte kan leka med pocketböcker och ställer vagnen utanför ytterdörren för attt hon inte ska klämma sig eller trilla när hon pillar på den.

Maken har nu en egen stund innan jag far iväg för att tillbringa en stor del av helgen på jobbet. Jag fick ta instruktioner för förmiddagens rutiner (på eget initiativ). Leverpastejmacka vid 9.30, sedan ersättning i fåtöljen. Sedan ner i spjälsängen. Där står hon eventuellt och babababa-ar en stund. Om hon inte slutar med det efter någon kvart eller blir ledsen, gå in och ge henne en liten slurk ersättning till. Då brukar hon somna. Och, I tell you, har maken koll på läget eller vad? Det var ganska exakt precis vad som hände. Så, högaktningsfullt, professor Annica Dahlström, jag skulle tro att du har helt fel. Fast det visste jag ju redan innan.

En mening jag aldrig mer ska tänka: "Åh, se så snällt hon sitter och leker med en pocketbok."


Detta var boken.

Och detta blev resultatet. Det visar sig att bebissaliv och pocketbok är en dålig kombination.

Jag har ikväll blivit mycket irriterad på mig själv. Jag har checkat in på Moonlit Lounge på facebook och därmed gjort reklam för denna restaurant. Och när jag säger restaurant så använder jag verkligen termen i dess allra lösaste form. Min vän J har fram till denna dag alltid talat väl om stället, medan jag konsekvent sagt att jag tycker att de har såväl dålig service som äcklig mat. Låt mig erbjuda er en inblick i vårt besök på Moonlit Lounge:

15.55: Sex av mina kollegor anländer. Beställer dricka.
16.05: Jag anländer. Mina kollegor har inte fått in någon dricka.
16.08: Jag får beställa dricka. De har bara halvtorrt vitt vin. Jag beställer ett glas rött.
16.25: Vi får in vår dricka.
(Bortsett från oss befinner sig två gäster till i lokalen)
16.26: Vi får beställa mat. Tre av oss beställer en Club Sandwich. En beställer en slags macka med getost.
16.45: Ytterligare kollega anländer. Får in en öl på fem minuter. Ett förundrans sus går bland oss andra som fått vänta många minuter på våra dyrbara droppar. Hon passar på att beställa en Club Sandwich. Samtidigt beställer ännu en kollega som ändrat sig en Club Sandwich. Vi är nu uppe i fem Club Sandwich och en konstig macka med getost.
(Fortfarande bara två andra gäster i lokalen)
17.00: HUNGERN SLITER!!!!
17.15: Äntligen kommer våra mackor!
17.16: Tyvärr är såväl bacon som kyckling som bröd kalla.
17.17: Resonemang påbörjas om huruvida man håller på att svälta ihjäl och faktiskt kan godta att sätta i sig en kall macka bara för att överleva eller om man ska klaga.
17.18: Kollega klagar.
17.19: Servitris förklarar att kycklingen och baconet kan värmas om vi önskar (eeh, ja tack!!), men att det (tidigare stekta) brödet ska vara kallt (??!!). Vi har alltså fel i att denna Club Sandwich ska vara varm.
17.20: Kommer fram till att vi nog alla vill ha varma mackor istället för kalla. Servitrisen tar ut mackorna. Lite på nåder sådär.
(Fortfarande bara två andra gäster i lokalen. OCH DE ÄTER INTE ENS!!)
17.30: Ut kommer maten. Den har knappt ställts framför oss innan servitrisen i anklagande ton säger: "Är det varmt nu??"

Jag är ingen finkännare. Inte heller arbetar jag för Bong på Sydsvenskan. Men när jag en onsdag sätter mig på en glesbefolkad krog med sju kollegor så tycker jag nog att man kan förvänta sig att få in ett glas vin på mindre än en halvtimme, medmindre servitrisen drabbats av plötslig sjukdom. Förvisso beställde min ena kollega en smoothie. Det lät som att den tog en kvart att göra. Men vinet och kaffet kan man eventuellt hälla upp på mindre än en kvart. Kanske?

Mackorna? Jo. Visst kan det vara meckigt, det här med att steka bacon, bröd och kycklingfilé. Det kan ju det. Den stora frågan är om det tar 45 minuter. Fast ändå mer än 45 minuter med tanke på att det inte blev varmt. Är det ändå inte rätt länge? Vilken tur då, att den usla servitrisen som tog en halvtimme på sig att servera sju drycker, tar på sig att försvara den usla kocken genom att förklara för oss att det är vi som har fel!!! Mackan ska inte vara varm. Baconet, kycklingen och brödet är stekt. Men mackan ska inte vara varm. Vid det här laget undrar man om man hamnat i något slags parallellt universum. Man börjar betvivla vem man är. Vad klockan är. Om man förlorat förståndet. Man glädjer sig åt att man till slut, äntligen, har fått ett glas vin och en macka ställt framför sig. Man önskar bara att man skulle få slippa betala.

Jag avskyr Espresso House. Det ligger precís bredvid detta avgrundshål till "restaurant". Jag önskar så, såhär i efterhand, att jag först gått in på Moonlit Lounge och beställt ett glas vin, sedan gått i på Espresso House precis bredvid och beställt en varm macka. Sedan suttit där i lugn och ro och ätit min macka, för att sedan gå in till mitt vin på Moonlit Lounge. Jag kanske hade fått vänta en stund på mitt vin. Men mätt hade jag varit.

Sensmoral: Ät aldrig på Moonlit Lounge. Varför? För att:

1. Personalen är dryg och otrevlig.
2. Personalen tar en halvtimme på sig att servera dryck till sju människor trots att de inte har en enda övrig gäst i lokalen.
3. För att kocken är fullkomligt värdelös.
4. För att det är förbaskat konstigt att inte ha ett enda torrt vitt vin på sin vinlista.


Lånat från deras hemsida.

Hon förstod mig! Min dotter förstod att vi hade ett avtal! Snällt och lite som ett ljus låg hon och sov tyst och stilla hela natten ända fram till klockan sju imorse. Detta är verkligen något jag kan vänja mig vid. Tyvärr vaknade jag av oklar anledning till ett par gånger under natten ändå, men det kan knappast dottern klandras för.
Maken kom insmygande någon gång efter tre och ligger nu och sover sött. Jag och dottern har matat katten, gjort välling, bryggt kaffe och nu tittar vi på Nyhetsmorgon.

Godmorgon!

Efter en dag i solen med familjen och svägerskan har maken gått iväg på herrmiddag. Jag har ringt ett samtal jag dragit mig för de senaste veckorna och efter det dragit en lättnadens suck, lekt med lillfisen på golvet och till och med lyckats få henne att somna (efter endast en halvtimmes rajraj).

Nu är ovanstående mitt lördagsnöje. Chips, vin, senaste numret av Mama och lite Melodifestivalskval i bakgrunden. Nattberedskapen samt morgontimmans tidiga uppgång med lillfisen ligger denna natt på mitt ansvar eftersom maken har sin välförtjänta herrkväll och därefter lite allmän rekreation. Vi hade tidigare ikväll ett långt samtal om hur hon ska sova i ett svep till klockan åtta imorgon bitti, men jag är inte helt säker på att hon lovade mig att det skulle bli så. Låt oss hålla tummarna.