Smugglosmurf

På måndagarna går det ett program på tv som handlar om folk som har något fundamentalt emot att använda sig av preventivmedel. Eller som inte har hört talas om att det finns preventivmedel. De har ungefär en sisådär 125 barn per familj. Lätt överdrivet, men ni fattar ungefär hur många det rör sig om. Det är när jag ser dem som jag inte förstår hur vi, jag och maken, som har ETT litet, litet barn ingår i någon slags force majeur-situation varje gång hon blir sjuk. Vi delar upp oss på fyratimmarspass, febervakar, torkar spya, matar och vyssjar i skift och sover i skift. Tänk er bara, om vi skaffade fler barn. Det hade ju blivit katastrofläge av aldrig tidigare skådat slag.

En uppiggande nyhet, om man som jag har väldigt liten tro på mänskligheten i vanliga fall: Min plånbok har under hela eftermiddagen, kvällen och natten legat ute i vagnen i trapphuset. Av någon outgrundlig anledning kom jag på det först imorse när jag stod i badrummet och satte in mina linser (Linser är dyra, kostar mycket pengar, pengar, plånbok, VAR FAN ÄR PLÅNBOKEN!?). Tro det eller ej. Kvar ligger plånboken endast halvt dold av lillfisens mössa. Och kvar i plånboken ligger bankkort och pengar. Not bad, I tell you, not bad. Vi har antingen mycket ärliga grannar och tidningsbud eller mycket blinda grannar och tidningsbud. Troligtvis blinda. En ärlig människa hade väl ringt på och meddelat att det ligger en plånbok i trapphuset.

Veckan framöver innehåller sex dagars arbete. Alltså hoppas vi för makes och lillfis skull att den här femtioelfte sjuka som drabbat henne detta år snart går över så att lugnet åter kan infinna sig. Det är svårt att jobba i skift när den ena skiftarbetaren är på jobbet nämligen. Blir liksom lite platt fall.