Smugglosmurf

Ja, som ni kanske har förstått har vårt hem den senaste veckan förvandlats till The Kräk Cave, vilken ingen har velat besöka frivilligt. Vi har liksom varit lite i exil. Lillfisen la av en imponerande kaskadspya i måndags kväll som täckte större delen av hennes säng. Jag begav mig till jobbet på tisdagen och hälsades av mina kollegor med att de ofrivilligt backade två steg vid åsynen av mig. De är kärleksfulla på det viset. På torsdagen hoppades vi få lämna lillfisen på dagis, och när jag säger hoppades så tror jag att man ska ha en ett och etthalvtåring för att verkligen förstå innebörden av hopp, men då fick hon feber istället. Så hon har varit hemma en hel vecka.

 

I fredags kväll, mitt i vår trevliga fredagsmiddag, vilken vi inte vill omnämna som fredagsmys, men ändå något åt det hållet, börjar maken se lite konstig ut i ansiktet och gulpar inte alls i sig vin och mat i den hastighet man i vanliga fall kan förvänta sig av honom. Och så skördades kräksjukans tredje offer. Lite sen i vändningarna, men dock. I förhoppningen att vi alla nu har kräkts färdigt för ett tag ska toaletten storstädas med Klorin och allting som befinner sig därinne tvättas i hög temperatur.

 

De hedervärda svärföräldrarna tog sig igårkväll an lillfisen så att vi fick supa, stanna uppe hela natten och festa. Eller alltså, jag skulle på Halloweenfest, och maken skulle ta igen sig efter allt kräkande. Tyvärr var jag så trött efter att ha sett efter fröken "NEJ!" också kallad fröken "SLUUUTA!!" så jag orkade helt enkelt inte ta mig längre än till sängen, via ett besök till vinboxen och ett par timmar i soffan. Alltså, ett par år senare, upprättelse till er föräldrar som vi frågat vad ni hittade på under era barnfria helger som svarade "Alltså, vi sov", varpå jag och maken bara "Eeeh, jaja, sov, jo, men det är klart." och tänkte "LOSERS!!!". Vi fattar nu. Vi fattar.