Smugglosmurf

För det första är jag sjukligt rädd för att hålla tal.Inte sådär, nervös tio minuter innan talet, utan nervös flera dagar i förväg, och under dagen det gäller kan jag knappt fungera som en normal människa. Länge var jag också rädd för att ta kål på någon när jag började jobba som sjuksköterska. Jag var så uppe i varv hela första halvåret att jag ofta var på väg upp ur sängen mitt i natten för att jag trodde att jag skulle beställa röntgentider till mina patienter.

 

Det jag är allra mest rädd för är att jag ska ta kål på lillfisen. När vi skulle åka hem med henne från familje-BB ställde vi oss nervöst och hovrade utanför sjuksköterske-expeditionen för att de skulle komma med alla förmaningar, råd och regler samt tidpunkter vi skulle ringa in för att stämma av med jourhavande barnmorska som skulle vara ansvarig för Isabelles väl och ve. "Hejdå och lycka till!" sa barnmorskorna och vinkade glatt. "Okej'rå............." fick vi olyckligt fram och stegade osäkra och rädda ut i den stora världen med världens sårbaraste lilla fis i sitt babyskydd (som jag tyckte borde vara gjort i pansar).

 

Och från den dagen när man insåg att man själv och maken är ansvariga för att lillfisen inte ska svälta ihjäl, inte kvävas på stenkulor, inte få hjärnskakningar efter att ha trillat ner från sängar och inte drunkna i vattenpölar, då har man alltid hjärtat lite, lite i halsgropen. On that note kan jag lika gärna erkänna direkt att hon har ett fem centimeter långt sår i pannan som hon fick idag efter att ha trillat ur sängen med en skokartong i händerna. Jag har försökt vara sådär cool de senaste dagarna sedan hon lärt sig klättra upp i sängen och soffan för egen maskin. Har försökt intala mig att om hon kan komma upp så måste hon också ta sig ner för egen maskin. Och det har gått bra. Fram tills idag då alltså. Eller, alltså, ner kom hon ju om man ska vara petnoga. Bara inte sådär smidigt på bägge fötterna som man kanske hade önskat som mor. Hela dagen har jag sedan duckat blickar från andra föräldrar på lekplatsen. Lite sådär förföljelsemaniskt tyckte jag att de tittade anklagande på hennes sår och sedan på mig, såsom att jag låtit henne springa runt obevakad med en kniv. Fast det kan som sagt ha varit lätt förföljelsemaniskt.

 

Jag är också vanvettigt rädd för alla slags seriemördare, inbrottsmän, rånmördare och våldtäktsmän. Jag älskar att titta på Efterlyst, men kan tyvärr bara se det om maken är hemma. Det händer ibland att jag ser det fast han inte är hemma, men då smyger jag runt som en rädd mus i lägenheten efteråt och viskar: "Hallå, är det någon där..?" och när maken väl låser upp ytterdörren när han kommer hem hoppar jag två meter upp i luften i tron att jag slutligen ska stå öga mot öga med den seriemördare som ska ta mitt liv.

 

Lite i samma kategori finner vi Killer Bob från Twin Peaks. Han är den läskigaste jag vet, och efter att ha sett Twin Peaks har jag väldigt svårt för att samtala med folk som har långt grått hår. Fast det kan också lite ha att göra med en hyresgäst mamma hade när jag var 14. Hon hade långt grått hår och skällde ut folk i duschen varje morgon. Hon var speciell. Efter den händelsen har jag också lite svårt för folk med bylsiga halvlånga dunjackor i 80-talsstuk. I kombination med det långa gråa håret uppnår man nära nog Killer Bob-status.

 

Och så är jag rädd för att cykla snabbt, rädd för att ta körkort och döda någon med min bil, rädd för getingar, rädd för att gå ner i tvättstugan efter mörkrets inbrott, rädd för kamphundar och rädd för att gå på hala golv. De hala golven tillkom under graviditeten. Jag halkade konstant på hala golv som gravid. Ändrad tyngdpunkt och whatnot.