Inte utan min dotter
Efter att ha haft barnvakt igår är det så återigen dags idag, fast nu är det verkligen the real deal. Farmor och farfar lade tidigare i veckan in ett förslag om att den hulda modern och fadern (jag och maken that is) skulle få en hel natts sömn i kombination med en sovmorgon, med tanke på att de senaste veckorna sömnmässigt varit rätt tumultartade för oss. Efter att jag fått gå och våndas i ett par timmar över tanken på att vara utan Isabelle en hel natt bestämde jag mig för att det var dags.
Så idag körde vi ut Isabelle och nästan alla hennes ägodelar (giraffen, foten, snusdosan, kaninen, nallen, ersättningen, vällingen, gröten, fruktpurén, blöjorna, täcket, kudden och så vidare och så vidare) till farmor och farfar. Efter att ha lassat av alla grejer, ätit lunch och gett regelrätta instruktioner om varenda kommande minut under dygnet ("Lägg henne på vänster sida med nallen under höger arm och klia hennne i nacken när hon ska sova bara, så blir det bäst") var det så dags för oss att åka tillbaka hem.
Jag hade aldrig trott att jag skulle bli sån här. Aldrig, aldrig, aldrig. Men vem brister i gråt på väg ut till bilen? Jäpp. Jag. Man skäms. Tack och lov grät jag bara i tre minuter och insåg hela tiden precis exakt hur löjlig jag var. Efter att ha gråtit klart åkte vi till Netto och handlade 1-årspresenter till Isabelle. Ja, det var inte meningen direkt, men vem kan motstå när man springer på sånt här billigt:
Så nu sitter vi ensamma hemma, jag och maken. Hår av hin har fått sin beskärda del av kärlek och undrar troligtvis var den där konstiga, korta människan som gör att kattmaten allltid dröjer är någonstans. Det första vi gjorde, mycket vuxet och moget av oss, var att betala räkningar. Det andra vi gjorde var att hälla upp varsitt glas vin. Kvällen kommer att bestå av bolognese och vin i soffan framför såväl Gilmore girls som Beck-film. Natten, hoppas vi, kommer att bestå av ostörd sömn. Fast det är en väldigt konstig känsla att inte ha sin dotter hemma för första gången sedan hon kom till världen. Väldigt, väldigt konstig. Själv verkade hon ta hela övernattningsgrejen helt piano. När vi gick (efter att jag krampaktigt haft henne i famnen och tvångskramat henne alldeles för länge) tittade hon på oss med en blasémässig min och verkade inte ha några vidare invändningar mot att vi skulle åka därifrån. Det var nog allra mest traumatiskt för mig.
Shake that kräkla like you just don't care.
Gårdagens halloweenfest var för övrigt magnifikt trevlig. Vi fick en vitlök och jag fick lära mig:
1. Att jag inte hade en kräkla utan en eldgaffel och
2. Att en kräkla (eldgaffel) är en alldeles utmärkt känsloförstärkare. Vid glädje viftar man fram och tillbaka med den och vid missnöje pekar man nedåt med den och säger buu (inte som spöke utan det andra bu:et). Alla borde ha en kräkla (eldgaffel).
Så idag körde vi ut Isabelle och nästan alla hennes ägodelar (giraffen, foten, snusdosan, kaninen, nallen, ersättningen, vällingen, gröten, fruktpurén, blöjorna, täcket, kudden och så vidare och så vidare) till farmor och farfar. Efter att ha lassat av alla grejer, ätit lunch och gett regelrätta instruktioner om varenda kommande minut under dygnet ("Lägg henne på vänster sida med nallen under höger arm och klia hennne i nacken när hon ska sova bara, så blir det bäst") var det så dags för oss att åka tillbaka hem.
Jag hade aldrig trott att jag skulle bli sån här. Aldrig, aldrig, aldrig. Men vem brister i gråt på väg ut till bilen? Jäpp. Jag. Man skäms. Tack och lov grät jag bara i tre minuter och insåg hela tiden precis exakt hur löjlig jag var. Efter att ha gråtit klart åkte vi till Netto och handlade 1-årspresenter till Isabelle. Ja, det var inte meningen direkt, men vem kan motstå när man springer på sånt här billigt:
Så nu sitter vi ensamma hemma, jag och maken. Hår av hin har fått sin beskärda del av kärlek och undrar troligtvis var den där konstiga, korta människan som gör att kattmaten allltid dröjer är någonstans. Det första vi gjorde, mycket vuxet och moget av oss, var att betala räkningar. Det andra vi gjorde var att hälla upp varsitt glas vin. Kvällen kommer att bestå av bolognese och vin i soffan framför såväl Gilmore girls som Beck-film. Natten, hoppas vi, kommer att bestå av ostörd sömn. Fast det är en väldigt konstig känsla att inte ha sin dotter hemma för första gången sedan hon kom till världen. Väldigt, väldigt konstig. Själv verkade hon ta hela övernattningsgrejen helt piano. När vi gick (efter att jag krampaktigt haft henne i famnen och tvångskramat henne alldeles för länge) tittade hon på oss med en blasémässig min och verkade inte ha några vidare invändningar mot att vi skulle åka därifrån. Det var nog allra mest traumatiskt för mig.
Shake that kräkla like you just don't care.
Gårdagens halloweenfest var för övrigt magnifikt trevlig. Vi fick en vitlök och jag fick lära mig:
1. Att jag inte hade en kräkla utan en eldgaffel och
2. Att en kräkla (eldgaffel) är en alldeles utmärkt känsloförstärkare. Vid glädje viftar man fram och tillbaka med den och vid missnöje pekar man nedåt med den och säger buu (inte som spöke utan det andra bu:et). Alla borde ha en kräkla (eldgaffel).
Kommentarer
Postat av: Kikki
Ojojoj! Försök koppla av och vet att hon är i trygga händer. (Och lipa hur mycket du vill, men framför allt SOV hur mycket du vill) Kram kram kram!
Postat av: Malin
Haha satt just och tänkte att det nog inte alls hette kräkla och att en kräkla är något som hör kyrkan till. Sen tänkte jag att du brukar ha sån koll på saker att det kanske ändå var jag som hade fel för mig. Ser du vilken tillit jag sätter till din kunskap? :-)
Trackback
