Smugglosmurf

Igår träffade vi en väldigt söt bebis i Skepparkroken och jag sprang i tjugo minuter utan att stanna. Fast det hade inte med bebisen att göra. Sedan gick jag och la mig supertidigt, för att jag skulle upp 05.30 idag för att spendera första dagen av tusentals på jobbet. (När ni kallar mig bitter, hur menar ni då exakt?) Jag la mig supertidigt, och sedan kunde jag inte somna. Så idag lägger jag mig inte tidigt. I protest liksom. De där hoppande fåren hjälper ingen!

 

Jag ska inte ljuga för er. Första dagen på jobbet efter tre månaders föräldraledighet suger ju rätt tungt, det måste man ändå vara ärlig och säga. Tyngst sög det nog att gå upp halvsex. Man glömmer ju snabbt att lillfisen under en tvåmånadersperiod tyckte att dagen började klockan fem på morgonen. Jag kan försäkra er om att den gör no such thing. Näst tyngst sög det att jobbet tillfälligt är i nya lokaler (medan våra gamla pimpas upp inför hösten) där folk har lärt sig att hitta typ... halvbra. Och packat upp... det mesta. Tredje tyngst sög det att jag inte första dagen kände att det var läge att osa svordomar över faxen och kasta ut den från balkongen. Där var ändå lite nytt folk att ta hänsyn till, och det kändes helt enkelt inte rätt att visa mina rätta färger riktigt ännu. Men I tell you! Om den där förbannade faxen inte skärper sig så ska den om inte alltför lång tid få uppleva en ganska hastig flygtur med en garanterat dödlig utgång.

 

Sedan sög det faktiskt inte så mycket mer. Det var nämligen ingen som hade räknat med att jag skulle komma. Så jag gick runt och sippade kaffe och kollade in omgivningarna. Lärde mig att hitta det nödvändigaste, åt lite frukost,  försökte faxa lite papper, tog lite blodprover, delade ett par tabletter, hittade på lite nya koder och funderade över bristen på handfat i korridoren. Helt ok ändå. Schysst utsikt. Och kollegorna är ju inte helt dumma heller faktiskt. Det är ju inte deras fel att faxen beter sig som en trotsig treåring. Om de bara kunde sluta tjata om hur mycket jag grät när jag var gravid någon gång hade de varit ännu trevligare. Jag vet, jag vet att jag en gång grät en hel dag och jag vet att de en dag hittade mig gråtandes bakom ett draperi i korridoren för att maken skulle åka och titta på kök med en kompis istället för med mig. Jag vet allt det där. Jag bara undrar hur lång tid det tar innan det preskriberas. Imorgon är jag ledig. Det är bra. Det var tufft att jobba. Behöver helt klart vila upp mig.